Månad: juni 2015

Publicerat

KEANU-SOMMAR: JOHN WICK

John Wick (Keanu Reeves) har ingen. Han är helt ensam. Som en före detta hitman kryllar det inte av nära vänner direkt och när hans fru gått bort i en sjukdom är han ensam i världen. Han har dock fått en present av sin fru, en hundvalp, en fyrbent kompis.

John tycker väldigt mycket om sin hund. Det fattar Iosef Tarasov (Alfie Allen), den lättkränkte lille ryske mannen som inte kan ta ett nej. Han ville köpa Johns bil men det ville inte John så Iosef och hans posse dyker upp hos John en mörk natt, slår honom sönder och samman, snor bilen och dödar hunden.

Väldigt få skådespelare kan spela ensamma och sorgsna lika trovärdigt som Keanu Reeves. Kanske beror det på att väldigt få skådespelare har behövt genomlida samma personliga tragedier som Keanu Reeves. 1998 fick han och flickvännen Jennifer Syme en dotter som föddes död. Arton månader senare dog Syme i en bilolycka. Det känns som han kan använda sig av dessa erfarenheter när han ska spela John Wick för jädrar vad jag tror på honom, på att hans drivkraft att hämnas är på riktigt.

Michael Nyqvist spelar Viggo, den ryske badassen, pappan till lättkränkte Iosef. Han är kanske inte fullt lika trovärdig i sin roll. Däremot var det intressant att lyssna på Värvet-intervjun när Nyqvist berättar om olyckan som skedde under inspelningen som nästan kostade honom livet. Riktigt ruggigt!

Annars tycker jag att John Wick är precis den typ av film jag förväntade mig. Stenhård, kolsvart action ända in i kaklet och en Keanu Reeves som inte gjorde mig det minsta besviken.

Nästa måndag kommer en ny film med Keanu Reeves. Eller nej…kanske inte en NY film men en NY recension av en Keanu-film. Det är sommarens måndagstema, ju.

Publicerat

FILMÅRET 1987

Jag vet att jag har ett par trogna läsare som tycker att jag är en mänsklig tombola, att min betygssättning är lik nån form av lotteri där jag tar upp en kula, läser på den och OJ det blev en 5:a eller HOPPSAN den blev en 1:a. Detta alldeles ovsett vad jag förväntas tycka om filmen i fråga och oberoende av jag skrivit om filmen i texten. Jag tycker såklart inte själv att jag är så ”hejsansvejsan” i mitt tyckande men alla har självklart rätt till sin åsikt.

När filmåret 1987 skulle listas kunde jag dock känna mig som en tvättäkta tombola för en stund. Av dom femton filmer som skulle tävla om listans tio platser var det tio som i princip kunde ha lottats in på plats 6-10. Och för första gången någonsin är det fem filmer som fått betyget 5/5 i topp! Flera av dessa har jag dessutom sett om i nutid och vet att betygen står sig.

Håll till godo med min lista, lika proppfull av nostalgimys som av äkta filmiska upplevelser.

 

10. I skuggan av ett brott

1987 var Tom Berenger lika het som filmstjärna som Tom Hardy är nu, Tom Hardy tio år gammal och såg antagligen inte ut såhär, Mimi Rogers var störtcool eftersom hon var gift med sin ”toyboy” Tom Cruise och Ridley Scott gjorde thrillers som funkade.

.

.

.

9. Snuten i Hollywood II

1987 skilde sig den coola blonda långbenta danskan Brigitte Nielsen från Sylvester Stallone och jag minns att jag var så ledsen för hennes skull när jag läste om det. Vad skulle det bli av henne nu? Jag var genuint orolig och kanske med rätta med facit i hand. Detta år var hon i alla fall med i en riktigt bra uppföljare. Snuten i Hollywood II är nämligen bättre än den första filmen tycker jag. Eddie Murphy har smörjt munlädret och Tony Scott regisserade en riktigt skön actionkomedi – som fortfarande håller!

.

.

.

8. De omutbara

Brian De Palma regisserade De omutbara efter att han gjort Carrie och Scarface men innan Fåfängans fyrverkeri, Carlito´s way, Mission: Impossible och Snake eyes och väldigt mycket innan Passion. Han är rätt ojämn den mannen. Skådespelarna i De omutbara är det dock inte. Stabilare skådespelarsnubbar än Kevin Costner, Sean Connery, Patricia Clarkson och Andy Garcia får man leta efter.

.

.

.

7. Spanarna

Jag ler bara jag ser bilden. Richard Dreyfuss och Emilio Estevez har varit mitt sällskap SÅ MÅNGA kvällar som poliserna Chris och Bill på nattlig spaning efter en efterlyst kriminell man att det nästan känns som att dom är mina kompisar. Och detta trots att det var snart trettio år sedan jag hängde med dom varenda kväll. På den tiden fick man fick helt enkelt se dom filmer man hade och jag hade inte så många.

.

.

.

6. Over the top

Lincoln Hawk heter han i den här filmen, Sylvester Stallone. Lincoln Hawk är en LYSANDE filmtitel kan jag tycka. Konstigt att det inte blev en uppföljare till Over the top som fick det namnet för armbrytning kan man väl aldrig få nog av? Eller? Sly/Lincoln ska ställa upp i VM i armbrytning i Las Vegas för att försöka knipa guldet och därmed prispengarna på 100 000 dollar för att börja ett nytt liv tillsammans med sin son. Han är underdog, han är ensam, han ser lite ledsen ut, han är stark. What´s new? Ingenting. Men jag gillart!

.

.

.

5. Pelle Erövraren

Pelle Erövraren är en film jag inte gärna ser om. Jag får ont i magen nåt så inihelvete av den. Men en mer välförtjänt Oscarsvinst för Bästa utländska film har jag knappast sett och även om Max von Sydow fick se sig snuvad på Bästa manliga huvudroll-vinsten till Dustin Hoffman (för Rain Man) så kan nog ingen säga emot där, rätt man vann. Det här är en MYCKET sevärd film även om jag fattar att det aldrig kommer en ”rätt tid” för att se den. Dom flesta av oss är nog rätt sällan sugna på redig dansk misär. Jag veeeeet. Likväl, det ÄR en kanonfilm.

.

.

.

4. Full Metal Jacket

Väldigt många år innan Vincent D´Onofrio blev Wilson Fisk med hela Netflixnördiga TV-serie-samhället spelade han Gomer Pyle i Stanley Kubricks Full Metal Jacket. Jag som inte ens tycker om krigsfilmer ÄLSKAR den här filmen. Men krig är – liksom knark – bajs.

.

.

.

3. RoboCop

Jag tror att Robocop på nåt sätt är grogrunden för hela min robotfascination. Det där metalliska men ändå levande, vem kan symbolisera det bättre än polisen Alex Murphy i Peter Wellers skepnad? Paul Verhoeven gjorde en sci-fi-thriller som är så mörk och blodig att jag blir superglad när jag ser om den. Så långt ifrån nutidens nervöst omformade CGI-actionfilmer som gör allt för att få en 11-årsgräns och därmed tjäna mer pengar. RoboCop som film visar lika lite mercy som robotpoliserna gör och jag bara…ler.

.

.

.

2. Farlig förbindelse

Michael Douglas var Mannen Hela Dan 1987 när han knep huvudrollerna i två av årets absoluta storfilmer, denna och Wall Street. Glenn Close var så fin i håret med sina ljusa lockar att jag tjongade på med en ”hemmanent” med hjälp av en kompis för att se likadan ut. Okej, jag var blond och håret blev krulligt men där slutade likheterna mellan mig och filmens Alex Forrest. Det finns nog några snubbar och fyrbenta husdjur som kan vara glada för det.

.

.

.

1. Dirty Dancing

Jag valde min etta med glädje. Mellan topp-fem-filmerna är det inte mycket som skiljer, ingenting betygsmässigt och ytterst lite vad gäller nostalgikänslor och annat mys som kan plussa vilken film som helst. Dirty Dancing är helt enkelt en magkänslefilm som kör över logik och kritiskt tänkande med en fucking bulldozer. En sockervaddsrosa bulldozer. Och det får den så gärna göra. Jennifer Grey, alltså inser hon hur bra hon var som Baby? Och hallå där uppe i himlen Patrik Swayze och regissör Emile Ardolino. Förstår ni vilken JÄVLA bra film ni gjorde? Gör ni det? Vaaaaa???

.

Bubblare: Some kind of wonderful, Misstänkt, Mångalen, Wall Street och Tre män och en baby.

.

Idag listar ett helt gäng filmbloggare sina favoriter från 1987. Klicka på namnen för att komma till listorna.

Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Spel och film
We could watch movies

 

Publicerat

HELLO LADIES: THE MOVIE

Igår handlade 40% av fredagsfemman om Stephen Merchant, hans TV-serie Hello Ladies och hans rollfigur Stuart Pritchard som jag blivit så väldigt betuttad i. Eller nej, jag är egentligen inte alls betuttad i Stuart, jag tycker han är en hemsk människa samtidigt som jag kan känna empati för honom och vilja honom väl, han är verkligen en Loser med stort L. Serien däremot, den tog jag till mitt hjärta sådär alldeles direkt och hela säsongen avnjöts i ett huj nedbäddad under ett täcke på balkongen en sommarnatt för en vecka sedan.

När sista avsnittet var slut förstod jag inte hur jag skulle orka vänta på en säsong 2, det kändes alldeles oöverstigligt jobbigt, så när jag såg att HBO hade Hello Ladies: The Movie bland sina filmer tog det inte många sekunder innan jag högg den också. Även den som balkongmyssällskap såklart.

Det glädjer mig att Hello Ladies fungerar precis lika bra i långfilmsformat som i halvtimmesavsnitt. Jag hade gärna sett att filmen var längre än dom 85 minuter jag fick hålla till godo med men å andra sidan hade filmen en tydlig början, mitten och slut, det kändes inte som ”bara” ett långt TV-serieavsnitt.

Om du får för dig att se filmen utan att ha sett TV-serien kan jag inte göra annat än att hytta med fingret och säga no-no. Filmen är ingenting om du inte sett serien och har koll på rollfigurerna. Du måste ha lite mer kött på benen, mer förhandsinformation, när det gäller Jessica, Wade, Kives, Glenn och Stuart.

Utan att spoila för mycket kan jag nämligen säga att den där säsong 2 som jag så innerligt längtar efter, ja, det lär inte bli nåt med det. Hello Ladies: The Movie känns som en fin ihopknytning av seriesäcken och filmen ger TV-serien ett äkta och värdigt slut. Tyvärr. För jag vill se MEEEEER.

Publicerat

Fredagsfemman #175

5. Chris Pratt

Han är på god väg att bli en av dom verkligt stora, i alla fall om man räknar stort som ”huvudroller i blockbusters som drar in enorma stålars och som får det stora flertalet av allmänbildade människor att lägga namnet på minnet”. Är Chris Pratt 2010-talets svar på Harrison Ford? Jag blir än mer säker på svaret JA när jag läser att Pratt brukade samla på döda insekter. Och jag blir enormt glad när jag läser att Pratts (numera) fru Anna Faris OCKSÅ hade en insektssamling innan dom träffades. Så flyttade dom ihop och slog då även ihop sina samlingar till en stor. Snacka om att hitta sin pusselbit!

.

.

.

4. Hello Ladies

Jag har tittat osedvanligt mycket på TV-serier den senaste tiden och jag har sett en hel del som varit väldigt bra. Men det var länge sedan jag fastnade för en serie på samma sätt som jag gjorde med Hello Ladies. Jag såg alla avsnitten av första (och hittills enda) säsongen samma kväll/natt och dagen efter började jag om igen. Det här är en 4+++/5-serie och jag kan inte vänta på att det kommer en säsong 2. Jag tycker så VÄLDANS mycket om Stephen Merchant och hans charmiga, konstiga, lite jobbiga och pinsamma Stuart som inte vill något annat än att hitta en tjej. Fast inte en tjej i hans egen liga utan en modell eller skådespelerska – eller allra helst en kombo.

.

.

.

3. Heja Sverige!

Inatt spelar dom svenska fotbollstjejerna sin andra gruppmatch i VM, den mot USA. Kl 02.00 börjar matchen och alla ni som inte jobbar imorgon, ni har INGENTING att skylla på. Ställ väckarklockan på ringning inatt, ta på dig en gul tröja och heja fram ditt landslag till vinst. Vi är inte superbortskämda med att Sverige är med i fotbolls-VM. Det här är STORT alldeles oavsett kön på lagmedlemmarna!

.

.

.

2. Hello Ladies – The Movie

Ibland önskar jag att jag hade en kameraövervakad lägenhet. Då hade jag kunnat spola tillbaka bandet och sett GLÄDJEN hos mig själv när jag satt i soffan och var ledsen och tom i sinnet över att TV-serien Hello Ladies obönhörligen var slut och då plötsligt tokzappar mig genom HBO:s filmbibliotek och kommer till bokstaven H. Hello Ladies? The Movie??? Jag måste sett ut som en sjuk person. Jag känner det på mig. Frustade liksom, salivsmackade samtidigt som jag skrattade och blev lite fuktig om händerna. Vilken present jag fick såhär ett halvår till julafton.

.

.

.

1. Filmspanarträff

Det känns som vi kan bli många på morgondagens gemensamma film. Jurassic World är en film som lockar även dom som tror sig inte vara lockade. Personligen är jag jättepepp, jag ÄLSKAR trailern och det här är den av sommarens stora blockbusters som jag ser mest fram emot. Till och med mer än Mission Impossible 5. En hel del alltså! SÅ filmspaners, vi ses imorgon. Och vi slipper se filmen i 3D – bara en sån sak!

.

Publicerat

MISSTÄNKT

Snart är det dags att lista favoritfilmerna från 1987 och som av en händelse såg jag om en av filmerna från det året, dagens film, Misstänkt.

Thrillers från 80-talet var ofta något alldeles extra. Dom var något som thrillers inte alltid är nuförtiden: dvs spännande. Rättegångsthrillers speciellt. Även den enklaste av historia hade någon form av smart twist. Men ibland vet jag inte riktigt om filmerna faktiskt var kluriga och spännande eller om det var jag som bara var…ung…när jag såg dom. Så nu har jag sett om en av alla filmer jag minns som sjukt spännande bara för att komma fram till att ja….den funkar bra fortfarande.

Jag förvånas ofta över hur extremt stabil Cher är som skådis. Hon må se lite underlig ut men hon levererar. Alltid. Här spelar hon advokaten Kathleen Riley som är satt att försvara en hemlös stum man (Liam Neeson) som är åtalad för ett brutalt mord på en kvinna. Eddie Sanger (Dennis Quaid) sitter motvilligt i juryn men han känner på sig att allt inte står rätt till och börjar leka privatdetektiv på fritiden samtidigt som det är väldans olagligt för en försvarsadvokat att ha något som helst samröre med juryns medlemmar, vilket då Kathleen har – med Eddie. Upplagt för spänning med andra ord.

Jorå, det här är en fullkomligt habil film, det finns faktiskt inte mycket att klaga på. Frasiers pappa spelar domare, bara en sån sak.

Om den lyckas ta sig in på 1987-listan eller inte kommer märkas på söndag.

Publicerat

ETT OANSTÄNDIGT FÖRSLAG

Vissa filmer bör förpackas i malpåse och förslutas med dubbelknut nåt halvår efter premiären. Ett oanständigt förslag är en sådan film. När den kom 1993 var den lite..vågad, nu är den i det närmaste skrattretande blajig.

Tankebanorna kring om alla går att köpa bara summan är rätt var lite spännande, det var dessutom en äldre man (Robert Redford) som hade linnebyxorna fulla med både ståfräs och stålars, det var dåtidens heting Demi Moore han ville köpa och det var en glasögonprydd och lite nördig Woody Harrelson som var den svartsjuke pojkvännen som sa ja till den där natten. Och pengarna. Satan vad dom lockade. En miljon dollars för en natt med flickvännen. En enda jävla natt. What´s the big deal? Hon var ju med på det också såklart. Det var en affärsuppgörelse, ingenting annat. Ingen kärlek, inga känslor, bara sex.

Hela filmen är en uppvisning i superdaterad lökighet. Dialogen, musiken, kläderna, skådespelarna, alltså jag kan inte hålla mig för skratt när Woody spelar över i sin frustration, när Demi ska leka sval/svår och oberörd över vad den där natten satt för spår och Herr Redford, satan vilken slemmig jävel.

Filmen står och väger mellan en etta och en tvåa men min respekt för Adrian Lyne som regissör gör att jag väljer att vara hygglig. Men det svider lite, det gör det.

Publicerat

THE CANAL

Amerikanska skräckfilmer, det känns som att jag kan dom rätt bra. Jag kan koderna, jag fattar oftast när ett jump scare är i antågande och jag tycker mig kunna avläsa handlingen så pass bra att jag förstår hur filmen ska sluta långt innan eftertexterna rullar. Svenska skräckfilmer likaså. Asiatiska börjar jag också lära mig så smått, det finns en formel även där även om den ibland luras och ser till att uträkningarna blir fel.

Att se skräckfilmer från andra länder än dom ”allra vanligaste” är alltid spännande tycker jag. Jag känner en skön men ändock oro i kroppen, jag är liksom på helspänn hela tiden för jag är inte riiiiktigt med i matchen. Jag tittar och det kanske ser ut att vara ”som vanligt” men små små saker här och där, en kameravinkel, val av musik, färger, är inte som jag är van vid när det vankas skräck. Det är härligt. Jag blir alldeles upprymd och speciellt glad blir jag när jag hittar en film som är så bra som The Canal.

The Canal är en irländsk skräckfilm, skriven och regisserad av Ivan Kavanagh. David (Rupert Evans, i vissa vinklar mer än lovligt lik David Hellenius) jobbar med att restaurera gammal film. Han bor tillsammans med frun Alice (Hannah Hoekstra) och sonen Billy (Calum Heath) i ett gammalt hus och han har starka misstankar att Alice har en affär med en mörk snygging på jobbet. Svartsjukan äter honom inifrån, han kan inte riktigt släppa magkänslan.

David kommer över filmiskt material som visar bilder från huset där han och familjen bor och att det troligtvis begåtts ett brutalt mord i huset 1902. Dom grafiska bilderna tillsammans med den molande svartsjukan gör att David inte beter sig riktigt stabilt. Eller….ÄR det nån som pratar i väggarna?

Jag var rädd. Så. Nu är det sagt.

Jag hoppade högt ett par gånger. Alltså, jättehögt.

Jag tyckte helt enkelt att filmen var väldigt otäck. Det låg en dystopisk stämning över filmen som kändes som en otvättat kliig vägglusfull filt, en såndär man tvingas sova under på hotell i London. Rupert Evans gör ett bra jobb i huvudrollen men för egen del är det lillkillen, Calum Heath, som vann mitt hjärta helt och fullt. Snacka om naturbegåvning! Han äter flingor och mjölk med en lite för liten matsked i en scen och jag skulle kunna ha den scenen på repeat. Han käkar. Han spelar inte. Han är hungrig och han äter som vilken liten kille som helst. Den där kanske till och med obetydliga scenen satte sig fast, den betydde massor för min känsla för hela filmen. Flingor och mjölk. Så enkelt.

Kanske är det just det ordet som symboliserar hela filmen. Enkelhet i betydelsen att inte krångla till det. Ivan Kavanagh krånglar inte. Han berättar en historia från A till B och han har mig med i båten från första rutan till den sista. Kanske speciellt i den sista. Eller näst sista.

Det här är en film jag redan nu längtar efter att se om.

Publicerat

KEANU-SOMMAR: HUSET VID SJÖN

Kate Forster (Sandra Bullock) är läkare, ensam och har världens snyggaste frilla. Hon bor/hyr ett mycket speciellt hus vid en sjö, ett glashus som står på pålar i vattnet, alltså det är HUR ballt som helst.

Före henne bodde en arkitekt vid namn Alex Wyler (Keanu Reeves) i huset och plötsligt börjar det dyka upp brev i Kates brevlåda – från Alex. Dom båda börjar brevväxla och det blir starten på en stark och annorlunda kärlekshistoria. Dom befinner sig nämligen inte i samma tid, hon ligger två år före honom av nån anledning. Men hon är kär och han är kär och frågan kvarstår: kommer dom någonsin kunna mötas?

Nu ska vi se om jag kan bena ut mina känslor inför den här filmen. Jag köper Bullock och Reeves som kärlekspar till hundra procent. Dom är helt kanon i sina roller, båda två. Jag tror på hennes ledsna ögon och jag jag tycker om hans blick. Det som gör att filmen skaver är storyn, den är både larvig och luddig. Jag hade mycket hellre sett en straight lovestory som inte blandade in den här pruttiga tidsaspekten. Två människor som älskar varandra men som inte kan vara tillsammans, det bitterljuva i detta är stoft nog till vilken film som helst, det hade räckt även här. Men nejdå, det ska blandas in lite mumbojumbo också.

Jag gillar både skådisarna och stämningen men filmen i sig är fånig och därför blir betyget därefter.

Nästa måndag är det dags för en ny film med Keanu i huvudrollen. En betydligt bättre film.

Publicerat

BLENDED

Richard Burton hade sin Elizabeth Taylor, Tom Hanks har sin Meg Ryan, Bradley Cooper har sin Jennifer Lawrence och nu har Adam Sandler sin Drew Barrymore – på riktigt.

När två skådespelare spelar mot varann i tre filmer eller mer är dom ett filmpar på riktigt, det är sen gammalt och Blended är den tredje filmen om omöjlig kärlek där Sandler och Barrymore teamar upp och blir kära på slutet. Nej det är ingen spoiler, det är vetenskap. Såna här filmer görs inte utan lyckliga slut.

Jim (Sandler) är änkling, ensam förälder med tre döttrar sedan frun gått bort (i cancer?). Lauren (Barrymore) är ensamstående mamma till två pojkar sedan hennes man varit otrogen för vilken-gång-i-ordningen? När filmen börjar har dom en episk blind date på Hooters. Personkemin knastrar, som om man häller småsten i grädde strax innan den ska vispas. Det är rent av otrevlig stämning vid bordet och en blind kan se att Jim och Lauren inte borde umgås. Mer. Någonsin. Ever. Stjärnstopp.

Men självklart, det är ändå en Adam Sandler-film, händer något utöver det vanliga, nåt som sällan händer vanligt folk ”bara sådär”. Jim med familj och Lauren med familj ”hamnar” på en bjudresa till Afrika när Laurens bästa väninna inte vill åka på grund av att nya pojkvännen visar sig var pappa (till fem barn!) och att nämnde pojkvän råkar vara Jims chef. Nämen, är DU här?? säger Jim. Nääääämen, DU? Här? säger Lauren.

Filmen är med sina 117 minuter aningens för lång men den är mysig, charmig, rätt kul och lite lagom dum. Jag tycker helt enkelt den är trevlig och romantikern i mig vaknar när jag sitter i soffan och innerligt önskar dom ett långt och lyckligt liv tillsammans.

Publicerat

KINGSMAN: THE SECRET SERVICE

Det finns egentligen bara tre saker jag vill få fram med den här recensionen.

1. Lägg namnet Tarin Egerton på minnet. Han är den unga förmågan som spelar ”Eggsy” i den här filmen, killen vars pappa var en agent, en Kingsman och som blev mördad när ”Eggsy” var liten.

Tarin Egerton är anledningen till att jag kan sitta lugnt framför TV:n och se Tom Cruise åldras i sin takt för Tarin är nästa generations Tompa. Dom till och med SPRINGER likadant! Mission Impossible-filmerna är säkrade i fyrtio år framöver, resten av mitt liv! Vilken glad pensionsförsäkring för alla oss blockbusterdiggare.

2. Vem kunde ana att Colin Firth var en sån badass?

Här ser han ut som George i En enda man men är lika dödligt smidig som James Bond och lika brutal massmördare som Danny Trejo i Machete. Alla vi som är med i Colin Firth Fan Club redan innan kan inte göra annat än att klappa händerna som crazy persons och dreggla lite osnyggt i en manglad linneservett.

3. Vilken sprudlande jävla gladbomb den här filmen är!

Regissören Matthew Vaughn visade redan med Kick-ass att han var en jäkel på att maxa sin ”kvart i rampljuset” och Kingsman: The Secret Service är inte ett dugg sämre. Här är det tjofaderittan-actiongalenskaper från första sekund till sista och trots att filmen är hela 129 minuter lång saggar den aldrig. Jag njuter av filmen, den är helt jävla galen, jag vill inte att den ska ta slut. Jag vill höra Samuel L Jackson lespa i flera timmar till, jag vill se Hanna Alström bjussa på analsex som den svenska prinsessan Tilde och jag vill se mer av Tarin Egerton. Jag hoppas på en Kingsman-film till, en två eller tre. Det här är en alldeles för bra grundpremiss för att släppas vind för våg.

Mer Kingsman åt folket, hör ni det over there!

Publicerat

Fredagsfemman #174: Fem biografifilmer att se fram emot (och fem att kanske skrynkla pannan lite åt)

5. The Program

Lee Pace, Chris O´Dowd, Dustin Hoffman och Ben Foster som Lance Armstrong i Stephen Frears film om journalisten som gav sig fan på att bevisa att supercyklisten Armstrong höll på med fuffligheter under Tour de France.

.

.

.

4. Snowden

Med en rollista bestående av Nicolas Cage, Shailene Woodley, Timpthy Olyphant, Melissa Leo, Rhys Ifans, Tom Wilkinson, Joely Richardson OCH Joseph Gordon-Levitt som Edward Snowden. OCH en regissör som heter Oliver Stone. Det är klart att förväntningarna är rätt höga även om Herr Stone inte har gjort en riktigt bra film på väldigt länge.

.

.

.

3. Steve Jobs

Just när man trodde att man fått nog av Steve Jobs-biografier (den med Ashton Kutcher som Jobs kom för bara ett par år sedan) så känns denna hux flux riktigt intressant. Favoriten Danny Boyle regisserar, Aaron Sorkin har skrivit manus och i huvudrollerna ser vi Michael Fassbender som Steve Jobs och Seth Rogen som Steve Wozniak. Kate Winslet och Sarah Snook är också med i rollistan. Stora plus båda två.

.

.

.

2.The Danish Girl

Tom Hooper gjorde The King´s Speech och Les Misérables. Vackra och berörande filmer båda två. Nu ger han sig på den danska konstnären Lili Elbes liv, eller hette hon Einar Wegener? Eddie Redmayne spelar Lili och Alicia Vikander hennes fru Gerda. Amber Heard, Matthias Schoenaerts och Ben Whishaw ses i övriga stora roller. Det luktar pscarsnominering för Eddie Redmayne igen.

.

.

.

1. Legend

Jag älskar dubbelgångare-och-tvillingfilmer. Så mycket har jag lärt mig efter 42 år på jorden. Legend handlar om gangstertvillingarna Ronald och Reginald Kray som terroriserade London under 50- och 60-talet. Brian Helgeland regisserar och vem spelar båda syskonen? Tom Hardy såklart!

.

.

och som grädde på moset

 

Fem biografi-filmer jag av olika anledningar känner mig lite mer skeptisk inför:

.

5. Rocketman

Tom Hardy i all ära men här spelar han Elton John. Jag är skeptisk, jag kommer absolut att se filmen och jag hoppas givetvis att jag har fel.

.

.

.

4. Queen of the desert

Nicole Kidman spelar huvudrollen som Getrude Bell. Det är bra. James Franco och Robert Pattison har dom manliga huvudrollerna. Det bådar inte gott. Werner Herzog regisserar. Det kan bli hur som helst.

.

.

.

3. Bleed for this

Miles Teller, Aaron Eckhart och Ciaran Hinds i samma film, det är najs. Men behöver världen ännu en film om en boxare (Vinny Pazienza)? Det återstår att se.

.

.

.

2. Straight Outta Compton

Trailern är svinlång och urusel, Paul Giamatti är det kändaste namnet, det kryllar av kända hipphoppare som spelas av okända skådisar (Snoop Dogg, Ice Cube, Dr Dre, Easy-E) men jag somnar bara jag skriver det här…

.

.

.

1. Hands of stone

Ännu en boxningsboats! Ännu en boxningsfilm med Robert De Niro! Jag gäspar ihjäl mig.

.

.

.

Publicerat

THE HUMAN CENTIPEDE 3

Jag firade mig själv på mors dag med en skål härligt söta jordgubbar och The Human Centipede 3. Because I´m worth it…..eller nåt. Typ.

Jag kunde inte låta bli att tänka på mammorna bakom männen i filmen. Tom Six mamma, hur har hon det? Hur känns det att läsa om sin son på IMDb, att han är en regissör och manusförfattare känd (endast) för The Human Centipede, The Human Centipede II och  The Human Centipede III och så fortsätter hon läsa mer matnyttig information som att hans favoritfilmer (föga förvånande) är Brakfesten, Idioterna, Crash, Salò eller Sodoms 120 dagar och Fitzcarraldo, att han gillar vapen, har en mops som heter Nigel plus att han är ”curryholic”.

Jag tänker på Dieter Lasers mamma, mannen som spelade Dr Heiter i första centipede-filmen och som faktiskt – där – gjorde nån form av bestående intryck för den filmiska eftervärlden. Nu sitter jag och hoppas att hans mamma inte längre är i livet för skådespelarinsatsen han bjussar i denna tredje film gör INGEN mamma glad, DET kan jag lova. Han skriker i princip oavbrutet plus att man får se hans slemmiga gubbtunga i bild ungefär 1000% mer än vad man bett om.

Och sen har vi Laurence R. Harvey, HANS mamma skulle jag inte vilja byta med. Maken till otäck karl har jag sällan skådat. Att han hade det tvivelaktiga nöjet att spela äcklet Martin i andra centipede-filmen gör sitt till för min syn på honom, här är han en annan typ av vidrig man upp-pimpad med en fruktansvärd hitlermusche.

Det är mycket snack och liten verkstad när det kommer till filmens handling. Att göra en gigaaaaaaantisk mänsklig tusenfoting bestående av fångar i ett helt fängelse kan kanske kännas lite kittlande för oss med skadade hjärnor men när det där Dieter Laser-aset bara fortsätter och fortsätter skrika filmen igenom känner jag att det räcker med EN tusenfoting. En stor jävel. Som äter upp det där vrålande överspelande mans-avskredet en gång för alla.

Som film betraktad är The Human Centipede 3 så erbarmligt utförd på alla sätt att det inte kan bli tal om ett betyg ens. Omdömesmässigt hamnar den i samma kategori som Göta Kanal 3 och Flying Virus. Det är bland det sämsta jag någonsin sett i filmväg.

Filmitch och Filmparadiset har också sett denna episka rulle.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SCENER UR ETT ÄKTENSKAP

När det blev klart att Filmspanarnas junitema skulle bli Scener ur ett äktenskap tror jag det var Jojje som sa: ”Undrar hur många som kommer skriva om Scener ut ett äktenskap?”.

Han menade såklart filmen med samma namn från 1973, skriven och regisserad av Ingmar Bergman, den med Liv Ullman och Erland Josephson som Johan och Marianne som varit gifta i tio år och vars äktenskap vi ska få se utvalda scener från. 283 minuter svensk TV-historia måste man ändå säga att det var och är (då det var en TV-serie från början) och för mig borde det ha varit en fullkomligt logisk film att ta sig an till detta tema, speciellt eftersom jag inte sett filmen. Men är det kanske lite för logisk? Kanske lite för enkelt? Kanske lite för….tråkigt till och med?

Jag lägger Bergman-idén på hyllan. Fyra och en halvtimme äktenskapsdrama, alltså det krävs ändå en rätt stor portion lust och engagemang för att orka ta sig an det på ett rättvist sätt och hur duktiga skådespelare Liv och Erland än är så känns det i min hjärna lite…mossigt.

Nåja. Jag funderar inte mer på saken men en kväll klickar runt lite på nätet på dom vanliga sidorna jag brukar besöka. Filmsidor, sportsidor, teatrar. Och där! Där ser jag nåt jag aldrig sett förut och jag blir alldeles kvidevittglad! Scener ur ett äktenskap! Med Jonas Karlsson och Livia Millhagen! Som gratisstreamad teater filmad från Dramaten! Jag som älskar att gå på teater, på riktigt, men det här var ju helt otroligt. Hela pjäsen är filmad rätt upp och ner, två timmar och tjugosju minuter, ingen reklam och alldeles gratis. dramatenplay.se har verkligen tänkt utanför lådan och jag lyfter på hatten och säger tack så mycket!

Jag såg Jonas Karlsson och Livia Millhagen tillsammans redan 2003 när dom båda var med i Daniel Lind Lagerlöfs film Miffo. Duktiga skådespelare båda två och det kändes lite ”modernt” att se dom två i rollerna som Johan och Marianne. Det som däremot inte känns så modernt är att jag läser att regissören Stefan Larsson har utgått från Bergmans egen teateruppsättning från München 1981. Varför då, frågar jag mig? Varför vill en nutida regissör inte sätta sin helt egna prägel? I min värld känns det lite konstigt men jag har å andra sidan inget ”Bergmanspöke” att hantera på arbetstid.

Johan och Marianne har alltså varit gifta i tio år och är på ytan rätt….nöjda…med sitt äktenskap. (Jag tycker nöjd är ett rätt underskattat ord, ett ord som i dom flesta fall används med en negativ klang men som egentligen är rätt trevligt ändå. Att vara nöjd är väl toppen? Är det inte?) Men som med dom flesta relationer, skrapas det lite på ytan kommer det fram mindre bra saker, sånt som gör att ordet nöjd inte följs av ordet glad utan av ord som ångestfylld, ledsen och bitter.

Johan och Marianne gör nämligen inte varandra glada. Frågan är om dom någonsin gjort det? Dom träffades ”i brist på något bättre”, gifte sig och fick barn, slutade fundera, dagarna passerade, åren gick och sen stod dom där tio år senare och kunde knappt prata med varandra. Det är en ocean av distans mellan dom även om dom tror sig vara nära. Närhet och sex existerar knappt annat än som ”handelsvara” och ”måsten” och dom beter sig som två dockor som pratar om man trycker dom på magen. Då rapas det upp floskler som helt saknar bäring.

Manuset som Ingmar Bergman skrivit andas väldigt mycket ”sin tid”. Den största skillnaden är den gängse bilden av män/pappor som var tämligen annorlunda 1973 jämfört med nu. Att en pappa lämnar sin familj – inklusive sina två barn – helt vind för våg utan att ens reflektera över delad vårdnad, att han inte vill träffa dom ens det allra minsta, det känns…daterat. Mycket mer ovanligt nu än då. Marianne som kvinna/mamma känns inte heller helt up to date men hon är mer konsekvent än Johan. Konflikträdd, dåligt självförtroende, stukad självbild. Liten, liksom.

Självklart är det Johan som tar hem alla komiska poängerna, såklart, han är ju MANNEN och Jonas Karlsson gör en lysande gestaltning av honom. Men jag sitter och funderar på hur det hade varit om även Marianne fått vara lite skönt svartsynt och cynisk ibland. Nu är hon tenniskompisen som lägger bollen helt rätt över nätet och Johan är den som smashar. Varenda gång. Det hade inte gått att skriva en relationspjäs på det sättet 2015.

Scener ur ett äktenskap var en sevärd pjäs och timmarna gick i ett huj. Jonas Karlsson var – som vanligt – briljant men pjäsen i sig kändes alltför beige för att nå dom riktiga höjderna. Jag vet att man inte får svära i kyrkan men det hade varit spännande att se en uppdaterad version av pjäsen skriven på den typ av svenska som pratas nu och med nutida twist på problematiken.

 

 

.

Jag vet inte hur länge denna pjäs finns på dramatenplay.se men det kommer visas fler pjäser där framöver.
Idag skriver mina filmspanarvänner om samma tema. Klicka på deras namn för att komma till inläggen.

Jojjenito
Flmr
Har du inte sett den?
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Publicerat

KUNG FURY

Svissch säger det. Filmen börjar och som i ett trollslag åker jag tillbaka till 1985. Att filmen i sig utspelar sig detta år hjälper självklart till men det balla är att hela jag hamnar där igen.

David Sandbergs Karate Kid-lika superpolis Kung Fury får i uppdrag att resa tillbaka i tiden, närmare bestämt till nazityskland för att döda en man som heter Adolf Hitler aka Kung Führer. Till sin hjälp har han The Hackerman som ”med rätt algoritmer kan hacka sig tillbaka i tiden”. Och han lyckas. Han lyckas kanske lite FÖR bra för Kung Fury kommer lite för långt tillbaka i tiden. Men inte mig emot.

Under den här halvtimmen får man nämligen träffa på idel sköna typer och hela manuset är så utflippad och nästintill vansinnigt att jag ler som en full jazzdansare i soffan. Charmigt som fan är det! Och musiken är som Idomin på ett varande skavsår för en synthnisse som jag. Magnus Betnér och Björn Gustafsson har en riktigt rolig mustaschscen och David Hasselhoff bjussar på sig själv i musikvideon till filmens ledmotiv True Survivor

Jag kan inte låta bli att jämföra Kung Fury med en annan svensk film som också kryllade av 80-tals-referenser: Dyke Hard. Men där Dyke Hard siktade mot stjärnorna och ramlade på första bästa trottoarkant och slog ut framtänderna där lyckas Kung Fury med det mesta. Imponerande knasigt och fnissigt är det och när filmen är slut vill jag se mer. Mycket mer.

Blir det en långfilm? Det blir det väl? Va? Ja? Hurra!

Filmen finns att se på SvtPlay till den 24 november 2015.

Publicerat

KEANU-SOMMAR: THE MATRIX

Finns det något bättre sätt att börja Keanu-temat på än med The Matrix? Det här är filmen som ÄR Keanu för väldigt många människor, dock inte för mig. Keanu är mer Speed för mig men den filmen har jag redan skrivit om.

Finns det något bättre sätt att börja temat på var frågan? Svaret är neeeeej, det är klart att det inte gör. Att jag haft en filmblogg i 5,5 år och ännu inte skrivit om denna film känns också som en bra anledning att göra just det. Fan alltså, The Matrix, det är ju en KLASSIKER! Det är en sån film som andra filmer snor scener ifrån, som andra filmer driver med, som andra filmer vill vara men aldrig riktigt blir. Men är den bra då? Jadå, absolut, klart den är bra.

I mitt tycke är Matrix oklanderligt snygg, den har en annorlunda over-the-top-story som är i det närmaste omöjlig att hänga med i, speciellt vid första titten. Sen brukar det gå lite bättre. Skådespelarna är dö-coola, Keanu Reeves som Neo måste ha blivit något av en trendsetter med sin långa skinnkappa och kan man som tjej inte se lika ball ut som Carrie-Anne Moss när hon är Trinity – vilket väldigt få kan – går det åtminstone att köpa likadana solglasögon.

Det är syskonparet The Wachowski Brothers som skrivit och regisserat filmen och dom har sedan Matrix kom verkligen visat vilken ball förmåga dom har att bygga helt nya visuella världar, fria från allt vad filmiska lagar och regler heter. Jag säger bara Cloud Atlas (kanonfilm!) och Jupiter Ascending (kanske-inte-lika-mycket-kanonfilm!). Att dom nuförtiden kallar sig The Wachowskis beror på att brorsan Larry bytt kön och numera heter Lana.

Jag har sett The Matrix fem gånger sedan den kom 1999. Varje gång tänker jag ”nu kommer den klicka, nu kommer jag att höja betyget” och varje gång slutar det med att den får en trea. Det känns så ”bara” med en trea till en film som denna men det är nånting som gör att det inte blir mer. Den skaver inte, den retar mig inte, jag njuter av den visuellt till fullo men den berör mig inte (eller jo, scenen vid hissarna med Rammstein i bakgrunden berör (fast det är inte Rammstein som jag alltid trott det är ”Spybreak” av Propellerheads. Tack Viktor Jerner för uppdateringen.) Jävlar va cool den är! Vi snackar gåshud på hela kroppen nu.) Men filmen är inte klurig på det sättet att jag inte kan sluta tänka på den (typ Enemy eller Inception), det är bara en BRA film. Om nu det är så ”bara” egentligen?

Keanu är lite som vanligt här, han ”spelar Keanu” på det sätt han kan men det räcker alldeles tillräckligt. Jag tycker han är jättebra som Neo. Frågan som kvarstår är dock: What is The Matrix? Kommer frågan få ett svar innan sommaren är över?

Nästa måndag är det dags för ännu en film med Keanu Reeves. Spänningen är olidlig va?