Månad: september 2015

Publicerat

THE GIFT

What goes around comes around. Karmakontot. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Kärt barn har många namn.

Simon (Jason Bateman) och Robyn (Rebecca Hall) har precis flyttat in i ett nytt hus. När dom är på stan och köper inredningsprylar kommer en man fram och säger hej. Han känner igen Simon och presenterar sig som Gordo, en klasskamrat från förr i tiden. Simon minns honom knappt men ger Gordo sitt telefonnummer och säger sådär som man gör: ”det vore kul att ses”.

Gordo tar Simon på orden och letar upp paret i huset. Han har med sig en liten anspråkslös gåva också sådär som man gör. Han är väluppfostrad kan man tänka. Han vill vara snäll. Men nånting med Gordo är skumt som tusan.

Joel Edgerton har skrivit manus, regisserat och spelar själv ”Weirdo Gordo” och med dessa nya linser och hårfärg går det knappt att känna igen honom. Att se Jason Bateman spela en ”vanlig roll” utan komiskt strössel är kul. Han är en bra skådis. Rebecca Hall är också bra. Hon känns skönt ordinär i den här filmen.

Som thriller bjussar filmen inte på något nytt under solen men den är sevärd ändå på nåt vis. Lite ruggig, lite knepig och kanske lite för lite twistig men jag hade en trevlig stund i biomörkret.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar. Det gjorde även Sofia,  Henke och Jojje.

Publicerat

IDENTITY

Jag upphör aldrig att förvånas över på pappret duktiga yrkesmän som totalhavererar. Identity är regisserad av James Mangold, en namnkunnig herre med bra filmer som Cop Land, Stulna år och Walk the line på sitt samvete. Identity är inte en bra film. Identity är allt annat än en bra film. Identity är så dålig att den gör mig förbannad.

Jag blir normalt sett inte förbannad på filmer som är jättedåliga om dom har oerfarna människor bakom spakarna eller om filmen är gjord ”för att vara dålig”. Det finns ju såna också konstigt nog. Identity är dock inte en sådan film. Det finns liksom en story här, ett manus som jag tror skulle vara mer än okej vid genomläsning men nånstans på vägen har allt gått käpprätt åt helvete med produktionen.

För det första är fotot undermåligt. Det känns som att jag sitter och tittar på Sunset Beach eller nån annan skrattretande dålig TV-serie från slutet på 90-talet. Hela känslan i filmen andas ”billig”. För det andra finns det inte en skådespelare som överraskar och verkligen inte positivt.

Amanda Peet spelar prostituerad med samma trovärdighet som om jag skulle spela Sparven från Minsk. Dom där uppspärrade ögonen kan jag klara mig utan. Ray Liotta spelar Ray Liotta. Alltså, kan den där stackaren få någon annan roll att bita i någongång? Även Jake Busey spelar sig själv. Samma tröttsamma roll som alltid. Stor, tuff och arg.

John Hawkes begåvning underutnyttjas, Rebecca De Mornay spelar över å det grövsta, Alfred Molina säger ingenting och Pruitt Taylor Vince….vad fan ska man säga om honom? Han verkar ha anammat gängse skådisbeteende under filminspelningen: spärra upp ögonen så mycket du bara kan så ser du arg/elak/psykopatisk/(valfri egenskap) ut.

Sen är det John Cusack kvar. Hack-kycklingen John Cusack. Han som ligger i topp på min lista över skådespelare jag gärna undviker. Han är riktigt jävla urdålig här, ändå är han det bästa med filmen. Det säger väl en hel del om exakt HUR keckig filmen är!

I veckans avsnitt (nummer 3) av filmpodden Snacka om film pratar jag och Steffo om den här filmen. Eller mest jag, jag fick nämligen i uppdrag att se den. Klicka här för att komma till hemsidan (annars finns podden där poddar finns).

Publicerat

ALOHA

Vissa dagar mer än andra känner jag att jag behöver en film som är tydlig. Jag behöver ramar, jag behöver få förväntningar uppfyllda, jag behöver helt enkelt få vara fyrkantig i min tankeverksamhet för hjärnan pallar inte mer än så. Det är som om hjärncellerna behöver både rullator, vitaminshots, en fluffig madrass och en kram på en och samma gång.

När jag hittade Cameron Crowes senaste film på Itunes kändes det som mitt i prick. Aloha. Hawaii. En solbränd och plirig militär-Bradley Cooper som kommer tillbaka till ön, en charmig Emma Stone som spelar kapten, Rachel McAdams som Braddans före detta stora kärlek och sen lite andra sköna fejs i birollerna. Bill Murray är ett exempel. Alec Baldwin ett annat. Det lät bra helt enkelt och det såg bra ut och jag hyrde filmen. 39 spänn är billigt när man har fyrkantscravings.

Men när jag satt där i soffan med mitt surriga huvud och en stor kopp kaffe och försökte koppla av efter en extremt hattig dag visade det sig att istället för att filmen hjälpte mig komma ner i varv så hade den motsatt effekt. Jag vet nämligen inte vad det här är för film, vilken sorts film det är. Lite humor, lite drama, lite romantiskt mys, lite förvecklingar, lite politik, lite militärfloskler, lite rymdprogram, lite samhällskritik, lite musik. Den bjussade på bra scener, konstiga scener, skrik och överspel, skämskuddemåsten och glittrande blå ögon.

Så JÄVLA knorvligt alltså. Hjärnan pyser som en tryckkokare. Vad håller han på med, Cameron Crowe? Han som var så himla trofast, stabil och BRA förr i tiden, Singles, Almost famous, Vanilla Sky, En ny start, Jerry Maguire, bra filmer allihop. Och i ärlighetens namn är Aloha inte en jättedålig film men den är osedvanligt otydlig för att vara tydlig, på gränsen till konstig. Eller så är den min hjärna som är just det. Konstig.

Publicerat

EVEREST

Den isländske regissören Baltasar Kormákur intresserar mig på nåt underligt sätt. Jag har sett nästan alla filmer han regisserat och trots att alla filmer (utom en) hamnat på en stabil trea i betyg så har han ”nåt” jag gillar. Han är helt enkelt…duktig.

Nu när han även har Everest på sitt CV måste jag säga att han höjt sig ännu ett snäpp. Det finns nämligen ingenting filmtekniskt att klaga på med filmen, inte heller när det gäller personregi. Det känns helt enkelt som att anledningarna till att Everest aldrig riktigt lyfter inte beror på regissören, mer på brister i manus, min egen syn på bergsbestigare samt – tyvärr – Kiera Knightley.

På filmaffischen står det att Everest är ”based on the incredibly true story” men filmen är tydligen inte mer baserad på boken Into thin air – skriven av Jon Krakauer (i filmen spelad av Michael Kelly) –  än att författarens namn ”glömts bort” på IMDb. Där står endast manusförfattarnas namn, det yppas inte att manus är baserad på den där ”otroligt sanna storyn” som är Krakauers bok.

I filmens förtexter står det dessutom att 25% av alla som försöker bestiga Mount Everests topp inte kommer ner levande och det är ett rent faktafel. Procenttalet gäller K2, inte Mount Everest.

Nåja. Fakta eller inte fakta, det är klart att Everest bjussar på ett hisnande svindlande äventyr bland syrgastuber, glaciärer, laviner och den där obönhörliga viljan att med alla till buds stående medel vara en av dom få i världen som har tagit sig ända upp på toppen. Och det är den där viljan som gäckar mig. Jag förstår den inte. Jag förstod den inte när jag såg dokumentären The Summit förra året och jag förstår den inte i den här hollywoodrullen heller. Fan, det är iskallt och farligt, åk hem med er!

Nej, jag lyckas aldrig riktigt få till någon känslomässig investering i filmen och närbilder på Kieras Knightley gråtande ansikte under filmens jobbigaste scener hjälpte inte direkt till. Det var dock fler än en som snyftade högt i den fullsatta biosalongen på ”rätt” ställe.

Om jag ska sammanfatta filmen så tycker jag den är sevärd, lite tänkvärd samt antagligen inte prisvärd i 3D.

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke och här är hans tankar om filmen.

 

Publicerat

GLADA HÄLSNINGAR FRÅN MISSÅNGERTRÄSK

Det finns ett visst värde i att få precis det man förväntar sig.

Beställer man en Big Mac så vet man att den smakar precis som en Big Mac. Man förväntar sig ingen saftig lammfärsburgare men heller ingen skolbespisningsskosula mellan två rostbröd.

Köper man en biljett till Glada hälsningar från Missångerträsk så förväntar man sig inget ångestdrypande drama eller actionstänkare, man förväntar sig ett småkuligt ytligt tjejigt romantiskt tidsfördriv som man glömmer i samma sekund som man lyft rumpan från biosätet och vet du, det är okej! Det är helt okej att vilja se sånt ibland och därför är det mer än okej att filmen ÄR precis som man tror.

Här köps ingen gris i säck, här snubblar Martina Haag och hon åker rullator och Ola Rapace är grinig och skäggig men charmig ändå och Bert-Åke Varg är ett såndär as till egoistisk gubbjävel som jag hoppas kommer dö ut i och med 30-talisterna. Det finns ingenting av förändra-världen-mentalitet, det är noll procent ledsen-klump-i-magen-scener och det närmaste Carpe Diem man kommer är att Martinas Erik-tatuering på överarmen zoomas in ett par gånger men den är numera snyggt övertatuerad med ett mer passande mönster.

Mellanmjölk är riktigt gott ibland.

Jag såg filmen tillsammans med Henke på Malmö Filmdagar. Klicka här för att läsa vad han tyckte om filmen. Sofia har också sett den men på hemmaplan. Här är hennes tankar om filmen.

Vill du höra mig prata om filmen så kan du lyssna på avsnitt 3 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

Fredagsfemman #190

5. The last man on earth säsong 2

På söndag kör säsong 2 igång av en av det senaste årets bästa serier: The last man on earth. Jag har verkligen längtat efter idioten Phil Miller (Will Forte) och hans egocentriska förehavanden som en av få överlevande kvar på jorden.

.

.

.

4. Hela Sverige skramlar

På tisdag kommer Globen att fyllas av artister och publik som gör gemensam sak för att samla in pengar till människor på flykt. För mig är det en självklarhet att köpa biljett och se det på plats men har du inte möjlighet till det så kommer skrammelkvällen visas live på SVT1 20-22.45 (men även på TV3 Play, TV4 Play, Kanal5 Play, Aftonbladet TV, Expressen TV, Dagens Nyheter, Dagens Industri, Sydsvenska Dagbladet, Helsingborgs dagblad samt Sveriges Radio). Här är annars länken till att köpa sig en egen biljett (fast jag tror det är utsålt…) och därmed också skänka en slant till UNHCR, FN:s flyktingorgan.

.

.

.

3. Jorden runt på sex steg

Är det sant att alla människor är sammankopplade med varandra genom sex steg? På onsdagar (i Kanal5) beger sig Filip och Fredrik runt världen för att bevisa den tesen och det är SÅ HIMLA UNDERHÅLLANDE! Sen gillar jag det greppet med att köra tvåtimmarsavsnitt för att ”göra klart” en resa i taget. Det är modigt i dessa myror-i-brallan-tider.

.

.

.

2. Martina Haag

Idag har filmen Glada hälsningar från Missångerträsk premiär, baserad på boken med samma namn skriven av Martina Haag och med samma Martina i huvudrollen. Men det är inte därför hon hamnar på min fredagslista. Hon hamnar här för att hon verkar vara en sån jäkla cool människa och hon är en sann inspirationskälla för mig. Hade jag inte hittat hennes krönikor i tidningen Mama (när det begav sig) hade jag aldrig fattat (och trott på) att det gick att skriva även på ”mitt sätt” och få folk att läsa texterna. Så jag har Martina Haag att tacka för mycket, i alla fall vad gäller ”bloggmässiga framgångar”.

.

.

.

1. Mr Robot

Alltså….första avsnittet av Mr Robot är fem plus för mig! Det var visserligen första avsnittet av True Detective säsong 2 också men vafan, den här gången kanske det går bättre? Jag hoppas och tror det.  Skådisarna, musiken, fotot, manuset, MUSIKEN, allt är helt suveränt! Ikväll kl 22 på SVT1 visas andra avsnittet (men det finns såklart på SVTPlay också).

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #3 – ”Steffo Bruckheimer”

Flmr-Steffo och jag har alltså en podcast ihop som heter Snacka om film. Vi tycker det är ett bra namn, bättre än till exempel Matlådan, Cykelpumpen eller Bromsspåret, podden heter nämligen precis det vi gör: vi snackar om film.

I veckans avsnitt (som kommer ut idag) pratar vi om filmkaraktärer vi skulle vilja vara, om en ny svensk komedi med omständig titel, om Ed Harris som spelar ryss i en ubåtsfilm från 2013, vi försöker bena ut varför vi ser filmer som vi på förhand vet är skräp och så ska jag redovisa uppdraget jag fick förra veckan: att se en film med min hatskådespelare John Cusack i huvudrollen samt berätta varför han är så perfekt i rollen. Sen ger jag Steffo ett uppdrag till nästa vecka OCH vi spikar vad våra betyg ska heta. Ett fullmatat avsnitt med andra ord.

Podden kan lyssnas på där poddar finns men annars finns vi lite överallt. Följ oss gärna på det ställe som passar dig bäst.

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster och Podkicker: Sök på Snacka om film

 

Publicerat

COFFY

Häromdagen läste jag Carls recension av hiphopfilmen Straight Outta Compton.

Carl besitter en förmåga som jag oftast totalt saknar: förmågan att lugnt och nyanserat analysera det som händer och sker och detta både när det gäller film och sånt som händer verkligheten.

Man kan visualisera det som att om jag ligger i ett betongrör, sparkar mig trött och fräser ur mig mina kanske-inte-alltid-så-genomtänkta-och-oftast-svordomskryddade tankar så sitter Carl uppepå nämnda rör och dinglar med benen, tittar lite till höger, lite till vänster, ler och hummar eftertänksamt, silar alla inputs genom finurliga hjärnceller och ut kommer En Smart Nyanserad Åsikt.

Det vore en överdrift att säga att Carl och jag har liknande filmsmak men självklart lyssnar jag när han kommer med tips. I ovan nämnda recension skrev han om ”Pam Grier-pärlan Coffy” och då tändes en liten glödlampa i skallen. Jag gillar Pam Grier, jag gillar filmpärlor och Carl är klurig, hur skulle jag kunna låta bli att leta upp Coffy?

Nej, precis. Klart jag letar upp Coffy!

Pam Grier spelar denna Coffy, så jävla stenhård donna alltså! När hon ger sig fan att hämnas så gäller det att inte vara den som gjort henne eller hennes närmaste illa. Hennes lillasyster har nämligen dött thanks to stadens droghandlar-as till män och en efter en ger hon sig efter dessa.

Männen framställs inte direkt som goda människor, mer fula, tjocka, äckliga svin som tänker med snorren och SOM Coffy utnyttjar det! Ja, inte bara hon förresten, ALLA kvinnor i filmen utnyttjar det faktum att det bara är att sära på blus-urringningen så får dom som dom vill. Att filmen är från det BH-lösa 1973 hjälper också till såklart, det blir lite enklare att flasha behagen när det inte är en massa push-ups, wonderbras och balconettes i vägen.

För vänner av naturliga bröst är Coffy rena rama julafton. För fans av tuffa-kvinnor-som-inte-tar-skit är det också toppen. Hon är bra jäkla cool, Pam Grier! Att själva historien inte är den mest engagerande får ses som en bisak. Det är Pam Grier man vill se, Pam Grier som skjuter onda män sönder och samman! Tack Carl för tipset!

Publicerat

DARLING COMPANION

Diane Keaton, Kevin Kline, Mark Duplass, Richard Jenkins, Dianne Wiest, Sam Shepard och Elisabeth Moss i rollistan.

Regisserad av Lawrence Kasdan.

Åsså handlar filmjäveln om en hund!

Bland det sämsta skit jag sett i år.

 

.

.

.

Publicerat

TRE OM EN: GRIZZLYFILMER

GRIZZLY MAN (2005)
Regi: Werner Herzog

Werner Herzogs dokumentär om Timothy Treadwell är antagligen jättebra men jag tycker den är otroligt sömnig. Hur kan jag tycka det kanske du frågar dig? En film som handlar om en man som är besatt av grizzlybjörnar, en man som blir UPPÄTEN av sådan, hur tusan kan det vara tråkigt? Jag har egentligen bara ETT ärligt svar på den frågan: jag tycker inte om djur. Jag tycker det är helt ointressant med djur och kanske ännu mer ointressant med människor som lever sina liv enbart med och för djur.

Den fullt rimliga följdfrågan blir därför: varför ser jag då TRE filmen om och med grizzlybjörnar? Beats me. Jag fick ett ryck bara. Ett grizzlyryck. Så kan det bli ibland.

 

GRIZZLY PARK (2008)
Regi: Tom Skull

När ett gäng missanpassade äldre tonåringar tvingas åka bussresa till – och bo i – en typ av lägerskola belägen i en grizzlybjörnstät skog så vill man (läs jag) ingenting hellre än att björnjäveln ska gå bärsärk på byket och käka upp dom allihop. Så känner jag från filmens första bildruta till den sista och flera av filmens tråkigaste och längsta scener (plus eftertexterna) är ackompanjerade av nån jäkla barnvisa (”campfire song”) som heter I Met a Bear som sätter sig i huvudet som utkletat smaklöst tuggummi och sen bara kliar.

Som skräckfilm är den kass, som ungdomskomedi är den kass och som grizzlyfilm är den kass. Det finns helt enkelt noll anledningar till att se den. Tro mig på mitt ord, please.

.

 

 

INTO THE GRIZZLY MAZE (2015)
Regi: David Hackl

När det radas upp skådespelarnamn som James Marsden, Scott Glenn, Thomas Jane, Piper Perabo och Billy Bob Thornton i förtexterna känns det som att det ligger mer i manus än den lökiga titeln antyder. Att Billy Bobs namn hamnar efter Bart The Bear får man strunta i då det ju egentligen är Bart som är The Main Man i hela den här grizzly….soppan.

Fast soppan är rätt god, ska tillstås. Lagad med både omtanke, kärlek och koll på ingredienserna som krävs av en djurskräckis för att bli mer än en ”läskig affisch”. Här finns faktiskt en stabil grundstory, det finns karaktärer med (visst) djup och det finns effekter som inte skäms för sig.

Vackra vyer över Alaskas vildmark, vyer som får naturklaustrofobikern i mig att svettas ymnigt och spännande tajta scener mellan människa och blodtörstig björn gör också att filmen höjer sig utöver det vanliga. Det som gör att betyget ”bara” stannar på en mycket stark trea är att jag inte tycker björnar är så speciellt otäcka. Ormar, spindlar, hajar, krokodiler….jafan….GÄDDOR är läskigare!

Tydligen kom denna film redan 2014 under namnet Grizzly (alternativ titel Red Machine) men om detta finns ingenting skrivet på ImdB längre ( recensionen finns dock att läsa hos Flmr). Men nu är det Into the Grizzly Maze och 2015 som gäller (och söker man på Red Machine kommer man till samma film).

Publicerat

HORRIBLE BOSSES 2

Vissa filmer ska man helst inte se sittandes i ett flygplan. Filmer som frammanar ljud som passagerare runtomkring kanske inte helt uppskattar. Näää, jag tänker inte på ”vuxenfilm” nu, jag tänker på tokroliga komedier, något som Horrible Bosses 2 ändå måste klassas som.

Det är svårt att misslyckas helt med en film som har Jason Bateman, Jason Sudeikis, Charlie Day, Christoph Waltz, Chris Pine, Jamie Foxx, Kevin Spacey och Jennifer Aniston i rollistan. Klart det är många roliga scener, klart det är charmigt, klart skådisarna är avslappnade och sköna, det känns som dom improviserar ibland, speciellt när en del scener blir så sjukt långa att grundskämtet som säkert var kul känns heeeelt urvattnat.

Vid närmare eftertanke känns hela filmen som en tämligen blek kopia av första filmen. Den var roligare. Den här filmen har sina stunder men det var ganska långt mellan skratten. Jag undrar om flygplanspassagerarna i min närhet tyckte detsamma…

Publicerat

CUBIC

[Eftersom jag brukar ha den svenska filmtiteln som överskrift på mina inlägg får det bli så även idag. Filmen är annars mer känd som Equilibrium fast den heter Cubic på Netflix.]

Den här filmen hamnade på plats 1 på Sofias lista över favoritfilmer från 2002, på plats 4 hos Christian och plats 9 hos Filmitch. Hos mig var den ett svart hål, en film jag sett skymta förbi när jag letat sci-fi-thrillers på Netflix men som lockade mig minimalt. Men när tre bloggvänner listar den bland sina favoriter kände jag att jag var tvungen att ge den en ärlig chans. Sagt och gjort. Så fick det bli.

.
I landet Libria är känslor förbjudet. Regeringen har sett till att eliminera dessa och i och med att inga känslor finns existerar varken krig eller kärlek. Allt som kan ge känslomässig input är olagligt – musik, böcker, ja allt.

Det som gör att medborgarna kan stängas av känslomässigt är en medicin, en drog som kallas Prozium. Den måste tas dagligen, det är lag på det. För att hålla koll på invånarna och deras medicinering finns agenter, stenhårda iskalla angivare, som rapporterar avvikelser och ser till att människor som slarvar med pillren avrättas på stubben. Dessa agenter existerar i alla sorters mänskliga skepnader, dom är till och med barn.

Huvudrollen John Preston spelas av Christian Bale och han är precis lika iskall som rollen kräver. För filmen är just det, iskall. Metallisk, betongig, blågrå och visserligen jättesnygg MEN när allt blir sådär kallt precis hela tiden tappar filmen mig lite. Christian Bale är som sagt klockren att spela känslomässigt avstängd men när han börjar fuska med medicinen och därmed bli lite mer ”öppen” och känslosam så är han fortfarande samma gamla isbit. Tröttsam skådis det här.

Jag tycker premissen i filmen är intressant, jag tycker den är visuellt snygg men jag saknar allt som gör att jag blir engagerad och/eller berörd. Personkemin mellan Christian Bale och Emily Watson är inte heller nåt att skriva hem om.

Jag förstår vad mina bloggkollegor ser i filmen men den funkar inte riktigt för mig tyvärr. Men nu är den i alla fall sedd och DET känns skönt!

Publicerat

Fredagsfemman #189

5. Danskjävlar

Alltså, dom ÄR grymma på att göra TV-serier, danskarna. Jag har – sist på bollen – tuggat mig igenom första säsongen av Arvingarna och det var inte särdeles energikrävande. En liten familjs öden och vedermödor efter att matriarken, den stora konstnärinnan, gått och dött kanske känns oengagerande på pappret men skådespelarna gör hela jobbet, det är imponerande bra! Nu längtar jag efter säsong två som snart landar på mitt hallgolv OCH säsong tre som tydligen är på väg att spelas in.

.

.

.

4. Emily Blunt

Här har vi en skådis som är alldeles briljant i allt hon gör MEN som man ändå inte riktigt tänker på. Det är spännande tycker jag. Hon smyger liksom in från sidan och tar över showen på ett sätt som känns väldigt modernt, väldigt mycket…NU. Och idag går det att se henne på bio som FBI-agenten Kate Macer i Sicario.

.

.

.

3….och jag har sett om Ett päron till farsa…

…och den var LIKA BRA ANDRA GÅNGEN! Så strunta i alla sågningar du läst, gå och se filmen NU. Om ETT gott skratt förlänger livet så lär jag bli 150 år nu.

.

.

.

2. Andra avsnittet av Snacka om film!

Då var det andra avsnittet av Steffos och min podcast Snacka om film ute för allmän lyssning. Den här veckan avhandlar vi bland annat Sicario, betygssättningen av Jag är Ingrid, den gamla godingen De vilda gässen och så ska förra veckans uppdrag förhoppningsvis redovisas. Podden finns på Acast, Itunes, hemsidan eller för nedladdning/rss här.

.

.

.

1. Denis Villeneuve

Vilken otrolig begåvning han besitter, den kanadensiske regissören Denis Villeneuve! Idag har hans nya film Sicario biopremiär och även om jag inte tror den kommer bli en lika stor publikmässig framgång som Prisoners så hoppas jag att massor med människor kilar iväg till biograferna och ser den här filmen. För den är bra. Mycket bra. Och Denis Villeneuve visar än en gång att han är en av dom allra bästa!

Publicerat

SNACKA OM FILM #2 – ”Man sågar inte en ikon!”

Första skälvande podcastavsnittet är avklarat och nu ger vi oss ut på böljan den blå i en eka vi döpt till ”Avsnitt 2 – Man sågar inte en ikon!”.

Vi pratar om Jag är Ingrid-filmen och den konstiga betygssättningen, jag har sett Sicario och Steffo har varit på en nostalgitripp bland vilda gäss, vi listar tips som kan göra hösten lite lättare och Steffo ska redovisa uppdraget: att se Enemy och analysera/förklara filmen på två minuter.

Podden kan lyssnas på där poddar finns men annars finns vi lite överallt. Följ oss gärna på det ställe som passar dig bäst.

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster och Podkicker: Sök på Snacka om film

 

Publicerat

SICARIO

Det är riktigt ordentligt och snyggt spacklade gipsväggar för att vara i en trashig fattig förort i Arizona hann jag tänka några minuter in i filmen.

Det är nog den första gången i mitt filmtittarliv som underarbetet gör mig tveksam. Konstiga val av tapeter, javisst, det händer, men att någon varit för ordentlig med spacklingen för att jag ska köpa det, DET har aldrig hänt.

Men för att ta det från början.

Sicario var den enda av filmerna som visades på Malmö Filmdagar som jag på förhand var superpepp på. Jag hade inte sett trailern, inte läst så värst mycket om den men i min värld räcker det att Denis Villeneuve är regissör så går jag liksom ner i split (eller ja… så mycket det nu går innan nånting krasas sönder och jag behöver assistans för att komma upp på fötter igen). Det sköna var att mina höga förväntningar till trots så var jag inte orolig när filmen började. Jag var helt lugn. Ett enda litet böööööööööööööö [tänk monotont ödesmättat bakgrundsljud] och jag var hemma. Det där ljudet alltså, eller ”musiken” eller vad man nu ska kalla det, det låg som en stickig otäck filt över hela filmen och JÄVLAR vad den är mitt i prick!

Emily Blunt är FBI-agenten Kate Macer som är filmens nav. Runt henne ”dansar” diverse CIA-män av lite olika anledningar men Josh Brolin (iklädd strandtofflor) och Benicio Del Toro har dom största rollerna. Mexicos undre värld spelar också en viktig roll – och knark. Och dom där spacklade väggarna spelar en annan roll än min arbetsskadade hjärna först trodde. På ett bra sätt. Jag behövde inte bli arg på scenografer med dålig koll för är det nånting Denis Villenuve och hans crew har så är det JÄRNKOLL. På allt. Jag behöver inte oroa mig för att bli lurad eller besviken för den här mannen kan göra film!

Jag vill inte skriva mer om handlingen och kanske inte heller om skådespelarnas prestationer men det jag VILL är att se om filmen i ett tillstånd av utsövdhet och full med energismoothies och gott kaffe för jag lyckades tyvärr sona ut några minuter under filmens mest spännande del och det stör mig som fan. Jag kan ärligt skylla på att detta var den nionde av tio biofilmer jag såg på tre dagar men det hindrar mig inte från att känna mig både förvirrad och förtvivlad. Sätter jag rätt betyg? Filmen var bra som fan men är den en fyra eller en femma?

Jag gör såhär. Jag sätter en fyra nu för det var så det kändes direkt efter visningen. En fyra med guldstjärna. Sen återkommer jag när jag sett om filmen. Det kommer inte dröja.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med några filmspanarvänner. Här är deras recensioner (klickbara länkar när texterna är publicerade).
Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord och Jojjenito.

Är du nyfiken på Denis Villeneuves tidigare filmer, klicka här för att komma till mina recensioner.
Maelström
Un 32 août sur terre
Polytechnique
Nawals hemlighet
Enemy
Prisoners

Vill du höra mig prata mer om Sicario (eller….ja….så himla mycket mer kanske jag inte säger egentligen)? Men, ja, okejdå, om du ändå vill höra, klicka in dig på sofpodden.se och lyssna på avsnitt 2.