Månad: juli 2015

Publicerat

JOHAN FALK 2: LIVVAKTERNA

Efter Noll tolerans trodde jag inte att uppföljaren skulle kunna bli så mycket bättre. Men det kunde den. Livvakterna är en mycket spännande och solid film som håller riktigt bra även vid en omtitt.

Johan Falks gamle vän Sven (Samuel Fröler) ska starta upp en verksamhet i Estland, ett konfektionsföretag. När den lokala maffian sätter käppar i hjulet för honom tar han kontakt med ett säkerhetsföretag vars representant heter Nikolaus Lehman (Christoph M. Ohrt) och vars metoder för att bibehålla lugn och arbetsro är ytterst moraliskt tveksamma. För att inte säga brottsliga. Sven vill inte vara med längre och reser hem i tron att han lämnat både Nikolaus och allt annat bakom sig, vilket han givetvis inte har. Riktigt så enkelt gick det inte.

Thrillertempot i Livvakterna är härligt, frustande, nånting helt annat än man vanligtvis ser i svenska filmer. Filmen är även spännande som ett helvete, speciellt när klockan tickar (du som sett filmen vet vad jag menar). Paniken! Oj oj!

Samuel Fröler, Lia Boysen och Alexandra Rapaport gör fina inhopp och det känns som att Jakob Eklund satte ner foten ordentligt i den här filmen. Han ÄR Johan Falk och han ÄR badass när det behövs!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

Publicerat

Fredagsfemman #179

5. Alena

På en fredagsfemma i maj skrev jag om en kommande film med titeln Alena. Nu är filmen inte kommande längre, nu är den HÄR. Du kan se den på SVTPlay till och med sista juli och mitt tips är: gör det. Se den. En timme lång och inte alls pjåkig!

.

.

.

4. Mike

Ja herregud, nu är det dags igen. Channing Tatums magrutor är ännu mer utmejslade och det juckas som om det inte fanns en morgondag. ”Magic Mike XXL” kan dessutom vara den fånigaste filmtiteln sedan ”I killed my lesbian wife, hung her on a meathook and now I have a three picture deal with Disney” (ja, det finns en sån film. Visserligen en kortfilm men den ligger i topp när det gäller lökiga titlar. Eller tvåa nu då.)

.

.

.

3. Molly

Jag har tur som känner bra människor, såna som har koll och kommer med tips så att jag själv slipper agera minröjare när det vankas TV-serier av skiftande kvalitet. Vad gäller serier så tar jag mig helt enkelt inte tiden att 1. leta upp dom 2. ge dom en chans. Däremot, när en film-och-serie-nörd som Flmr-Steffo går ner i brygga av en brittisk serie som handlar om en 18-årig tjej vid namn Molly som tar värvning i armén, klart jag ger den en chans.  Det måste ju vara nåt alldeles speciellt. Och ja, TV-serien Our Girl ÄR nåt speciellt. Måndagar på SVT eller hela tiden på SVTPlay. En perfekt sommarserie.

.

.

.

2. Clint

Clint Eastwood har regisserat många bra filmer. Han har skådespelat i ännu fler filmer varav en handfull är riktigt jäkla tokbra. En av dom allra bästa filmerna visas på Kanal5 klockan 22 ikväll och heter Gran Torino. Här är han så grumpy att samlar man alla grumpiga män som kliver omkring på svenska badstränder just nu med beiga sandaler och korta strumpor (och det är många!) så är Clint grumpigare än hela gänget tillsammans. Ändå är han fin på nåt sätt. Du förstår om du ser filmen. Jag lovar.

.

.

.

1. Kelly

Hon må (än så länge) ha en tämligen undanskymd roll i True Detective som fru till Frank Semyon (Vince Vaughn) men när hon är i bild glimrar det till. I Calvary gav hon Brendan Gleeson en riktig match vad gäller utstrålning i varenda scen dom hade tillsammans och hur bra hon är i Eden Lake (mot Michael Fassbender) behöver jag kanske inte skriva? Jag tycker Kelly Reilly är en alldeles strålande skådespelare, en tjej som liksom glider in från sidan och inte gör så mycket väsen av sig men som går genom rutan i allt hon gör. Därför blev jag extra glad när jag av en slump hittade alla säsonger av  TV-serien Above Suspicion på Netflix. Där spelar hon kommissarien Anna Travis och är givetvis – superbra. Och nu kan jag ta tillbaka det jag skrev under punkt 3. Jag har tydligen självkännedom som en daggmask.

.

.

Publicerat

A PERFECT GETAWAY

Varma sommarkvällar är som gjorda för skönt hjärndöda filmer, alltså hjärndöda i betydelsen låt-cellerna-fortsätta-ha-semester-för-här-behövs-dom-inte-jag-fattar-filmen-ändå. Så när jag satte på A Perfect Getaway nickade jag till hjärncellerna att fortsätta dricka Pina Colada med sugrör i randiga solstolar, dom gjorde tummen upp tillbaka och nynnade simultant på Saxofuckingfon.

Jag satt i soffan och mös. En thriller i paradismiljö, det här kan bli härligt. Steve Zahn, Milla Jovovich, Timothy Olyphant och Chris Hemsworth har roller av varierande storlek och då ingen av dessa på förhand är några av mina stora favoriter var förväntningarna på filmen tämligen lika filmens titel. Det var ett perfekt tidsfördriv, perfekt att åka iväg mentalt en stund, jag och min semestertomma hjärna.

Det här är en film som – förstår jag – lever på att det finns en twist, ett AHA-moment som kommer dyka upp någon gång under – typ – sista tredjedelen av filmen. När det hade gått en kvart av filmen trodde jag mig ha avkodat hela storyn och sen satt jag och eldade upp mig IFALL jag nu skulle ha fel. Tyvärr hade jag inte fel. Jag skriver tyvärr för OM jag blivit överraskad, OM filmen fått mig på fall så hade jag tyckt så sjukt mycket bättre om den. Nu blev den lite för enkel, i alla fall för en som mig som van att se film och att hitta planteringar i historien som leder en rätt.

Cliff (Steve Zahn) och Cydney (Milla Jovovich) är på bröllopsresa på Kauai, den lilla gröna fantastiskt fina Jurassic Park-liknande Hawaii-ön (ja, Jurassic Park spelades in där) och dom ”stöter på patrull” kan man säga i form av två andra rätt skumma par som också är där på semester. Samtidigt ser dom på nyheterna att någon blivit mördad av ett par – som flytt till Kauai! Huuua. Spännande tider!

A Perfect Getaway är en film som absolut fyller sitt syfte, om syftet är en stunds tidsfördriv. Jag tycker det är en helt okej film, speciellt under tiden jag tittade. Efteråt försvann den fort vilket kanske kan förklaras av att det ekar semestertomt mellan öronen – eller så beror det på att filmen inte är hundraprocentigt väl genomförd. Lite för hattig och lite för enkel, men fina bilder från en av dom mest magiska platser jag varit på.

Flmr och Fripps filmrevyer har också sett filmen – och är liiite mer givmilda med betygen.

Tips för den nyfikne: imorgon kväll kl 01:05 visas denna film på TV3.

Publicerat

JOHAN FALK 1: NOLL TOLERANS

Första gången jag såg Noll tolerans höll jag på att grädda i byxan. Spänning från första filmminuten var inget jag var van vid i svensk film, det kändes som den började på femmans växel på en motorväg och sedan bara gasade.

Filmens klara fördel, förutom att den utspelar sig i Göteborg och jag slipper sitta i soffan och grumpa om stockholmsåkningar som inte stämmer rent geografiskt, är att den är trovärdig. Johan Falk (Jakob Eklund) är en trovärdig polis, hans kollegor är trovärdiga, bovarna likaså. Jag köper hela storyn, rätt av, utan minsta bismak i munnen.

Nu när jag ser om filmen slår det mig hur otroligt bra den fortfarande är, sexton år senare. Bara det att en film som denna blir femfaldigt guldbaggenominerad säger faktiskt en hel del om hur väldans bra och egen den är. Bästa Film, Bästa Foto, Bästa Regi, Bästa Manliga Huvudroll (Jakob Eklund) samt Bästa Manliga Biroll (Peter Andersson). Hur Noll tolerans kunde bli snuvad på Bästa Film-baggen till Tsatsiki morsan och polisen är banne mig ett under – ÄVEN om den också är bra.

Ett rån mot en juvelbutik, en polis och hans fru som var på fel ställe vid rätt tillfälle (eller tvärtom), några oskyldigt döda och en man vid namn Leo Gaut (Peter Andersson) som mannen bakom det hela, en man som får stämpeln psykopat att kännas….lindrig.

Noll tolerans är en film som vinner på att ses i juletid, ungefär som Die Hard-filmerna. Det är en vinterstämning som är supermysig. Nu såg jag den i 35-gradig sommarhetta med neddragna persienner och ja, den funkade då med. En bra film funkar alltid och den här filmen är bra, den är närapå en fullpoängare!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

Publicerat

JOHAN FALK-FILMERNA

Den 24:e augusti släpps den allra sista filmen i Johan Falk-serien på Bluray och DVD, en film med den passande titeln Slutet.

Jag konstaterar detta med stort vemod då rollfigurerna i den här filmserien hängt med mig (och alla andra fans) ända sedan 1999 när första filmen, Noll tolerans, kom. Vi har lärt oss tycka om Johan (Jakob Eklund), hans fru Helén (Marie Richardsson), Frank Wagner (Joel Kinnaman), Seth Rydell (Jens Hultén), Sophie Nord (Meliz Karlge), Patrik Agrell (Mikael Tornving) och alla dom andra och det känns redan tomt att veta att det inte blir mer.

20 filmer har det blivit på dessa sexton år. 20 filmer som har en imponerande lägstanivå och som skulle få alla som tvivlar på svensk films kvalité att be om ursäkt OM DESSA BELACKARE BARA GAV FILMERNA EN CHANS.

Jag har nämligen märkt att det är lätt att dissa Johan Falk-filmerna rätt av som ”vilka svenska polisfilmer som helst” och jag tycker det är både synd och helt fel. Jag hävdar med bestämdhet att Johan Falk är en polisserie som håller hög internationell klass från början till slut och alla som hånskrattar åt mig nu skulle sätta skrattet i halsen om Jakob Eklund byttes ut mot Matt Damon och alla istället pratade engelska. Det skulle nämligen inte behövas en större förändring för att filmerna skulle funka i resten av världen.

Men varför denna introduktion kanske du undrar? Jo, såhär ligger det till. Veckorna som återstår innan sista filmen släpps ska jag nämligen göra en total djupdykning ner i Johan Falk-världen. Jag ska se om alla filmer jag redan sett (femton stycken) och jag ska se dom nya (fem). Det kommer alltså bli nån form av nedräkning från seriens början till slut och recensionerna kan dyka upp när som helst på dygnet och utspridda här och där för att täcka dessa veckor.

Mitt tips om du vill hänga med på tåget är att börja från början och se filmerna i rätt ordning. Det finns liksom en hel del röda trådar, trådar som varje vän av TV-serier verkligen borde uppskatta.

När recensionerna är publicerade blir titlarna nedan till klickbara länkar.

1. Noll tolerans (1999) 4/5
2. Livvakterna (2001) 4/5
3. Den tredje vågen (2003) 4-/5
4. GSI – Gruppen för särskilda insatser (2009) * 3/5
5. Vapenbröder (2009) * 3-/5
6. National Target (2009) * 4/5
7. Leo Gaut (2009) * 4+/5
8. Operation Näktergal (2009) * 3/5
9. De fredlösa (2009) * 3/5
10. Spelets regler (2012) * 4/5
11. De 107 patrioterna (2012) * 2/5
12. Alla råns moder (2012) * 3/5
13. Organizatsija Karayan (2012) * 3/5
14. Barninfiltratören (2012) * 4/5
15. Kodnamn Lisa (2012) * 4/5
16. Ur askan i elden (2015) 3/5
17. Tyst diplomati (2015) 1/5
18. Blodsdiamanter (2015) 5/5
19. Lockdown (2015) 5/5
20. Slutet (2015) 5/5

* = finns på Netflix

 

Publicerat

TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE NEXT GENERATION

Jag försöker i sakta mak ta mig igenom Matthew McConaugheys filmografi och jag kan väl säga att dom allra flesta filmerna jag hittills sett (30 stycken) har varit betydligt behagligare sällskap än denna.

Jag kan inte ens skylla på att den kvinnliga huvudrollen innehas av Renée Zellweger, det är inte hennes fel att filmen är undermålig. Det är inte ens Leatherface´s fel (Robert Jacks) men kanske att lite beror på att det ser ut som att han har en överrostad tortilla fastklistrad i ansiktet. Det är svart och liksom…brödigt och det hänger löst i kanterna. Föga otäckt. Lite senare dyker vita masker in i handlingen. Inte så läbbiga dom heller.

Den här filmen kom tjugo år efter originalfilmen, Motorsågsmassakern, den där filmen ”alla” pratade om 1974. Jag undrar om någon i hela världen pratade om den här filmen när den hade premiär? Hade den ens premiär? Det känns som en film som möjligtvis förpassades i direkt-till-VHS-reabacken på bensinmacken.

Matthew McConaughey är inte direkt någon hjälte här när han går omkring med sitt underliga terminatorben, skriker, slåss och utbrister aaalllright allright aaaaallright. Har vi möjligtvis hört DET förut?

Renée Zellweger har oborstat hår och stora glasögon och får höra av sina ”kompisar” att hon är för ful för att få ligga samtidigt som samma kompisar med bestämdhet hävdar att ”män är män och män måste få ligga jämt annars får dom prostatacancer”.

Det här är ingen läskig film om man betänker att det är en skräckfilm men den är ganska äcklig på sina ställen och utflippad mest hela tiden. Jag kan verkligen inte säga att den är bra men jag har å andra sidan sett hiskeligt många filmer som är ljusår sämre. Betyget blir alltså en svag tvåa till Matthew McConaugheys fjärde långfilmsroll.

Publicerat

KEANU-SOMMAR: HARDBALL

Conor O´Neill (Keanu Reeves) är en notorisk spelare. Han spelar mycket, gärna och högt. Conor O´Neill är även en van förlorare. Han förlorar ofta och allt.

Nu sitter han i skiten ordentligt. Han har lånat pengarna upp över öronen, lånehajar är honom i hasorna, vänner och bekanta är förbannade på att han aldrig betalar tillbaka och trots detta fortsätter han bete sig som att det är ”alla andras fel”. Han SKA ju betala tillbaka – när han kan. Vilket är typ aldrig. Vilket alla han lånat av vet. Så det är nu eller aldrig, nu MÅSTE han börja betala tillbaka.

Conor får ett erbjudande han inte kan tacka nej till, alltså, han har sån liten möjlighet att tacka nej att det knappast kan kallas erbjudande. Snarare ett….krav. Han kommer att få en check på 500 dollar varje måndag i tio veckor och som motprestation ska han träna ett litet gäng unga ghettokillar i baseball. Låter kanske som en promenad i parken men ja…det är det inte. Speciellt eftersom Conor har noll intresse av detta och kidsen är föga imponerade av Conor. Conor är ju en vuxen och vuxna sviker, speciellt manliga ditos.

Hardball är en typ av film man tror sig ha sett massor av gånger. Barnsliga vuxna som växer upp, trasiga barn som får en bra vuxen att ty sig till, vinst i en liga dom inte borde ha en chans i…och så vidare. Jovars, Hardball är precis en sån film – också. Men det Hardball är som många andra filmer i denna genre inte är är stavas mörk. Det är ingen jävla glidarfilm det här inte. Den är modig på många sätt. Just när man tror att det kommer vara en rosenröd räkmacka ända in till slutet så vänder filmen och blir något annat, något….mer.

Precis, Hardball är MER än man tror. Man får MER än man kanske vill ha (om man väljer att se en ”lättsam” film som denna) och Keanu Reeves visar känslor jag inte trodde han kunde frammana. MER där med alltså.

John Hawkes är med i en biroll liksom Diane Lane. Och ett gäng barnskådespelare som är grymma hela bunten. Bra film! Räcker det så?

Hardball finns på Netflix!

Publicerat

MINIONER

Vill man se Minioner på originalspråk i 2D på bio så får man leta med både förstoringsglas, GPS och slagruta. Men trots idogt letande och en ziljon visningar om dagen i den här stan så går jag bet, jag hittar ingen föreställning som passar. Valet får helt enkelt stå mellan skön 2D och svenska röster eller bortkastad 3D och Sandra Bullock.

Dom gula små minionerna blev kända i filmerna Dumma mej och Dumma mej 2 där dom jobbar åt den elaka Gru (Steve Carrell). I den här filmen får vi en bakgrundshistoria till minionernas förkärlek för skurkar, en historia som faktiskt går ända tillbaka till dinosaurernas tid. Så länge har dom alltså funnits och verkat, dom små sötnosarna.

För söta är dom, söta som en blandning av socker, sirap och alla kattbilder på Facebook sammantaget. Jag har så himla svårt att förhålla mig objektiv till filmen för jag är på riktigt helt KÄR i både Kevin, Stuart och Bob. Jag skulle vilja vara en minion! Å det där hittipåspråket dom pratar, nån heliumvariant av italienska med inslag av engelska ord här och där – klockrent! Det gör minionerna universella på nåt sätt. Man behöver inte förstå vad dom säger för att förstå allt dom menar.

Sen var det det här med Sandra Bullock då. Självklart ville jag höra hennes röst som världens ondaste människa Scarlett Overkill och självklart var det värt 91 minuter med 3D-glasögon för att få höra samtliga röster sådär som dom var tänkta. John Hamm, Michael Keaton, Steve Carrell, Jennifer Saunders, Allison Janney, Geoffrey Rush och Steve Coogan. Och Sandra, åh Sandra! Jag ser henne framför mig när Scarlett svischar runt och jävlas!

Summa summarum tycker jag det här är en trevlig liten film. Jag tror banne mig jag log i en och en halv timme. Och ibland fnissade jag. Och skrattade gjorde jag också några gånger. Jag mådde helt enkelt BRA av filmen och det är ett bra betyg.

Att historien är betydligt grundare än i Dumma mej-filmerna är ett faktum men ingenting jag direkt stör mig på. Man får helt enkelt ta filmen för vad den är, en reklamfilm för minioner så dom kan tryckas på ännu fler t-shirts och bifogas i ännu fler Happy Meal-kartonger. Men inte mig emot, det finns betydligt tristare figurer som prånglas ut än dessa små gula charmtroll.

Publicerat

MORTDECAI

”Att kyssa en man utan mustasch är som att äta ett ägg utan salt”. Såna sanningar får man sig till livs när man uthärdar hundra minuter i den brittiske aristokraten Charlie Mortedecais sällskap.

”Det ser ut som du har en vagina i ansiktet. Gå och stoppa upp en madrass med den där.” Det kan inte vara lätt att vara Johanna, fru Mortdecai. Hon avskyr sin äkta mans nya håriga överläppskompis som pesten. Så mycket att hon får hulkningar när hon försöker kyssa honom och han blir förpassad till gästrummet.

Ewan McGregor ser ut som William H Macy när han har lösmustasch. Den såg man inte komma.

 

Som i så många filmer i denna genre är det en fullständigt obegripligt ocharmig man i fokus (*host* Sunes sommar) och denne man har alltid en vacker, härlig och resonabelt intelligent fru vars smak man verkligen inte förstår.

Olivia Munn, Jeff Goldblum och Ulrich Thomsen ses i små friska biroller men jag undrar varför filmens roligaste karaktär, Paul Bettany som Mortdecais ”manservant” Jock, inte har fått en egen poster. Vad finns det för rättvisa i världen egentligen? Han är ju svinbra här! Jag skulle kunna droppa ett tiotal scener i filmen när jag skrattade högt och i flertalet av dessa – alla? – är han med.

Efter att ha sett trailern till Mortdecai ungefär femton gånger på Malmö Filmdagar förra sommaren och velat spy i en påse alla gångerna måste jag säga att jag dels är förvånad att jag ens fick för mig att se filmen (måste tacka Flmr-Steffo för peppen!) och dels att den är så pass bra som den faktiskt är. För filmen ÄR rolig. Den är smågalen. Det är en barnslig och underhållande larvig liten film som det inte går att ta på allvar men å andra sidan – varför skulle jag göra det när den inte ens tar sig själv på allvar?

Publicerat

Fredagsfemman #178 – Småsaker som gör mig jätteglad såhär mitt i sommaren

5. Minionerna

Dom är gula, dom är små, dom är nåt så INIHELVETE söta och dom finns överallt nuförtiden. Som kloka quotesdelningar på Facebook, som små magneter, ja på mina strumpor till och med. Och nu på bio.

.

.

.

4. Att vara en fri människa

Så jävla klyschigt det låter, jag veeeet. Men när jag satt i bilen häromdagen och susade genom ett somrigt uppländskt landskap som var sådär vackert att det skulle gå att måla en tavla av varenda blinkning så tänkte jag på hur det skulle vara att sitta i fängelse. Eller att ha noll kronor. Eller att vara helt förlamad. Eller må så dåligt att man inte såg någon ljusning. Eller ha jätteont. Att ha full tank i bilen, en ledig dag, lite fixad picknick och ett gäng olyssnade poddar kan göra susen för måendet. Jag behöver i alla fall inte så mycket mer än så för att fatta hur jävla bra jag har det.

.

.

.

3. Fårost

Sommarens jag-kommer-nog-föräta-mig-men-det-är-det-värt.

.

.

.

.

2. Andras semesterbilder på Facebook och Instagram

Första tanken är lätt att man får panik. Alla bilder man ser på resor, glada solbrända nunor, fötter i havsbryn (dessa jävla fötter!), flygplansvingar i motljus, prunkande växthus, ölglas, vinflaskor, immiga drinkar (all denna alkohol…?), fantastiska sommarhus, dyra grillar, solnedgångar, soluppgångar. Man kan få mindervärdeskomplex för mindre! Men det är uppgång som skildras helt enkelt. Ingen nedgång. Inga bilder på ensamhet och en trist jävla svennebanansommar. Det som gör mig glad är att jag fattar grejen. Jag fattar hur det funkar och jag tar alltihop med en stor nypa salt. Krafsar man lite med pekfingernageln på dom flestas semesterbrännor finns lite annat smått och gott som inte gör sig på Instagrambilder, inte ens om dom är tokfixade med allsköns filter.

.

.

.

1. Årets bästa sommarprat

Ja det är det! Årets bästa sommarprat har redan sänts, I´m sorry to say till alla andra som fortfarande sitter nervösa och väntar på att släppa ut sina prat i etern. Anna Mannheimers och Peter Apelgrens sommarprat kommer följa mig länge. Det känns som jag fått en liten varm present, som en puppet-master-filt som går med smala tentakler från öronen rakt ner i magen via hjärtat och sen behöver jag inte frysa mer.

.

.

Publicerat

PRÄSTEN I PARADISET

I genusdebattens vagga, i Sverige 2015, kommer ”sommarens stora svenska komedi” med ett manus så unket att jag sitter i biosalongen och undrar hur FAAAAN det kunde slinka igenom PK-nålsögat hos samtliga finansiärer.

Krister (Kjell Bergqvist), en (lite över) medelålders vit man, dito präst, flyttar till Thailand. Eller flyr. Anledningen till flytten är aningens luddig men likväl, han bor där nu och han har fått en rejäl summa pengar av kyrkorådet (?) för att bygga en svensk kyrka på Phuket. Men ”Mister Klister” tycker att det är bra mycket roligare att göka, kröka och spela bort pengar på tuppfäktning och annat trams och snart är pengarna borta. Han får mer pengar. Spelar bort dessa också. Bara DET är ju korkat nåtsåinihelvete. Som om en präst skulle få cash av svenska kyrkan ”bara sådär” och som om kyrkan inte skulle kräva någonting i gengäld, som en befintlig kyrka till exempel eller ett BEVIS av något slag att bygget är på g. Eller kanske SVAR på mejlen som skickas men som Krister av leda, lättja eller pur nonchalans vägrar svara på. Har han ens en dator förresten? Fan vet.

Carola (Eva Röse) är en ung svensk präst med ambitionen att få en egen församling på Ingarö. Hon reser till Thailand för att hjälpa Krister med sista touchen med kyrkan innan den kvinnliga svenska statsministern kommer på besök för invigningen.

Krister är en infantil alkoholist med lillebrorskomplex, så jävla van att bli omhändertagen och att snacka sig ur sina problem att han inte höjer på ögonbrynen när Carola ordnar fram 20000 dollar i ett KICK för att lösa hans skuld hos en inhemsk lånehaj. Men vad gör han? Spelar bort dom där nästan 200 000 kronorna – också!! Skuldkänslor existerar inte, hey, det finns ju billig öl, billig sprit och jävligt billiga kvinnor.

Att se en vuxen man bli curlad av en kvinna på det här sättet gör mig beklämd. Det är så omodernt att axelvaddar hux flux känns supertrendigt. Krister är den typen av loser som jag inte kan tycka är charmig även om jag skulle få betalt. Jag HATAR snubbar som Krister. Ja jag sa det, jag sa H-ordet och ja, det är en stark känsloyttring, hata gör man inte till höger och vänster men jo, jag HATAR rollfiguren Krister. Och att hata en rollfigur i en komedi som – antar jag – är skriven för att man ska tycka att han är rolig….hrm….det blir problematiskt.

Det finns inte en enda scen i filmen som får mig att skratta. Jag fnissar inte ens. Ärligt talat så drar jag inte på smilbanden en endaste gång. Prästen i paradiset är ett 86 minuter långt frågetecken för mig. Det är bara så vansinnigt konstigt att en film som denna får göras i nutid, det är knappt den hade funkat på pilsnerfilmens tid.

Varje gång Colin Nutley gör en film och klämmer in scener från något annat (ofta varmt) land kommer dom obligatoriska kommentarerna: ”Han vill bara ha en gratis semester för hela familjen”. Varför skulle man tänka annorlunda när det handlar om Kjell Sundvall och gänget? Jag HOPPAS att dom hade en skön semester i anslutning till filminspelningen för annars är hela den här geggan TOTALT jävla bortkastad – för alla.

Publicerat

Tre om en: TRE KORTFILMER MED MINA FAVORITSKÅDISAR I HUVUDROLLERNA

LITTLE FAVOUR (2013)
Manus och regi: Patrick Viktor Monroe
Favvoskådis: Benedict Cumberbatch

Alla har vi väl någon gång sagt ”kan du göra mig en tjänst” till en vän? Kanske har vi även fått frågan? Den här lilla filmen drar en ”liten tjänst” till sin spets kan man lugnt säga.

Blod, pangpang, dyra bilar och lens flares som skulle göra Michel Bay grön av avund. Man hinner berätta mycket på 22 minuter om man bara vill.

.

.

.

SERGEANT SLAUGHTER, MY BIG BROTHER (2011)
Manus & regi: Greg Williams
Favvoskådis: Tom Hardy

Trots att man får se Tom Hardy spritt språngande supernaken i den här lilla filmen så kan jag inte säga att den är särskilt upphetsande.

Dan (Hardy) har bestämt sig för att gå med i främlingslegionen och hans yngre bror är måttligt förtjust. Liksom jag. Fast jag överlevde 13 minuter utan större men för livet.

Här kan du se filmen.

.

.

.

PITCH BLACK HEIST (2012)
Manus & regi: John Maclean
Favvoskådis: Michael Fassbender

Snyggt, sobert och filmat i svartvitt får vi följa två tjuvar som ska utföra en kupp, kruxet är att larmet aktiveras i ljus varav dom tvingas göra detta i totalmörker. Liam Cunningham och Michael Fassbender är mästertjuvar – och också rätt mysiga.

Den här filmen vann en BAFTA för Bästa kortfilm 2012. Ibland undrar jag verkligen varför filmer måste vara 2,5 timme långa när det går att säga så mycket på 13 minuter. Less is more. Väldigt ofta.

Här kan du se filmen.