Månad: augusti 2015

Publicerat

TRAINWRECK

Hahahaahahaaa! Hon är fan galen, Amy Schumer, galen på ett BRA sätt! Modig och cool och verkar till synes inte ha några spärrar och det är så JÄVLA befriande att titta på!

Den amerikanska komikern Schumer har skrivit manuset till dagens film och hon spelar själv huvudrollen som passande nog heter Amy, en ung kvinna som har vissa problem med att hålla sig till en kille åt gången. Monogami är liksom inte hennes grej, mest på grund av rädsla kanske, det krävs trots allt en del mod för att släppa in någon på riktigt i sitt liv.

Vi får följa Amy genom misslyckade dejter, one-night-stands, trassliga familjeförhållanden, på tidningsredaktionen där hon jobbar under den minst sagt knepiga chefen Dianna (Tilda Swinton) och när hon träffar kirurgen Aaron (Bill Hader).

Filmen regisseras av komediesset Judd Apatow och kantas av mer eller mindre kända ansikten i mer eller mindre stora biroller: Brie Larson, Ezra Miller, Daniel Radcliffe (som rökande hundvakt), Marisa Tomei, Method Man, Matthew Broderick  (som spelar sig själv) och LeBron James (som spelar sig själv – med skön självdistans dessutom).

Jag tycker filmen är otroligt charmig och vissa scener fick mig att garva läppen av mig. Manuset håller från början till slut och blir aldrig sådär sliskigt sockersött som en del (många) romantiska komedier tenderar att bli framåt slutet.

Så rikta spotlighten mot Amy Schumer, det är hennes förtjänst att Trainwreck blev så bra!

Publicerat

KEANU-SOMMAR: PÅ DRIFT MOT IDAHO

Mike Waters (River Phoenix) somnar stående vid en vägkant. Via en inzoomad ordbokssida ser vi ordet narkolepsi och vi förstår att det är en sjukdom som yttrar sig i plötslig sömn. Typ. Vi förstår också att Mike lider av detta.

Jag tror att även jag kan ha fått en släng av narkolepsi-sleven. Kroppen ville liksom trycka på OFF under varje minut av hela den här 104-minuters maratonfilmen. Ärligt talat stängde jag faktiskt av efter sextio minuter, gick ut på balkongen och ångestskrek rätt ner i blomlådan men då jag inte är en människa som ger upp vid första bästa motgång (undantag sysselsättningar som inkluderar mjölksyra) satte jag mig i soffan igen och tryckte på play. Det här är vad jag genomled i korta drag.

Mike blir avsugen av en tjock gubbe.
Mike får pengar.
Mike går hem med en skinntorr pedantiskt gubbe med motvindsfrilla.
Snubben går uppenbarligen igång sexuellt på unga män som städar frenetiskt.
Mike skrubbar skinntorr gubbe.
Mike får pengar.
Mike träffar rikisen Scott (Keanu Reeves).
En tant raggar på Mike.
Mike somnar.
Aha! Narkolepsin!
Mike träffar Hans (Udo Kier).
Hans säljer bildelar och gillar Mike. Mike gillar inte Hans. Hans är ”pervers”.
Mike somnar och vaknar i Scotts armar sittandes vid en fontän med texten The coming of the white man (jag vet inte om texten har ett dugg men nånting annat att göra men jag tvivlar på att regissören Gus Van Sant jobbar med slumpen).
Mike somnar i täckplast.
.
(hoppar lite här för snart kommer filmens enda roliga scen)

Mike och Scott träffar Hans.
Hans får feeling, tar tag i en gigantisk bordslampa som han släpar runt på samtidigt som han mimar till en tysk….”låt” (bifogar länk till detta klipp här för hugade spekulanter att ta del av).
Scott skrattar. Mike sitter och tittar med korslagda nakna ben.
Hans åker iväg på en motorcykel. Stoppas av en polis. Hans smeker motorcykeln.
.
Det kommer mer gottigheter, massor med mer, speciellt om man gillar kastanjer, ledsen tysk flicka, Keanu med trasiga jeans och landsbygden. Jag klarar mig alldeles fint utan allt det där och säger helt enkelt tack för mig med denna sammanfattning: den förr i tiden mycket mer pretto-Fiffi tyckte betydligt bättre om filmen än vad den moderna Fiffi gör. Jag tycker verkligen inte om den alls. Ingen skugga på Keanu dock. Han är Keanu. Han är kung.

Nästa vecka kommer en film som är betyyyydligt bättre än detta dravel.

Publicerat

JOHAN FALK 17: TYST DIPLOMATI

Nu börjar jag faktiskt bli lite rädd.

Förra filmen, Ur askan i elden, kändes som ett steg tillbaka jämfört med dom tidigare filmerna, i alla fall för egen del i känsla och engagemang. Jag berördes inte alls på samma sätt som jag gjort med flera av dom andra filmerna.

Nu kommer Tyst diplomati och jag sitter som ett frågetecken i soffan. Är det såhär Johan Falk-sagan ska sluta, med ett sammelsurium av trådar som kretsar kring lettisk maffia, vapenhandel till tjetjenier och svartmuskiga terrorister som kallblodigt avrättar folk ”för skojs skull”, med skrattretande överspel hos några av dom nya kriminella fejsen (Daniel Larsson och Björn Bengtsson, kom igen!!), med ”relationen” mellan Sophie Nordh och Seth Rydell som känns så icke trovärdig att jag sitter och fnyser så det sprutar lite snor ur näsan.

Om poliser uppträder såhär i verkligheten, om dom sköter sina infiltratörer på detta vis, om dom så öppet kan smyger/filmar/fotar bus, ja då undrar jag om det inte finns fog för ett visst Kling&Klang-mobbande. Jag vill inte tro det, jag vill inte gå på det och OM jag inte går på det så blir hela handlingen bananas.

Tyst diplomati är från början till slut precis det i mina ögon. Bananas. Det här är larv.

Här nedan kan det förekomma vissa spoilers. Sluta läs här om du är känslig för sånt!

Jag köper inte Alexandra Rapaports agerande i filmen, jag tror inte på att lettiska maffian lägger upp bilder på Johan Falks son Ola på Instagram – på OLAS Instagram dessutom OCH jag tror inte på att hans mamma Helén (Marie Richardson) skulle lämna Ola för att resa från Göteborg till Stockholm för att träffa en intet ont anande – och övetridsarbetande – Johan på hotellet för att få honom att prata om maffian. Om ambassadfester sköts så klantigt som den i filmen tycker jag vi ska lägga ner all form av ambassadverksamhet och om det inte gick att hitta bättre skådisar än killarna med utländskt ursprung som ska spela bad guys så kanske man skulle ha skrivit om manuset, alternativt letat lite längre än näsan räckte.

Om du upplever att texten ovan osar irritation så är det helt rätt uppsnappat. Jag känner mig vred. Det här är riktigt dåligt och jag är inte van vid det, jag blir beklämd. Det är bara tre filmer kvar nu och jag är LIVRÄDD att det ska urarta ännu mer.

Jag önskar att nästkommande filmer backar lite, kommer tillbaka till det lilla, till relationsproblematiken som skötts så snyggt i alla tidigare delar. Jag har alltid känt att jag bryr mig om rollfigurerna men i den här filmen kunde jag inte vara mindre intresserad av hur det går, inte för nån av dom. Spräng hela GSI i luften, who cares, ja typ så och jag vill inte känna såååååå.

Manus: Richard Holm och Tage Åström
Regi: Peter Lindmark

Publicerat

EX MACHINA

Ibland känns det så obegripligt hur filmbolag och SF tänker. Hur kunde Ex Machina inte gå upp på svenska biografer? Vem bestämmer detta och hur resonerade hen? Jag vill veta. Jag vill faktiskt PÅ RIKTIGT veta.

Varför får vi svenskar inte chansen att se högkvalitativa omskrivna filmer som Ex Machina på bio? Den visas i stora delar av världen (releaseinfo finns här) men i Sverige hamnar den ”direkt på DVD” och detta trots att vi kan stoltsera med Alicia Vikander i en av huvudrollerna.

När jag ser Ex Machina blir jag förbannad. Jag blir förbannad att jag sitter i hemmets lugna vrå och ser filmen när det hade kunnat vara så mycket häftigare på Rigoletto 1. Sen blir jag ännu mer förbannad för att SF fortfarande inte byggt klart den där IMAX-biografen i Solna. Är det inte november snart?

Sen lägger sig irritationen, klart den gör det. Jag njuter av alla små ljud när Ava (Vikander) rör sig, jag får kalla kårar av betonginteriören hos hightechmagnaten Nathan (Oscar Isaac) även om jag tycker det är ett helfräsigt boende och jag tycker Domnhall Gleeson funkar rätt okej i rollen som Caleb, programmeraren som vunnit en vecka tillsammans med Nathan för att denne ska ”lära honom allt han kan” samt visa sin nya AI-skapelse, ja just precis, Ava.

Rätt okej, skrev jag om Domnhall Gleeson här ovan. Nån mer sprudlande komplimang än så kan jag tyvärr inte bjuda på. Han är inte en skådis som imponerar på mig och jag skulle kunna räkna upp tjugo skådisar i hans ålder som jag hellre hade sett som Caleb. MEN det stör inte så att det förstör filmen.

Alicia Vikander däremot, hon är alldeles…ja vad tusan ska man använda för beskrivning egentligen…ljuvlig (?) i rollen som Ava. Det är ingen enkel roll att spela men hon lyckas utstråla känslan av en artificiell människa med känslor i blickar, i små knyckar med nacken, med kroppsspråket – fast hon inte har så mycket kropp.

Det finns en del att tänka på när filmen är slut och det mesta har inte med SF att göra. Men jag ÄR irriterad, det är jag.

Publicerat

DARK PLACES

Gillian Flynn skrev romanen Gone Girl, samt även manus till den filmen. Utan att ha läst boken kan jag gissa att den är betydligt bättre än filmen, för filmen var allt annat än bra. Knappt ens duglig.

Samma Flynn har skrivit romanen Dark Places som denna film baserats på och nu med facit i hand kan jag känna att jag hoppas slippa se fler av hennes alster i filmformat för det här är verkligen INTE bra.

Libby Day (Charlize Theron, som för första gången i mitt vuxna liv inte levererar) var sju år gammal när hennes mamma och två systrar blev mördade i hemmet. Libby var hemma, liksom brodern Ben som i 28 år suttit fängslad för morden, mycket på grund av ett vittnesmål från den unga Libby.

Libby som tydligen levt på donationer från allmänheten som ”tycker synd om henne” ser nu sitt konto sina och behöver inkomst av något slag. Hon blir kontaktad av en ”hemlig nördgrupp” som roar sig med att forska och luska i gamla mordfall och dom är helt säkra på att Ben är oskyldig. Om tre veckor går deadline för överklagan ut och dom köper Libbys motvilliga närvaro i dessa tre veckor för att räta ut frågetecknen.

Just ja. Frågetecknen är lika många som bin i en aktiv bikupa. Ett såna jävla myller av lösa trådar, ”fakta” som känns helt kockobananas och Libby som är en totalt icke-trovärdig karaktär. Hoppen i tid mellan dåtid och nutid fungerar säkert jättebra i bokform men jävlar va illa det blir här. Tye Sheridan som unge Ben är däremot en ynnest att beskåda, Corey Stoll som den äldre ser mer ut som en blandning av nyfrälst och nyskiten.

Precis som när jag såg Gone Girl så lämnas jag med en känsla av att ha blivit behandlad som en idiot. Vem tror ni att jag är? Vilka tror ni är biopublik? Tror filmskaparna inte att vi har hjärnor att tänka med, ögon att se med? Tror ni att förmågan till kritiskt tänkande avtar i och med att man har biobiljetten i handen?

Grrr. En sån korkad story var det länge sen jag såg på film. Ja, det var förresten i oktober 2014 när Gone Girl hade premiär.

Publicerat

JOHAN FALK 16: UR ASKAN I ELDEN

Nu har denna filmserien börjat gå ner för landning kan man man säga. Ur askan i elden är den första av dom sista fem filmerna som släppts en och en med jämna mellanrum i sommar.

Jag har sett fram emot dom här nya filmerna som tusan och nu när jag precis sett Ur askan i elden känner jag att jag har jättesvårt att skriva om den. Första gången det händer under hela filmserien. Jag är liksom…lite….blank.

Jag känner nämligen att själva huvudhistorien i filmen inte engagerar mig alls, vilket är konstigt för den BORDE kanske göra det men ja, nej, tyvärr gör den det inte. Johan Falk (Jakob Eklund) åker (i princip) mot sin vilja till Lettland ”för att göra en grej jag inte tänker spoila här”. Men Johan mår inge bra. Han lider av återkommande mardrömmar och ångest, han borde inte jobba alls. Nu blev det så. Han har inget val.

Om jag koncentrerar mig på sidohistorien(-erna) i filmen så är dom desto mer intressanta. Jag tycker väldigt mycket om TV-seriekänslan, att det är bekanta från förr jag nu får chans att se mer av. Den känslan är alltid ett plus.

Seth Rydell (Jens Hultén) försöker sköta sitt liv som deltidspappa till lilla Luna och hans rövargäng blir färre och färre i antal. Nu har en av hans ”män”, en polare från fängelsetiden vid namn Jack (Björn Bengtsson) muckat och det förändrar maktförhållandena i gänget.

Jag tycker det här känns som en lagomfilm, en mellanfilm, ett gasning på tomgång som startskott för vad som komma skall i dom sista fyra filmerna. Mysigt att ha alla tillbaka på banan igen och det är absolut inte en underkänd film, den är bara lite….genomskinlig.

Manus: Viking Johansson
Regi: Richard Holm

Publicerat

Fredagsfemman #184

5. Jahopp. True Detective 2 är slut.

Det får räcka med ett torrt konstaterande angående detta, jag har inget mer att säga. Jag har lika svårt att känna mig nöjd som att känna mig besviken, det är trots allt bara en TV-serie, inget livsavgörande. Och Nic Pizzolatto lär nog inte behöva svälta framöver.

.

.

.

4.  Amy Schumer

På onsdag har filmen Trainwreck premiär. Manuset är skrivet av Amy Schumer och hon spelar huvudrollen själv. Om jag säger såhär (utan att spoila min egen recension för mycket, den som finns att läsa här på tisdag): planera in ett biobesök nästa vecka om du känner för att skratta en stund!

.

.

.

3. Mammon

På söndag kväll ger jag den nya norska thrillerserien Mammon en chans. SVT1 klockan 21.00.

.

.

.

.

2. Bosch

TV-serien Bosch är verkligen allt som True Detective borde ha varit. Väldigt lika i uttryck, introt känns som det är gjort av samma ”introbyrå”, det är många härliga vyer över motorvägsmyller i Los Angeles-området (och är det nån som får för sig att muttra att Bosch härmas, nix pix, så är det inte, den här serien kom nämligen först) och den handlar om en man som är en true detective i ordets bästa bemärkelse – Harry Bosch (Titus Welliver) – som får några skelettdelar på halsen som visar sig tillhöra en 13-årig pojke. Det här är ett JÄTTETIPS till alla som gillar den här typen av polis/mordutredningsserier och som uppskattar rollfigurer som man känner sympati för, som man bryr sig om. Vill du läsa mer om Bosch, hoppa in till Flmr ögonaböj!

.

.

.

1. Filmspanaträff – och nån som heter Fiffi väljer film!

Tänk om det hade varit min tur att välja film i december. Tänk vad kul det hade varit att få hela filmspanargänget att se Creed. Men så blev det inte, augusti blev min månad och imorgon ska vi se The Man from U.N.C.L.E. Det ska bli intressant – det med.

.

.

 

Publicerat

A LETTER TO MOMO

Jag la mig i sängen med datorn och hörlurar, klockan var inte så mycket men det var kväll. Tanken var att jag skulle se A letter to Momo eftersom min kollega D pratat sig så varm om filmen och dess knasiga monster och speciellt den minsta av dom, en med jättelång tunga.

Jag satte på filmen och när den karaktäristiska lugna ”Ghiblimusiken” strömmade in i mina öron kände jag ett lugn infinna sig hela kroppen och då är filmen inte ens gjord av Studio Ghibli utan skriven och regisserad av Hiroyuki Okiura för animeringsstudion Production I.G.

Nåja.

Jag låg där i alla fall och tänkte att filmen kändes som en vaggvisa. Lika lugnande och sövande. Alla perfekta små ljud som hördes så bra i lurarna i kombination med musiken. Blunda lite kanske? Sväva bort en liten stund?

Jag la mig på rygg och blundade och sen somnade jag så gott så jag minns inte när jag somnade på det sättet sist. 10 år sedan? 20? 35? Jag somnade leende, sjönk liksom in i sån slags svävande dvala och detta inte för att filmen på något sätt var tråkig, inte alls. Jag hade liksom inget val.

Kvällen efter började jag om med historien om den unga flickan Momo vars pappa dött och nu ska hon flytta tillsammans med sin mamma från Tokyo till den lugna ön Shio. Momos käraste ägodel är ett halvskrivet brev som pappa lämnade efter sig. Hon försöker smälta in i den nya omgivningen men snart börjar hon se konstiga saker, skuggor som rör sig och dom där läskiga figurerna pratar och har sig också! Men att det bara är Momo som verkar se dom är såklart ett problem…

Sicken himla trevlig film det här är! Dom tre monstren är charmiga, roliga, skönt tecknade och precis som D sa så är det lilla monstret alldeles hjärtvärmande mysig. Hen blundar aldrig, bara en sån sak. Runda stirrande ögon och den där svinlånga tungan på det. Charmig filur det där!

Berättelsen som sådan kanske inte är värd mer än en trea i betyg men helheten är betydligt bättre än så. En solklar fyra till min alldeles egna vaggvisefilm.

Publicerat

HEAVEN IS FOR REAL

En film som är baserad på en verklig historia om en treårig pojke som säger sig ha hamnat i himlen och träffat Jesus när han under en operation dog för en stund,  kan man ta en sån på allvar? Ja…jo det tycker jag nog.

Filmen är baserad på bästsäljaren ”Heaven is for Real: A Little Boy’s Astounding Story of His Trip to Heaven and Back” skriven av Todd Burpo och Lynn Vincent. Todd Burpo är den lille killens pappa, i filmen spelad av Greg Kinnear.

Todd är pastor i Imperial, Nebraska, en omtyckt sådan vars gudstjänster är enormt välbesökta. Han är en enastående talare som väver in religionsfrågor, Gud och Jesus på ett mänskligt sätt i allt han säger.

Så blir hans treårige son Colton (fruktansvärt taffligt spelad av Connor Corum, om man nu får säga så om ett litet barn utan att få dålig karma) plötsligt sjuk och behöver akutopereras. Läkarna tror inte att hans liv går att rädda. Pojkens mamma Sonja (Kelly Reilly) ringer till församlingens starka kvinna Nancy (Margo Martindale) och ber henne att be en bön för Colton. Sonja ber henne även att ringa runt till sina vänner för att gemensamt be för Colton och vi får se hur hela samhället sluter upp för att andlingen skicka styrka till Colton.

Colton klarar sig mirakulöst men nånting har hänt honom. Han vet plötsligt saker han inte borde kunna veta, han har sett människor som är döda och han pratar om himlen. Todd blir förvirrad. Sonja blir förvirrad. Nancy blir förvirrad. Hur skulle det se ut om Todd började predika om sånt hans son upplever som sant?

Jag fastnar med en fråga i huvudet som inte riktigt vill släppa. Hur kommer det sig att hela världen accepterar att religiösa människor pratar om Gud och Jesus, himmel och helvete alldeles öppet fast dom uppenbarligen inte kan veta om han/hon/den/det finns men när personer (troende som ateister) som faktiskt varit med om något övernaturligt/andligt på riktigt berättar om sina upplevelser så får denne oftast nån ”mumbojumbostämpel” i pannan och klassas som ett mindre….freak?

Så jo. Jag tar filmens handling på allvar även om det är svårt att titta på den unge Colton utan att få ilningar längs ryggraden. Greg Kinnear och Kelly Reilly väger dock upp en del.

Publicerat

JOHAN FALK 15: KODNAMN LISA

Den här filmen börjar exakt där den förra filmen slutade. Det är nån utanför Frank Wagners (Joel Kinnaman) dörr. Hans flickvän Marie (Ruth Vega Fernandez) är rädd, Frank är rädd, sonen Kalle sover och på bordet står en ryggsäck med alla pengar dom äger och har. Pengar som ska köpa dom ett nytt liv i sydeuropa nu när Frank lämnat sitt infiltratörsliv bakom sig.

Men må dom naiva och lyckliga brinna i helvetet. Kodnamn Lisa sätter nämligen en plastpåse på huvudet på samtliga inblandade OCH mig som tittar och sen dras den åt. Luften tar slut, världen förminskas, det är klaustrofobiskt, jobbigt, spännande och jävligt enerverande.

Och musiken…..MUSIKEN. Bengt Nilssons machosoundtrack ligger som en hög ljudmatta genom denna film (liksom alla andra) och den har aldrig känts mer på pricken. Det skallrar i fönsterrutorna!

Om man har sett samtliga fjorton filmer som föregår denna så är film nummer femton något av ett TOK-KLIMAX. Det här är liksom vad man väntat på timme efter timme efter timme framför TV:n men egentligen innerst inne inte velat se.

När jag såg Kodnamn Lisa förra gången visste jag inte att det skulle komma fler filmer. Det var hemskt, HEMSKT var det. Tomhet och panik, abstinens och ledsenhet i en salig blandning. Nu vet jag att jag har fem filmer kvar att se, filmer som jag dessutom ser för allra första gången.

När (inte om – när) du ser Kodnamn Lisa första gången, missa för allt i världen inte eftertexterna!

Nu, moooot nummer sexton!

Manus: Viking Johansson och Anders Nilsson
Regi: Charlotte Brändström

Publicerat

RUN ALL NIGHT

Den spanske regissören Jaume Collet-Serra gillar Liam Neeson. Det gör jag med – ibland. Och ibland inte alls. Det känns som Herr Neeson väljer att göra en hel del filmer enbart för att klara privatekonomin, knappast för att det är kreativt stimulerande eller ens särskilt roligt. Han spelar nämligen samma roll i film efter film efter film efter film efter fil…..zzzzzzzzzzz.

Jaume Collet-Serra jobbade ihop med Liam Neeson i Unknown och Non-stop innan det var dags för dagens film. Run all night, ja precis, filmen utspelar sig under en natt, eller en dryg sådan. Sexton timmar, typ.

Joel Kinnaman spelar Neesons son. Neeson är packad. Nu längtar jag efter att se Neeson som IOGT-höjdare eller ägare av ett kattpensionat eller nåt. Räcker det inte nu, har han inte osat sprit på vita duken tillräckligt många gånger?

Det hade kunnat bli litervis med dreggel på kudden när jag såg Run all night OM det inte hade varit så att det bjöds på pangpang med en decibellstyrka som endast kan klås av en Motörheadkonsert. Det smattrade i öronen så det ekade i hjärnan och det tog liksom aldrig slut. Så det var ljudkillen som fixade biffen, inte skådisarna eller regissören.

Publicerat

KEANU-SOMMAR: CONSTANTINE

En sån JÄVLAJÄVLAJÄVLA snygg film! Varför har ingen sagt det till mig? Alla bara gnäller på Keanu men det går ju inte att dra alla hans skådespelarinsatser och filmer över samma kam. Dessutom tycker jag efter dessa veckor i hans sällskap att han inte alls är så pjåkig ”som folk säger”.

Jag tycker om Keanu och jag tycker riktigt mycket om Constantine. Jag önskar att jag hade sett den på bio. På IMAX.

Filmen Constantine är löst baserad på serietidningen Hellblazer och dess huvudperson John Constantine som röker, har svart trenchcoat och jobbar som exorcist. Jag kan inte tänka mig en bättre skådespelare för denna roll än Keanu Reeves.

När en ung kvinna begår självmord kommer han i kontakt med polisen Angela (Rachel Weisz) som är offrets syster. Hon tror inte på att systern tagit sitt eget liv.

Det här är en film att visuellt njuta av. Det här är inte en film som kräver att du är duktig på att lösa tankenötter. Det blandas friskt mellan ockultism och ren action och det är en mix som är svår att hålla på rätt sida av intressestaketet men Constantine lyckats – trots en speltid på i det närmaste två timmar.

Påkostat ögongodis med riktigt bra skådespelare i alla rollerna. Vad finns det att inte gilla?

Nästa måndag kommer en ny Keanu-film.

Publicerat

JOHAN FALK 14: BARNINFILTRATÖREN

Ett köpcentrum. Ett kreativt väktarrån. Infärgade pajade stålars som behöver tvättas. Pojkvaskrar som alltför tidigt kommit in på den kriminella banan.

Meeeeeh. Det är fan ingen idé att jag börjar skriva om handlingen i den här filmen. Det händer nämligen mer på nittio minuter  än det gör på en hel säsong Beck eller två av Maria Wern – eller kanske alla av Wallander? Det är ett otroligt fullsmockat manus, snyggt ihopsytt och faktiskt en och annan komisk scen. EPA-traktorn! Haha.

Sen är det det här med stakes som jag belyst i recensioner förut. Det är enormt viktigt att man känner att det står något på spel, att man aldrig riktigt vet om det kommer sluta på ett bra sätt eller inte och den här filmserien fortsätter agera exemplariskt på den fronten. Titta och lär alla ni som drömmer om att skriva polisfilmsmanus. Titta med LUPP och sug i er för det är såhär det ska göras!

Filmen böljar fram och tillbaka och jag känner mig som att jag satt i den gamla goa Vikingagungan på Grönan (RIP eller vart den nu blev såld?). Det här är den fjortonde filmen i serien och den överraskar. Som fan. Så kom igen nu om du fortfarande tvivlar, ge dig in i Johan Falk-världen! Vad väntar du på?

Manus: Viking Johansson
Regi: Richard Holm

Publicerat

CHAPPIE

Att Neill Blomkamps filmer efter Disctrict 9 inte fått några superhyllningar direkt måste bero på höga förväntningar. Bara. Väl? Lite samma sak som M. Night Shyamalan har fått uppleva efter Sjätte sinnet. Att göra en omvälvande, nyskapande, type of klassiker som första film kan verkligen inte vara lätt, speciellt inte om man har för avsikt att göra fler.

För egen del känns det som att jag går mot strömmen när det gället Blomkamp. Jag tyckte visserligen District 9 var en mycket bra film men Elysium knockade mig helt. Jävlariminlillalåda vilken bra film! Och nu har jag äntligen sett Chappie, filmen som försvann så snabbt från biograferna att inte ens en doer som jag hann med.

Jag har drömt om att köpa och bo i en industrilokal i snart tjugo år. Längtan går lite upp och ner i styrka men den finns alltid där, latent, redo att när som helst blomma ut. Efter att ha sett Chappie håller jag nästan på att bli tossig både i huvudet och hjärtat. Jag vill så gäääärna bo där Yolandi och Ninja håller till, med streckgubbarna kvar på väggarna såklart. Jag njuter av varenda sekund som filmas i dessa omgivningar – och det är många.

Yolandi och Ninja förresten… Die Antwoord, det finfina sydafrikanska elektrotechnobandet, ringer det en klocka? Alla som någon gång sett en video med bandet måste känna igen gruppens två frontfigurer och dom passar verkligen som händer i handskar i Chappie, dom behövde nog knappt byta kläder mellan fritid och screentime.

Det som känns nytt med filmen Chappie är egentligen inte så mycket. Chappie är en robocop som stjäls av programmeraren Deon (Dev Patel) och Deon gör liksom om Chappie från början, programmerar hen så att hen blir som ett barn som får lära sig allt från början, allt från att prata och måla till att känna tillit. Inget nytt under solen, varken robocop-grejen eller att göra en AI som kan känna och tänka. Ändå….ändå känns det så himla fräscht! Jag blir glad av filmen. Den sprudlar av energi och skaparglädje och den är ofantligt snyggt filmad. Jag kan inte INTE tycka om Chappie. Det går bara inte.

Neill Blomkamps lägstanivå är skyhög och peppen inför 2016 och hans Alien-film är högre än högst. Han har helt klart en plats på topp-10 av världens mest intressanta regissörer.

Publicerat

FILMÅRET 2003

I mina ögon var 2003 inte det starkaste av filmår. Jag hade inget problem att hitta tio jättebra filmer, i ärlighetens namn hittade jag många fler, MEN dom där riktiga storfilmerna lyser med sin frånvaro. Istället blev det ett år där genren drama fick och tog stor plats och listan blev lite av en jordenruntresa.

 

10. Återkomsten
(Возвращение, Regi: Andrey Zvyagintsev)

Ojsan alltså. Den här ryska filmpärlan är ingen enkel match att se. Den känns, den gör fan ONT på riktigt.

.

.

9. Old boy
(올드보이, Regi: Chan-wook Park)

Den här sydkoreanska filmpärlan är ingen enkel match att se. Den känns, den gör fan ONT på riktigt. Chan-wook Park har gjort en film som är något alldeles extra, precis som Min-sik Choi i huvudrollen! Magisk skådis det där!

.

.

8. Skenbart – En film om tåg
(Regi: Peter Dalle)

Att se den här svenska filmpärlan gör faktiskt inte ont alls. Peter Dalle har lyckats göra en komedi som (har jag märkt av egen erfarenhet) alla som inte sett den tokdissar men alla som sett den tyckt om. Det är underligt det där att så många vill och tycker sig kunna såga osedda filmer. Vad vet dom? Nä, precis, ingenting. Att såga filmer man inte sett är precis samma sak som att erkänna att man VET att man inte har förmågan att bli positivt överraskad av någonting alls. Och till er kan jag bara säga: jag tycker väldigt väldigt synd om er, stackars små förutbestämda inskränkta människor. Tänk vad ni går miste om i livet (och nu syftar jag inte enbart på Skenbart).

.

.

7. Monster
(Regi: Patty Jenkins)

Aileen Wuornos. Jag får hurven bara jag ser och hör hennes namn. En otäck människa. Döda psykopatögon. Att en sån fantastisk vacker kvinna som Charlize Theron lyckas gestalta Aileen som hon gör är banne mig otroligt. Vilken förvandling. En mycket väl värd Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll!

.

.

6. Galen i kärlek
(Something´s gotta give, Regi: Nancy Meyers)

Det är aldrig för sent, inte för någonting och speciellt inte för att bli kär. Det här är en film med PEPP-märkning DeLuxe. Det här är en film att må bra av, alltså må bra ända in i benmärgen. Och Keanu är värsta läkarhetingen. Bara en sån sak!

.

.

5. Elephant
(Regi: Gus Van Sant)

Gus Van Sant gjorde en film om skolskjutningen vid Columbine High School och det HÄR är en film som banne mig gör ont att se. Jag blir ledsen, uppgiven och samtidigt…skulle jag vilja utbilda mig till samhällskunskapslärare så jag kunde få visa filmen för mina klasser.

.

.

4. Lost in translation
(Regi: Sofia Coppola)

Det är nånting övernaturligt över den här filmen. Magisk är ett sånt överanvänt ord, annars hade jag använt det. Med Lost in translation har Sofia Coppola fått till en typ av känsla som jag inte sett vare sig förr eller senare på film.

.

.

3. Ett hus av sand och dimma
(A house of sand and fog, Regi: Vadim Perelman)

Precis som filmen på plats 4 så lever den här filmen på sin känsla. Det vibrerar om den. Det är en sån liten och enkel berättelse egentligen men den blir stor, viktig och världsomvälvande. Det lilla livet är ofta det.

.

.

2. Love actually
(Regi:  Richard Curtis)

Bara tvåa??? Ja. Bara tvåa. Love actually är kanske den feel-godaste filmen av dom alla, den är underbar på alla sätt och vis. Men när det kommer till årets lista får den faktiskt känna sig slagen – även om det känns liiiiite surt. Men årets etta är fantastisk på ett annat sätt.

.

.

1. A Mighty Wind
(Regi: Christopher Guest)

JAG. ÄLSKAR. DEN. HÄR. FILMEN.

 

Bubblare: Hitta Nemo, Kill Bill 1, Bruce den allsmäktige, 21 gram, The life of David Gale, Dogville, Station Agent, Bad Santa, Darkness falls och Open Range.

.

Idag är vi flera filmbloggare som listar våra favoritfilmer från 2003. Klicka på bloggnamnen för att komma vidare.
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
Flmr
Spel och film