Månad: december 2015

Publicerat

SNACKA OM FILM #15 – ”Jar-Jar….Missförstådd?!?”

Igår hade Star Wars premiär på svenska biografer och det är givetvis nåt Snacka om film inte kan blunda för.

Det blir en hel del rymdsnack i veckans avsnitt OCH det blir över lag betydligt mer prat än vanligt. Vi har nämligen en mycket filmintresserad GÄST dagen till ära och denne gäst kunde inte bara glida in och prata Stjärnornas krig med oss, no no, han fick jobba rätt hårt. Han fick nämligen – precis som vi – lista sina favoritfilmer av alla som vunnit en Oscar för Bästa film samt tvingades att se den gemensamma filmen A Christmas Horror Story, en ”skräckfilm med julanknytning”.

Sen ska jag som veckans uppdrag fixa ett julbord och bjuda in fyra personer med någon form av filmisk anknytning, levande eller döda, skådespelare, regissörer eller recensenter, jag ger Steffo ett för säsongen passande uppdrag till nästa vecka och så dyker det upp ett strålande tips mot slutet.

Så idag säger vi hej till Frippe och tackar för ett par väldans roliga inspelningstimmar!

Podden kan lyssnas på där poddar finns men annars finns vi lite överallt. Följ oss gärna på det ställe som passar dig bäst.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

MISTRESS AMERICA

Månadens filmspanarfilm blev nog faktiskt så bra som det var praktiskt möjligt denna supermediokra premiärhelg.

Cecilia dammsög bioutbudet och lyckades hitta en film jag knappt visste fanns: Noah Baumbachs nyaste film Mistress America. Ännu en dialogdriven hipsterrulle alltså från snubben som gett oss While we´re young, Frances Ha, Margot at the wedding, The squid and the whale och Greenberg. Baumbach har även tagit rygg på regissörskollegorna Rob Zombie och Eli Roth och använder sig av sin bättre hälft som skådespelare i sina filmer, dock måste jag säga att Baumbach har den mest begåvade i denna trio. Greta Gerwig är svår att ogilla även om hennes rollfigur Brooke är en kvinna jag själv inte riktigt tycker om. Jag hade samma ”problem” med Frances Ha. Heja Greta men nääääääh för Frances.

Mistress America handlar egentligen mest om Tracy (Lola Kirke) som precis börjat på collage med allt vad det innebär av att inte ha hittat sin plats i livet, avsaknad av vänner, flytt från förälder och ett allmänt kaos i huvudet. Hon är ensam i New York och får telefonnumret till en lite äldre tjej vid namn Brooke av sin mamma som på Thanksgiving ska gifta sig med en man och denna Brooke är mannens dotter. Tracy och Brooke kommer alltså bli ”systrar”.

Tracy får ett ryck och ringer upp Brooke och det blir början på en ”vänskap” som jag tror man kan analysera in i mikroskopiska beståndsdelar om man skulle vilja. Jag väljer dock att inte göra det. Jag tycker helt enkelt inte att det behövs. Jag hade en trevlig stund i biosalongen framför en trevlig film som började, sågs, slutade och glömdes bort och det räcker för mig.

Jämför jag Mistress America med Frances Ha så tycker jag denna film är bättre och det tycker jag på grund av Tracy (som är betydligt skönare att umgås mycket med än Frances), på grund av humorn (den svartsjuka flickvännen – på pricken!!) och givetvis på grund av en av mina musikaliska favoritlåtar som har en stor plats i soundtracket: Souvenir med OMD.

.

.

.

Jag såg filmen tillsammans med filmspanargänget och här är deras tankar om den:

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps Filmrevyer
Movies-Noir
Har du inte sett den?

Publicerat

BEASTS OF NO NATION

Jag kan förstå att det sitter långt inne att välja en 137 minuter lång film om barnsoldater i Afrika när det finns så många andra filmer att se, så många roligare, lättsammare, mer underhållande filmer.

Jag har själv suttit med fingret på fjärrkontrollen och trott att det är NU jag ska den här filmen bara för att sekunden efter ha klickat mig fram till nåt som kräver betydligt mindre av mig som tittar. Sen en dag hände det. Dagen då jag började titta på The Ridiculous 6 med Adam Sandler och tjugo minuter in i filmen sa högt till mig själv ”NÄDU FIFFI, NU RÄCKER DET TAMEJFAN MED SKITFILM FÖR IDAG!”. Så jag tryckte på stopp och sen kom jag på det. Beasts of no nation! En film som handlar om nåt väsentligt, som vill berätta nåt viktigt – och Idris Elba är med. Och den är skriven och regisserad av Cary Joji Fukunaga, mannen bakom True Detective.

Sagt och gjort. Pang poff. Och nu sitter jag här 2,5 timme senare och gör som han med hockeyfrillan i Panta mera-reklamen. Jag klappar mig på axeln och tackar mig själv för den goda smaken att välja bort och välja nytt. Det visade sig nämligen att Beasts of no nation var betydligt enklare att ta sig igenom än mina fördomar sa mig.

Visst är det en mörk berättelse som just utspelat sig framför mina ögon, den om lille Agu (formidabelt spelad av Abraham Attah) som blir barnsoldat i ett icke namngivet afrikanskt land och som under sin mycket specielle befälhavare (Idris Elba) tvingas växa upp på många olika sätt.

Filmen är så otroligt varm mitt i allt det vidriga. Mycket av den känslan beror på sättet det är filmat på, på färgerna, på ljussättningen. Filmen är liksom både vacker, lätt och tung samtidigt. Märkligt. Timmarna svischade förbi i en himla fart och även om underhållen är helt fel ord i sammanhanget så hade jag inte tråkigt en enda sekund. Det finns dessutom en hel del scener främst under filmens första halva som på riktigt är mysiga. Jag tänker främst på fantasi-teven. Vilken himla bra idé att ta själva skalet av en tjock-TV, ställa det framför någon som ska låtsas titta på TV och på andra sidan spelar kidsen upp live-sketcher/dansar/utövar diverse sporter.

Det här blev ett klick på fjärrkontrollen som betalade sig väl. En väldigt bra film!

Publicerat

AWAY WE GO

Det dök upp en låt av Alexi Murdoch på Spotify på jobbet. Den där berömda slumpen. Kollegan D sa: ”Den här låten hade varit med om jag skulle ha listat mina tre favoritsoundtrack. Hela soundtracket till Away we go är hans låtar.”

Away we go? Vad är det för film? Alexi Murdoch, ledsen-kille-med-gitarr, jag förstår varför jag inte hittat honom men det är inte likt mig att ha noll koll på en film regisserad av Sam Mendes och med en rollista bestående av Maya Rudolph, John Krasinski, Jeff Daniels, Maggie Gyllenhaal, Catherine O´Hara, Melanie Lynskey, Chris Messina och Allison Janney. Med flera. Hur hade denna film kunnat passera mig alldeles obemärkt?

Jag fortsatte vara förvånad men istället för att känna mig irriterad blev jag glad. Det kändes som en mysig film, perfekt frukostsällskap en regnig/snöig söndag i väntan på mörkret. Nu blev det ingen frukostfilm men det blev en komma-hem-efter-jobbet-och-njuta-av-98-minuter-i-soffan-film och som sådan var den alldeles perfekt. I behagligt tempo tog filmen mig på besök i några olika ställen i USA med gravida Verona (Rudolph) och hennes snubbe Burt (Krasinski) som resesällskap. Vänner, syskon, bekanta dom inte sett på länge, det går att ta sig var som helst om man reser dit näsan pekar och inte har någon egentlig bas att utgå ifrån.

Roadtrips alltså, är det inte det mysigaste som finns, både på film och i verkligheten?

Publicerat

RED

En äldre man vid namn Avery Ludlow (Brian Cox) bor ensam med sin älskade hund Red. Han är uppenbarligen änkling och har troligtvis även döda barn. Han driver en butik på orten och verkar ha gjort det länge.

Hans hobby är fiske och en dag sitter han som vanligt i en medhavd campingsfåtölj, beskådar det guppande flötet och Red sover lugnt vid hans fötter. Då kommer tre ungdomar och invaderar lugnet, tre tonårskillar varav den ene är den som sitter inne både med det sämsta beteendet och geväret. Killen heter Danny (Noel Fisher) och Danny är verkligen ingen trevlig prick. Helt oprovocerat skjuter han Red rätt i huvudet och hunden dör på fläcken. Killarna försvinner från platsen och kvar lämnas en förtvivlad Mr Ludlow som nu ska ta hand om sin döde vän.

Ludlow är dock ingen snubbe som glömmer och slätar över, han har gett sig fan på att killarna ska erkänna vad dom gjort – något som visar sig vara betydligt svårare än man kan tro. Det händer ju nämligen att idiotbarn även har idiotföräldrar…

Anledningen till att jag såg denna film stavas Lucky McKee. 2011 skrev och regisserade han en riktig kanonfilm som heter The Woman och den filmen har gjort att jag är nyfiken på det mesta McKee är inblandad i. Red är en helt annan typ av film än The Woman, det här är mer av en lågmäld dramathriller och som sådan saknas det kanske lite i berättandet för att jag ska bli helt hänförd. Brian Cox är givetvis stabil men jag kan inte låta bli att tänka hur det hade varit med min favoritfarbror Brendan Gleeson i huvudrollen istället.

Nittio minuter rätt mysig film var det ändå. Ingen superhöjdare men definitivt godkänd. Och den finns att se på Netflix.

Publicerat

STAR WARS: EPISOD VI – JEDINS ÅTERKOMST

Jag skrev om Jedins återkomst redan 2011 här på bloggen. En omtitt som gav upphov till en hel del känslor och tankar. Jag repriserar texten från då och lägger till lite tankar angående 2015-års omtitt på slutet. Den är nämligen lite speciell, Jedins återkomst, i alla fall för mig.

Det blir liksom gärna något alldeles speciellt med filmer man sett som barn. Det är som om nostalgins skimmer gör dom oantastliga, det är som om minnet i sig är förgyllt i guld och inte ens ett stämjärn, en hammare och världens starkaste man kan göra så mycket som ett hack i ytan.

Jedins återkomst var den första ”storfilmen” jag såg på bio, storfilm i betydelsen påkostad-snackis-från-Hollywood OCH icke-ren-barnfilm. Jag var elva år och gick med min pappa som även han faktiskt ville se den. Det hörde inte till vanligheterna, varken att han gick på bio eller att han sa ja till nåt överhuvudtaget så det var en stor dag för lilla mig.

Jag hade inte sett Stjärnornas krig, ej heller Rymdimperiet slår tillbaka och egentligen visste jag inte mycket om Luke Skywalker, Darth Vader, Han Solo, Leia, R2-D2 och dom andra i rymdgänget men jösses, vad spelade det för roll? Det tog bara ett par sekunder av den sneda gula förtexten sen vad jag fast. Vad spännande det var och vilken äcklig figur den där Jabba de Hutt! Jag satt som på nålar och när ewokerna tittade fram, åååå så söta dom var och den där histnande åkturen på flygmotorcyklarna, det bara kittlade i magen på ett sätt som det aldrig gjorde när jag gick på bio och såg Lucky Luke eller Magnus Härenstam i Tuppen.

Helgen efter mitt oförglömliga biobesök fick jag mamma att skjutsa mig till närmsta stora stad för att köpa en rosa collegetröja med Jedins återkomst-tryck som jag visste fanns (men HUR jag visste att den fanns har jag ingen aning om, jag bara visste, det var ju inte så att det gick att googla på den tiden).  Jag bodde i den där tröjan i veckor och jag blev gravt retad för den i skolan då den sågs som en ”killtröja”, speciellt av killarna. Men det var det inte alls. Vad fan visste dom? Tröjan var rosa och ingenting med Jedins återkomst var vigt åt enbart det manliga släktet så jag sket fullkomligt i vad klasskamraterna sa, jag älskade filmen, jag älskade tröjan och jag hade fått en biominne för livet.

Det där var 1983. Sen såg jag filmen 2011 och alldeles nyss (2015). Jag kan säga att det flutit en hel del vatten under Jedins återkomst-broarna sedan 80-talets början. Dom där effektfulla figurerna, dom saxofonspelande rymdvarelserna, alla dom ser ut som något handgjort i cernitlera från en tjeckisk dockteater och Jabbas fräsande lilla kattliknande polare skulle kunna vara Rummel och Rabalders okammade kusin från landet. Ändå lägger jag huvudet lite på sned, säger ååååååå och blir alldeles glad i magen åt att se dom. För jag blir elva igen rent mentalt och fast ingen film kan beröra en 40-plussare på samma sätt som den kan göra med en tonåring så lever jag gärna på minnena även om betygssättningen i nutid är aningens mer….krass.

Däremot, nu när jag sett alla filmerna i snabb takt efter varandra kan jag verkligen se filmen som en del av något större och jag känner mig mindre krass än 2011. Jedins återkomst ÄR något alldeles speciellt fortfarande och så himla mycket bättre/mer/härligare/charmigare än flera av dom andra delarna i serien att jag faktiskt tänker gå på magkänslan och jacka upp filmen en liten smula.

Och vet du….till skillnad mot för sex veckor sedan när nedräkningen började så är jag faktiskt JÄTTEPEPP på Star Wars Episode VII: The Force Awakens nu. Recensionen av den kommer under julhelgen eftersom jag ska räkna ner till julafton genom att se den på IMAX. Det blir något heeeeelt annat än att se filmerna på ”gammalbio”, knastrig VHS, bra DVD, finfin blu-ray och liten laptop det.

När jag såg filmen 1983:

När jag såg filmen 2011:

När jag såg filmen 2015:

 

Publicerat

Fredagsfemman #201

5. Me and Earl and the dying girl

Idag har den här lilla fina filmen biopremiär. Jag hoppas den hittar sin publik, det är den värd! (Mina tankar om filmen finns här)

.

.

.

4. Kill Bill-dubbel

Om det är någon som inte sett Kill Bill 1 och 2 på stor duk så finns värsta bästa chansen imorgon när Cinemateket visar båda efter varandra på Filmhuset, endast med en halvtimmes paus emellan. Låter det spännande? Läs mer om visningen här.

.

.

.

3. A very Murray Christmas

Har du en timme över i julfixandet? Har du Netflix är denna timme lätt spenderad med Bill Murray och vänner i en julspecial som i alla fall jag skulle kunna tänka mig ha på som bakgrundsbrus hela julhelgen. Eller kanske inte förresten, jag ångrade mig. Chris Rock är ju med, fast bara en liten stund som tur är. MEN det är Sofia Coppola som regisserat och då känns det direkt som en Lost in translation-reunion och DET är ju trevligt om nåt.

.

.

.

2. Gör vågen för Vågen på Itunes!!

Bølgen, The Wave, Vågen – kärt katastroffilmsbarn har många namn. Och vet du, nu finns den att HYRA PÅ ITUNES! 39 kr. Som hittat. Himla bra film det där. Himla bra! (Här är min recension)

.

.

.

1. Årets sista filmspanarträff

Imorgon är det dags för filmspanarna att ses igen och förutom att det blir årets sista träff och en slags filmisk luciavaka så är det också årets i särklass SÄMSTA premiärhelg. Jag avundas inte Cecilia som ska välja månadens film men å andra sidan känner jag mig inte så värst kräsen. Det kommer – som vanligt – att bli trevligt vilken film det än blir. Vi ses imorgon, filmspaners!

Publicerat

SNACKA OM FILM #14 – ”We´re gonna need a bigger burk”

Nu är vi ännu en vecka närmare jul och det märks i avsnitt 14. Vi tar på oss glitter, oskön pappmössa, tänder luciakronan, tipsar om julfilmer i alla möjliga genres och pratar om julfilmstittande så det fullkomligt skvätter pepparkaksdeg, glögg och presentpapper runt omkring oss.

Veckans lista handlar om rejäla magplast i filmvärlden och i veckans uppdrag skulle Steffo se filmen som kallas ”The Citizen Kane of bad movies”: The Room. Det återstår att se hur det gick med den saken (jag kan erkänna att jag blev lite förvånad). Jag bjussar dessutom på en felsägning i detta sammanhang när jag tog fel på gaffel och sked hur man nu kan göra en sån sak? Tur jag inte skulle äta risgrynsgröt.

Vår gemensamma film är en julfilm som kan vara den mysigaste av alla mysiga filmer som finns. Nyfiken på vilken? Det finns ett bra sätt att stilla den känslan. Värm lite glögg och lyssna på podden vettja. Kanske kan vi bjussa på lite julkänsla såhär några dagar före lucia? Vi försöker i alla fall, både med bjällerklang, julmusik och annat tjofaderittan.

Podden kan lyssnas på där poddar finns men annars finns vi lite överallt.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

I SPIT ON YOUR GRAVE 3 – VENGEANCE IS MINE

I första I spit on your grave-filmen (från 2010) var Jennifer Hills (Sarah Butler) utsatt för dom mest bestialiska övergreppen men fick sin blodiga och (kan man tycka) rättmätiga hämnd till slut. Nu är vi framme vid den tredje filmen och nu är Jennifer faktiskt tillbaka igen!

Med nytt namn och ny identitet i en ny stad försöker Jennifer börja om med sitt liv men man kan väl säga att det som hänt skapat ärr i henne som inte vill gå över. Dagligen påminns hon om vådtäkterna och varenda kille som närmar sig henne ser hon som en potentiell våldtäktsman och misshandlare. Med rätta, kan man tycka. Killarna i filmen är nämligen inga snällisar direkt.

Daniel Gilboy har skrivit ett manus som ger vatten på sin kvarn för alla tjejer och kvinnor som ser på män som djur. Han verkar inte ha några svårigheter med den synvinkeln själv heller, det är all-in i manliga AS av alla sorter, färger och åldrar. Han har även gått all-in vad gäller hämndprylen, Jennifer är nämligen (nästan) mer än lovligt kreativ när det gäller att ge igen på våldtäktsmän ”på deras eget sätt”. Några scener gjorde att blodet isades i mig och detta trots att jag är av annat kön än dom som får sina….uppskurna….i filmen.

Trots att det här är den tredje filmen i serien så tycker jag att det är den bästa. Ramberättelsen håller hela vägen, Sarah Butler är suverän som Jennifer och slutet är coolt. Men vet du med dig att du är kräsmagad, inte tål att se blod eller andra grovheter, välj bort denna film. För din egen skull.

Filmitch har också sett filmen och idag skriver han om den. Här är hans recension.

Publicerat

TRE OM EN: Regi Christopher Guest

Du har kanske sett den här mannen som skådespelare i filmer som Spinal Tap (Nigel Tufner), Bleka dödens minut (Count Tyrone Rugen), A few good men (Dr Stone) och Natt på museet 2 (Ivan den förskräcklige)?

Christopher Guest har himla många strängar på sin lyra men det var som manusförfattare och regissör han hittade fram till mig när jag såg A mighty wind första gången. Jag blev helt frälst i hans sätt att göra mockumentär av några folkmusikgrupper som var aktiva på 60-talet och som nu ska återförenas för en minneskonsert.

Han lyckas sådär på pricken fånga det unika, det vansinniga i människor och det blir humor på en nivå som verkligen funkar på mig. Med A mighty wind lyckades han så bra att den hamnade på första plats bland mina favoritfilmer från 2003 och en av dagens filmer, Best in show, hamnade på bronsplats på 2000-listan.

Guest använder sig av samma skådespelarensemble i många av filmerna: Jane Lynch, Eugene Levy, Catherine O´Hara, Parker Posey, Bob Balaban, John Michael Higgins, Fred Willard, Michael Hitchcock, Harry Shearer, Jennifer Coolidge och Larry Miller, namn som alla kanske inte känner igen men jag kan lova att ansiktena är desto mer bekanta.

Nu var det nästan tio år sedan han gjorde sin senaste långfilm (For your consideration) men till min stora glädje ser jag att han just nu filmar Mascots, en film som ska ha premiär redan nästa år.

Men nu kör vi! Tre filmer i regi av Christopher Guest!

 

WAITING FOR GUFFMAN (1996)

Corky St Clair (Christopher Guest) är en milt begåvad teaterregissör med ett visst mått av storhetsvansinne och kanske inte världens bästa självbild. När den lilla hålan Blaine i Missouri fyller 150 år blir han tillfrågad om att sätta upp en föreställning med lokala förmågor som musikalartister och han nappar. Tandläkaren, paret i resebyrån, tjejen i glasskassan på Dairy Queen, alla vill vara med och Corky ger sig i kast med castingen. Men det är många delar som ska falla på plats för att ett sådant här gigantiskt firande ska gå i lås, som till exempel var bajamajorna ska stå med tanke på den åldriga populationen.

Karaktärerna i filmen skulle faktiskt kunna vara tagna ur verkligheten – allihop. Vanligt folk kan nämligen vara jädrigt humoristiska om man ser på dom utifrån och samtidigt tillåts skratta ÅT dom sådär på håll. Att bo i Blaine skulle jag däremot inte klara av, inte en kvart ens. Det är alldeles för mycket byhåla över den där stan.

(Har du sett My dinner with André och sedan dess undrat hur actionfigurer från filmen skulle se ut? Kolla in den här filmen.)

.

.

BEST IN SHOW (2000)

Hundmänniskor, alltså det är ett speciellt släkte va? Folk som behandlar sina hundar som fyrfota barn, åker runt på utställningar med sina finrasiga mer-eller-mindre-håriga husdjur och kämpar för en Best in show-rosett.

Här får vi följa den ena knasiga karaktären efter den andra i en film som, precis som Waiting for Guffman och A mighty wind, är filmad i dokumentär stil. Fast på låtsas då. Eller är det på riktigt? Finns det människor som Cookie och Gerry Fleck, Dr. Theodore W. Millbank III, Meg och Hamilton Swan, Harlan Pepper och Sherri Ann Cabot (som kan ”talk and not talk forever” med sin nära-döden-gamle-make som mest gillar soppa)?

Det här är en supermysig film tycker jag! Rolig på ett intelligent sätt! Ibland fastnar skrattet i halsen för det blir liksom för…svart….för verkligt liksom och jag kan inte låta bli att undra hur människor som ÄR hundlovers ser på filmen? Kan dom skratta åt ”sig själva”?

.

.

FOR YOUR CONSIDERATION (2006)

Filmer som handlar om filminspelningar är ofta mysiga tycker jag och den här filmen är inget undantag. For your consideration handlar om inspelningen av den (fiktiva) filmen Home For Purim, om vad som händer bakom kameran, om spelet mellan filmfolk och media, om hur det kan gå när man drar igång ett Oscar-buzz om den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Marilyn Hack (Catherine O´Hara) och hon inte riktigt förstår att Purim-filmen knappast är en A-film utan mer en D-dito och att en oscarsnominering (rent logiskt) är lååångt borta.

Alla skådisar vi är vana vid att se i Christopher Guests filmer återkommer här och jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag tycker så mycket om dom – allihop! Det är en smart komedi det här, finurlig, mysig, fnissig och helt enkelt….skön. Den är dessutom kort (1 timme och 18 minuter) men varje minut utnyttjas till max. En film att se om, helt klart och kanske även en film som kommer slå över på en fyra vid nästa tittning. Det är nämligen väldans nära redan nu.

 

 

Publicerat

VICTORIA

”En tjej. En stad. En natt. En tagning.”

Så står det på affischen. Det skulle också kunna stå ”En tagning – och det är väl en jävla tur det för annars hade ingen gått och sett filmen”. Det är kanske lite orättvist att säga så om en film som Victoria men jag upplever det som sant. Hade filmen varit filmad på vanligt sätt hade ingen – ingen – orkat/velat se dessa 138 minuter.

Nu är filmen alltså gjord i EN tagning, från det pumpande dansgolvet i början med hysteriskt blinkande stroboskoplampor (och DÄR gick en dam ut från biosalongen och kom inte tillbaka) och en glad, småfull, dansande spanjorska vid namn Victoria (Laia Costa) till den sista scenen när solen precis gått upp och natten är över. Vi får följa med fotografen genom Berlins gator gående, cyklande, åkande bil och taxi och kanske är det just det som är vitsen med denna långa tagning som blev filmen: att det ska kännas som att man själv är MED i händelserna, inte ”bara” står bredvid och tittar på.

I viss mån funkar greppet, jag ÄR med, jag ÄR definitivt med när det då och då bränner till i handlingen men jag är också med under många långa – jättemånga jättelånga – scener där det inte händer någonting alls. Hela den mittersta tredjedelen av filmen skulle lätt ha kunnat klippts bort och när jag känner på det sättet så är det oundvikligt att tänka att filmen är betydligt bättre som koncept än som färdig film.

Tyvärr är det inte enbart filmens längd (138 minuter) och brist på manus att fylla ut denna speltid med som är problemet, jag har väldigt svårt med rollfigurerna också. Victoria är i stora delar av filmen provocerande naiv och killgänget hon möter vid danshaket är inte det minsta intressanta. Hennes ”love interest” Sonne (Frederick Lau) är jobbigt dryg, ocharmig, kompenserar dåligt självförtroende med alldeles för stor trut och det är väldigt svårt att se vad Victoria ser i honom. Boxer (Franz Rogowski) känns som en karikatyr av ”en snubbe som hamnat snett”: rakad skalle, verbal som en orangutang samt en uppsyn inte är helt olik Joaquin Phoenix som Commodus i Gladiator. Blinker (Burak Yigit) hade jag knappt kommit ihåg alls om det inte var för det glänsande röda diademet och födelsedagsbarnet Fuss (Max Mauff) är mest bara dyngrak filmen igenom.

Jag vill inte spoila något av handlingen men när det börjar ”hända grejer” i filmen befinner sig hela gänget i ett parkeringsgarage och det som händer där fick mig faktiskt att börja fnissa. Jag förstår att meningen är att det ska vara spännande, att det är då ”shit hits the fan” men allvarligt…..vad i helvete, hur icke-trovärdigt får detta manus bli? Därifrån och fram till slutet är både filmens bästa del OCH den del som har flest lösa trådar men det händer i alla fall nåt så jag tänker inte nitpicka och klaga FÖR mycket. Ett par scener är dessutom bra på riktigt. Stress-och-panikångest är navet i båda dessa och rollfigurerna kommer så nära (i bild) att jag fick tryck över bröstet själv.

För att summera filmen så tänker jag såhär: gillar man film är Victoria en film som är intressant att se. Jag ångrar inte att jag la en lördagskväll på att se den och det var trevligt att få hänga med Carl och Jennifer en stund. Det jag däremot undrar är varför den får så skyhöga betyg överallt.  8,0 på IMDb och den är uppe på 4,0 om man ser till alla ”stora” kritiker på kritiker.se. Är det verkligen FILMEN alla gillar eller är det hantverket, idén?

Jag högaktar människor som realiserar sina (på pappret) knäppa idéer och kan faktiskt inte göra annat än att klappa händerna åt Sebastian Schipper, filmens regissör och manusförfattare, som ändå drog detta projekt i hamn. Det ska bli kul att se vad hans nästa projekt blir för om detta är jag övertygad, Victoria kommer bli ett avstamp till något större. Detsamma gäller filmens Victoria. Laia Costa kommer bli stor!

Publicerat

RONALDO

Det här är ingen dokumentär, det här är en reklamfilm. Det är nåt man kanske bör vara medveten om INNAN man ser filmen. Det var inte jag.

Jag trodde i min enfald att med samma folk bakom spakarna som gjorde den finfina dokumentären Senna så skulle detta kunna bli en chans att komma under huden på den där fenomenale fotbollsspelaren som jag har så himla svårt för. Har han verkligen i sann Michael Jackson-anda köpt ut sin sons mamma ur barnets liv? Hur många timmar står han framför spegeln varje dag, hur många liter hårvax använder han i veckan? Såna där viktiga frågor hade jag velat få åtminstone liiiite svar på men nja….det blev mest portugisiska magrutor och hissmusik av det hela.

En otroligt tråkig film om fotbollsvärldens kanske sämste skådis.

Vill du höra mig prata lite mer om Ronaldo och filmen, lyssna på avsnitt 13 av filmpodcasten Snacka om film.

Publicerat

STAR WARS: EPISOD V – RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA

Det är så mycket jag vill säga, så mycket som vill ut. Filmens början med snön och tystnaden, så fint och en stor skillnad mot dom övriga filmernas mer actionstinna starter. Närbilden på Han Solos bruna ögon när han tittar på Leia. Så ung. Så….kaxig. Och Luke som sitter fast upp och ner i en snögrotta och lyckas nå sitt lasersvärd med hjälp av telekinesi, eller om han bara är magnetisk som person? Han dödar dessutom inte det vitluddiga monstret, han bara kapar armen på den. Och synen av Chewbacca som svetsar – med SKYDDSGLASÖGON! Hjärtskärande!

Rymdimperiet slår tillbaka är den Star Wars-film jag genom tiderna har haft svårast för att ta till mig. Av dom första tre (alltså del 4, 5 och 6) så har jag sett Stjärnornas krig och Jedins återkomst säkert dubbelt så många gånger. Tre gånger fler kanske. Om jag ska jämföra med en annan filmserie så har mina åsikter om dagens film – hittills – varit likvärdiga med Harry Potter och fången från Azkaban: en bra film men för mörk och dyster för min smak. Jag vill ha mer….saga. Mer äventyr.

Jag var kanske tretton-fjorton när jag såg Rymdimperiet slår tillbaka. Kanske till och med femton? Då hade jag sett Jedins återkomst och Stjärnornas krig ett antal gånger och jag tyckte denna film var långt mycket sämre. Inte för den skull dålig, men sämre. Jag har inte sett om den sedan dess så säg att det var trettio år sedan sist. Typ. Trettio år. Mina minnen av filmen var i princip bara snö, is och stora robotliknande varelser med fyra ben. Tänk vad synd det varit om jag låtit minnet stanna där, om jag bestämt mig för att detta var ”den dåliga Star Wars” och sen gått vidare med mitt liv, tänk, då hade jag missat denna ljuvligt underbara film!

Rymdimperiet slår tillbaka är den perfekta blandningen av rymdaction och drama, spänning och tjofaderittanaction, mys, mörker och riktiga stakes. Beror denna förändring på att George Lucas inte längre är förste styrman på Star Wars-skeppet? Beror det på Irvin Kershner som regisserade och Leigh Brackett och Lawrence Kasdan som skrev manus? Eller beror det bara på att jag är trettio år äldre och i viss mån visare? Har filmen ALLTID varit såhär bra och jag har varit….blind?

Oavsett vilket. Halleluja. Peppen på Star Wars Episod VII steg plötsligt med ziljoner grader! It´s hot down here! Herrejävlar vad bra detta var!

När jag såg filmen ca 1985:

När jag såg filmen 2015:

 

Publicerat

KNOCK KNOCK

Så kallade home invasion-filmer är en genre jag oftast gillar. Mitt hem är verkligen min borg och jag har väldigt lätt att sätta mig in i utsattheten att få sitt hem invaderat att bus, drägg, tjuvar, misshandlare och – om det vill sig riktigt illa – mördare. Det behövs inte någon stor portion otäckheter för att jag ska tycka att det blir obehagligt.

I Knock Knock är det Keanu Reeves rollfigur Evan Webber som får sitt hus invaderat av två lättklädda unga damer när han är ensam hemma en kväll. Och det är Fars dag också till råga på allt. Stackars stackars Evan som blir lämnad av sin härliga fru och sina två barn just denna dag.

Nåja. Han får ju som sagt besök av två snuttiluttor som alldeles regnblöta ringer på hans dörr  – och han öppnar. Och dom får låna handduk och morgonrock och hej vad det går, det tar bara minuter innan dom helt ogenerat springer omkring i underkläder och börjar tafsa på honom. Och – märk väl – Evan är MAN och en MAN kan uppenbarligen inte säga nej när det dyker upp lössläppta psykopatiska sexuellt frigjorda OKÄNDA flickor. Alltså….jag tror inte på´t. Jag vägrar tro att denne till synes fullt normale familjefadern är så jävla….dumihuvvet. Han är korkad som ett spån OCH han spelar över som på en nyårsrevy i Emmaboda.

Sen är det tjejerna. Idioterna. Ana de Armas och Lorenza Izzo. Herreminjävlar alltså. Den sistnämnda är dessutom fru Eli Roth, mannen som skrivit manus OCH regisserar denna film och att casta henne i en huvudroll får mig att vilja börja lobba för dödsstraff för nepotism.

Jag hade rätt höga förväntningar på den här filmen, jag erkänner det. Inga infriades. Jag gillar Keanu men här är han bara sooooo baaaaad.  Det finns verkligen inga förmildrande omständigheter. Det här är en riktig skitfilm.

I avsnitt 12 av filmpodden Snacka om film pratar Steffo om Knock Knock. Och han är SNÄLLARE än jag med betyget! Coolt va?

Publicerat

Fredagsfemman #200

5. Idolfinalen på Globen

Ja, jag erkänner utan omsvep, jag har sett rätt mycket Idol den här hösten och jag tycker det har varit riktigt bra. Det har i alla fall varit väldans mysigt att ha ett program som går att se tillsammans med kidsen – åtminstone ibland (fast våra timmar framför Bron slår allt!! Helvete vad bra säsong tre var!!).  För första gången någonsin är det dessutom TRE finalister.  Martin, Amanda och Simon, tre störtsköna artister som alla tre kommer bli apstora och DET har aldrig hänt förut i Idol, då har jag mer tyckt synd om vinnaren. Nu ser jag fram emot kvällen. Spännande!

.

.

.

4. Jessica Jones på Netflix

Jag tycker om den där serien, jag bryr mig om Jessica Jones, hon känns sådär ensam, så som jag uppfattade David Banner på 80-talet. Handlingen är mörk, hon är trasig, livet har inte varit snällt. Som MARVEL-superhjälte kände jag knappt till henne alls innan det blev klart att Netflix skulle göra en serie men nu vet jag lite mer och ännu mer ska det bli hoppas jag.

.

.

.

3. Amy Schumer  på Apollo

En komiker som kan skämta om urinvägsinfektion, alltså…..YOU GO GIRL!!!! Månadsavgiften till HBO har aldrig känts mer värd.

.

.

.

2. Gina Dirawi på SVT

Jag vet inte om man behöver backa Gina egentligen, hon är ju en lysande stjärna, så jävla naturlig, charmig, finurlig och begåvad och jag är säker på att hon kan skaka av sig skitsnack som vore det mjäll. Men det jag skulle vilja backa är båten som heter Det Svenska Avundsjuka Jävla Jantefolket och jag skulle backa båtjäveln i full sula rakt in i Nybrokajen så den sjunker som en gråsten. Det går inte att vara omtyckt av alla men det går att välja att bete sig ”som folk”. Och Gina kommer vara en PERFEKT julvärd. För första gången i modern tid kan jag tänka mig att ta TV:n på hela kvällen. Lika udda som att ha tre finalister i Globen. (Och tapeten i bakgrunden på bilden kommer från en rätt så trevlig liten färgbutik. Just sayin. ;))

.

.

.

1. 200 veckor med Fredagsfemman!

Det är kul att fira saker, man måste ju passa på när tillfälle bjuds, eller hur? Och idag tar jag chansen att ohämmat tjonga upp min egen fredagslista på förstaplatsen. 200 veckor med Fredagsfemman, 200 kvällar när jag gnuggat varenda hjärncell jag har för att producera en lista värd namnet. Ibland har det tagit fem minuter, ibland femtiofem. Ibland ännu längre. Jag tänkte ett tag att jag skulle hålla på tills jag kom upp i 200 listor och nu, schvooong, är jag här. Ska jag sluta med Fredagsfemman? Tanken svindlar. Jag tycker ju om min lista. Jag vill det inte – egentligen. Men 200, det är bra många veckor det. Segt som fan att läsa, kanske? Äsch, det får bli några till. Jag kör på. En vecka i taget.

Nu: tårta. Och många ljus blire.