Månad: november 2015

Publicerat

Fredagsfemman #196

5. Utspridda Monsters of film-filmer

Jag såg ett gäng filmer som visades på Monsters of film-festivalen förra helgen. Då det precis varit skräckfilmsvecka på bloggen kändes det som att både jag och eventuella läsare behövde lite mer snällistexter för att inte drunkna i mord och monster och därför kommer recensionerna portioneras ut på fredagskvällarna framöver. Så får det bli. Fredagsskräckisar i vintermörkret alltså och den första kommer ikväll.

.

.

.

4. Suzanne Osten på SF Anytime!

När jag hade mitt tema med svensk film (varje söndag hela 2014) så letade jag med ljus och lykta efter en film jag såg 1993 men inte har varken sett eller hittat sen dess. Filmen hette Tala! Det är så mörkt och den är regisserad av Suzanne Osten. När jag satt och klickade mig runt på SF Anytime, frustande letande efter ännu en skräckfilm att se, fick jag syn på något som gladde mig nåt oerhört. Filmen fanns där! Tala! Det är så mörkt finns att hyra där men även fyra andra Osten-filmer: Bengbulan, Livsfarlig film, Mamma och Bröderna Mozart. Klicka här för att komma direkt till hyrsidan och ett tips, se Tala-filmen. Mer aktuell än någonsin.

.

.

.

3. Fars dag med Totoro?

På söndag kl 14 visas den finfina filmen Min granne Totoro på Cinemateket. Så vet du inte vad du ska ge din pappa i farsdagspresent så kan jag LOVA att ett biobesök är mer uppskattat än en slips –  även om det inte blir denna tecknade lilla pärla.

.

.

.

2. Filmkärlek ända in i kaklet!

Så blev den äntligen sedd på bio igen, Det stora blå. Orden tar slut. Filmen är perfekt. Det går inte att göra film bättre än såhär. Vilken härlig kväll det blev! Tack Cinemateket för att ni visade filmen och tack Jojje, Sofia, Carl och Johan för sällskap.

.

.

.

1. Jag har fastnat i Fargo-vinkelvolten!

Den har legat SÅ länge bredvid TV:n i mitt sovrum, DVD-boxen med första säsongen av Fargo. Men så fick jag ett ryck, låg i sängen och snorade och inbillade mig att lite TV-serie på nattkröken skulle få mig att somna i ett huj. Men det gick ju käpprätt åt helskotta. Jag låg vaken hela natten. Ett avsnitt till, ett till, ett till. Så SJUKT bra! Varje avsnitt är så mastigt att det känns som långfilmer. Varenda sekund används till max. Billy Bob Thornton är magisk för att inte tala om Martin Freeman. Nu ska jag ge mig i kast med säsong två alldeles på direkten! Hurra!

Publicerat

SPECTRE

Utan att på något sätt vara en Bond-fantast så finns det ett visst mått av förväntan i kroppen när en ny film har premiär. Det är stort. Det är banne mig MEGASTORT. Det är typ nästan Star Wars-stort. Ja, jag sa nästan.

En Bond-film förpliktigar. Jag förväntar mig att få se extremt välskräddade dyra kostymer, vackra kvinnor i oskrynkliga haute coture-klänningar, snabba asdyra bilar, over-the-top-actionscener som får mig att tappa andan och undra ”hur fan ska han fixa det där?” och sen ska han fixa ”det där” med hjälp av coola uppfinningar som smartisen Q ligger bakom.

Med den extraordinära Skyfall i färskt minne hade jag väl mina aningar om att Spectre omöjligt skulle kunna matcha den MEN med samma skådisensemble, samma regissör (Sam Mendes) och samma grupp manusförfattare så borde det väl inte kunna gå åt pipsvängen HELT i alla fall.

Eller?

Jo. Det gick. Spectre är så nära en pipsväng rätt in i bergväggen att jag undrar vad tusan det var som hände? Hur kunde det gå så fel?

För det första, jag köper att en film är 2,5 timme lång om den har ett manus som kräver det. Spectre hade kunnat klocka in på 1,50 och ingen hade höjt på ögonbrynen. Möjligtvis hade man hört mindre antal suckar i salongen samt störts färre gånger av folk som kollade klockan men filmen hade definitivt behövt tajtas till rejält. Många scener, ja dom flesta faktiskt, var alldeles för utdragna och speciellt en biljakt när Bond blir jagad av Hinx (Dave Bautista), den hade kunnat strykas helt. Har man sett Fast and the Furious 7 så krävs det aaaaaningens mer för att en biljakt ska kännas som ett filmiskt mervärde.

Filmens kvinnor, Monica Bellucci som Lucia och Léa Seydoux som Madeleine Swann är bra skådisar och passande Bondbrudar MEN Lucia-rollen….ehm….what? En liten hostattack och man hade missat att hon var med! Madeleine Swann känns tyvärr inte heller som en välskriven karaktär trots att hon fick rätt mycket speltid.

Superskurken Frans Oberhauser (Christoph Waltz) då? Hrm. Svårt att känna att nån är superskurk som knappt heller får nån speltid och han känns knappast trovärdig som Spectres ”överhuvud” av det lilla man fick se. Jag saknade Silva (Javier Bardem) från Skyfall, jag saknade honom jättemycket.

Då är det Daniel Craig kvar. James Bond himself. Han är SJUKT snygg i kläder! Jävlar vilken mannekäng han skulle kunna bli om han bytte yrkesinriktning och SATAN vad snygga outfits han alltid har nedpackade i sin resväska som han aldrig har med sig på sina resor runt jorden. Dom uppvikta jeansen han hade som ”vinterkläder” – fem plus! (Se bild) Men annars….känns han inte lite….trött? Äsch, jag vet inte, det är antagligen inte HAN som är oengagerad, det är manuset som sviktar och inte ger honom nåt att bita i. Spectre är som sagt ingen Skyfall. Spectre är ingen Casino Royale heller. Spectre är nästan nere och nosar på Quantum of solace-dynghögen….men bara nästan.

Jag känner mig så jävla neggig nu men det ÄR jättesvårt att hitta ljusglimtar i den här filmen. Jag hade önskat att favoriten Hoyte van Hoytemas foto skulle vara ett plus för filmen men nej, inte ens det. Fotot är tråkigt. Mediokert. Hoyte kan OCKSÅ bättre. ALLA inblandade kan bättre än såhär. Till och med Sam Smiths Bondlåt är en halvmesyr.

Spectre klarar betygstvåan med en hårsmån. Den är otroligt beige för att vara en Bondfilm. Nu ska jag se om Skyfall och bli glad igen. Hej.

Publicerat

SNACKA OM FILM #9 – ”Bjuda Bond på en gurkmacka?”

Ja….vad är han egentligen, James Bond? Är han en stilig gentleman eller dess totala motsats? I veckans avsnitt tar Steffo och jag varsitt djupt spadtag ner i Bondvärlden och använder oss av både listor, diskussion och tankeexperiment för att komma fram till svar på en hel del 007-relaterade frågor. Sen har vi givetvis sett den nyaste filmen, Spectre, och om den tänker och tycker vi mycket och yvigt.

Förra veckan fick jag i uppdrag att välja ut tre skådespelare som jag vill se som nya Bond samt förklara varför och det har jag gjort. Frågan är om jag får godkänt? Och kommer Steffo fixa sitt nya uppdrag, att likt en liten nål in i tinningen ta sig in i hjärnan på någon annan?

Steffo är pigg, glad, fräsch och på plats i ett lugnt och skönt Norrköping, själv sitter jag supersnorig i en knarrig läderfåtölj i ett hotellrum mitt i centrala Berlin – och jag lyckades missa Daniel Craig på röda mattan med en hårsmån! Således blev veckans podd både lite söt och salt, sur och glad och som grädde på moset alldeles förjävla titelvimsigt från min sida.

Podden kan lyssnas på där poddar finns men annars finns vi lite överallt. Följ oss gärna på det ställe som passar dig bäst. ♥

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SYSKON

Även om vi filmspanare gemensamt kan samlas kring samma genuina förkärlek för film så är vi väldigt olika varandra som personer. Alltså egentligen VÄLDIGT olika. Men det finns två gemensamma nämnare som procentuellt är skyhöga om man räknar på hela gänget.

1. Det är väldans många av oss som är födda i september.
2. Dom allra flesta av oss har filmintresserade bröder.

Eftersom jag är en av dom som passar in på båda dessa punkter tänkte jag utnyttja det idag, jag tänkte nämligen dra in mitt eget syskon i temat.

Min två år yngre bror Peter och jag är uppväxta i samma hus med samma totalt film-ointresserade föräldrar och trots att våra personligheter är (nu) och var (då) extremt olika så har vi blivit ända-in-i-benmärgen-filmnördar båda två.

Hur fan gick det till kan man ju undra? Jag har ingen aning, men så är det i alla fall. Och när jag upprymt frågade honom om han ville vara med och skriva detta inlägg trodde jag stensäkert att han skulle svara nej (eftersom vi tycker och tänker precis tvärtemot varandra i typ allt så är en bra idé i min hjärna inte nödvändigtvis supertoppen i hans) – MEN – tadaaaa – han sa ja! Direkt! Och när jag sa att han fick välja film så valde han film. Direkt!

Såhär kan det gå när en storasyster och en lillebror ska diskutera en musikal från 1986 som handlar om en köttätande blomma. Peters tankar har ”vanligt” typsnitt, mina tankar är kursiva.

 

Hur ska man förklara vad det här är för film för någon som inte har en aning?

Filmen som blev en musikal som blev en musikalfilm?

Smart! OCH sant. Originalfilmen kom ju redan 1960.

Yes.

När du föreslog filmen slog det mig att jag faktiskt inte sett den sen vi var små. Eller vad var jag, 14 typ när den kom. Jag var inte så superimponerad av filmen då, gav den en trea i min filmbok har jag för mig. Hur kommer det sig att du gillar den så mycket?

Jag har varit löjligt förtjust i den ända sedan jag såg ett klipp på filmkrönikan när den köttätande blomman Audrey II sjunger ”I´m a mean green mother from outer space”. Då var jag 12år.

Men….det kan väl inte bara bero på det? Ett litet klipp?

Nej, inte bara såklart. Är det den animatroniska Audrey II, som fortfarande är hundra gånger bättre än dagens CGI, som är så himla bra? Är det scenografin som får en att känna som att man är mitt inne i musikalen? Är det alla balla cameos? Rick Moranis som gör det Rick Moranis alltid gjort?

Det kan väl inte bero på Rick Moranis?? Fast….han var rätt charmig på 80-talet faktiskt. Rätt kul. Vad gör han nuförtiden?

Nä det är nog musiken som gör det, och framförallt Ellen Greenes sångröst. Kan någon förklara för mig hur i helvete en sån spenslig liten varelse kan ha sån pipa!?

Vad gör han, Rick Moranis? Har du nån koll? Vavava? Har du det??

Jag älskar Ellen Greenes nästan desperata röst! Så mycket nerv och känsla! Den rör mig på ett sätt som brukar vara reserverat för animerad film!

Jag släpper Rick Moranis, det är lika bra, jag får väl googla, haha. Men Ellen Greene säger du. Ja, hennes röst är desperat. Och ganska….ljus?  Men jag måste säga att han som gör rösten till jätteblomman är rätt grym han med!

Okejrå, om du nu vill veta….det senaste jag läste om Rick Moranis att han bangade på en liten roll i Ghostbusters-remaken… Kan du släppa det nu? Men nu är det ju inte enbart en röst som gör detta till en film jag kan se om och om igen. Det jag listade innan bidrar naturligtvis till att göra Little Shop of Horrors till den underhållande lilla bagatell den är. Den är inte den bästa film som gjorts, men den är en film som alltid funkar.

Och vet du? Jag tycker du har RÄTT! Kors i taket va? Men filmen funkade! Jag som misstänkte att jag skulle bli uttråkad och tycka den var lite unken men det var helt fel.

Så till alla som läser detta: om ni inte redan sett den, gör det! Se den, lyssna på den, bli lite förälskade i Ellen Greene, avsky (och skratta åt) Steve Martin och tappa hakan över hur en docka anno 1986 kunde röra läpparna så snyggt!

Ja, otroligt snyggt faktiskt! Imponerande!

Och tycker ni slutet är för glättigt? Sök reda på det alternativa på youtube.

Vad får filmen för betyg av dig? Och vad vill du ha för betygssymbol? Du måste ju ha en egen ju!

Av mig får Little Shop of Horrors tre pyttesmå plysch-Rambo!

Och jag känner mig som vanligt lite snällare än du (hö-hö-hö) så för mig slår filmen över på en fyra, visserligen en ganska svag sådan men ändå en köttätande mysig fyra.

Peters betyg:

 

 

 

Fiffis betyg:

.

Idag skriver flera av mina filmbloggande vänner om samma tema. Klicka på deras namn för att komma till texterna.

 

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Filmitch
Movies-Noir
Jojjenito

Publicerat

SIGHTSEERS

Om det är NÅGOT den här filmen är så är det en film för alla oss som har sett det mesta och som tror oss kunna stämpla en film bara genom att läsa tre rader om den och/eller se en poster.

När jag började titta var jag lite halvseg men när filmen slutade var jag hundraprocent klarvaken. Jag vet inte hur många gånger jag höjde ögonbrynen och utbrast ”men va faaaan” i värsta Johan Falk-anda!

Filmen finns på Netflix och mitt tips är att gå in där och klicka på play utan att läsa mer om filmen. Men om jag ska ge dig en spark i baken och några ord på vägen så tänk på filmen som en brittisk variant av Jag hade i alla fall tur med vädret FAST med Edgar Wright som producent. Ja, allt kan hända och mycket händer. Den är bra skruvad den här filmen. Och bra. Riktigt sevärd!

Publicerat

TRUE STORY

Christian Longo (James Franco) sitter bakom lås och bom, anklagad för mord. Denne Longo har tagit sig namnet Michael Finkel, ja, snott hela denne Finkels identitet och vem är då han? Jo, Michael Finkel (Jonah Hill) är journalist, bosatt i New York och inte så jäkla glad över att denne buse kallar sig för hans namn. Han vill såklart veta varför och Longo har såklart en baktanke. Men vilken? Och varför?

Det här är James Francos och Jonah Hills film och vad man än tycker om dom i andra filmer så tycker JAG att dom är riktigt bra här. Jag tror på dom båda, rollfigurerna tar över dom kända skådisnamnen och det imponerade på mig.

Filmen True story är precis vad den heter, en sann historia. Detta har hänt och precis som vanligt är det vettigare att INTE läsa om historien INNAN du ser filmen. Läs efteråt istället.

Och se filmen. Den är bra.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: PAY THE GHOST

Ibland känns det som att det prånglas ut tolv spökfilmer på ett dussin, mediokra snabbmatsfilmer som ska mätta oss skräckfilmstokar med billiga tricks. Men så ibland kommer det en film som faktiskt sticker ut från mängden utan att för den skull vara superannorlunda. Det låter konstigt va?

Kanske sticker filmen ut en smula för att Nicolas Cage spelar huvudrollen och för att han spelar professor så man tror på honom? Kanske sticker den ut en smula för att jag faktiskt blev rädd några gånger? Kanske sticker den ut för att professorns son försvinner under Halloween-firande och jag är så inne i den här känslan att filmen blir extra mysig bara för det. Ungefär som julfilmer i december, typ.

Jag hade en riktigt trevlig stund med filmen. Ett extra plus är att titta på den med hörlurar på natten med ganska högt ljud samt vara nykissad innan. Ja, ny-annat också för den delen, för man hoppar till, det är liksom oundvikligt.

Det här var sista filmen i årets skräckfilmsvecka och imorgon återgår bloggen till sin vanliga behagliga mesighet igen.

Filmitch skriver om en annan skräckfilm idag och Sofia gör en kulturgärning och drar fram finfine Wesley Snipes i ljuset.

Sen vill jag passa på att säga TUSEN TACK till mina två fina filmbloggarkamrater för gott samarbete denna rysliga vecka och TACK för en hel massa härliga filmtips!

Vill du höra mer om just den här filmen, lyssna på podcasten Snacka om film där jag och Steffo nagelfar denna lilla rulle. Avsnitt 8. Här.