Månad: oktober 2015

Publicerat

Skräckfilmsvecka: UNFRIENDED

Om jag skulle göra en lista på det tråkigaste jag vet så skulle ”titta på när någon annan spelar dataspel” hamna på plats 1.

Det är nåt så infantilt jävla tråkigt så klockorna stannar och det blir inte bättre av att den som spelar oftast är superengagerad och blir sur för att en annan inte alls fattar grejen.

Att se filmen Unfriended är nästan samma sak som att vara passiv dataspelare trots att ingen av ungdomarna spelar spel. Men dom chattar, facebookar och skypar och det är det man får se. Hela filmen visar sex personers dataskärmar och närbilder på dialogrutor och antagligen är det superfräscht och jättemodernt men jag tycker mest det blir otroligt långtråkigt att titta på OCH jobbigt för ögonen. Jag tycker jag har nog med skärmar hemma och ögonen har tillräckligt svårt att ställa om sig mellan TV:n, datorn och mobilen och nu ska jag alltså ha koll på sex skärmar samtidigt på en filmduk?

Kanske att 12-13-åringar skulle tycka att det här är spännande? Kanske. Jag vet inte faktiskt. Jag tycker i alla fall inte att det är vare sig läskigt eller en bra film rent tekniskt. Jag satt mest och funderade på vem som bestämt att just denna lilla bagatell skulle få biodistribution i Sverige?

Sofia fortsätter den inslagna månadsbanan och kör en vampyrfilm även idag och vad Filmitch har sett kan du se om du klickar här. Klockan 16 lägger Filmitch upp en extra lördagsfilm på bloggen.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: DARK SUMMER

17-årige Daniel (Keir Gilchrist) har gjort bort sig ordentligt. Han har stalkat en tjej på nätet så till den milda grad att han är dömd till fotboja, husarrest och han får inte vara i närheten av en dator med internetuppkoppling.

Daniels mamma är på jobbresa hela sommaren och således är han alldeles ensam hemma under hela sin husarrest. Såklart. Det orimliga i detta får man helt enkelt bara svälja. Hans närmaste polare kommer på besök ibland men det är också allt. Annars är han ensam med sina tankar, vanföreställningar, rädslor och syner. För visst händer det konstiga saker i huset? Tjejen han stalkade, Mona Wilson, är inte hon död?

Dark summer är en såndär anspråkslös skräckfilm som kan funka alldeles toppen om man ser den vid rätt tillfälle, i ett perfekt sammanhang. Som under en halloween-natt med ett kompisgäng till exempel.

Den är otäck på ett ”lagom” sätt. Effekterna är snygga, stämningen rätt skön. Peter Stormare gör korta inspel i filmen som den enda vuxna människan man ser och han har väl kanske inte några av sina bättre dagar på jobbet men det spelar ingen roll. Filmen är solid, den utger sig inte för att vara mer än den är.

Jag blir nyfiken på regissören Paul Solet och kommer definitivt leta upp hans tidigare film, Grace.

Filmitch kör en fredagseftermiddagsskräckis även han.

Publicerat

Fredagsfemman #195 : Mina favoritmonster

Det här är femte året med skräckfilmsvecka här på bloggen och det är tredje gången fredagsfemman ska handla om något som passar in i temat.

Det är även tredje året som Filmitch hänger på och gör en alldeles egen lista dagen till ära. 2014 fokuserade vi på fem superläskiga ögonblick, 2013 tipsade vi om skräckfilmsrelaterade utstyrslar till Halloweenmaskerader och 2012 handlade listan om fem filmer som nästan fått oss att grädda i byxan (och i vissa fall inte bara nästan).

I år gör vi en annan take på temat, vi listar kort och gott våra filmiska favoritmonster! Vad definitionen av ett monster är kan man dock diskutera. Håll till godo och hoppa sedan in till Filmitch OCH Sofia som dagen till ära gjort varsin lista!

 

 

5. Drakar

Okej…drakar kanske inte ses som monster i egentlig mening men visst är dom ganska skräckinjagande i alla fall? Jag tycker det i alla fall. Stora, eldsprutande, påminner om dinosaurier fast vassare på nåt vis.

.

.

.

4. Onda andar och spöken (sånt man inte ser)

Kan monster vara osynliga? Kan man vara rädd för sånt man inte ser? Klart man kan! Man kan vara betydligt MER rädd för sånt än för psykopatmördare i Armanikostym eller dreggliga jättemonster med sjutusen tentakler å prylar som står mitt framför näsan på en. Kolla bara filmer som Paranormal activity, The Others, Insidious, The Conjuring. Det man inte ser ÄR otäckt och det KAN vara monster. Det kan också bara vara vinden som blåser eller nåt annat lättförklarligt, men det är dock inte så troligt.

.

.

.

3. Japanska småflickor med långt svart hår och tomma ögon

Fy. Fucking. Fan. Vidriga är vad dom är. Pajar nattsömn och skrämmer slag på en. Hjärtat stannar och man förbannar sig själv för att filmer som The Grudge och The Ring finns i filmhyllan.

.

.

.

2. Maskförsedda män

Mordiska maskförsedda män, finns det nåt läbbigare? Jason, Michael Myers, Hannibal Lecter, Leatherface, den som gömmer sig bakom Scream-masken… Det finns så många. Och är masken vit är den allra läskigast. Undrar varför det känns så?

.

.

.

1. Undervattensodjur

Hajar, vanliga fiskar, maneter, sjöodjur, pirayor, bläckfiskar. krokodiler, ålar, andra ormar som simmar i vatten, alligatorer… Alla djur som lever under vatten och som innebär att skräcken finns i det blöta skrämmer skiten ur mig. Det är en slags hatkärlek jag känner, en fascination jag inte kan förklara. Jag har väldig respekt för vatten och jag tycker inte om slemmiga djur av någon sort, därför är mina undervattensmonster ohotade som etta på listan. Svinäckliga är dom – och pulshöjande!

.

.

 

Publicerat

SNACKA OM FILM #8 – ”Rosemary´s Baby – Slashervarianten”

Buuuuuuuuuuu! Nu är vi är mitt i årets stora skräck och spökvecka och vi vill såklart uppmärksamma detta även i vår filmpodd. I avsnitt 8 kör vi all in vad gäller skräckfilm. Vi tipsar om skräckfilmer att se på Halloween, vi recenserar varsin läskig favorit, vi pratar om varför vi gillar att bli skrämda av film och om denna filmgenre har satt spår i våra vanliga liv. Vilket den har. I alla fall i mitt. Och sen var det uppdraget, det känslosamma. Kommer Steffo fixa det? Spänningen är olidlig.

Häng med oss bland knarrande dörrar, upplysta pumpor, andar, knivar och saxar.

Podden kan lyssnas på där poddar finns men annars finns vi lite överallt. Följ oss gärna på det ställe som passar dig bäst.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster och Podkicker: Sök på Snacka om film

Publicerat

Skräckfilmsvecka: JUG FACE

Bara tanken på obskyra små inskränkta sekter (om du fick detta till insekter så läste du för fort) kan få mitt blod att frysa till is. Jag tycker det är otroligt läskigt med hjärntvättade människor som tror på ”nåt” så hårt att dom är villiga att offra både nära, kära och sig själva för detta ”något”.

I den här amerikanska snårskogen bor ett par (tre…typ….? Eller EN stor incestuös? Fan vet…) familj vars liv kretsar kring ”the pit”, avgrunden i skogen med en botten fylld av lerigt vatten och en skäggig man, Dawai (Sean Bridgers) som ser i syner och tillverkar lerkrus föreställande ansiktet på den i ”klanen” som är den nästa att offras. Avgrunden behöver nämligen blod.

Den unga tjejen Ada (Lauren Ashley Carter) hittar jugfejset som är näst på tur och ser att det är hon själv! Hon får panik, snor kruset och gömmer det i skogen. Hon kan ju inte dö! Inte nu! Hon är nämligen gravid efter en het sejour i skogen med sin….bror….och har hon precis blivit bortgift med den tjocke grannpojken Bodey (Mathieu Whitman). Kontraktet är skrivet och vad jag förstår har föräldrarna fått pengar för henne. Kravet är dock att hon ska vara ren, ha hållit sig ”trogen” och det ”kontrollerar” hennes mamma (Sean Young!) genom att stoppa upp fingrarna i Ada som om hon grävde efter guld eller letade…..köttfärs.

Alltså det är så mycket i den här filmen som är läskigt! Och sjukt! Det jag skrivit här ovan är liksom bara ett skrap på ytan. Jag tror att jag mycket väl skulle höja betyget vid en omtitt men ärligt talat vet jag inte om det kommer att bli någon sådan. Filmen är inte tung eller jobbig, inte egentligen, det är bara det att vanligt folk kan vara så inihelvete….creepy.

Idag skriver Filmitch om en helt annan skräckfilm, eller har han sett samma film kanske?  Sofia skriver om en film från 1996 som är som två filmer i en.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: THE GREEN INFERNO

Jag har sett fram emot den här filmen så länge. Alltså SÅ länge. Jag läste att den var på gång för flera år sedan och den var klar redan 2013 men på något sätt försvann den. Den skulle ha haft biopremiär i september 2014 men vad jag kan läsa mig till tog pengarna slut i produktionsbolaget och premiären fick dras tillbaka. Men nu, ett år senare, är filmen alltså ute för oss vanliga dödliga att beskåda!

Som ett stort fan av filmen Cannibal Holocaust (från 1980) känns det såklart som julafton att Eli Roth gjort en film som på pappret skulle vara inspirerad av just denna film samt italienska kannibalfilmer från 70-talet. Det bådade verkligen gott. Nu med facit i hand tycker jag nog att just den inspirationen är ganska vag, The Green Inferno känns mer som en teen-horror-variant av kannibalfilm, men hey, det är inte det sämsta det heller.

Justine (Lorenza Izzo) är en collagestudent som under och efter en lektion då det pratas om kvinnlig omskärelse plötsligt verkar bli engagerad i dumheter som händer runt om i världen. En äldre och karismatisk student och aktivist vid namn Alejandro (Ariel Levy) planerar en resa till Amazonas för att försöka stoppa skövlingen av regnskog i ett område där en klan urinvånare har sin boplats och han planerar göra detta genom att livestreama aktionen via gruppens mobiler. Justine är självklart välkommen att följa med då hon har en pappa som är jurist inom FN. All reklam är bra reklam.

Så tar filmen sin början. Gruppen som består av ett tiotal ungdomar beger sig mot Peru och det går inte att INTE tänka tanken ”dumhuvven, ni lär ju aldrig komma hem igen!”

En film som denna kräver sin uppbyggnad för att funka. Det får den. En film som denna kräver sina effekter för att beröra. Det har den. En film som denna kräver att man genuint bryr sig om historien för att den ska fastna i magen. Det gör man inte. The Green Inferno är alldeles för snygg, för perfekt gjord för att jag ska kunna se den som nån form av verklig berättelse. Återigen jämför jag med kungen av alla kannibalfilmer Cannibal Holocaust och det DEN vinner på är den dokumentära känslan. Den är for real och jag tror på RUBBET jag ser.

För att sammanfatta The Green Inferno, jag tycker den var värd att vänta på. En BRA film. Jag köper inte riktigt slutet men det kan jag leva med, filmen är helt klart godkänd ändå – med en guldstjärna på den gröna overallen.

Idag skriver Sofia om en vampyrjägare vid namn Buffy och Filmitch har också sett The Green Inferno!  Och är du sugen på The Green Inferno så finns den att köpa här

Publicerat

Skräckfilmsvecka: HOUSEBOUND

Skräck-komedi är en lurig genre. Tanken verkar vara att skratt är så pass förlösande att kroppen liksom är ”lös och ledig” och inte riktigt beredd på att bli rädd och då blir man ännu räddare.

Om denna baktanke inte stämmer förstår jag mig inte på genren alls, vilket jag i ärlighetens namn sällan gör. Skräck-komedier är således som lakritschoklad. Oftast rätt äckligt men när det görs bra är det rätt schysst. Död Snö och Död Snö 2 är god lakritschoklad, Scary movie-filmerna, not so much.

Housebound är en film som jag på förhand trodde var en ”vanlig” skräckis. Jag trodde att det var en ”vanlig” skräckis av en enda anledning: jag tyckte till en början att den var läskig. Till och med riktigt läskig. Bara läskig. Men sen kom några scener jag inte riktigt fick ihop, knasiga scener. Jag log och undrade om jag var i Sydkorea. Det var rätt kul. Också. Och sen otäckt. En jävla nalle som vägrade dö. Jumpscares högt och lågt. Snyggt filmat. Mörkt. Jobbigt. Sen roligt knasigt igen.

Housebound är skriven och regisserad av Gerard Johnstone, en nya zeeländare som med denna film gav sig fan på en sak som endast 10% av filmerna från den gröna ön lyckas med: gå med vinst. Det känns som att han kommer lyckas, om inte annat för att filmen förra året nominerats till hela sjutton filmpriser runt om i världen och vann sju! Det känns också som att han kommer lyckas i och med att filmen är riktigt bra. Den pendlar mellan en trea och en fyra men magkänslan säger att det får bli en trea den här gången. Vid en omtitt kanske den säger nåt annat.

Idag skriver Sofia om Def by Temptation och Filmitch har letat upp en annan film. Kan man hoppas på en skogsskräckis kanske? Vem vet vad det blir? Vet Filmitch?

Publicerat

Skräckfilmsvecka: ORMEN OCH REGNBÅGEN

I slutet av sommaren dog skräckmästaren Wes Craven. Han efterlämnade ett rykande svart hål efter sig hos oss alla som växt upp med hans filmer och som tycker att The last house on the left, The hills have eyes, Terror på Elm Street och Scream-filmerna är riktiga skräckklassiker.

För att minnas och hedra Craven OCH för ge mig själv chansen att se en av hans äldre filmer – som dessutom är från det fabulösa filmåret 1988 – som jag ännu inte sett så beslutade jag mig för att Ormen och regnbågen får starta Skräckfilmsveckan anno 2015.

Antropologen Dennis Alan (Bill Pullman) besöker Haiti och får där se både voodoo och svart magi på otäckt nära håll. Han förgiftas men överlever mirakulöst och reser hem till New York igen. Men när han ser dom otäcka händelserna i behaglig backspegel förstår han att han upptäckt något stort. Han kan inte hålla sig, han reser tillbaka till ön.

På ön träffar Dennis en något annorlunda präst, Peytraud, en otäck jävel. Han dödar människor och återuppväcker dom sedan som zombies. Perfekta slavar! Inte mycket till motstånd där inte. Huuu!

Jag tycker det är lite klurigt att betygssätta den här filmen. Visst är den sådär skönt 80-talsmysig att jag sitter och klappar händerna men samtidigt är den inte så vidare värst bra. Den är inte tråkig men heller inte spännande och som skräckfilm känns den mer finurlig än otäck. Så det får bli en stark tvåa till Wes Cravens tionde långfilm.

Idag skriver Filmitch om en annan skräckis och Sofia har letat upp en klassiker från 1987!

Publicerat

BOULEVARD

Det här med förändringar är intressant – och läskigt. Ju längre du sprungit i hamsterhjulet desto svårare är det att hoppa av. Fråga Nolan (Robin Williams), han vet.

I 26 år har han jobbat på samma bankkontor, skött samma pappersarbete, suttit vid samma skrivbord på samma stol. Till och med hans chef undrar försynt om det inte är dags för Nolan att kanske…vidga sina vyer en smula? Kanske i alla fall slå på stort och ta semester?

Nolan förstår inte riktigt frågan. Han är rätt nöjd med sitt lugna liv tillsammans med frugan Joy (Kathy Baker). Dom sover visserligen i skilda sovrum men dom umgås, lagar mat, pratar om ditten och datten sådär som man gör efter 30-40 år tillsammans.

En natt håller Nolan på att köra över en kille, Leo (Robertoi Aguire) och precis som det ofta är så är det en liten händelse som sätter fart på dom stora. En snöflinga som drar igång en lavin. Leo blev Nolans snöflinga.

Boulevard blev Robin Williams sista spelfilm och på nåt sätt känns det fint att han fick avsluta sin skådespelarkarriär med en roll som visar hur bra han var på att agera även utan komik. Här är han tyst, grå,  på gränsen till genomskinlig. Han är en farbror vars liv gått i stå men det går att förändra situationer så länge man bara orkar själv.

Livet är inte slut förrän det är slut och hur sorgligt det än är att Robin Williams liv obönhörligen är över så kan en film som Boulevard skänka tröst och hopp åt många. Det här är en stämningsfull liten film, en film att se på natten när det är tyst, mörkt och stilla. Musiken är i det närmaste kontemplatorisk och får mig att vilja köra bil genom suggestivt upplysta tunnlar.

Tack för allt Robin Williams! Här slutar din filmiska resa.

Publicerat

THE LONE RANGER

Jag hade tamejfan lovat mig själv, jag hade det! Jag hade svurit på att aldrig någonsin i hela mitt liv se The Lone Ranger!

Jag var så jävla trött på att se Johnny Depp sminkad i vitt och svart efter alla tusen miljoner Tim Burton-filmer och sen den där tradiga Jack Sparrow-karaktären uppepå det. Jag var så LESS, så stensäker på att jag kunde och skulle undvika The Lone Ranger i resten av mitt liv. Helena Bonham Carter är dessutom med och det är INTE ett plus i min bok. Och Armie Hammer. Gäsp. Vadå? Vem är han, liksom?

Så sitter jag här, har precis tittat på The Lone Ranger och känner mig smutsig. Det känns som att jag svikit mig själv och att jag nu måste komma på den bästa förklaringen någonsin för att kunna se mig själv i spegeln utan att vilja bitchslappa mig.

Okej….Jag sniffar lite ammoniak nurå och kör igång. Här är anledningarna till att denna film blev utvald och sedd.

1. Efter att ha sett Black Mass fick jag lite sug efter Johnny Depp igen, nåt jag inte upplevt sen Edward Scissorhands dagar.

2. Efter att ha sett The man from U.N.C.L.E är namnet Armie Hammer inte fullt lika beigt. Han var småkul där, på gränsen till charmig, och det känns som att hans roll i The Lone Ranger kunde vara inom samma fåra.

3. Jag snubblade över den på Netflix.

4. Jag hittade bara en annan film på Netflix som jag verkligen kände för att se och just den filmen pallade jag inte riktigt med som mitt-i-natten-film trots att jag sett den säkert femtio gånger förut. Night Slasher är för läskig.

5. Jag vet att Fredrik gillar den. Fredrik gillar kvalitetsfilm av alla de slag. Hasse Ekman, Transformers och sånt. Jag litar på Fredrik.

Jag tycker att filmen i långa stycken var nästintill outhärdlig att titta på MEN jag har sett så mycket skräp i mina dagar att jag ändå inte tycker den förtjänar det allra lägsta betyget. Tvåan är svag som redigt snålblandad saft men den går att dricka. Om man är törstig. Och typ håller på att svimma. Med grava hallucinationer. Och en tunga som är torr som en bit bark.

Publicerat

Fredagsfemman #194

5. Nu är biljettsläppet igång till Stockholms filmfestival!

11-22 november intar Stockholms filmfestival ett gäng biografer i storstan igen. Klicka här för att läsa programmet och köpa biljetter.

.

.

.

4. Så mycket bättre

Första avsnittet av säsongens Så mycket bättre blev en gråtfest för mig. Fan, det programmet lyckas ofta bli det. Det är nåt speciellt det där med glada, rörda snällisar och all den fina musik som framförs. Jag tycker så HIMLA mycket om det där programmet och jag är genuint glad över årets artister. En jättekul mix av personer som alla verkar vilja bjussa på sig själva utan divalater. SJUKT bra TV det här!

.

.

.

3. Monster´s of film på SF Anytime

Nästa vecka drar Monster´s of film-festivalen igång i Stockholm igen med en hel massa sköna filmer på programmet.  Men för alla som inte bor i Stockholm eller av andra anledningar inte kan/vill besöka festivalen så går flera av filmerna att se på SF Anytime även detta år. Riktigt bra samarbete tycker jag! När ska Stockholms filmfestival göra nåt liknande?

.

.

.

2. Rösta på din favorit!

Glöm inte att hoppa in och rösta på din favoritfilmblogg! Du gör det enkelt som tusan genom att klicka här. Jag blir superglad om du röstar på mig men överlever utan synliga men om du röstar på någon annan. Blir kanske liiiite ledsen i ögat men det går över. Men du….hur som helst…rösta. Det är alltid bättre att göra det än att avstå. Demokrati, you know! 😉

.

.

.

1. Skräckfilmsveckan coming up!

På måndag startar den årliga skräckfilmsveckan här på bloggen och enligt gammal god tradition görs den i samarbete med Filmitch! Detta år får vi dessutom sällskap av ingen mindre än Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia som även hon bjussar på skräckfilmsgodsaker varenda dag nästa vecka. Overload av rys och mys alltså och förhoppningsvis kommer det bli en salig och härlig blandning av nytt och gammalt, klassiker och nytt skit som helst borde glömmas bort, nostalgikänslor, filmtips och kanske en gäspning eller två. Hänger du med oss bland läbbigheterna?

.

.

Publicerat

ALEXANDER AND THE TERRIBLE, HORRIBLE, NO GOOD, VERY BAD DAY

Alla vet hur det är att ha en riktigt dålig dag. Att vakna på fel sida och allt – precis ALLT – går åt helvete.

För Alexander (Ed Oxenbould) är det exakt så. Vaknar. Ramlar ur sängen. Har sönder nåt och spiller ut vattenglaset i datorn. Den slås på (som tur är) men bara för att visa att skolans ballaste kille Philip Parker bjuder in på födelsedagsfest (med RÖKMASKIN!!) samma dag som Alexander själv ska ha kalas, fast Philip fyller inte ens år. Sen får han tuggummi i håret som fastnar i hårtorken och ja….dagen fortsätter i samma anda.

Filmen handlar om Alexander och hans tre syskon (varav endast den yngsta, Trevor, är det minsta behaglig), samt om hans karriärslystna mamma (Jennifer Garner) och arbetslöse pappa (Steve Carell) och dagen (och närmaste veckan) går käpprätt åt helsike för hela klabbet kan man säga.

Det här är en såndär film som jag egentligen undrar VARFÖR den blev gjord. Den liksom bara….finns. Den kan knappast göra någon jätteglad men inte heller uppretad. Den förstörde inte min dag men den gav mig heller inget av värde.

Filmen finns att se på Viaplay.

Publicerat

SNACKA OM FILM #7 – ”Jag känner att jag pratar krigsfilm med fel person!”

I veckans avsnitt av Snacka om film blandas en del lite ”tyngre” ämnen med glassiga rullar som San Andreas och Crimson Peak. Vi listar våra favoritkrigsfilmer, diskuterar A-märkningen och recenserar gemensamt Robin Williams sista film, om det nu var hans sista? Sen försöker jag få godkänt i uppdraget genom att se några avsnitt pirat-TV-serie och ger sedan Steffo ett kanske lite mer…känslosamt…uppdrag till nästa vecka.

Podden kan lyssnas på där poddar finns men annars finns vi lite överallt. Följ oss gärna på det ställe som passar dig bäst.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Twitter: sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster och Podkicker: Sök på Snacka om film

Publicerat

CRIMSON PEAK

Månadens filmspanarfilm valdes av Jojjenito och det kändes både som ett givet och ett jättebra val. Det finns väl inte en filmintresserad människa som INTE har något att säga och tycka om regissören Guillermo del Toro? Pans labyrint, Hellboy, Hellboy II, Mimic, Blade II, Pacific Rim, det är filmer många har sett – och kanske även TV-serien The Strain? Att han varit med och skrivit manus till Hobbitfilmerna (alla tre faktiskt) förvånar mig dock lite.

I min värld är del Toro en hjälte då Pans labyrint är en av mina favoritfilmer genom alla tider. MEN, precis som jag och filmspanarvännerna pratade om efter filmen, det är dumt att tro att allt han gör kan och ska jämföras med Pans labyrint. Det borde fanimej vara omöjligt att göra nåt som kommer upp i den nivån igen. Och ja, det verkar som att det ÄR omöjligt. Crimson Peak lyckas i alla fall inte komma ens i närheten av labyrintens storhet MEN det gör den å andra sidan inte till en dålig film. Inte alls. Det är Pans labyrint som är otroligt bra!

Med Crimson Peak bjussar del Toro på en redig spöksaga toppad med en kärlekshistoria, ett familjedrama, industriell framåtanda (Tom Hiddlestons Thomas Sharpe har dock en hel del att lära av ”I´m an oiiiiiil man you seeeee”, dvs Daniel Day Lewis karaktär i There will be blood), närgångna skärsårsscener som får mig att korva mig i biofåtöljen på samma sätt som hälsene-scenen i Jurtjyrkogården och lite krälande, blodiga och rykande CGI-spöken.

Det blir helt enkelt lite smått och gott som är både smått och gott men kanske lite…smaklöst?

Visuellt är Crimson Peak en njutning. Satan så snyggt allt är! Varenda bildvinkel, varenda stuckatur, lampa, snöflinga, tekopp, klegg-cistern, allt är magnifikt snyggt scenografiskt ihopsatt, det finns ingenting att klaga på. Tom Hiddleston är självlysande med den där blicken som kan smälta gravstenar om han fokuserar blicken tillräckligt länge, Mia Wasikowska fortsätter att vara Hollywoods största kvinnliga neutrum, Charlie Hunnam har rolig frisyr och Jessica Chastain är obegripligt bra som Lucille Sharpe, Thomas syster.

Jag tror det är genren det faller på. Vad är det för genre egentligen, vad är det jag nyss sett? Knappast en skräckfilm va? En spökfilm, ja, men den var inte det minsta ruggig eller spännande. Ett drama? Javisst. Men jag nöjer mig inte med det.

Jag hade inte tråkigt en enda sekund, ögonen mådde finemangs med alla fina färger överallt. Men….filmen rockar inte. Den gungar knappt. Den håller sig liksom i båten på grunt vatten utan varken styv kuling eller stora gäddor som flaxar med den där….vad heter den….den där som sitter längst bak på fisken…..? Fenan? Men visst är den godkänd, absolut är den det!

 

 

.

Såhär tycker mina filmspanarkollegor om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den (blogg)

Publicerat

DEALIN´WITH IDIOTS

Hahahaha! Ja jösses, ÄR vi såhär, vi sportföräldrar? Står vi där på sidan av fotbollsplanen och vrålar helt okontrollerat? Sitter vi på läktaren och flashar klykor både fram och bak och försöker överföra våra egna drömmar på dom små barnen som bara vill ha roligt med en boll, en puck, ett racket?

Efter att ha befunnit mig många många måååånga timmar på sidan av en fotbolls- och handbollsplan måste jag erkänna att manusförfattaren och regissören Jeff Garlin har hittat helt rätt i många av sina iakttagelser, kanske för att han själv är en idrottsförälder OCH har som egentligt yrke att suga i sig omgivningen och göra komik av den.

Jeff Garlin står nämligen inte bara bakom kameran i denna film, han är komiker i botten och här spelar han komikern Max Morris, en karaktär som helt solklart är han själv. Max har en liten son som spelar baseball och han sitter som alla andra föräldrar bredvid och hejar. Och tittar. Och förundras. Och som den komiker han är bestämmer han sig för att hänga med dessa vuxna för att leta material till en film om sportföräldrar och han är öppen med sina baktankar inför hela föräldragruppen och tränarna.

Det här är en i sina stycken skitrolig film. Det är ingen film som kommer förändra någons liv – eller någon vuxens beteende vid sidan av planen – men jävlar vilken igenkänningshumor det är bitvis! Kul take på hela idén dessutom!

Filmen finns på Netflix.