Månad: november 2015

Publicerat

EVOLUTION

Månadens filmspanarfilm blev film nummer tre från lördagens heldag på Stockholms filmfestival.

Evolution, ännu en film jag hade noll komma noll koll på, jag hade inte ens sett en bild, ingenting. Som vanligt tycker jag det är en enormt skön känsla att ha när jag ”går in i” en film men just i fallet Evolution hade jag nog behövt liiiite mer kött på benet för att ge mig själv en rimlig chans att vara med i matchen. Nu satt jag mest och gnagde på ett vitt skenben från random djur och hur intensivt jag än använde framtänderna så kändes det mest bara….menlöst….att käka på nåt utan vare sig smak eller näring.

Fy fan en sån pretentiös dynga! Så kändes det när jag satt där i biosalongen och tittade på dom svartögda likformade kvinnorna med beiga knälånga bomullsklänningar som alla var ”mammor” till typ tioåriga söner och mammorna gav dom någon form av gift till kvällen för att göra pojkarna sjuka. Eller nåt.

Jag undrar om det inte till och med var lite hat jag kände under filmens gång. Hat för att det görs filmer som är såhär långsamma och jävliga och bajsnödiga och ett självhat för att jag inte har IQ nog att analysera och förstå filmen. Jag satt alltså och ömsom avskydde min egen hjärna och ömsom försökte tvinga mig att somna för att tiden skulle gå lite fortare. Värdelösa känslor, båda två, speciellt eftersom jag inte somnade.

Lucile Hadžihalilovic har skrivit manus och regisserat filmen och nu såhär några dagar efter visningen retar jag mig på att jag inte såg den i måndags då hon fanns på plats för ett Face2Face. Jag har nämligen inte lyckats sluta tänka på filmjäveln! Den har blivit 2015-års Holy Motors för mig verkar det som. Totalt obegriplig men den har ”nåt” som gör att jag vill se om den. Jag vill förstå och jag tror att jag skulle må bra av att se den en gång till. Eller två. Nu när jag vet vad som väntar alltså. Och nu när jag vet att filmen faktiskt är förjäkla…intressant.

Dom där knappformade gälarna på ryggen. Den där röda sjöstjärnan. Den döde pojken. Sjukhuset. Fåret. Fårets tentakelsmala otäcka tunga som slickade pojken i naveln. Den nattliga seansen på stranden eller vad tusan det nu var. Pojkar som föder barn. Barn som ammar – på vadå? Evolutionen. Ja, är det DET det är (ha, tre det på raken!!)?

Betyg filmen fick i min skalle direkt efter tittningen

 

 

 

Betyg filmen får efter att ha funderat ett par dagar

 

.

.

Crazy va??

.

Vad tycker mina filmspanarkollegor om filmen och visningen?

Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Jojjenito
Har du inte sett den?

Publicerat

OFFICE

När Sverige vann mot Danmark i fotboll i lördags satt jag längst bak på Victoria 2 med hörlurar och radiosporten i öronen. Jag satt även och tittade på denna film.

En koreansk film med engelsk text och svenska sportkommentatorer i öronen. Simultankapaciteten fick jobba hårt och jag var lite trött i huvudet efteråt men det funkade. Det var tvunget att funka. Jag hade ett problem som jag löste på det bästa sätt jag kunde och jag störde ingen med mitt ”biljud”, jag kunde inte bara strunta i fotbollen, det var årets viktigaste match. Ju.

Med facit i hand var det dock inte det, det var den näst viktigaste. Den allra viktigaste spelas ikväll och då ska jag INTE gå på bio. Nån måtta får det vara på krockarna.

Office var på pappret en skräckfilm. Det var ganska fel tycker jag. En spännande thriller skulle jag snarare genrebestämma den som. En lugn och stabil man går hem från kontoret och slår ihjäl fru, barn och svärmor (eller mamma?) sönder och samman med en hammare. Bra knak där när huvud och ben knäcks. Man får dock inte se så mycket mer än blod som stänker på familjefotografier. Men hur kommer det sig att han gör allt detta? Vad är det som hänt? Har det nåt med det där kontoret att göra?

Filmen är lite ”flummig” men på ett bra sätt. Storyn är också rätt bra. Mitt stora aber med filmen är att den är för lång och att den berättas för sakta. Den är längre än en fotbollsmatch inklusive paus.

Publicerat

THE OVERNIGHT

Att sätta sig i en biosalong och inte ha minsta aning om vad det är för film man köpt biljett till, alltså få saker i livet kan mäta sig med det. Jag tycker hela det där överraskningsmomentet är svinhärligt.

Det enda lilla jag visste var att Jason Schwartzman var med. Jag har hittills aldrig gillat Jason Schwartzman, inte i någon enda film. Det gör jag nu. Jag ÄLSKAR Jason Schwartzman i den här filmen! Hans rollfigur Kurt har en sån larger-than-life-metrosexuell-å-typ-lite-gay-aura att det är svårt att inte smälta. Tror jag. Jag tror det är svårt att inte smälta för filmen som helhet också faktiskt. Det fnissades friskt i salongen mest hela tiden faktiskt. Härligt.

Det gifta paret Emily (Taylor Schilling) och Alex (Adam Scott) har precis flyttat till Los Angeles med sin lille son RJ. En helt vanlig eftermiddag i parken kommer förändra deras omedelbara liv, så mycket kan man kanske säga (med ett leende på läpparna). RJ leker nämligen med en annan liten kille vars pappa kommer fram och presenterar sig. Det är Kurt, Kurt med hatten. Kurt är gift med Charlotte (Judith Godrèche), en vacker fransyska vars yrkesmässiga karriär mest gått ut på att göra små filmer som inkluderar viss nakenhet och bröstmjölk. Kurt bjuder hem den nyinflyttade familjen till en vanlig liten pizzamiddag men den visar sig bli allt annat än vanlig.

Adam Scott är en skådis jag alltid gillat, jag tycker han var smått magisk som Jason i Friends with kids och hans roll i den här filmen, Alex, skulle kunna vara en förlängning av Jason.  Kvinnorna i filmen, Taylor Schilling och Judith Godrèche, är också jättebra, hela skådiskvartetten har ett samspel som känns otroligt äkta.

Tack Henke för att du ”tvingade” med mig på den här filmen. Det är så jäkla kul att se filmer som är så väldans mycket bättre än man trott och speciellt när man inte trodde något alls från början.

Publicerat

EN UNDERBAR JÄVLA JUL

Det är sexton år sedan Tomten är far till alla barnen kom och att det är en klassisk svensk julfilm kan vi väl alla skriva under på oavsett vad vi tycker om den. En underbar jävla jul kommer också att hamna där, den kommer visas på SVT innan eller under julhelgen i många (massor) år framöver och det gör mig iiiingenting. Faktiskt ingenting alls.

Den stora skillnaden mellan Tomten är far till alla barnen och dagens film är att slapstickhumorn i stort sett är borta, komiken ligger på en helt annan nivå utan att för den skull vara ”bättre” eller ”sämre”. Jag inbillar mig att igenkänningsfaktorn är betydligt högre för många som ser En underbar jävla jul än för alla oss som otaliga gånger fnissat oss igenom Tomten. Dagens film gör liksom….ondare. Skrattet fastnar lite mer i halsen. I alla fall gör den det hos mig. Ogina föräldrar, smygrasister, översittare, socialt inkompetenta vuxna, relationer som skaver, respektlöshet, jag kan nästan lova att detta känns igen i varje svensk familj även om alla familjer kanske inte begåvats med hela färgpaletten vad gäller ågren och problem.

Manuset är snyggt skrivet av Helena Bergström, Daniel Réhn och Edward af Sillén och det är klart att det är komprimerat, skruvat och förenklat (framförallt slutet) men som helhet håller det otroligt bra. Det är många människotyper och politiskt inkorrekta åsikter och teman som behandlas här och även om det KAN kännas som att man blir skriven lite på näsan ibland så känns det ändå rätt…behövligt. Såhär ÄR det ju, känner jag. Gamla farsor (som Robert Gustafsson) kan VISST vara såhär surt patetiskt livrädda, jag känner flera stycken. Och hans fru (Maria Lundqvist) som curlat den där inskränkta fan i åratal men samtidigt är rätt svår att gilla, såna fruar finns det tolv på ett dussin av i den generationen. Okej, elva då.

Det jag vill komma till är att karaktärerna må kännas förenklade men jag köper dom, alla dessa finns i verkligheten och är det nångång vi alla blir karikatyrer av oss själva så är det kanske runt jul? Petitesser förstoras och små problem sopas under mattan och när mattan sen ska vädras tittar ett dregglande monster ut.

Det jag tyckte allra bäst om med filmen är julkänslan den förmedlar. Jag vill hem och JULPYNTA. Jag vill lyssna på julmusik och baka pepparkakor. Jag vill fira jul med uppklädda människor jag inte träffar så ofta. Jag tänker att filmen är lyckad. Det är SÅ en klassisk julfilm ska kännas. Den ska kännas som….jul….och det gör den här filmen. Bra jobbat, alla inblandade!

 

Vill du höra mig prata om filmen så går det jättebra. Klicka in på avsnitt 10 av podcasten Snacka om film.

 

Publicerat

STAR WARS: EPISOD II – KLONERNA ANFALLER

Nedräkningen inför Star Wars: Episode VII – The Force Awakens fortsätter. Nu har jag sett om film nummer två i sagan.

A long time ago in a galaxy far far away… Även 2002 känns långt bort. Jag såg den på premiären i en salong i Stockholm nästintill fullsatt med utklädda biobesökare. Det kryllade av hemmasnickrade säckvävstunikor och lasersvärd i plast och stämningen var svettig, för att inte säga kvalmig och jag hade svårt att inte tycka om filmen. Det är ett sånt himla plus för (i princip) alla filmer att ses under såna omständigheter. Stor duk och upphetsade tokpeppade filmgalningar i salongen, ALLA filmer upplevs som snäppet bättre än dom kanske egentligen är.

Precis som med första filmen så ser jag denna under aningens andra omständigheter. Hemma. Ensam. Utan någon bredvid vars säckväv som kliar på armen. Lite plus, lite minus, ungefär som vanligt.

George Lucas har regisserat filmen och skrivit manus tillsammans med en snubbe som heter Jonathan Hales vars främsta framgång på CV:t (förutom denna film) är att han hittat på historien till The Scorpion King (MEN inte skrivit manuset).

Nu har Anakin Skywalker växt upp och är inte längre en charmig orädd tioårig spillevink utan har transformeras till nån som Hayden Christensen tror sig kunna gestalta. Fi fan för denna skådespelare. Han är dålig, han är jättejättedålig. Mycket sämre än jag mindes honom som.

Men det som slår mig direkt i början av filmen är att den känns betydligt sämre gjord än den förra. Hela introt med inflygande farkoster och landningsbana känns otroligt tecknat och ”människorna” som man ser än mer än lovligt osnyggt gjorda. Sen sprängs ett….fordon….och själva sprängningen med eldsflammor och dylikt ser ut som i en andra klassens reklamfilm för halsbränna (aningens överdrivet). Känslan av ”snabbproducerad uppföljare” hänger dock med ända till slutet. Episod II känns superblek rent estetiskt även om man jämför med äldre filmer som Blade Runner (1982) och Total Recall (1990).

Amidala (Nathalie Portman) har blivit senator och hon ser betydligt äldre ut här än den treåriga åldersskillnaden det är i verkligheten. Ewan McGregor har ett skägg hipsterkillarna i SOFO skulle betala en månadslön för att kunna grooma till och Christoper Lee (som Count Dooku/Darth Tyranus) visar att han är en GIGANT i dom scener han är med i.

Nej det här var erbarmligt trist. Snark.

Betyg när jag såg filmen 2002:

Betyg när jag såg filmen 2015:

Nästa vecka kommer ännu mer Hayden Christensen. Hurra!

Publicerat

THE HOUSE AT THE END OF TIME

Skräckfilmer från Venezuela hör inte till vanligheterna att jag ser men jag gillar verkligen att sätta tänderna i just filmer i denna genre som är från lite mer ”annorlunda” länder. Även om filmerna inte nödvändigtvis är ”bra” så är dom ofta skönt annorlunda jämfört med amerikanska och svenska skräckfilmer.

Dulce (Ruddy Rodríguez) bor i ett stort hus med sina barn och upplever att det är ”nåt” galet i huset. Nåt läskigt, nånting….mörkt. Så hittas barnen mördade och det är Dulces fingeravtryck på den dödande kniven. Hon åtalas och döms för mord och sitter trettio år i fängelse.

Det är en gammal kvinna som återvänder till huset trettio år senare. Samma skådespelare men med pinsamt dålig sminkning. Dulce känner forfarande av det ”underliga” i huset och hon hävdar fortfarande att hon är oskyldig, att hon inte har dödat sina barn.

Filmen hoppar väldigt mycket i tid och är inte alltid helt solid i sin klippning. Jag märker att jag tappar fokus och ibland inte riktigt hänger med. Sen är den där ålderssminkningen inte bara pinsamt dålig, den är GROTESK, den får Leonardo DiCaprios J Edgar Hoover att se naturlig ut. Och för att vara en skräckfilm är den väldigt lite skrämmande.

Publicerat

Fredagsfemman #197

5. Bring Scrat Home

Känner du för lite fredagsmys med en animerad sötis? Känner du för fem minuters trailerpaus på jobbet men vet inte vad du ska se? Mitt tips är denna: Cosmic Scrat-tastrophe. Klicka här för att komma till filmen.

.

.

.

4. Madonna på Tele2

Alltså, imorgon är hon är så nära att jag skulle kunna sniffa på henne. Madonna. På Tele2 Arena. Det hade varit väldigt VÄLDIGT kul att se. Biljetten låg liksom i min hand men nej, inte den här gången, jag tittar bort, jag har nämligen lite annat att göra imorgon. Viktigare saker. Roligare saker (se punkt 1). Time goes by so slowly for those who wait, no time to hesitate. Those who run seem to have all the fun, I’m caught up, I don’t know what to do.

.

.

.

3. Kicka igång julstämningen med ett KABOOM?

Känner du för att göra just det, gå på bio och se En underbar jävla jul! Jag pratar om den i veckans Snacka om film och på söndag kan du läsa min recension. Eller så struntar du en hel hög i vad jag tycker och bildar dig en egen uppfattning genom att titta på filmen. Och SEN går du hem, sätter upp ljusslingor på balkongen, bakar lussebullar och väntar på tomten. Fan vad mysigt det är med jul ändå va?

.

.

.

2. Danskjävlar

Jag vet inte riktigt hur det gått till men en episk krock kommer gå av stapeln imorgon kväll. Det är inte bara en Madonnakonsert jag missar, Sverige möter Danmark på Friends Arena också i årets viktigaste match. Och jag har annat att göra (se punkt 1). Kan man sitta med radiosporten och hörlurar på sig på bion? Om man lyssnar tyst? Jättetyst? Och sitter längst bak? Det går bra? Visst?

.

.

.

1. Filmspanarna goes SFF

Så är det dags för den årliga HELDAGEN med Filmspanarna på Stockholms Filmfestival. Vår filmfestivalgeneral Henke har sett till att vi har ett digert och skönt spretigt filmschema framför oss med hela fyra filmer för dom som är med hela vägen. Vi ses imorgon filmspanare!

.

.

 

 

Publicerat

ME AND EARL AND THE DYING GIRL

En ung tjej, Rachel, får leukemi. En skolkamrat, Greg, tvingas av sin mamma att umgås med henne för att ”göra henne glad”. Greg har en kompis som heter Earl och dom två tillsammans är ena skönt kreativa och fantasifulla killar.

Utan att ha sett förra årets cancersnyftare Förr eller senare exploderar jag känns den här filmen som en ganska osentimental hipstervariant i jämförelse. Den förra filmen VET jag att jag inte kommer se (hur mycket min dotter än tjatar), den här hade jag inga större problem med annat än en scen som blir riktigt känslomässigt jobbig.

Thomas Mann som Greg, Olivia Cooke som Rachel och RJ Cyler som Earl, alla tre gör jättefina rollprestationer och jag tycker det var väldigt skönt att se unga nya ansikten. Detta tillsammans med snyggt kamera-arbete, fin musik och en kompetent berättad historia gör detta till en B R A film på alla sätt och vis. Kantboll på en fyra. Borde kanske vara en fyra. Fan, är jag snål nu?

Filmen visas på Stockholms Filmfestival.

Publicerat

SNACKA OM FILM #10 – ”Han är en snällis fast han är en tuffis”

Det är ett litet jubileum kan man säga, TIO avsnitt har det redan hunnit bli. Otroligt! Och jättekul! Tycker vi!

Det tionde avsnittet är ett alldeles ”vanligt” sådant med filmsnack om lite allt möjligt. En lista som har med fel på film att göra, den nya svenska filmen En underbar jävla jul recenseras samt Tillbaka till framtiden-filmerna. Sen diskuterar vi det som kanske kan vara en het potatis för många av oss filmintresserande, när hobbyn riskerar att bli ett alternativ till ett vanligt liv.

Steffo tog sig an uppdraget från förra veckan, att se den fantastiska Stallonefilmen Cobra genom mina ögon och jag får ett nytt lite mer intellektuellt uppdrag. Och vi har sett Cop Car med Kevin Bacon också. Och tipsar om ett par fiffiga filmtittargrejer på slutet.

Ja det var väl avsnittet i korthet. Vi hoppas vi kan bjuda på en underhållande och mysig timme.

Podden kan lyssnas på där poddar finns men annars finns vi lite överallt. Följ oss gärna på det ställe som passar dig bäst.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film

Publicerat

FILMÅRET 2001

Ojoj, vilket filmår! Wow! Det är nästan så jag trillar av stolen. I vilket fall kändes det som att jag hade en Carola-fläkt rätt upp i ansiktet när jag började kolla vilka filmer som borde vara med på listan. 2001 bjussade på en del filmer som faktiskt – redan – kan kallas klassiker. Kanonfilmer helt enkelt. Herregud, ja! Nu kör vi!

 

10. 3000 miles to Graceland

Den här filmen gled in på listan med hjälp av både hemlängtan, medvind och vaselin men jag kunde inte låta bli. Några läsare kommer säkert ifrågasätta min filmsmak när ni ser vilka filmer som blev bubblare istället för denna MEN jag gillar hela det här utflippade gänget. Kevin Costner och Kurt Russell som Elvis, bara en sån sak.

.

.

.

9. Pianisten

Michael Haneke är inte känd för att göra ytliga fredagsmysfilmer direkt – och jag gillar det. Hans filmer är alltid kluriga, ibland svåra men alltid alltid intressanta.

.

.

.

8. Legally Blonde

Jorå, det går jättebra att vara blond, ha rosa kläder, höga klackar och INTE vara en bimbo! Bra skit det här!

.

.

.

7. The Others

Mysigt, rysligt och spännande i bästa Hitchcock-andan. Nicole Kidman är magisk men vem är förvånad? Inte jag!

.

.

.

6. Hedwig and the angry inch

Det här är en alldeles fantastisk musikalfilm som det – fortfarande – känns som alldeles för få har sett eller ens känner till. Howcome? Jag fattar inte. John Cameron Mitchell skrev både boken och filmmanuset, regisserade filmen och spelar huvudrollen – vilken hjälteinsats han gör! När jag såg honom göra den här rollen på Broadway, kände värmen från den lyriskt skrikande publiken och hörde snacket efteråt så förstod jag vilken stor och välförtjänt IKON både han och Hedwig är i gayvärlden – i alla fall over there.

.

.

.

5. Shrek

Det här var nåt heeeelt nytt när det kom. Shrek, ett träsktroll som gör stearinljus av öronvax, en åsna som man till en början vill ”göra en Runar” med, en prinsessa som inte ser ut som Disney-diton och en skönt twistad historia. Shrek tog sig rätt in i mitt hjärta och har varit där sedan dess. En perfekt film skulle jag säga!

.

.

.

4. Ocean´s Eleven

Jag blev helt jävla KÄR i den här filmen när jag såg den första gången. Den obegripliga heisten, spänningen, casten, Brad Pitts ständiga ätande, Andy Garcia som ”bad guy”, George Clooneys cockerspanielögon, David Holmes musik och Steven Soderberghs fingertoppskänsliga regi.

.

.

.

3. Moulin Rouge

Jag såg den på bio. Fattade fan ingenting. Grunnade på filmen några dagar. Vad tusan VAR det för nåt? Gick till bion och såg filmen igen. VANSINNE! Tårarna rann! It´s a little bit funny this feeling inside. Love lift us up where we belong. FÄRGERNA! MUSIKEN! KÄRLEKEN! FRANSOSER! ELEFANTER! DVÄRGAR! FILMMAGI! NICOLE! OCH EWAN-MED-TÄNDERNA!

.

.

.

2. Monster´s Inc

Precis som på bronsplats så är det här en film som är FILMMAGI för mig. En animerad film som drar igång varenda jäkla känsla jag har i kroppen och jag vill gifta mig med en enögd grön varelse vid namn Mike.

.

.

.

1. Mulholland Drive

David Lynch KLASSIKER Mullholland Drive rockade min värld. Den gäckade mig. Den fick mig att HÄPNA. Och FAN vad jag använder STORA bokstäver helt plötsligt! Det här är en film som måste ses och jag tror man kan dela in alla som sett den i två läger: ni som inte fattar nåt och vi som gör det. Och vi som fattar kan delas in i två läger: ni som ger sig fan på att fatta historien på riktigt och vi som släpper sargen och inser våra begränsningar. Jag har beslutat mig för att jag mår bra av att inte ha alla svar. Jag älskar filmen ändå.

.

Bubblare: Donnie Darko, K-Pax

Idag listar flera av mina filmspanarkompisar sina favoritfilmer från 2001. Klicka på deras namn för att komma till listorna.
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

THE LOFT

”Come on, we´re men, we´re all a little LIKE that”, säger Vincent Stevens (Karl Urban). Han syftar på att trots att han är lyckligt gift precis som sina fyra närmsta kamrater så behöver dom en flådig takvåning som ”gömställe” dit dom kan ta sina sexuella tillfälliga eskapader utan att dom behöver stå till svars för hotellräkningar och andra omkostnader inför sina äkta hälfter.

Fem snygga (nåja…..? Men om dom får säga det själva så..), välklädda (gäsp), socialt funktionella män med höga inkomster och – givetvis – uppenbart narcissistiska personligheter, alltså jag kan inte tänka mig nåt tråkigare att iaktta på film ÄVEN om det hittas en död kvinna i dubbelsängen i den där lägenheten. Ändå tittar jag. Ändå HYRDE jag filmen på Itunes. Får skylla på feber och tillfällig förvirring för det här är bara S Å skumt.

Å andra sidan, hade den här filmen gjorts med finess och kanske toppad med lite konspirationsströssel, vackra vyer över nattupplyst stad, Basic Instinct-musik och fler än EN skådis som levererar så hade den kanske gått att titta på utan att skämmas.

James Marsden är alltid sjukt stabil men alla andra skådespelarna suger smutsig babianröv för att tala klarspråk och Karl Urban är värst av dom alla. Han trycker ihop ögonbrynen när han ska ”spela eftertänksam” så man skulle kunna använda rynkan som brevpress. Wentworth Miller kommer inte långt efter. Pinsamt.

Nä, på riktigt, The Loft är inget annat än en studie i illaluktande mansförakt och jag hade gärna klarat mig utan den.

Publicerat

MEAN GIRLS

Mean Girls är en film som – har jag förstått – är jättestor och väldigt omtyckt i stora kretsar, alltså inte bara bland tonårstjejer, det finns en och annan medelålders man som trillat dit också. Den har till och med en egen dag: 3:e oktober!

För egen del har jag såklart vetat att filmen funnits men valt bort den och avfärdat den som simpelt tonårstrams. Nu har jag sett den och jag tycker faktiskt att det ÄR simpelt tonårstrams, dock kanske skönare förpackad, innehållande en samling skådisar som är bättre än ”normalt” och med ett mer välskrivet manus än man är van vid.

Tina Fey har skrivit manus efter Rosalind Wisemans bok och det är en trevlig dialog filmen igenom. Lindsay Lohan, Rachel McAdams, Lacey Chabert, Amy Poehler, Lizzy Caplan, Amanda Seyfried och Tina Fey själv har alla stora roller och ja, alla är riktigt bra.

Nu är det här en komedi och det är där filmen står och burnar på stället med handbromsen ordentligt åtdragen för jag tycker inte den är så himla rolig. Det är en form av humor som inte riktigt funkar på mig, jag tror det är den där ”mobbningskomiken” som känns sådär. Jag har så himla svårt att se det roliga i elaka människor även om det mesta ”rättar till sig” på slutet. Jag förstår att jag låter torr som fnöske nu men det bjussar jag på.

Trots detta är Mean Girls en betydligt bättre film än jag förväntade mig. Ett bra tidsfördriv men kanske inte så mycket mer än så.

Publicerat

MARSHLAND

Dagens film är en spansk liten thriller som är mumsfilibabba för alla oss som gillar första säsongen True Detective.

Två unga flickor försvinner och hittas brutalt mörade och poliserna Juan (Javier Gutiérrez) och Pedro (Raúl Arévalo) blir satta att utreda fallet.

Juan är den äldre, luttrade polisen som har lätt till att ta till knytnävarna och man känner att han har ett mörkt förflutet. Pedro är yngre och tystare, håller sig i bakgrunden, beskådar och tänker mer än pratar. Han är dessutom väldans lik Matthew McConaughey till utseendet så det är lätt att jämföra filmen med True Detective även på detta sätt och inte bara via den mörka historien, att vissa scener innehåller djurhorn samt vyer över landskap och vägar filmade i fågelperspektiv.

Jag tycker väldans mycket om den här filmen och att dom pratar spanska gör kanske att filmen känns lite mer annorlunda än den egentligen är. Historien utspelar sig dessutom 1980 så den är skönt retro i känslan och bjussar på ett soundtrack som innehåller klassiker som I Yes sir, I can boogie med Baccara.

Så mitt tips är tämligen enkelt, springer du på den här filmen, ge den en chans!

Jag har sett att Marshland visas på Folkets Bio på flera ställen runt om i Sverige. Du som har chansen att se den på stor duk – do it!

Publicerat

STAR WARS: EPISOD I – DET MÖRKA HOTET

 

Den 16:e december har den sjunde delen i Star Wars-sagan premiär på svenska biografer. Jag tänkte ge mig på lite av en nedräkning fram till dess genom att varje lördag skriva litegrann om dom tidigare filmerna i serien.

Jag skriver litegrann för det är så det kommer bli, jag kommer inte bila ner mig jättelångt under skorpan utan hålla mig lite uppepå, flytande och helt enkelt ”flumma ner” mina tankar om filmerna precis som dom dyker upp när jag ser om dom.

För det är ju så att det här är omtittar som både stör och berör. Det finns filmer i serien som jag levde med under hela min barndom och det finns filmer – och rollfigurer – som retar mig till max. Det här är dessutom sex filmer som jag inte riktigt längtat efter att se om. Alltså, det är verkligen inte så att jag tyckt någon av filmerna varit rätt igenom dålig men jag känner mig helt enkelt ganska mätt på hela franchisen och är inte speciellt pepp på film nummer sju, i alla fall inte just nu.

Men, herregud, mirakel har skett förr, blinda har fått synen tillbaka och nu beger jag mig ut i George Lucas rymdfantasi och så får vi se vart mitt rymdskepp landar.

Idag börjar jag med film nummer ett, den med originaltiteln Star Wars episode 1 – The Phantom Menace. George Lucas skrev manus och regisserade. Sommaren 1999 kom den till Sverige och jag såg den i Vimmerby av alla ställen på jorden efter en heldag på Astrid Lindgrens värld (kanonställe btw!). Fullsatt, varmt och en småländsk förväntan i luften – och barnvakt! En härlig kväll!

Nu när jag ser om den ser jag den själv. På datorn. Med hörlurar. Allt är annorlunda. Jag är annorlunda. 1999 känns som hundra år sedan. Effekterna i filmen som jag tyckte nästan var FÖR snyggt gjorda då känns faktiskt ganska bleka nu. Och sen är det den där jävla Jar Jar Binks. Jag retade mig på honom även 1999 men nu har jag noll tålamod med den fan. Noll.

Anakin Skywalker (Jake Lloyd, som även han blivit sexton år äldre) var liten, söt och typ synsk. När jag ser honom köra podracet minns jag hur det sög till i magen när jag såg filmen på bio, nu är det nästan lite gäspvarning (14 minuter lång). Den scenen känns som den är tagen ur vilket rea-på-rea-TV-spel som helst. Att Pernilla August spelade hans mamma Shmi Skywalker var ju också stort – då. Alltså väldigt stort! Det där med att hon spelat både Ingmar Bergmans och (soon to be) Darth Vaders mamma på film är rätt kaxigt ändå.

Natalie Portman var bara arton år när hon spelade Padmé/Queen Amidala och hon ser verkligen ut som ett barn men hon är bra i rollen. Ewan McGregor passar bättre som Obi-Wan Kenobi än jag mindes och Liam Neeson är Qui-Gon Jinn och duktig på att hålla blicken på rätt green-screen-punkt. Han pratar med hittipåfigurer i väääldigt många scener.

På plussidan måste jag säga att LJUDEN är extraordinära. Alla små ljud från maskiner, farkoster och robotar, sånt gör mig jätteglad. Ljuden som kommer ur R2D2 tar sig rätt in i hjärtat. Sen tycker jag om all sand. Och förtexterna och musiken såklart, jag får rysningar även om jag försöker hålla emot.

Men det roligaste med att se om Det mörka hotet är att den känns lika ”retromysig” som jag tyckte att dom första filmerna kändes 1999. Det kanske HAR gått hundra år?

Betyg när jag såg den 1999:

Betyg när jag såg den 2015:

Nästa lördag är det dags för episod 2. May the force be with you tills dess!

Publicerat

GERMAN ANGST

 

 

 

Den tyska ångesten börjar med marsvinet Mucki som tappat två tår. Såren vill inte läka eftersom dom små benen sticker ut, sa veterinären och amputerade istället hela benet på Mucki. Lola Grave spelar den unga flickan och tillika Muckis ägare, en flicka som visar sig ha många strängar på sin lyra.

German Angst är en antologifilm bestående av tre delar och det här segmentet heter Final Girl och är regisserat av Jörg Buttgereit. Enligt uppgift ska filmerna handla om kärlek, sex och död och ja, man skulle väl kunna säga att redan första filmen har prickat in full pott där med lite målmedveten problemlösning, kroppstympning och en redig mängd otäck stämning som grädde på moset.

Make a wish är del nummer två, i regi av Michal Kosakowski. Här spelar en amulett en viktig roll, en amulett som gör att människor kan ”byta plats”. Den här delen är alldeles på tok för lång (och rätt trist) och speciellt eftersom det kändes som att första delen var på tok för kort.

Så beger vi oss in i det tyska utelivet, en klubb med hög musik och en man och en kvinna som träffats på nån suspekt internetsajt och nu ska ses för en ”riktig dejt”. Jorå. Tjohejsan. Segmentet heter Alraune och det är Andreas Marschall som regisserat. Det hade förutsättningar till en början att bli riktigt bra men jag vet inte….den suggestiva otäcka känslan försvann illa kvickt. Fasiken, filmen började ju så bra med den där lilla håriga Mucki och en tysk ångest som i princip rann längst väggarna. Men ingen lycka varar för evigt och som helhet kan det inte bli godkänt, även om det är nära.