Månad: december 2015

Publicerat

ÅRETS FILMBLOGGSFILMER 2015

Hej på dig! Det är årets sista dag idag. Nyårsafton. 2015 är över och det är dags att ta sig en funderare på vad som egentligen hänt på bloggen detta år. Vad som hänt i Sverige skulle man kunna skriva en uppsats om, likaså vad som hänt i mitt eget liv dom senaste tolv månaderna, men det lägger jag åt sidan nu och koncentrerar mig på min hobbyverksamhet i cyberrymden.

När 2015 var bara några dagar gammal drog jag igång årets första tema: Dagens duo. Temat fortsatte under hela tre månader vilket var kanske aningens längre än jag hade planerat men det var så kul att jag inte kunde sluta. Så kan det bli ibland. Under några veckor i januari och februari var Filmspanarna aktiva på MovieZine via något vi kallade för Bloggpanelen. Februari fortsatte vara en fullsmockad månad med årets första snackis som hade biopremiär (Fifty shades of Grey), jag livebloggade mig igenom Oscarsgalan igen och månaden avslutades med en extrainsatt filmspanarträff där vi såg Cirkeln och fikade med bokens ena författare samt filmens manusförfattare Sara Bergmark Elfgren.

I april var jag i New York och såg Furious 7 på IMAX och jag undrar om det inte fortfarande är årets actionstänkare, även med MI5 i färskt minne och i maj såg jag både en vattendelare med Tom Hardy och  filmen som fortfarande ligger på plats 1 av årets filmer. Det återstår att se om den ligger kvar där när filmåret summeras nångång i april.

I mitten av maj kom årets andra stora snackis upp på biograferna, den synnerligen emotsedda Mad Max: Fury Road. Tom Hardy. Igen. Och den här gången var både kritikerna och fölket tämligen eniga. BRA SKIT det där!  Och i slutet av maj fick jag ett alldeles tokigt sms från Flmr-Steffo som satte igång tankar, planer och funderingar som i början av september utmynnade i födelsen av podcasten Snacka om film. För att vara en person som hellre skriver än pratar måste jag säga att podden är bland det roligaste jag någonsin gjort – och gör! Nu gäller det bara att hålla tummen att Steffo tycker detsamma så vi kan fortsätta vårt galna podäventyr 2016.

I början av juni startade sommarens tema som handlade om Keanu Reeves. Hela fjorton veckor pågick temat och det var med en ledsen tår i ögat som den gick i mål. Sällan har ett filmtema varit roligare att genomföra. I juni avslutades även den femte säsongen av Game of Thrones (och jag var inte sådär supernöjd direkt) och filmspanarna gick på bio och såg dinosauriemys.

I juli började det som i backspegeln måste kallas ”Johan Falk-sommaren 2015” när jag betade mig igenom alla 20 filmerna i ett vansinnestempo och kärade ner mig i hela filmserien å det grövsta! Det var separationsångest och tårar när eftertexterna rullade på den tjugonde filmen. Satan vad tomt det blev!

I augusti förvånades jag och övriga svenska filmälskare över varför Ex Machina inte fick biopremiär och jag och delar av filmspanargänget åkte till Malmö för att vara med på Malmö Filmdagar. Fantastiska dagar, precis som vanligt. Sommarens höjdpunkt OCH jag fick vara med om årets stora filmiska skrattfest!

Straight Outta Compton lyckades med det som Ex Machina misslyckades med och fick turligt nog biopremiär i september och för mig blev det en av årets största positiva överraskningar. Den blev sedd två gånger på bio men det hade kunnat bli fler om jag inte var så jävla hatisk mot idiotiska biobesökande homo sapiens, något Steffo och jag även pratade om i det allra första avsnittet av Snacka om film. Några veckor senare blev vi nominerade till Svenska Podradiopriset. Vi fattade ingenting men kunde inte låta bli att tycka att det var en kul grej.

The Martian hade premiär i oktober och jag smällde till med superlativer deluxe. Vilken filmupplevelse! Podden hamnar etta på Itunes en liten stund och glädjen och förvåningen var fanimej euforisk! Den traditionsenliga Skräckfilmsveckan gick av stapeln sista veckan i oktober och detta år fick Filmitch och jag sällskap av Sofia vilket var jättekul! En jättemassa läskigheter blev det till slut.

November börjar med att jag recenserar film tillsammans med min bror, att jag åker till Berlin och nästan får en skymt av Daniel Craig (men får se Spectre hemma), Stockholms Filmfestival går av stapeln (i år ser jag minimalt med film på plats men en norsk film lyckas vinna mitt hjärta) och bloggen firar sin 6-årsdag. Jag passade även på att se om alla Star Wars-filmerna i väntan på The Force Awakens. Det visade sig bli en skön resa från likgiltighet till total superpepp.

Årets mest klickade inlägg är precis som förra året mina 50 Netflix-tips (8540 klick), den recension som lästs flest gånger är en En underbar jävla jul (3984 gånger) och årets mest kommenterade inlägg blev kanske lite otippat den franska Evolution (22) med Star Wars: Episod IV tätt efter (21).

Året slutade med att bloggen blev nominerad som Årets Filmblogg 2015 men blev slagen på målsnöret av Videosöndag. Jag känner mig dock som en vinnare ändå. Jag har världens bästa läsare. Jag ser ju hur många ni är varje dag och det gör mig så himla glad! Det känns som att jag gör nånting rätt och att det inte enbart är jag själv som har kul under tiden.

Därför avslutar jag årets sista inlägg med att säga TACK FÖR DET HÄR ÅRET! Nu hoppas jag på att både du, jag, Sverige, Europa och hela Världen får ett gott nytt år! Så gott som det går och så gott som vi gör det till!

Vi ses imorgon. Välkommen 2016!

Publicerat

SNACKA OM FILM #17 – ”Päron och våg”


Vad kan vara bättre på årets sista dag än att summera året som gått? Nej precis, det är en toppengrej att göra och det är precis vad Steffo och jag gjort i detta avsnitt av Snacka om film.

Vi summerar filmåret 2015, packar sen in det i en liten kartong, magasinerar och tittar framåt. Det är väl så man gör när något nytt är i antågande, wrappar ihop det gamla, tackar för det som varit, höjer blicken mot horisonten och fantiserar om vad nästa år gömmer för hemligheter?

I detta avsnitt grottar vi alltså ner oss i årets bästa och sämsta inom en hel drös kategorier, det blir en listbonanza helt enkelt. OCH, icke att förglömma, vi lyckades hinna prata om The Force Awakens också nu när vi båda har sett den och tankarna om filmen stabiliserats.

Vi avslutar därmed poddåret 2015 och vi gör det med det längsta avsnittet av dom alla. Så fick det bli. Vi kunde helt enkelt inte sluta. Men nästa vecka är vi tillbaka med ett helt normalt avsnitt, med lista, uppdrag och ”vanligt” prat om film. Men idag är årets sista dag och vi kastar oss ut på närminnets memory lane och önskar såklart dig som lyssnar ett riktigt Gott Nytt År!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

ETT BRA ÅR

Om Martin Scorsese har sin Leonardo, Robert Zemeckis har sin Tom så har Ridley Scott definitivt sin Russell.

Regissör Ridley Scott har jobbat tillsammans med Russell Crowe i fem filmer: Gladiator, American Gangster, Body of Lies, Robin Hood och Ett bra år. Ganska olika filmer rent genremässigt måste man säga och ett romantiskt drama som dagens film känns väldans udda för att vara en Ridley Scott-film. Men han fixar biffen bra måste jag säga.

Max Skinner (Russell Crowe) umgicks mycket med sin farbror (Albert Finney) under sin barndom, en farbror som bodde på en vingård i Frankrike. Den vuxna Max bor i London, jobbar som chef för aktiemäklare på ett stort invenstmentbolag, kallar sina anställda för ”labbråttor” och avverkar kvinnor på löpande band. Hans liv är hans arbete och den luxuösa lägenheten med stora glaspartier och utsikt över Tower Bridge bevisar nånstans hans framgångssaga.

Så dör farbrodern. Max har inte träffat honom på många år men får ett brev där det står att Max är den enda levande släktingen och han har nu ärvt vingården och det lilla tillhörande boendet, ”slottet”. Men Max kan väl (?) inte sköta en vingård, än mindre tillbringa mycket tid eller bo där? Nej, precis. Han vill sälja och det NU. Han har viktiga möten att närvara vid.

Det är klart att man får se terrakottakrukor och solnedgångar över vinrankor och en vacker Marion Cotillard på cykel med äpplen i cykelkorg och schysst slitna utemöbler av järn och en Russell Crowe som öppnar sitt sinne och hjärta för naturen, lugnet och kärleken MEN hur lökigt det än är så är filmen underhållande.

Jag hade i och för sig önskat få se någon mer…..härlig…..man i huvudrollen än Crowe men man kan inte få allt här i livet. Ja, om man inte heter Max Skinner förstås.

Publicerat

EN MAN SOM HETER OVE

”Hej. Hmmm. Så sitter jag här IGEN på biografen. Hur många dagar är det sen jag spottade och svor över det här med biobesök, folkmassor, dålig bild och störande snacks? Ja, dagar? Är det inte dagar sen? Är det timmar? Minuter? Ja, ja. Men vafan, jag hade ju tid nu att se filmen och det är klart att jag vill veta vad alla pratar om. Samtidigt…varför ska man se en film IGEN om en sur jävla gubbe som man ska få förståelse för på grund av att han varit med om en massa skit? Är det nåt frikort på elakhet eller, ett tragiskt liv? Får kvinnor per automatik bete sig som svin för att livet varit tarvligt? Nä precis, jag trodde väl det. Och vad är det här med att Ove kallar alla för ”idiot” hela tiden? Vad är det för stil? Han är fan knappt uppfostrad gubbjäveln ändå ser han det som sin rättighet att sätta andra på plats och ständigt tala om att dom har fel och är värdelösa… SLUTA TUGGA PÅ BLÅBÄRSBOMBER SNÄLLA MÄNNISKA TILL HÖGER! Och varför ska han gå omkring i radhusområdet och leka polis mot sina grannar? Varför är hans sätt det rätta och alla andras fel? Fan vad jag är trött på gamla griniga gubbar. Sååååå trött. Och kärringen bredvid mig skrattar hejdlöst, hon slutar inte, vad ÄR det hon skrattar åt? Jag ser inte det komiska i den här filmen alls….jag tycker det mest är tragiskt….svart….ett drama om en ensam svensk 59-årig änkling som levt ett helt liv med sin kärlek och jobb. VADSKRATTARDUÅÅÅÅÅT? Jag vill så gärna fråga henne men gör det inte. Man pratar inte på bio och vem är jag att tala om för henne att hon skrattar fel? Men hon till HÖGER, alltså jag vill trycka ner hela den där jättepåsen med kombinationen prassliga och stenhårda godisar I HALSEN PÅ´NA men jag gör det inte. Jag kallar henne inte ens idiot. Inte så hon hör. Jag skriver en text om henne istället och jag svär som om min mamma inte försökt lära mig bättre svenska än så. Och filmen trummar på och jag försöker hålla den där Ove ifrån mig för Rolf Lassgård är inte min Ove, min Ove när jag läste boken var mer Ralph Carlsson och min Ove beskrevs med Fredrik Backmans jättemysiga sätt att skriva och jag tyckte mycket mer om bokens Ove än filmens….Och nu GRÅTS det också!! Snoras överallt. Har jag missat nåt nu? Är det katten som gör att hela publiken ”dör sötdöden” eller vad är det? För inte är filmen sorglig…..? Är den det? Boken var det men filmen…nä? Va? Fast det är fint med dom där barnen….och ”morfar”….ganska gulligt. Och Bahar Pars drar värsta charm-lasset som gravida Parvaneh, hon är helskön! Fan…det svider i ögat! GOSSE vad det svider! Och nu rinner det tårar och jag får torka bort dom med tröjärmen och nu tror hon bredvid säkert att jag bölar som alla andra men hon får tro vad hon vill. Jag vet. Jag vet att jag är Ove jag med. Jag är också en sur gammal gubbe när det gäller grejerna JAG stör mig på. Jag skiter i att det kör bilar på gatan eller att nån har en ful hund eller inte kan hantera en stege men jag blir fucking galen när folk är respektlösa på en liten biograf. Respektlösa….så som Ove tycker att bilister är på områdets smala vägar med körförbud. Je suis Ove. Helt enkelt. Och såååå pjåkig var inte filmen. Men nu ska jag gå ut i snön och innan jag nått fram till bilen är filmen glömd och nästa visning fylls till bredden. Obegripligt på nåt sätt ändå. Vad är det med Ove som drar?”

(Trean är jättejättesvag, det måste nog tilläggas här)

Publicerat

PIXELS

Att TV-spel kan göra dom som spelar helt inne i sin egen värld kan väl alla som någon gång provat skriva under på. För egen del har jag inte varit fast i ett spel sen Rummel & Rabalder i början på 2000-talet men jag minns när jag var liten, längtan efter ett eget Donkey Kong, tjatet som aldrig fick fäste hos mina tröga föräldrar.

ALLA spelade verkligen Donkey Kong – utom jag. ALLA. Och nu överdriver jag inte. Det var på gränsen till barnmisshandel att inte ge sin avkomma ett Donkey Kong i början på 80-talet. Jag tyckte det då – och SA det då, högt och ljudligt tusen gånger om dagen – och jag tycker det fortfarande. Som förälder får man liksom välja striderna, man behöver inte nödvändigtvis dra ”vem har sagt att du måste vara som alla andra”-kortet HELA TIDEN, om ALLT! Så. Med det sagt. Hade Donkey Kong funnits nu hade mina barn haft varsitt. Punkt. Nu går vi vidare.

Brenner (Adam Sandler) var en jäkel på dataspel när han var ung. Inte bäst, NÄST bäst. Den bäste var Eddie (Peter Dinklage), dryg och jävlig med nordamerikas fulaste hockeyfrilla. Brenners bäste polare Cooper (Kevin James) var inte alls lika bra/intresserad av att spela men han var en trogen sidekick och det gick bra för honom ändå i livet. Han blev USA´s president och nu är det hans ansvar att få ordning på grejerna när dataspelsfigurer modell jättestora regnar ner från himlen. Och inte är dom godhjärtade myspysfigurer inte. Nej, dom är MORDISKA. Och vilka är bäst lämpade att använda sig av för att kriga tillbaka: militären eller ettan och tvåan i TV-spels-VM, Brenner och Eddie?

Pixel är – såklart – en dum film. Korkad och ytlig och keff. Samtidigt, charmig och bitvis rätt finurlig. Men också ful. Den enda riktiga känsla jag känner i filmen är glädjen över att se Donkey Kong ond.

Mamma kanske hade rätt?

Fan också.

[Peter Dinklage är UNDERBAR som Eddie. Bäst i hela filmen!]

Publicerat

JOY

Bakom varje finurlig uppfinning finns en person som ingen jävel trodde på från början.

Bakom varje framgångsrik människa finns det dock EN som vågade chansa, som bjussade på den där räkmackan, som la fram bananskalet, som hejjade på, som skrapade fram pengar, som stod kvar även när det svajade som mest.

Joy Mangano (Jennifer Lawrence) är den unga hemmafrun som uppfann golvmoppen Miracle Mop (en variant av denna har vi alla i våra hem nuförtiden) i mitten på 70-talet och som sedan dess har varit en jätteindustri. MEN, Joy började nånstans, hon började med två tomma händer och en idé och det var ingen dans på rosor att sälja in den.

Det jag gillar med Joy Mangano är hennes totala hängivenhet och att hon vägrar se sig själv som ett offer även när hon belånat allt hon äger och har för att tillverka 50000 moppar efter att chefen för amerikanska TV-shop och före detta inköpschefen på K Mart Neil Walker (Bradley Cooper) trott på produkten men satt nån jävla looser-gubbe i sändning för att sälja in den – och självklart floppade den. Han hade väl aldrig skurat ett golv i hela sitt liv, idioten! Men Joy är cool feminism personifierad långt innan ordet blev modernt och långt innan hon hade nån annan kvinna att alliera sig med. Stentuff är hon – och ensam. Hon har mycket att lära oss nutida businesskvinnor.

Filmen Joy handlar alltså om denna Joy, bra gestaltad av Jennifer Lawrence. Regissören är tyvärr sopan David O. Russell, snubben som vaknar till liv en gång om året och det är när det luktar oscarstider och han har hittills inte lyckats med någonting bakom kameran, annat än att sammanföra Jennifer Lawrence och Bradley Cooper i film efter film efter film. Dom har tyvärr inte mer personkemi här än dom hade i Silver Linings Playbook eller American Hustle så kan du ge upp nu David O.?

Historien i filmen intresserar mig och kanske är det därför jag tycker filmen ändå är sevärd. Det var härligt att se Virgina Madsen i gigantiska 70-talsbrillor och Diane Ladd var mysig men annars saknar filmen det som David O. Russells filmer ALLTID saknar – genuinitet, djup och värme.

Här kan man hitta fler produkter uppfunna av Joe Mangano. Jag kan väl bara anta att den här filmen kommer göra henne ännu mer framgångsrik och *high five* you go girl!

Publicerat

STAR WARS: THE FORCE AWAKENS (IMAX 3D)

Ont och gott. Svart och vitt. Kärlek och hat. Darth Vader och Luke Skywalker. Är det inte otroligt vad den här filmserien handlar om ytterligheter egentligen, både filmiska sådana och upplevelsemässiga. Hela jag är som en bubblande gryta av känslor just nu, jag är rubbet kan man säga. Det snurrar i huvudet och jag vet inte riktigt var jag ska börja men jag kör väl igång med det mest väsentliga i en text som denna: filmen.

Min pepp för den sjunde Star Wars-filmen gick från iskall till lite puttrig till – efter att ha sett om dom tidigare filmerna – superduper. Jag var alldeles fladdrig i magen när jag åkte till biografen, var så pirrig att jag inte kunde äta lunch, det kändes liksom så…..stort. Det är trots allt inte varje dag en ny Star Wars-film kommer till byn.

När filmen drog igång fick jag ståpäls bara jag såg Lucasfilm-loggan, för att inte tala om musiken och dom sneda gula bokstäverna. Jag läste…. Luke är försvunnen och måste hittas. En tämligen enkel och handfast grundstory som var alldeles tillräcklig hela vägen in i mål. Visst pratades det om politik på olika sätt men inte alls i samma mängd som i vissa av föregångarna. Här hade det tagits fasta på äventyret och det passar mig som handen i handsken. Ett ”oglättigt” äventyr filmat i dova färger som varken hade tuttinuttiga kärleksscener (a la Episod 5) eller onödiga barnsligheter (a la Episod 1).

Regissör J.J Abrams ska ha en stor eloge för att han med respekt för dom äldsta tre filmerna försökt göra oss ”oldies” glada och nöjda. Att han bakat in alla i det äldre gardet i filmen kan man inte göra annan än att applådera. Harrison Ford som Han Solo, Carrie Fisher som Leia och Mark Hamill som Luke, härliga ansikten att se igen! Att han lyckats bra med resten av casten är extra roligt tycker jag.

Daisy Ridley passar som handen i handsken att spela Rey, den unga tjejen som är är både stentuff, känslig och jättecool. Utseendemässigt är hon lik Kiera Knightley men som tur är stannar likheterna där. Oscar Isaac är bra (som alltid) och Gwendoline Christie är magnifik som Kapten Phasma där hon ser ut som en mix av en svartrockande stormtrooper och Judge Dredd. Domhnall Gleeson är filmens svagaste kort vilket inte är särskilt förvånande eftersom han oftast är det i alla filmer han är med i. Han får lite för stora kostymer att fylla helt enkelt.

Men den bästa rollprestationen i hela filmen står Adam Driver för. HELVETE var rätt han är i sin roll! Vem kunde ana detta på förhand, va? Inte jag i alla fall.

Så långt om filmen. Jag är mycket nöjd med den, inget snack om den saken. Men det finns ett men. Självklart finns det ett men. Biobesöket.

Jag såg filmen i onsdags på Filmstaden Scandinavia i Solna, Sveriges enda IMAX-salong. Det är ingen nyhet för dig som följer bloggen att jag älskar att se film på IMAX. Jag gör det med stora bokstäver till och med. Jag ÄLSKAR IMAX och jag har längtat som en tok efter att kunna se film på detta sätt på hemmaplan. Men säg den glädje som varar för evigt… Efter att ha sett Star Wars i denna IMAX-salong känner jag nämligen att det behövs ett tillägg. Jag älskar IMAX – men inte i Solna!

3D:n var så jävla underlig att jag i perioder var tvungen att blunda för att den begynnande huvudvärken skulle ge med sig. Att försöka läsa texten var bara att glömma, den levde sitt eget liv, otydlig, hoppande och suddig. När rollfigurerna var långt fram i bild betedde sig bakgrunden som om den var ditlagd efteråt, den var genomskinlig och konturlös med noll skärpa. Den stämde liksom inte in. Det är ett problem jag aldrig förut sett under en 3D-visning.

För att vara en person som egentligen avskyr 3D så har jag alltid tyckt att IMAX 3D är något extra ordinärt jättehäftigt. Alla filmer jag sett i IMAX 3D utomlands har varit OTROOOOOLIGT bra med knivskarp bild. Jag har liksom ”förstått grejen” med 3D under dessa biobesök. Men nu….nu jävlar är jag så förbannad på detta 3D-helvete att jag vill spy. Jag känner mig jättearg samtidigt som jag är jätteledsen eftersom jag hoppats så mycket på denna IMAX-salong och nu är den bara en…halvmesyr.

Jag och min son satt på rad 4 i mitten, lite för långt fram för att vara optimalt i en IMAX-salong (jag vet) MEN om det beror på avståndet till duken att 3D:n är i princip otittbar då får dom fanimej sänka priset på dessa biljetter sådär som dom gör på teatrar när man hamnar på en plats med skymd sikt. Bredvid mig satt ett par som sa att dom hade blundat jättemånga och långa perioder för dom blev illamående av det suddiga och jag hörde ett grabbgäng som satt precis bakom oss klaga på precis samma sak och dom var glada att detta var andra gången dom såg filmen, hade det varit första hade dom varit rasande! Och det är nog precis det jag är – egentligen. Rasande och besviken.

Jag är rasande över detta skrytbygge som inte kan leverera när det gäller. För det är INTE OKEJ att ta 215 spänn för en film som inte går att se. Och kom inte och säg att det beror på mitt synfel, på vilken plats jag hade, på glasögon, linser eller andra fysiska fel. Är biografen inte bättre än såhär så kan jag inte längre hävda att film är bäst på bio. För det är den fanimej inte. Och jag kan heller inte säga att jag älskar IMAX längre för just nu känner jag precis tvärtom. Ytterligheter var det ja, all the way den här gången.

Filmen:

IMAX-visningen på Filmstaden Scandinavia:

Publicerat

Fredagsfemman #203 – Filmtips till julhelgen som inte innehåller varken snö eller tomtar men som är mysiga ändå

5. Slumdog millionaire

Hundratusentals svenskar sitter varje vecka som klistrade framför Postkodmiljonären. Jag tror faktiskt att dom allra flesta av dessa människor skulle uppskatta Slumdog Millionaire. Oscarsvinnaren från 2009 är tänkvärd, skön, färgglad och den creddar oss som sätter ett visst värde i att känna oss allmänbildade. Kanske kan den även få några julfirare att plocka fram det dammiga TP-spelet och umgås sådär ”på riktigt”?

.

.

.

4. Små citroner gula

Man skulle kunna säga att det här är en svensk Woody Allen-film. Ja det skulle man kunna säga. Och man i det här fallet är jag så jag säger att det är en svensk Woody Allen-film. Mat, mys, relationer, prat och mat packeterat i en varm, skön, hemtrevlig filmisk presentkartong.

.

.

.

3. Lorax

Den här mysipysgrejen hela julen står för, att vara tillsammans, hjälpas åt, tycka om varandra, vara snälla, uppklädda och givmilda, ja precis DET som står många upp i halsen MEN som JAG gillar sådär urskiljningslöst, allt detta och mer därtill går att hitta i filmen på plats tre. Lorax är en underbart knarkig (inte Seth Rogen-knarkig märk väl) liten film, alldeles galen (på ett bra sätt) och sådär hjärtskärande varm att hjärtat blir som en vulkan.

.

.

.

2. Tammy

Har du fått nog av snorkiga svärföräldrar, sura tonåringar, en äkta man som envisas med att dreggelsnarka i fåtöljen eller en flickvän som gnäller på att hon fått fel julklapp? Du behöver skratta alltså? Det kan vara en bra idé! Heeeeeeeere´s Tammy!

.

.

.

1. Galen i kärlek

S å h i m l a m y s i g ! Ja det är den, filmen. En familjefilm i ordets rätta bemärkelse. Den passar alla åldrar som kan och hinner läsa text, den kan ge upphov till klädsam rodnad och sköna diskussioner om det här med kärlek, sex, åldrande och polotröjor.

.

[Klicka på titlarna för att komma till mina recensioner av filmerna. God fortsättning!]

Publicerat

♥ JAG ÖNSKAR DIG EN GOD JUL ♥

Julgröt och julmust och julstrumpa. Julljus och julskinka och julklappar. Tjongar man till med jul som prefix blir varje ord liksom…mysigare. Prova får du se! (Hur skulle det låta med ”bara” gröt, must, strumpa, ljus, skinka och klappar? Lite…torftigare, väl?)

Så idag ska jag julförsöka ha en julskön julafton och julnjuta av julgod julmat, julbubblig juldryck, julglada julbarn, julvuxna, jultomte, julgodis och jul-passa-på att julnjuta av julledigt och julefrid.

Jag tänkte även passa på att skicka ut en juligt varm julkram till dig som läser detta! Hoppas du får en fin och skön julafton! ♥ ♥

(Vi ses imorgon igen, då med en ”julig” fredagsfemma och på annandagen kommer – äntligen! – recensionen av Star Wars: The Force Awakens!)

Publicerat

SNACKA OM FILM #16 – ”Blir det inte julafton utan den?”

Julafton närmar sig med stormsteg och i Snacka om film dricks det glögg och pratas….film. Vi pratar även om jultraditioner, för och emot Karl-Bertil och ger några filmtips.

Steffo får den stora äran att under sitt uppdrag agera tomte och ge bort hårda paket i form av filmer till Kronprinsessas Victoria, Erik Hamrén och mig. Och det är inte vilka filmer som helst som slagits in och ges bort, det är filmer som kan LÄRA oss tre något vi inte redan kan eller vet. Spännande va? Det visade sig inte BARA bli spännande utan även jäkligt roligt! Han är riktigt finurlig ibland den där Steffo.

Detta lilla poddjulkort från oss blev lite kortare än vanligt men vi hoppas att det känns alldeles lagom. Vi är tillbaka på nyårsafton igen, då ska vi se tillbaka på filmåret som gått och grotta ner oss ordentligt både i det bästa och det sämsta som producerats i filmväg under 2015.

Till alla våra lyssnare  – EN RIKTIGT GOD JUL!

Podden kan lyssnas på där poddar finns men annars finns vi lite överallt. Följ oss gärna på det ställe som passar dig bäst.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

CAROL

Jag brukar inte vara SÅ känslig när det kommer till att läsa recensioner och höra på prat som handlar om filmer jag inte har sett. Jag tycker att jag brukar kunna förhålla mig någorlunda objektiv till dom flesta filmer jag ser MEN det finns ett undantag: filmer med solklar Oscar-aura.

Filmer som känns som uppenbara Oscarskandidater och som släpps på den tiden på året då det är alldeles genomskinligt att det ligger Oscars-surr-baktankar på filmbolagets konferensrum, såna filmer har jag märkt att jag oftast har ganska svårt för och speciellt när filmen i fråga fått lysande recensioner hos personer som ”såg den först”.

Carol är en sådan film. En stark fyra eller fem-plus film, en film man ”bör” tycka väldigt mycket om för att det är en ”sån” film som man inte kan klanka ner på. Fotot är perfekt, musiken är underbar, det är skådisar i huvudrollen som man ”ska” tycka om och det är en story som borde beröra och få en att tänka till.

Men när inget av det funkar då? När filmen är platt som en pannkaka och jag bara känner att det det surfas på dom sista urvattnade superlativen från Mad Men-hajpen, när jag FÖRSTÅR att Cate Blanchett är jättebra men jag känner inget (precis som alltid när det kommer till henne, jag tycker hon är har utstrålning som en skyltdocka, alldeles för kall och perfekt för att jag ska bli berörd), att jag greppar att Rooney Mara ska vara förälskad men jag känner bara att hon spelar, jag kan se kameramännen framför henne och scriptan och regissören Todd Haynes och ljudkillarna och cateringfolket och hon som fixar kvinnornas lockar så dom är perfekta i varje scen.

Carol handlar om en FÖRBJUDEN PASSION som – tycker jag – uttrycks mer greppbart, köttigt, lustfyllt och engagerande i vilken snabbskriven Harlequin-pocket som helst och det är inte DET jag hört och läst om filmen. Jag har läst att den är fantastisk. Jag har hört att den suger tag i en och gör en melankolisk och till och med lite ledsen. Med mig hände det ingenting, absolut nada. Jag tycker det är en stabilt gjord film men jag hade hellre sett en varmare och mer ”likeable” skådespelare i någon av huvudrollerna. Eller båda. Tänk om det varit Sandra Bullock  och Shailene Woodley. Drömma kan man ju alltid göra.

Publicerat

GUDFADERN DEL III

Efter två långa härliga nätter med Gudfadern 1 och 2 på sovrums-TV:n var det dags för Gudfadern 3. Man kan säga såhär, jag har inte sett trean alls lika många gånger som ettan och tvåan och det av en ganska rimlig anledning: den är inte lika bra. Jag har dock alltid hävdat att den inte är alls lika dålig som sitt rykte gör gällande men när jag slocknar som en sten tjugo minuter in i filmen trots att jag inte var speciellt trött, ja, då får jag känslan av att jag kanske måste omvärdera min åsikt en smula.

Gudfadern 3 tar sin början 1979. Michael Corleone (Al Pacino) och Kays (Diane Keaton) barn Anthony (Franc D´Ambrosio) och Mary (Sofia Coppola) är nu unga vuxna och hamnar i berättelsens centrum, tyvärr.

Precis. Tyvärr. Jag kan lika gärna sätta fingret i ögat på filmens problem redan på en gång. Franc D´Ambrosio har utstrålning som en manet och Sofia Coppola ÄR precis så undermålig som skådespelare som ”alla” belackare gjort gällande. Att hon inte behärskar sin roll som Mary förstör även kärlekshistorien mellan henne och kusinen Vincent Mancini (Andy Garcia), något som på pappret borde ha kunnat bli värsta passionerade Romeo-och-Julia-sagan men hennes halvöppna mun och stora tomma ögon gör mig mest bara irriterad. Det är tur för filmen att det finns andra element som väger upp, sånt som gör att filmen ändå håller sig inom okej-fåran.

Andy Garcia är ett av filmens största plus. En sån sjukt bra skådis han är! Jag tycker visserligen alltid det så den åsikten kanske inte gills? Al Pacino är fortsatt bra som Michael men han håller inte lika hög standard som i ettan och tvåan. Han har dock ett par magiska scener (bland annat en på operan). Men över lag känns denna tredje del bara som en tröttare, energifattigare och blekare version av dom första två filmerna. Det finns kanske inte så mycket att berätta egentligen.

Bridget Fonda, en av världens mest kända jag-kan-prata-samtidigt-som-jag-pressar-ihop-käkarna-och-knappt-rör-på-läpparna-skådespelare, är med på ett hörn och då stack tankarna iväg för en stund. Var har HON tagit vägen? Inte en enda titel på IMDb-filmografin sedan 2002!! Hon var riktigt bra i många filmer vill jag minnas.

Om jag ska summera filmen så är det inte dålig om jag jämför med dom flesta andra filmer i gangstergenren MEN jämfört med mästerverk som Gudfadern och Gudfadern 2 blir den ohyggligt blek. Betygsmässigt står den och balanserar mellan en stark tvåa och en trea men jag väljer att hellre fria än fälla. Som helhet är det trots allt en av filmhistoriens bästa trilogier vi pratar om.

Publicerat

GUDFADERN DEL II

Vito Andolini föddes 1891 i den lilla sicilianska byn Corleone. Han var bara nio år när han på väg till sin fars begravning får se sin mor skjutas framför sina ögon och han tvingas fly för sitt liv från den lokale maffiabossen Don Francesco Ciccio som nu nästan lyckats eliminera hela familjen Andolini. Lille Vito hamnar så småningom på ett fartyg med siktet inställt på New York.

Jag har ända sedan jag såg dom två Gudfadern-filmerna första gången hävdat att Gudfadern 2 är bättre än ettan. Marginellt såklart, herregud, här snackar vi inte ens hundradelar, nu är vi nere på cellnivå. Men det är nåt med Gudfadern 2 som berör mig så himla himla mycket. Kanske är det hoppen i tid mellan den unge Vito (Robert De Niro) och det man fick se av den gamle (Marlon Brando) i första filmen, jag fattar liksom grejen känner jag. Och förändringen hos Michael Corleone (Al Pacino bara fortsätter briljera!), han som inte ville ha med familjen att göra i första filmen och nu ser man dom forna levande cockerspanielögonen bli hårdare och kallare för var minut av filmen som går.

Jag har bara ett litet aber att säga om filmen. Scenen när Michael och hans fru Kay (Diane Keaton) grälar på ett hotellrum. Scenen är fanimej elektrisk OCH den är lång. Ändå är den för kort. När regissör Frances Ford Coppola väljer att skrika ”CUT!” då sitter jag och gnyr ”NEEEEEEEEEJJJJJJ” i soffan för när klippet till nästa scen kommer börjar det riktigt intressanta i hotellrummet. Det man alltså inte får se. Fan också. Den scenen hade kunnat få vara tjugo minuter till, minst.

Men bortsett från detta lilla gnäll som egentligen inte är gnäll utan bara en längtan efter mer (och detta trots att filmen är hela TRE TIMMAR OCH TJUGOTVÅ MINUTER! Alltså TVÅ FULLA DVD-SKIVOR LÅNG!) så kan jag bara tillägga: satan så underbart det är med filmer som denna. Perfektion! Perfetto!

Imorgon kommer Gudfadern del III, den bespottade och avslutande delen.

Publicerat

GUDFADERN

Nu tänkte jag bjuda in dig i dagarna tre till en av mina filmiska jultraditioner.

Att ha någon form av julledighet och därmed kunna ta sig tid att se om Gudfadern-filmerna, jag blir alldeles lyrisk vid tanken. Alltså, på riktigt, finns det nåt härligare än att sitta rakt upp och ner, grotta ner sig i gangsterfamiljen Corleone, kanske fika lite under tiden, smygäta dom bästa Aladdin-pralinerna från det undre lagret (Höstnougat! <3), njuta av Nino Rotas stämningsfulla musik (den som gör att man hamnar rätt in i Gudfadern-mode på fem sekunder), tända ljus och minnas tillbaka till den där sena vinternatten i mitten på 80-talet när jag såg det avhuggna hästhuvudet på TV för första gången (och sedan sov utan täcke i tre veckor). Vissa filmer är speciella på SÅ många vis och Gudfadern är en sådan film för mig.

Bröllop. Filmen börjar med ett bröllop. Det är inte vilket bröllop som helst, det är filmhistoriens bäst filmade bröllop. Regissören Francis Ford Coppola har lyckats regissera statisterna i dessa scener så minutiöst perfekt att det ser oregisserat ut. Jag ser inte på film, jag är med där. DÄR.

Don Vito Corleone (Marlon Brando) gifter bort sin dotter Connie (Talia Shire) och som vanligt håller han handen och taktpinnen över allt som händer på festen trots att han inte är direkt fysiskt närvarande. Han befinner sig istället på sitt kontor (i samma hus som bröllopet går av stapeln) och tar emot personer som vill ha hjälp. Nån vill få någon annan dödad. Nån behöver pengar. Don fixar men det Don aldrig gör är glömmer. Man vill helst inte stå i tacksamhetsskuld till Don Corleone. Han är en man ingen vill ha som fiende. Sönerna Sonny (James Caan) och Fredo (John Cazale) samt styvsonen Tom Hagen (Robert Duvall) är hans högra händer. Sonen Michael (Al Pacino) vill däremot inte vara med i matchen. Han har backat från familjen, han ser och förstår vad dom pysslar med men vill inte vara en del av detta.

Ju fler gånger jag ser Gudfadern desto mer fantastisk tycker jag att den är. Skådespelarnas ögon, blickarna, alltså, det behövs inte alltid sägas så mycket. Och Al Pacino. AL PACINO! Hur kunde han INTE få en Oscar för den här rollen? Marlon Brando fick en för Bästa manliga huvudroll och när Bästa manliga biroll skulle utses så snodde Gudfadern-skådisarna hela tre av fem nomineringar men det hjälpte inte. Inte ens ett övrigt svagt startfält hjälpte, James Caan, Robert Duvall OCH Al Pacino fick se sig slagna av Joel Grey från Cabaret.

I mina ögon är Al Pacinos skådespelarinsats i den här filmen värdig en topp-10-all-time-high-rollprestationer, SÅ bra är han.

Jag vet att det finns skeptiker, människor som inte tror sig kunna ta till sig Gudfadern för att dom ”inte gillar gangsterfilm”. Okej, det är klart det här är en gangsterfilm MEN det är så mycket mer än så. Det är en känsla, en stämning, en kärlek för och till filmskapande, varenda scen andas perfektion, skådespelarna lyser, jag njuter och myser och har det så bra som man bara kan ha under en värmande filmisk filt och snö som sakta faller utanför fönstret. Nåja. Man får använda sin fantasi till just snöbiten.

Underbart är vad det är!
U N D E R B A R T!

Fortsättning följer redan imorgon, då handlar det om Gudfadern II.

Publicerat

Fredagsfemman #202

5. Tveksamt är inte det minsta tveksam

Behöver du någon ny podcast att lyssna på när alla dina andra tagit slut? Här kommer ett kanontips! Tveksamt är en podd som handlar om svensk film men inte vilka svenska filmer som helst och på vilket ”vanligt poddsnack” som helst. Nej, Tveksamt vill (enligt deras egna ord) ”ge kärlek till de svenska filmer som kanske inte nådde upp till den höjd eller publiksuccé som filmskaparna strävade efter” och det är precis det podden gör. Här grävs det ordentligt i filmer som tex Pillertrillaren, Zingo, Medicinen, Vittra, Besökarna, Pariserhjulet och Tre solar. Höjdpunkten av avsnitten är ofta mot slutet när dom ska hitta på hur den amerikanska remaken av diskuterad film skulle se ut med titel, skådisval och hela baletten. Här hittas podden.

.

.

.

4. Love Actually på TV imorgon!

Se det som både ett TV-tips, julklapp OCH filmisk allmänbildning (om du inte redan sett filmen). Imorgon kl 21 på SVT1 visas Love Actually! Ingen reklam så långt ögat når, bara suuuuuupermyyyyysig film som ger bästa sortens julkänsla i hela kroppen. Vill du höra mig och Steffo ösa lovord över denna film, klicka här.

.

.

.

3. Mina tankar om årets julkalender

1981 var jag nio år och tittade storögt på julkalendern som hette Stjärnhuset. Sif Ruud berättade om grekisk mytologi, stjärnbilder och rymden för Johannes Brost och jag fullkomligt sög i mig informationen. Noll tomtar, noll julmys, bara…utbildning. Egentligen. Tusen år till julafton, så heter årets omdiskuterade julkalender. Erik Haag och Lotta Lundgren är ciceroner genom ett Sverige som varit och visar hur vuxna, barn och i viss mån även djur haft det förr. Jag har egentligen bara EN sak att säga om detta: JAG ÄLSKAR DET! Jag har njutit av dessa dagliga kvartar när jag både blivit underhållen och upplyst och för mig finns det inget motsatsförhållande i detta men jag har förstått att många gnäller på just detta. Att det inte är ”tillräckligt hittipå”. Att det inte är en saga, inte ett äventyr eller ”juligt nog”. Vuxna jag hört säga just detta känns som samma typ av människor som inte ser På spåret för att dom ”vill slippa tänka på fredagskvällarna”. Antagligen samma vuxna som inte gillade Stjärnhuset när dom var barn tänker jag. Så….antingen fattar man grejen eller så gör man det inte. Jag fattar.

.

.

.

2. Disco-defenders-lördag!

Imorgon blir det discokulor, silverkläder, konfetti och rökmaskiner och nej, det är inte mitt vardagsrum jag snackar om nu, det är väl inte Mello än heller? Det ska helt enkelt bli ett riktigt härligt discoparty all night long med snälliskompis, god mat, sura drinkar och Alcazar på scen!

.

.

.

1. Star Wars på IMAX

Det känns som jag är sist på bollen med att se Star Wars (trots att den hade premiär i onsdags) men helt ärligt, jag skiter i det. Det var IMAX eller inte alls för min del och det var inte helt lätt att få biljetter till någon dag/kväll som passade mig och mitt kiddo-som-man-fortfarande-kan-muta-till-sällskap-med-en-biobiljett. Men det blir en dan-före-danföreställning och jag kan inte tänka mig nåt bättre sätt att lugna ner julstressen på. Om man nu är julstressad vill säga. I´m not. But I love IMAX anyway!