Månad: juni 2015

Publicerat

THE GAME

Ni vet känslan när man ska på födelsedagskalas till en vuxen människa som redan ”har allt”. Vad fan köper man? Finns det nån present som är mitt i prick eller kunde man lika gärna bara rita en teckning för det spelar ingen roll, huvudpersonen blir liksom inte…genuint glad…för något?

Nicholas Van Orton (Michael Douglas) är precis en sån man. Rik som ett troll, framgångsrik i sitt arbete, han bor i stort vackert hus med äkta konst på väggarna och hushållerska. Det enda Nicholas möjligtvis saknar är nära relationer. Han är skild och ensam och är en rätt otrevlig typ så det kryllar inte av vänner runt honom heller.

Nicholas har dock en bror, Conrad (Sean Penn) och när Nicholas fyller år ger Conrad honom en lapp med ett telefonnummer på. Han ber Nicholas ringa numret. Det är uppenbart något väldigt speciellt som kommer hända om/när han ringer och som titeln på filmen avslöjar så handlar det om någon form av spel.

Jag har förstått att jag tycker att David Fincher är en habil regissör men han lyckas inte bli någon personlig favorit trots att jag älskar Seven. Jag försöker och försöker men det klickar liksom inte. Jag tycker The Game är en bra film nu och jag tyckte det när jag såg den 1997 men högre betyg än en trea når den inte upp till varken vid första eller andra tittningen. Den är mörk, suggestiv, lite skönt konstig och Michael Douglas är väldigt bra som Van Orton. En sevärd liten rackare trots allt.

Publicerat

KEANU-SOMMAR: EN VANDRING BLAND MOLNEN

Jag har inte sett den här filmen sen jag såg den på bio hösten 1995. Det är tjugo år sedan nu. Så när jag klickar fram filmen på Netflix och den börjar och jag märker att jag minns varenda scen så blir jag banne mig lite rädd.

Visst, jag tyckte väldigt mycket om filmen när jag såg den. Den var romantisk på det där enkla gammaldags mysiga viset, sådär att det gränsar till banalt. Men bara för att den tilltalade mitt oskadade 23-åriga hjärta är det ingen självklarhet att det snart 43-åriga betydligt mer livs-tufsiga hjärtat tycker detsamma. Inte självklart alls.

En vandring bland molnen handlar om den amerikanska soldaten Paul (Keanu Reeves) som under sin tjänstgöringstid i andra världskriget skrev mängder av brev till sin fru Betty (Debra Messing) som beskrev hur han funderade på livet, vad han drömde om och hur han tänkte sig deras framtid. När han kom hem oskadd och lycklig över att åter få träffa sitt livs kärlek möts han av en hustru som inte ens orkat läsa hans brev. Det var….för mycket text….typ. Paul är en smart kille. Han lämnar den egocentriska frun tämligen omedelbums.

På tåget på väg någon annanstans möter han – givetvis av en slump – Victoria (Aitana Sanchez-Gijon). Deras ögon möts och banne mig om det inte säger klick alldeles med detsamma trots att Victoria spyr ner Pauls jacka. Victoria är på väg hem till sin mexikanska familj med ett oäkta barn i magen och hon vet att hennes far aldrig någonsin kommer förlåta henne om hon är på tjocken utan att vara gift. Men Paul är en hyvens man med inget bättre för sig, han kommer på en lösning på problemet.

En vandring bland molnen är som en filmad barntillåten Harlequin-bok. Det är en vuxensaga utan tillstymmelse till nakenscener. Det är liksom bara…mys. Varenda scen utstrålar värme, både av skådespelarna (som allihop högpresterar här och det är fint att se Anthony Quinn igen!) och av kamerafiltren som används för att ge allt en orange ton. Filmen är alltså fullskiten av instragramfilter fast femton år för tidigt.

Jag vet inte riktigt vad det beror på men filmen har ”nåt” som tilltalar mig även nu. Jag tror på Keanu Reeves och Aitana Sanchez-Gijon som ett par, allt dom utstrålar känns äkta. Och ja, du läste rätt, Keanu Reeves UTSTRÅLAR något här! Stoppa pressarna och kläm på hockeytutan men det osar passion om karln!

Om man tänker på denna film som ett hyperromantiskt familjedrama så måste jag säga att den är en liten pärla i genren. Man får PRECIS det man förväntar sig och jag blir lycklig i hela kroppen. Det är som att det där iskalla hjärtat börjat slå igen. Heja såna här omtittar!

 

 

Nästa måndag kommer ännu en film med Keanu Reeves i huvudrollen. Kan du hålla dig ända till dess?

Publicerat

A DEADLY ADOPTION

Bland det smartaste som finns är castingmänniskor som vågar välja ”fel” skådisar i ”rätt” roller. Som när vanligtvis allvarsamma, teaterutbildade Stora Skådespelare får visa komisk tajming eller motsatsen, som här, när skådespelare som mest gör komedier ska spela allvarliga roller.

Will Farrell och Kristen Wiig har alltså huvudrollerna i A Deadly Adoption, TV-filmen som får svensk premiär på Kanal 5 ikväll bara en dryg vecka efter världspremiären. Dom spelar paret Robert och Sarah Benson som när filmen börjar ser fram emot att bli föräldrar till barn nummer två men det inträffar en olycka och dom förlorar barnet. Längtan efter ännu ett barn försvinner dock inte och fem år senare verkar det som att denna önskan kommer förvandlas till verklighet med hjälp av gravida Bridget (Jessica Lowndes).

På pappret och på förhand tyckte jag filmen kändes spännande, både vad gäller själva historien och Farrell/Wiig i huvudrollerna. Nu med facit i hand skulle jag vilja ta ett snack med manusförfattaren Andrew Steele. Okej att även han hittills varit mer inriktad på att skriva roliga grejer än drama men killen kan väl inte ha bott under en sten dom senaste tjugo åren? Han måste (väl?) ha sett någon film i samma genre som denna förut eller är detta kanske inte tänkt som en ”vanlig film” utan en….parodi?

Mycket av filmen känns nämligen som just en parodi i mina ögon där jag inte vet om skådisarna ska brista ut i blooper-skratt eller kunna hålla sig tills scenen är färdigspelad. Och alla dom där trötta klyschorna om den Amerikanska Familjen, mamman som pysslar med ekologisk bakning och egen honung går självklart klädd i snickarbyxor 24/7, mannen har beiga byxor, pratar sakta och är The Great Provider och den unga sexiga Bridget gör självklar entré vid familjens frukostbord iklädd rosa negligé i barnstorlek där brösten är på väg att ploppa ut. Det finns tio, tjugo punkter till jag skulle kunna ta upp men jag vill inte spoila handlingen. Du får helt enkelt se efter själv.

Så mitt tips för en trevlig filmstund ikväll är: sänk förväntningarna. Mitt betyg höjs till en tvåa på grund av Kristen Wiig. Hon är – precis som alltid – grym men att hon ska rädda det här på egen hand kan man inte begära, det är en alldeles för stor kostym att fylla.

Ikväll kl 21.oo visas dagens film på Kanal5. Mer info här.

Publicerat

STONEHEARST ASYLUM

Stämmer det att alla mentalpatienter intalar sig själva att dom är friska, precis som kriminella hävdar att dom är oskyldiga? Det säger i alla fall en professor vid Oxford University i den här filmen (Brendan Gleeson, hurra, Brendan Gleeson!). Han säger till sina elever att dom inte ska tro ett dugg på allt dom hör och bara tro på hälften av allt dom ser, således är det ingen som direkt litar på den psykiskt sjuka patienten som forslas in i lektionssalen i rullstol skrikandes att hon är frisk.

Kvinnan i rullstolen heter Eliza Graves (Kate Beckinsale) och enligt professorn är hon bara ”a case of female hysteria”. Jag som sett filmen vet lite mer om henne, sånt jag inte tänker skriva här. Men eftersom filmens originaltitel är Eliza Graves är det ingen spoiler att säga att hon är huvudkaraktär i berättelsen.

Berättelsen ja. Filmmanuset är baserat på Edgar Allan Poes novell ”The System of Doctor Tarr and Professor Fether” och utan att ha läst den kan jag förstå att den lockade att överföras på film. Historien utspelar sig 1899, det är mörkt och obehagligt i det gamla mentalsjukhuset, det är karaktärer som helst SKA spela över en smula (tänk uppspärrade ögon, extremt artikulerande) och det är kända skådespelare in i varenda yttepytteminiroll. Jim Sturgess, Michael Caine, Ben Kingsley och nämnda Beckinsale i dom största, David Thewlis, Sophie Kennedy Clark, Jason Flemyng, Brendan Gleeson, Edmund Kingsley (ja, Bens son) samt Sinéad Cusack (nej, inte släkt med John och Joan, hon är faktiskt fru Jeremy Irons) i dom lite mindre.

Första tredjedelen av filmen satt jag som på nålar och sista fjärdedelen är riktigt bra, däremellan….eeeeeh….not so much. Alltså, filmen är – precis som så många filmer nuförtiden – alldeles på tok för lång. Stonehearst Asylum är 112 minuter, hade den varit 90 hade jag jublat och antagligen gett den ett högre betyg.

Så sitter du där och är toksugen på en mentalsjukhusthriller, skippa denna och se Shutter Island istället.

Movies-Noir har också sett filmen (ja, den går även under namnet Eliza Graves).

Publicerat

Fredagsfemman #177

5. Sommar sommar sommar

Okej, det regnar den här sommaren. Okej, det regnar mycket, okej, typ varenda dag. Men okej, VAD KAN MAN GÖRA ÅT SAKEN? Nej precis. Ingenting. Men man kan göra väldans massa mysiga saker när det regnar, typ slippa skuldkänslor för att man är inomhus när solen skiner. Typ sitta i soffan och lyssna på Sommar i P1. Typ beta av några av filmerna på vill-se-listan. Typ slippa bli solbränd. Och regn är ju bara vatten. Tänk om det vore syra, så mycket värre det vore.

.

.

.

4. Novellix

Den här veckan har jag läst fler noveller av fler olika författare än jag gjort i hela mitt liv sammantaget. Det har varit en himla trevlig sysselsättning och något jag definitivt tänker fortsätta med. Det finns liksom ingenting att skylla på, man hinner läsa en såndär minimal bok, det finns tid till 30 sidor. Kolla in novellix.se vettja!

.

.

.

3. Emilia Clarke

I Game of Thrones är hon drakmamman Daenerys, i Terminator Genisys är hon Sarah Connor. Jag skrev om filmen igår och vidhåller att bland det bästa med filmen är att Emilia Clarke är så satans normal. Det här är inte den sista actionrökaren vi ser henne i, inte om det finns någon rättvisa i filmvärlden.

.

.

.

2. Billy Idol

White wedding, Dancing with myself, Mony mony, Cradle of love, minns du hittarna från 80-talet? Jag minns. Jag tyckte han var cool och jag lyssnade på hans skivor även om det var liiite för lite synthljud i låtarna för min smak. Nu såhär trettio år senare dyker han upp på Gröna Lunds scen och verkar knappt ha åldrats alls. Söndag kl 20. Kommer du?

.

.

.

1. True Detective 2

När gänget bakom andra säsongen av True detective teamar upp ett gäng skådisar som i mina ögon är ett riktigt rövgäng, Hollywoods B-liga med Vince Vaugn, Colin Farrell och Taylor Kitsch i spetsen, ja, inte fan kokar man över av höga förväntningar direkt. MEN SE PÅ FAN! Första avsnittet visade sig vara waaaaay över förväntan! Jag klappar händerna så mycket jag bara kan, det kan bli bra det här, riktigt bra. Bara det att jag såg om avsnittet direkt säger en hel del. Det gjorde jag inte ens första säsongen. Snyggt jobbat Nic Pizzolatto!

.

.

Publicerat

TERMINATOR GENISYS

Det här är den av sommarens blockbusters som kan skryta med att ha den allra mest intetsägande trailern. Inte ens det mest inbitna Terminator-fanset borde ha fått mer än svajig vilopuls av dom där beiga klippen. För egen del somnade jag nästan.

Första Terminator-filmen kom 1984 och det är detta år stora delar av Terminator Genisys utspelar sig.  John Connor (Jason Clarke) skickar Kyle Reese (Jai Courtney) tillbaka till 1984 för att beskydda Sarah Connor (Emilia Clarke) så att hon överlever och därmed försäkrar att hon i framtiden ska kunna bli mamma till John himself.

Manuset haltar betänkligt om man är på analysmode, asch det räcker att ett par tre hjärnceller är aktiva för att man ska smälla av mentalt i vissa scener. Som när Kyle ”landar” i 1984, givetvis naken, han snor ett par byxor och klättrar sedan upp för en fasad via en brandstege, kanske ett par våningar upp sisådär. Han hoppar in genom fönstret och är hux flux i en klädesaffär! Och sen kommer en lastbil och bränner in genom skyltfönstren. ETT PAR VÅNINGAR UPP ELLER SÅ?!?!

Som sagt, Terminator Genisys har ett manus som kanske inte är oscarsvärdig men den har nåt som gör mig väldans överraskad där i biostolen: den har ett underhållningsvärde som vida överskrider det trailern ”lovade”. Jag hade nämligen en trevlig stund i biomörkret. 3D:n är som vanligt bortkastad och filmen är med sina 126 minuter typ en halvtimme för lång MEN den har scener som är på gränsen till häpnadsväckande och DET trodde jag inte.

Filmen flirtar ibland med Tron Legacy (musikmässigt, i bakgrunden), ibland med Bad Boys och en viss scen är en solklar homage till Guardians of the Galaxy. Men mest flirtar filmen med sina föregångare och jag tycker filmen gör det smart.

Arnold Schwarzenegger bjussar på både humor och självdistans utan att det blir Expendables-larv av det hela. Jason Clarke är konsekvent i sitt överspel (man vänjer sig), Jai Courtney ligger på en stadig nolla på utstrålningsbarometern och Emilia Clarke visar att det går att vara badasskvinna trots att hon inte är varken svältfödd, toksminkad, behöver visa brösten i närbild eller bli jagad i pumps.

Så det är en hel del på minus men också en del på plus. Betygsmässigt är det kanske inte den starkaste av treor men likväl en trea. Helt okej tidsfördriv en ledig sommarkväll och nu är det väl bara att vänta på nästa. För visst kommer det en till Terminator-film. Håll dig vid liv bara Arnold!

Publicerat

CAKE

Claire (Jennifer Aniston) har ont. Hon har ont nåt så inihelvete. Hon går i gruppterapi tillsammans med andra som lider av kronisk smärta men passar inte riktigt in där. Det är liksom ingen ordinär anledning som orsakar hennes fysiska onda, det är nåt annat. En olycka. En vidrig jävla olycka.

Det är svårt att skriva om handlingen i Cake utan att skriva för mycket så jag tänker inte göra det. Jag tänker istället koncentrera mig på det härliga i att se Jennifer Aniston i en roll som är nåt att bita i. Nåt REJÄLT att bita i. Hon spelar alltså en kvinna vars kropp inte fungerar och vars knopp inte heller verkar göra det. Hon är arg, elak, svår att tycka om och det är alldeles underbart.

Drottningen av romcoms får spela vidrig, hur najs är inte det? Och hur skönt är det inte att se att hon klarar det alldeles galant? För det gör hon. Jennifer Aniston klarar biffen och hon är väl värd den Golden Globe-nominering hon fick tidigare i år.

Det kan verka tråkigt att filmen ”bara” får en trea men det är faktiskt inte tråkigt alls. Det är helt enkelt en BRA film men inte en film som biter sig kvar. Det som stannar hos mig är en viss stolthet för Vänner-Rachel som nu äntligen har fått bli vuxen.

Publicerat

WHILE WE´RE YOUNG

Jag tänker väldigt sällan på hur gammal jag är. Jag tycker helt enkelt inte att åldern är viktig och jag har aldrig haft någon direkt ålderskris. Men det är jag det. Jag vet att många andra har det jobbigt med den här grejen, med att åldras, med rynkor, med att tiden rinner iväg och alla frågor detta för med sig.

Efter att ha sett While we´re young kan jag säga att jag för FÖRSTA GÅNGEN I MITT LIV fick en redig klump i magen av insikten att jag faktiskt är rätt gammal. Paret i filmen, Cornelia (Naomi Watts) och Josh (Ben Stiller) är exakt lika gamla som jag och ändå ser jag på dom som mycket äldre än jag själv. Så när eftertexterna rullar sitter jag där med sjutusen frågor och typ noll svar. Beviset för en bra film? Ja, kanske det. Jag väljer att tänka så, alternativet är ju att jag har en satans skev självbild och det vill jag inte gärna tro på (men kanske kan jag få skylla liiiiite på att jag VET att Naomi Watts är fyra år äldre och Ben Stiller sju år äldre än jag i verkligheten).

Cornelia och Josh är alltså ett barnlöst par i 42-43-årsåldern som träffar på Jamie och Darby, ett par i 25-26-åldern (Adam Driver och Amanda Seyfried). Cornelia och Josh lever upp, anammar Jamies och Darbys sätt att leva, deras hipsterklädsel  (hej hatt!), hipsterinredning (hej vinylskivesamling!), hipsterfordon (hej gammal mysig cykel och obligatorisk cykelhjälm!) och deras övriga hipsterfritidssysselsättningar.

Så långt är kanske allt gott, det är väl alltid trevligt att gamla hundar kan lära sig sitta och se på sina liv med nya ögon? Noah Baumbachs manus är dock inte riktigt så förenklat. Det finns baksidor. Det är det där med att klassas som ”patetisk” om man inte lever som sin ålder. Det är det där med gamla vänner, hur dessa hanteras.

While we´re young är en film med många lager och det allra bästa med filmen är att man kan välja hur många lager man vill och orkar skala bort. Det går nämligen att titta på filmen rätt upp och ner, tycka det är ett mysigt romcomdrama, bry sig föga och glömma bort den när den är slut. Eller så börjar man fundera, analysera, borra sig ner i den där silvergruvan som kallas ”att åldras”, ”att vara vuxen”, ”att hitta sig själv”.

Jag borrade litegrann frampå småtimmarna och jag kan inte sticka under stol med att jag blev sugen på att leta fram min vinylsamling och börja dansa streetdance.

Publicerat

KEANU-SOMMAR: BILL & TEDS GALNA ÄVENTYR

Bill (Alex Winter) och Ted (Keanu Reeves) är två halvblåsta skolungdomar som riskerar att bli underkända i historia och utan betyg i detta ämne – ingen examen. Panik!

En man vid namn Rufus dyker upp. Han kommer från framtiden. Han säger att jordens varande står och faller med att killarna klarar sin historiapresentation och han ger dom en telefonkiosk som visar sig vara en tidsmaskin. Med hjälp av den där telefonkiosken åker Bill och Ted på en resa genom historien för att träffa på/lära känna ett gäng historiska män, lära sig nåt och samtidigt…rädda världen.

Jahopp. Abraham Lincoln flimrar förbi, Napoleon, Freud, Billy The Kid också och Keanu är supervalpig med utväxt pottklippning (fast han i verkligheten är 25 år). Är det roligt då? Nä. Jag får känslan av Sommarlovsmorgon, programmen som går på SVT hela somrarna. Infantilt, rätt trist för vuxna människor samt effekter som lämnar MYCKET i övrigt att önska.

Man kan säga att det gått riktigt bra för Keanu efter den här filmen men Bill – Alex Winter – har fått kämpa lite mer. Det kom en TV-serie-spinoff på den här filmen 1990 och ännu en film 1991 och ingen av dessa kommer dyka upp här på bloggen framöver, det kan jag lova.

Nästa måndag kommer ännu en Keanu-film. Lite mer allvarlig än denna.

Publicerat

Tre om en: FILMER MED GAME OF THRONES-SKÅDISAR I HUVUDROLLERNA

Nu är säsong 5 av Game of Thrones slut. Det är ett helt år kvar till nästa gång vi får se hela gänget, eller what´s left of it. Men det finns sätt att lindra abstinensen. Man kan ju leta upp favorit-Game-of-Thrones-skådespelarna i andra roller, i andra filmer. Det var min fascination för ärkeskatan Cersei Lannister som ledde mig till den första filmen. Javisst. Så var det. Och sen ledde det ena till det andra. Häng med så får du se.

.

IMAGINE ME AND YOU (2005)

Game of Thrones-drottningen Cersei, spelad så alldeles utomordentligt på pricken vidrigt av Lena Headey, är alltså med här, ja Lena Headey alltså, inte Cersei. Lena är Luce, den lesbiska floristen som ska piffa upp en bröllopsfest med sina gröna fingrar men blir kär i bruden.

Det är Rachel (Piper Perabo) och Heck (Matthew Goode) som ska bli varandras för resten av livet och när Luce får syn på Rachel där i kyrkan är det inte bara Luces hjärta som stannar för en millisekund, det gör även Rachels. Det är verkligen om inte kärlek vid första ögonkastet så väl intresse vid första glimten.

Imagine Me & You är en mysig bagatell till film. I den vanligtvis rätt enkelspåriga genren ”bröllopsfilmer” känns denna film ändå lite egen med sin lesbiska twist och två trevliga kvinnliga skådespelare i huvudrollerna.

.

.

.

STILL (2014)

I Game of Thrones heter Aidan Gillen han Petyr ”Littlefinger” Baelish och det är lätt att förledas att tro att han är en rätt schysst kille. Det är han inte. Han är en skithög precis som i princip alla andra i den där serien. Alla är as fast på lite olika sätt.

I Still spelar Gillen en man som heter Carver som just begravt sin tonårige son och som försöker hantera livet. Jag trodde mig få se nåt smutsigt diskbänksrealistiskt i stil med Gary Oldmans Nil by mouth men det visade sig vara något helt annat.

Still är just det. Stilla. Ett finstämt, långsamt drama där det till och med pratas sakta. Aidan Gillen har inte alls samma raspiga röst som i Game of Thrones, hela hans uppenbarelse är mer ”normal” här.

Jag föll inte direkt handlöst för det här det ska jag villigt erkänna. Tvärtom, jag hade svårt att hålla mig vaken. Blir jag sugen på att se Aidan Gillen igen någongång ska jag istället ta fram två andra favoriter: TV-serien Queer as folk eller den furiösa öppningsscenen i The Dark Knight Rises.

.

.

.

TUSEN GÅNGER GOD NATT (2013)

Danske Nikolaj Coster-Waldau spelar Jamie Lannister i Game of Thrones. Jamie är inte bara bror till Cersei (Lena Headey) han är även hennes älskare och pappan till hennes barn. Skön familj det där, the Lannisters.

I absolut inte danske utan NORSKE regissören Erik Poppes film Tusen gånger god natt spelar han en tvåbarnspappa som försöker hålla ihop både familjen och döttrarnas mående när deras mamma (Juliette Binoche) är på uppdrag som fotograf i krigshärjade länder. Döttrarna lever med en ständig rädsla att deras mamma inte kommer levande hem igen och det är en rädsla hon inte riktigt orkar ta in. Hon brinner så väldigt mycket för sitt jobb och tycker att hon gör skillnad när hon på mycket nära håll dokumenterar till exempel unga kvinnor, självmordsbombare, i Kabul.

Hela familjens väsen kretsar kring var mamman befinner sig, är hon hemma är hon i centrum, är hon bortrest är hon i centrum fast frånvarande. Ingen större skillnad egentligen mot att ha en alkoholiserad förälder eller en förälder med en tidskrävande hobby som hon vägrar släppa trots att hon valt att skaffa barn till världen. Jag tror det går att sätta sig in i både föräldrarnas och barnens situation tämligen lätt för dom flesta av oss.

Jag tycker om den här filmen. Den berörde mig verkligen. Juliette Binoche är så jävla jävla bra, det är fan imponerande vilken hög nivå hon har JÄMT i allt hon gör! Nikolaj Coster-Waldau spelar en roll som vid första anblicken är så långt ifrån Jamie Lannister som man kan komma men tänker jag ett steg till är dom nästan larvigt lika. Familjen kommer först, kosta vad det kosta vill.

Publicerat

RED WATER

Jag kan väl inte säga att det bådar jättegott att se Lou Diamond Phillips som förstanamn i en film, inte nuförtiden och inte 2003 när filmen gjordes heller.

Att se Coolio som tredje namn ger mig snarare en rynka mellan ögonbrynen än ståpäls. Men det spelar ingen roll, en hajskräckis ser man inte för dom fantastiska skådespelarprestationernas skull, en hajskräckis ser man för att man har ett knepigt hajberoende som inte går att stilla. Dessutom är det ganska behagligt att ha en djurundervattenfobi att skylla på när man inte vill bada.

Nu är det här en TV-film och som sådan är den okej, jag förväntar mig inte en ny Spielberg-Hajen. Som charmig liten menlös tidsfördrivshajrulle är den också okej, det händer inte så mycket men det kan jag leva med. Däremot, som läskig skräckis är den rent av usel.

Publicerat

Fredagsfemman #176 – Lär dig dansa i midsommar!

5. Dansa disco som en nykter finsk man

Om du börjar öva tidigt på dagen så kan det gå vägen.

.

.

.

4. Dansa med tajta vita byxor

Det är inte lätt att ha vita kläder på sig, det ska både gudarna och Vanish veta. Men OM du har vita byxor kvällen till ära och ska försöka röra dig till musik, här kommer lite inspiration.

.

.

.
3. Dansa som på Stureplan

Dom flesta av oss kommer inte fira midsommar på Stureplan men OM man av nån missanpassad anledning skulle hamna där kan det ju vara bra att kunna smälta in.

.

.

.

2. Dansa även om du inte kan

Okej, den här killen KAN dansa men den här ihopklippta dansorgien visar att det GÅR att sprattla med benen i nästan vilken situation som helst och det blir succé! Prova! Fuldans ska inte underskattas.

.

.

.

 

1. Kan du pumpa cykeln? Kan du spela pingis? Kan du tvätta kläder? Ja, då KAN DU FAKTISKT DANSA!

Kolla bara det här! Lär dig stampa med Leroy så blir du både kung och drottning på midsommarfesten.

.

.

.

Publicerat

SHE´S FUNNY THAT WAY

En rollista bestående av Owen Wilson, Imogen Poots, Jennifer Aniston, Will Forte, Rhys Ifans och fantastiska Kathryn Hahn skämtar man inte bort i första taget.

En film som är skriven och regisserad av Peter Bogdanovich (som jag trodde var död men som bara visade sig vara väldigt gammal – född 1939) kastar man inte heller i soptunnan i en handvändning även om jag – när jag tänkt efter en stund – ifrågasätter mig själv på den punkten.

Bogdanovich har inte regisserat en långfilm sedan 2001 (Hollywoods hemlighet, nej ingen storfilm direkt), han har inte gjort en BRA film sedan Mask 1985 och inte en kritikerrosad film sedan Den sista föreställningen och det var 1971. 1971!! Och nu kommer alltså She´s funny that way, en farsartad dialogdriven komedi som påminner en hel del om Woody Allen, med den enda skillnaden att Woody Allens manus är genomarbetade och (oftast) mycket intelligenta. Bogdanovich manus till denna film är allt annat än det sistnämnda.

Utan dessa duktiga skådespelare hade den här filmen inte varit något alls. Jag tror inte ens den hade funnits om jag ska vara ärlig. Nu kommer filmen gå bra dels på grund av en mycket bra ihopklippt trailer OCH välkända omtyckta skådisar på filmaffischen, producenterna Wes Anderson och Noah Baumbach kommer kunna sova gott på nätterna och Bogdanovich kommer troligen inte göra någon mer film i sitt liv. Men det gör inget. Det finns så många unga filmmakare som har så mycket nytt, så mycket intressant, så mycket smart att säga att gamla regissörsstofiler som dagdrömmer – och skriver filmmanus – om heta callgirls som får sina trasiga flickliv förändrande av en godhjärtad gift torsk gärna kan få gå i pension på riktigt.

Det här är varken speciellt kul, speciellt bra eller speciellt speciellt på något sätt men det går att se utan att jag för den skull kan kalla filmen underhållande. Tidsfördriv. Bara. Så långt kan jag sträcka mig. Sköna skådisar som har ett skitmanus att jobba med, ballare än så är inte denna film. Jo. Sista scenen är ball. Riktigt ball.

Publicerat

JURASSIC WORLD

”Om du kollar på trailern till Jurassic World, kolla Jessica Chastains frisyr, precis SÅ vill jag klippa mig.”

Jobbkollegan beskrev det så bra för mig, jag förstod precis vad hon menade, hur hon ville se ut. Den meningen tillsammans med reaktionen från flera av filmspanarmedlemmarna efter visningen bevisar även problematiken med att casta en skådis som är sjukt lik en annan STÖRRE skådis men som inte alls är lika bra på sitt jobb.

”Jag satt och tänkte på det hela filmen, vad ÄR det som inte stämmer med Jessica Chastain? Vad har hon gjort, det är…NÅT….alltså?”.

Ja. Det där ”nåt” är lättförklarat eftersom det är inte Jessica Chastain som spelar den kvinnliga huvudrollen i Jurassic World, det är Bryce Dallas Howard. Den sistnämnda känns i sammanhanget som en billigare (rent lönemässigt) variant av Chastain OCH en betydligt mer aurafattig och det blir såklart ett problem om man fastnar i vinkelvolten och tänker på detta istället för på handlingen.

För egen del skulle denna recension lätt ha kunnat bli en raljant text om Bryce Dallas Howard, om hennes tomma ögon, om dom där förbannade högklackade skorna, om vita kläder som håller sig alltför vita alltför länge och om ett manus som Bryce Dallas (för det är två förnamn va?) inte kan hantera utan att jag är på gränsen att fnissa i byxan varje gång hon öppnar munnen. Men nu blir det inte den typen av text. Nu blir det nånting heeelt annat.

Om jag hör Forrest Gump Theme av Alan Silvestri så spelar det ingen roll om jag är jätteglad, nollställd eller känner mig melankolisk, jag får en klump i halsen och vill börja gråta. Precis samma fysiska strängar spelar John Williams Jurassic Park Theme på. Jag behöver bara höra en strof för att mentalt transformeras tillbaka till 1993 och den utomkroppsligt starka upplevelsen det var att få se LEVANDE DINOSAURIER för allra första gången och därför….därför……dääääääärför fick jag även denna gång ståpäls och tårfyllda ögon när båten närmade sig Isla Nublar.

Att Jurassic World återanvänder originalmusiken så pass mycket och så pass tidigt i filmen är verkligen supersmart. Jag är fast alldeles direkt och jag tror inte att jag är särskilt unik i det fallet. Filmen har mig i sin hand i princip från första scenen till den sista, undantaget en stund mitt i filmen när linserna krånglade och jag ofrivilligt var tvungen att blunda en stund. Och ja….jag zonade ut och ja….jag erkänner….jag slumrade till. Fasan att rycka till, vakna och inte veta om jag missat ett par minuter eller halva filmen, det var ångestfyllda sekunder. Men det kan inte ha varit så farligt. Nån minut film försvann. Max.

Manusmässigt tycker jag att Jurassic World fått till en uppdaterad och faktiskt riktigt tankeväckande historia (om än med vissa brister och logiska luckor som jag helt enkelt väljer att blunda för just för att filmen är så härligt underhållande och inte har några ambitioner att vara mer än så). Det är EN sak att framställa DNA-klonade dinosaurier (som i Jurassic Park), en helt annan sak att modifiera arterna för att passa in i nöjesparkens koncepttänk, att göra dom ännu större, ännu mer läskiga och monstruösa för att dra ännu mer publik till parken (och fler biobesökare till biograferna) och – på sista raden – för att ägarna ska tjäna ännu mer pengar. Det är svindlande häftigt att få se parken (flygscenerna!!) uppbyggd sådär som man kunde ana att John Hammond (Richard Attenborough) drömde att det skulle se ut när han uppfann Jurassic Park för över tjugo år sedan.

Hur den i princip okände regissören Colin Trevorrow med endast en (indie)långfilm i bagaget lyckades knipa detta åtråvärda jobb skulle man kunna spekulera en hel del om. Men sanningen var att Steven Spielberg sett denna enda långfilm (Safety not guaranteed), gillade den så pass mycket att han ringde upp Trevorrow och sa att han fått jobbet*.

Hur Chris Pratt kunde få jobbet som huvudrollen Owen känns betydligt mer självklart. Vem annars undrar jag? Trevorrow återanvände Jake Johnsson, sin leading man från Safety not guaranteed, till att vara kontrollrums-comic-relief i den här filmen och han är kanon. Både välbehövlig och på pricken. Det var både skönt och smart att lägga det ”roliga” hos någon annan än Chris Pratt, även om han är charmig som få hade det inte funkat med en one-liner-ståuppare som Starlord i skinnväst här.

Dom obligatoriska ”Spielbergbarnen” finns givetvis med, här i form av Zach (Nick Robinson) och Gray (Ty Simpkins, ja precis, lillkillen i Insidious 1 och 2) och det är deras rödhåriga moster som springer omkring i tiocentimetersklackar när hon blir jagad av höghusstora köttätande bestar. Idiot.

Alltså, det finns en del rätt unkna och omoderna delar av manuset att gräva ner sig i om man är på det humöret men det är uppenbarligen inte jag idag. Jag är alldeles för betuttad i detta effektfulla dinosauriefyrverkeri för att nitpicka.

Jag är helt enkelt som en mänsklig variant av Indomnius Rex –  jag sväljer hela skiten med hull och hår, only because I can!

 

 

.

*Läs gärna hela MovieZines mycket intressanta intervju med Colin Trevorrow här.

Många av mina filmspanarvänner har också sett filmen och jag tror mig ana att omdömena kommer skifta en smula. Klicka på bloggnamnen för att komma vidare.

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Flmr
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (blogg)
The Nerd Bird
Filmitch

Publicerat

GAME OF THRONES SÄSONG 5

Då är Game of Thrones femte säsong till ända. Den femte säsongen som har det smaskiga taglinen: Vengeance is coming.

Det vanligtvis så föga charmiga ordet hämnd känns i Game of Thrones-förpackning som första sortens myspys. Det finns elakingar med baktankar överallt, sluga jävlar som dödar for the fun of it och gillar man inte det gillar man inte den här serien. Serien handlar om en samling AS i mänsklig form, varken mer eller mindre.

Den här säsongen är den första jag ser i realtid, alltså ett avsnitt i veckan. Dom flesta avsnitten har setts i Henkes biorum efter en smaskig oxfilépizza och Fanta Citron (som för övrigt passerat mjölk som världens godaste dryck) och det har knorrats en hel del under dessa veckora betydligt mer än under dom övriga säsongerna sammantaget.

Beror knorret på att säsong 5 är så himla mycket sämre än dom övriga eller beror knorret på dom extremt höga förväntningar man har på varje avsnitt nu när man vet att inga filmiska lagar och regler gäller? För egen del beror det på både och. Jag tycker säsong 5 är den absolut svagaste hittills och jag tycker inte den matchade förväntningarna alls. Ändå är även en mediokert avsnitt av GoT betydligt bättre än väldigt mycket annat.

När jag nu ska försöka skriva ner mina tankar om säsongen passar jag på att varna för grova spoilers i texten. Läs INTE om du inte redan sett alla avsnitt!

Den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge. Så skulle jag vilja sammanfatta säsongen.

Denna väntan på att Sansa skulle få nån form av ryggrad, cojones eller vad fan som helst som gav henne lite jävlaranamma i blicken och fler tonfall än ett pratigt mellanregister. Denna väntan på att Tyrion skulle komma ut ut lådan, att Tommen skulle bli som sin bror och på att Arya skulle sluta sopa. Jag väntade på att det skulle uppstå lite romance mellan den välväxta Brienne och den välhängde Podrick, att Jamie Lannister och Bronn skulle hamna i fler fajter och att Jon Snow skulle dö. Och så väntade jag på drakarna. Dessa drakar. Hela tiden. Jag vill att dom ska vara med jämt. Det tyckte dock inte manusförfattarna utan istället har dom skrivit om den stencoola drakmorsan Daenerys Targaryen till att bli en rätt trist figur med obegriplig agenda.

Överlag känns den här säsongen väldigt ”hattig”. Superbra scener blandas med långa pratiga sjok med Jon Snow och hans menlösa anhang i fokus och jag märker att hjärnan fladdrar iväg och tänker på ann…zzzzzzzzzzzzz. Kit Harington (Jon Snow) har ett torftigare kroppsspråk än Stephen Hawking. Han har ETT ansiktsuttryck och det kör han på oavsett om han sitter och pratar i ultrarapid med dönicken Samwell Tarly eller om han är i färd med att slåss mot white walkers. Hans nuna är brutalt sövande och jag är mer än nöjd med hans öde. Jag tror jag klappade händerna lite till och med. Skadeglädje blandat med hoppfullhet över en kommande säsong 6 som kanske kan bli liiiite mer givande nu.

Hämnden skulle komma men det utlovades mer än vad som infriades. Istället sitter jag nu och flåsar, ivrigt väntandes på Cerseis hämnd med hjälp av den där läbbiga figuren i rustning. Kunde man ana lite blå död hud där under hjälmen? Och vad han typ tre meter lång? Och Sansas hämnd mot sin våldtäktsman till make, när ska man få se det? Och kanske Margaery slipar på en frustande hämnd mot svärmor? Och Jamie som bör hämnas mordet på sin dotter. Och Tyrion som hämnas allt som rör sig – och har samma efternamn som han själv.

Det är ett smörgåsbord fullt av hämnd som väntar våren 2016. Jag tror på nästa säsong, den kommer bli bra. Den kommer bli bättre. Den kommer bli….(törs man önska det?)……bäst?

Mina tankar om:
Säsong 1
Säsong 2
Säsong 3
Säsong 4

Vill du läsa fler tankar och sammanfattningar om säsong 5 så har även Fripps filmrevyer skrivit en.