Månad: januari 2016

Publicerat

MIN LILLA SYSTER

Katja (Amy Deasismont) är söt, disiplinerad och framgångsrik konståkerska. Stella (Rebecka Josephson) är rultig, gillar grillchips, har inga direkta förutsättningar för att bli bra på konståkning men tränar ändå. Hon är nämligen Katjas lillasyster och hon ser inte bara upp till sin äldre syster, hon är dessutom kär i Katjas engelskspråkige tränare, den bra mycket äldre Jacob.

Katja och Stella bor med sina föräldrar Lasse och Karin (Henrik Norlén och Annika Hallin), en familj som på pappret verkar vara urtypen för en svensk familj med föräldrar som kämpar med ”livspusslet”. Ingenting konstigt ”på ytan” alltså men så berör filmen ett problem som sällan tydligt syns. Den sjuke blir väldigt duktig på att ljuga och gömma, på att stoppa fingrarna i halsen.

Katja har anorexia och det är det bara Stella som vet.

Sanna Lenken har skrivit och regisserat en film som känns solid ända från ax till limpa. Välskrivet och välspelat, jag bryr mig om alla rollfigurerna vilket jag tror beror på att dom inte känns som figurer utan som människor. Föräldrarnas frustration och oförmågor, lillasystern som blir som en skuggfigur i familjen och storasystern som brottas med ett problem ingen som inte varit där kan förstå.

Amy Deasismont fick en guldbaggenominering för Bästa Kvinnliga Biroll i år men i mina ögon är det Rebecka Josephson som är den stora stjärnan. Filmen vilar liksom på hennes unga axlar. Hon är med i varenda scen och hennes roll kan banne mig inte vara lättspelad.

Jag tror kanske inte att Min lilla syster är en film som ungdomar själva letar upp och tittar på, därför hoppas jag att den kommer visas i skolorna. Jag hoppas även att den når fram till föräldrar som sliter sitt hår för att lösa problem föräldrar oftast inte kan lösa själva. Det är helt enkelt en riktigt sevärd film, på många sätt.

Publicerat

P.S

En av filmens stora plus är insikten om hur lik Nicole Kidman Laura Linney är. I den här filmen ser dom ut som systrar. Detta kan även ses som ett minus om man inte gillar Kidman, men det gör jag. Jag gillar Laura Linney också.

Vad gäller P.S. som film så är den bra luddig. Kanske handlar det om en död man som reinkarnerats i en ung man (Topher Grace). Kanske handlar det om en före detta äkta man (Gabriel Byrne) som hade större problem än den före detta frun (Laura Linney) kunde misstänka. Kanske handlar det om svarsjuka två vuxna syskon emellan eftersom brodern (Paul Rudd) får hembakad paj av modern men systern (Linney) inte får det – och hon tycker inte ens om paj. Kanske handlar filmen om kvinnlig vänskap och rivalitet? Kanske handlar det om gummsjuka? Om svartsjuka? Jag vete fan faktiskt.

Filmen sågs i ett svep utan problem, den tickade på, jag hade rätt trevligt men var det meningen att jag skulle greppa någon röd tråd så var den här banan riktigt illa snitslad.

Publicerat

Fredagsfemman #208

5. Skit också. Jon Snow är inte död.

Det bästa med den svaga femte säsongen av Game of Thrones var att seriens sömnpiller Jon Snow dog. Men med hans nuna på affischerna för säsong 6 förstår jag att jag gladdes i onödan. Bummer.

.

.

.

4. Glöm inte Oscarstävlingen!

Gissningarna tickar in i min inkorg och det är ganska precis en månad till tävlingen avslutas – och galan börjar. Klicka här och gissa du med. Ett maffigt filmpaket ligger i potten – och äran förstås!

.

.

.

3. Renées brygga

Renée Nyberg är väldans duktig på att få kändisar att öppna sig och bete sig ”normalt” men det är nåt med Renées brygga-produktionen som får deltagarna att gå banne mig ett steg ännu längre. Jädrar vad dom bjussar på sig själva! Alternativt, jävlar vilken kompetent klippare dom har. Alternativ tre: en kombination. Hur som helst, det är ett kanonprogram tycker jag TROTS att det är på TV4 och reklamavbrottshelveten.

.

.

.

2. Lars Lerin

En sån jävla sköning han är! Jag håller med Mikael Persbrandt som kallade honom ”väsen” i avsnittet när han var gäst. Hans program på SVT ”Vänligen Lars Lerin” är det gulligaste som finns. En snällisserie. Fan vad jag tycker om honom – och hans make Junior som klipper gräset i blå kattoverall MED svans och hela tjofaderittan!

.

.

.

1. Alejandro González Iñárritu

Av det jag läst och hört om den här snubben så tycker jag inte han känns som en direkt trevlig prick, han har inte ens snälla ögon MEN i MINA ögon är han en gudabenådad filmmakare. Kan man göra en film som The Revenant förtjänar man inte att kallas något mindre än så. Att vilja förnya och förändra sättet att göra film, det är få förunnat att inte bara vilja utan även att kunna. Så pallra dig iväg till biografen och se lite naturfilm med Leonardo DiCaprio och Tom Hardy i veckan som kommer. Det är mitt tips för ett bättre liv.

.

.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: MANNEN I VILDMARKEN och THE REVENANT

Imorgon har Alejandro González Iñárritus nya film The Revenant svensk biopremiär. Iñárritu är snubben som förra året gjorde Birdman (och fick en Oscar) och han har även regisserat Älskade hundar, 21 gram, Babel och Biutiful. Om man ser till mitt medelbetyg på dessa filmer så ligger det på hela 4,0 (men då har jag inte sett Älskade hundar). Han gör alltså – i mina ögon – BRA filmer helt enkelt.

Att The Revenant är en (form av) remake känns som information Iñárritu inte direkt skryter och skrävlar med men likväl är den det. Originalet/inspirationen heter Man in the wilderness och kom 1970. Jag passade på att se den äldre filmen innan det var dags att se den nyare, mest för att jag gillar utmaningar och det kändes som att min hjärna var mer fokuserad om jag gjorde ett litet ”jämförandetema” av det hela. The Revenant lockar mig nämligen föga TROTS att Tom Hardy är med. Trailern är helt ointressant och västerngenren är som sagt ingen favorit för mig. Tysta karga män i grupp och långa tagningar över ogästvänlig natur – inte min kopp the, normalt sett.

Men vem vet vad som är normalt? Vem kan ana en filmisk wow-upplevelse på förhand? Mina erfarenheter säger ”ingen”. Så nu beger jag min in i vildmarken. Håll mig i handen!

Redan när förtexterna dyker upp funderar jag på vad jag gett mig in på. Det är såna där riktiga spagettiwesternbokstäver, det är vita män i beiga (skinn)kläder och det är en båt som dras fram på torra land och det är dessutom sedvanlig glad marschmusik, såndär som man hört i allt från Macahan till The Great Escape.

Huvudkaraktären är Zach Bass (Richard Harris) som efter en läskig björnattack blir mycket allvarligt skadad och resten av hans ”vänner” är fullt övertygade om att han kommer att dö. Dom bryr sig föga om att rädda honom utan börjar direkt planera för hans begravning dagen efter. Skulle han mot förmodan leva då ska han skjutas, han kommer liksom aldrig att bli kry nog att fortsätta vandringen och dom har inte tid med sinkande sällskap.

Taglinen på affischen säger ”They just couldn´t find the time to bury him. They should have”. Konstig tagline. Och egentligen fel. Dom hade tid att begrava honom, två män fick stanna och gräva graven och lägga Zach på plats, felet var väl kanske snarare att han inte var död OCH att dessa två män faktiskt uppmärksammade just det. Men gruppens ledare Captain Henry (John Huston) var inte en man innehållande överhövdan stor mängd empati och medmänsklighet.

Zach är till en början ”bara” en vildmarksman med sönderriven blodig kropp där han ligger och kippar knappt synbart efter andan men det klipps in minnessekvenser från när Zach var liten, till Zachs fru, till när dom blev föräldrar och dessa små klipp fungerar jättebra för mig, jag får betydligt starkare känslor för Zach ju längre filmen går och han blir mer och mer en ”riktig” människa och mindre ”en snubbe vilken som helst”.

Sista tre minuterna av filmen får jag First Blood-vibbar och jag känner mig väldigt nyfiken på om The Revenant kommer sluta på samma sätt. Jag tror inte det…det känns inte som ett slut som är tillräckligt för en nutida film. Tyvärr.

Så var det dags för The Revenant då då. Sista filmen på första dagen av Stockholm Filmdagar. Fjärde filmen på raken. Förväntningarna är låga men jag känner mig pigg efter kaffe och chokladboll. 156 minuter vildmarksdrama ska man väl överleva. Leonardo DiCaprios rollfigur Hugh Glass överlever bra mycket mer hardcore-grejer, jag sitter i alla fall i en vadderad fåtölj i värmen, mina kläder är inte ens blöta. Vadfan har jag att klaga på – egentligen?

Alltså det här är SÅ intressant tycker jag! Jag överlevde filmen – såklart – och mer än det, jag är GOLVAD! Jag fattar INGENTING! Jag älskade den här filmen från allra första början till den allra sista bildrutan och jag är så himla FÖRVÅNAD. Och GLAD. Och….HÄPEN! Fanimej FÖRVIRRAD också. Men nu sitter jag här med pirr i hela kroppen och en enorm längtan efter att se om filmen. Jag tycker den var S Å bra!

Den största skillnaden mellan Mannen i vildmarken och The Revenant är – som jag ser det – Alejandro Gonzàlez Inarritu. En filmmakare av hans kaliber som har en sån uppenbar VISION med filmen, DÄR är skillnaden. The Revenant är nämligen ingen ”vanlig” film. Det här är en biobiljett med extra allt. Det här är en Film med stort F. Extremt vacker, en enkel och engagerande historia, skådespelare som gör rollfigurerna genommänskliga, hela scenen med björnattacken är sjukt bra, Leonardo är sminkad och ”fixad” till oigenkännlighet och jag tror på varenda blodiga kvardarmillimeter av hans kropp. Eller som hans nyfunna indianvän säger: ”Din kropp är rutten”. Och ja, det ÄR den.

Det är häftigt det här att en historia kan berättas på så olika vis. Visserligen är historien i The Revenant mer/utökad/bredare/större än i Mannen i vildmarken och sluten är heeelt olika varandra men det är konstnärligheten, fingertoppskänslan, köttigheten och känsligheten i The Revenant som får mig att bli helt betuttad i den.

Mannen i vildmarken (Man in the wilderness)

Produktionsår: 1971
Regi Richard C. Sarafian
Speltid: 1 tim 44 min
Budget: Oklart

.

The Revenant

Produktionsår: 2015
Regi: Alejandro G. Iñárritu
Speltid: 2 tim 36 min
Budget: 135 000 000 dollar

Flera av filmspanarbloggarna har också sett filmen och här nedan listas länkar till deras recensioner (när dom är publicerade).

Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Flmr
Filmitch

Blir du sugen på att björna ner dig ännu mer i The Revenant? Lyssna på avsnitt 21 av Snacka om film-podden. Där pratar Steffo, Sofia och jag en hel del om filmen.

Publicerat

SNACKA OM FILM #21 – ”Skäggiga män som äter äckliga saker”

När vi bestämde oss för att vi ville prata mer om böcker som blivit film så var det SJÄLVKLART att vi ville ha den mest belästa bloggpersonligheten i norra hemisfären som gäst. Så vi bjöd in vår vän Sofia som har bloggen Rörliga bilder och tryckta ord till ett hotellrum i centrala Stockholm för en riktig nattmangling till poddinspelning.

Den här gången är vi alltså tre personer som inte enbart ska prata om böcker som blivit film utan vi ska även lista våra asiatiska filmfavoriter. Det blev tre väldans olika listor kan man säga. Den gemensamma recensionsfilmen är bioaktuella The Revenant och den grottar vi ner oss i så pass att det kanske är på sin plats att vi varnar för liiite spoilers.

Steffo fick i uppdrag förra veckan att se dokumentären Cowspiracy och i kölvattnet av detta ge mig ett plus och ett minus för att fortsätta äta korv och hamburgare på lunchen. Det nya uppdraget till nästa vecka har Sofia klurat ut. Spännande tider! Sen pratar vi adaptioner, böcker och film, hit och dit fram och tillbaka och den bok/film vi valde att sätta i fokus är ingen mindre än Stephen Kings och Stanley Kubricks klassiker The Shining.

Dessutom, i slutet av avsnittet avslöjas såklart VINNARNA i tävlingen! Tack återigen till SF Anytime för sponsring av vinster!

Välkommen till ett avsnitt som alltså är lite som vanligt men ändå helt ovanligt. Och TUSEN TACK Sofia för att du ville vara med och snacka om film med oss!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

BLONDIE

Hur mycket skit kan en film få innan det blir larvigt? Så satt jag och tänkte under tiden jag såg Jesper Ganslandts Blondie, en film som jag uppfattat blivit sågad jäms med fotknölarna när den kom.

Varför har jag uppfattat det så? Det räcker ju med en snabb googling för att se att så inte var fallet. Jag vet dock att jag läste en del negativt angående Carolina Gynning och hennes skådespelardebut MEN nu när jag sett filmen undrar jag om det inte bara var den där svenska jävla Jante-jäveln som genomsyrar dessa åsikter? Det går väl knappast för sig i Jantesverige att vara Carolina Gynning, supersnygg OCH begåvad OCH som dessutom inte gör bort sig på vita duken?

Det enda lilla som stör är att hon i vissa scener glömmer bort att hon inte ska prata skånska. Samtidigt kan jag tycka att det finns en regissör som borde skrikit ”BRYT!” och tagit om scenen när han hörde att det blev fel, eller en klippare som borde kunna fixa till det, eller att det gått att lägga på ny röst efteråt?

Nåja. Nog om Gynning.

Blondie handlar om systrarna Elin (Gynning), Katarina (Helena af Sandeberg) och Lova (Alexandra Dahlström) som åker hem till sitt föräldrahem för att fira mammans (Marie Göranzon) 70-årsdag. Vill man vara petig kan man ifrågasätta hur gammal mamma Sigrid var när hon födde Lova eftersom Lova inte känns som en dag äldre än 22 men å andra sidan…..det är ju ingen omöjlighet. Kanske till och med en petitess? Äsch. Jag släpper den funderingen.

Blondie, som film, är verkligen ögongodis. Scenografin är oklanderlig och skådespelarna är rent utsagt SKITSNYGGA! Jag känner att filmen känns lite….fransk. I franska filmer upplever jag ofta att skådespelarensemblen kan vara nästan för snygg för sitt eget bästa. Att om det är en familj som ska gestaltas så är det VM i perfekta pager, babylen hy, långa slanka ben och fräknar på rätt ställe. Men det var innan jag sett Blondie för här är familjen beyond fransk. Det här är blondinälskarnas paradis och detta utan att gestalta någon av tjejerna som vare sig våp eller bimbos. Härligt säger jag bara!

Jesper Ganslandt använder sig av både musik och Olle Sarri på bästa möjliga vis och jag tokgillar att han dammat av Carolas gamla superhit Säg mig var du står och använder den både inne i filmen och under eftertexterna. Om jag hade sett filmen på bio hade jag sannolikt fått ståpäls och gråtit en skvätt under eftertexterna och därmed också gett filmen ett ännu bättre betyg men nu blev det Neflix på TV:n och en stark trea. Verkligen inte fy skam det heller! Bra jobbat, alla inblandade!

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: THE PRETTY ONE

Wohoooooo! En tvillingfilm! Jag som löööööööööövar tvillingfilmer!

Veckans tips från Moya är alltså The Pretty One, en film med Zoe Kazan som den söta Audrey OCH Laurel, den mer ordinära av enäggstvillingarna. Egentligen är frisyren, kläderna och lite självförtroende det enda som skiljer systrarna åt plus det faktum att Audrey flyttat hemifrån och Laurel bor hemma hos pappan och ”sköter” honom trots att hans nya flamma också bor där OCH trots att han verkar fullt kapabel att ta hand om sig själv. Det är ju alltid bra att ha nåt att skylla på om man inte vågar ta steget ut….ja, såna saker.

Det händer dock en grej som får Laurel att våga göra saker en annan aldrig hade kunnat tänka ut med sin vildaste fantasi. Audrey dör nämligen och då tar den där blyga violen chansen att BLI ”den söta”. Hon låtsas nämligen vara Audrey, vilket innebär att det var Laurel som dog och detta ger upphov till en del fix och trix kan man väl säga.

Det här är en lite konstig film tycker jag. Det är en film jag borde avfärda med en fnysning, det är en film som ska verka verklighetstrogen men som har en handling som är allt annat än, den är lite barnslig samtidigt som den tar upp stora vuxna frågeställningar. Filmen är dessutom rent och snyggt filmad och jag tänkte flera gånger att den hade behövt lite handpåläggning a la bröderna Duplass för att liksom ”knorra till sig” rätt. Det roliga var att jag såg deras namn i eftertexterna sen, i tacklistan, men jag tvivlar på att deras inblandning varit direkt överhängande. Postern är dessutom hemsk.

Men….jag tycker filmen är trivsam. Puttrig. Gullig. Den funkar. Zoe Kazan är jättebra, vilket hon var även i What if och Jake Johnson är en mysig jäkel även med skägg. Så visst får filmen godkänt!

Nästa tisdag kommer ett nytt tips från Moya.

Publicerat

9 TILL 5

Tumble out of bed and stumble to the kitchen, pour myself a cup of ambition and yawn and stretch and try to come to life. Jump in the shower and the blood starts pumpin’, out on the streets, the traffic starts jumpin’, for folks like me on the job from 9 to 5. Workin’ 9 to 5, what a way to make a livin’, barely gettin’ by, it’s all takin’ and no givin, Want to move ahead but the boss won’t seem to let me, I swear sometimes that man is out to get me. A-huuuum-huuuuuuum.

Förtexterna till den här filmen gör mig så sjukt glad. Musiken, känslan, färgerna, myyyyyset. Jane Fonda som är en sån otroligt bra skådis och Lily Tomlin och Dolly Parton, den här trion svincoola damer som på sitt annorlunda kreativa vis försöker fixa missförhållanden på jobbet och samtidigt sätta en sexuellt trakasserande chef på plats genom att samarbeta och visa att starka och självständiga kvinnor blir ännu starkare och ännu mer självständiga om dom kan samarbeta.

Filmen gjordes 1980 och visst känner man att det på många sätt är en helt annan värld nu men jag är helt övertygad om att det fortfarande finns många arbetsplatser med en gubbsjuk och världsfrånvänd man i ledningen som utnyttjar sin position till både det ena och det andra. Fram till att det är slut med sånt pissbeteende kan man alltid se på 9 till 5 och få en energifylld spark i rumpan. Så länge det finns kvinnor som svassar runt och inte vågar sätta ner foten så kommer det finnas män som försöker. Judy, Violet och Doralee sätter ner allt dom har – och jag klappar händerna och sjunger med!

Publicerat

PEOPLE PLACES THINGS

Will (Jemaine Clement) är gift med Charlie (Stephanie Allynne) och dom har tvillingflickor tillsammans. Flickorna fyller år och huset är fullt av kalasgäster men var tusan är Charlie? Will går runt och letar och hamnar till slut på övervåningen, kikar in i sovrummet och där hittar han Charlie tillsammans med den halvnakne Gary (Michael Chernus). Kaos och panik i hjärnan!

Charlie lämnar Will och Will försöker hålla sig flytande i en värld där mattan dragits undan under hans fötter, mattan som var en kärlek han trodde på och en tillit som försvann.

People Places Things är en liten film som är sjukt jävla mysig.  Den har ett kanonmanus, en svart humor som funkar perfekt på mig, jättebra skådisar och en stämning som gör att jag inte vill att den ska ta slut. Än så länge ligger den på min topp-10 över 2015-års bästa filmer. Det är en liten pärla helt enkelt.

I avsnitt 19 av Snacka om film pratar jag mer om den här härliga filmen.

Publicerat

STEVE JOBS

2013 kom Jobs, en film med Ashton Kutcher i huvudrollen som entreprenören och Apple-grundaren Steve Jobs. Den filmen var helt okej och många var vi som undrade om det verkligen behövdes ännu en film om Steve Jobs såhär pass nära inpå. Jag menar, det gnälldes rätt hårt om Spider-man och där var det ändå nio år mellan filmerna, här är det…två.

Den här gången är det fiffi-favvot Danny Boyle som regisserar och ett annat fiffi-favvo, Michael Fassbender, som spelar  Steve Jobs. Det kanske-inte-lika-mycket-fiffi-favvot Seth Rogen tar sig an rollen som Steve Wozniak, Kate Winslet är Joanna Hoffman, Jobs ”workingwife” och Jeff Daniels är John Sculley, före detta VD för  både Pepsi och Apple. Ja du hör ju, det finns inte mycket negativt att säga om folket både framför och bakom kameran. Lägger man sen till att manuset är skrivet av dom snabba dialogernas mästare Aaron Sorkin och att det supersköna blippiga 80-talsscoret är komponerat av Daniel Pemberton (som även stod bakom den tidstypiska musiken i The man from U.N.C.L.E  – filmen alltså) så är i alla fall jag så långt ifrån en gnällgumma man kan komma.

För om vi säger såhär, bättre än såhär kan en film om Steve Jobs inte göras. Samtidigt, det betyder inte att det är en superduperfilm. Danny Boyle ger oss liksom en liten tårtbit av Jobs liv och antagligen är det den delen som ÄR intressantast, jag känner bara ett ”jaha” när det gäller storyn och på det sättet är båda dessa Jobs-filmer väldigt lika.

Men man kan le och tänka ”jaha” samtidigt. Jag gillar ju det här även om det är ganska tunt.

I det tjugonde avsnittet av podcasten Snacka om film snackar jag mer om denna film.

 

 

Publicerat

PRESSURE

Att Pressure är en ”liten” film förstod jag redan innan jag började titta för hade den varit en storfilm hade den gått upp på bio. Nu lär den knappast varken letas upp eller ses av någon annan än oss som är orimligt fascinerade av sånt som händer under vattenytan. För den är nämligen inte så bra.

Fyra män är fast långt som ett helskotta nere i havet utan egentlig möjlighet att komma upp och som kortfilm hade den varit gastkramande och säkerligen helt suverän. Nu är den 91 minuter och historien håller inte för denna speltid. Det blir mest bara en gäsp och en kallsup.

Publicerat

Fredagsfemman #207

5. Making a murderer-hajpen

Nu har jag sett fem avsnitt av Netflix succéserie Making a murderer, den där serien som ALLA pratar om och ALLA har sett. Jag har tittat och tycker det är helt okej men är det verkligen så mindblowing som ALLA säger? Är det värt att se resterande fem avsnitt eller ska jag lägga ner?

.

.

.

4. River

Ännu en TV-serie från Netflix som jag satt klorna i och jävlar alltså, vilken otroligt bra serie! En roll som är specialskriven för Stellan Skarsgård och han är förjäkla bra som polisen River som kan se dom döda. Och färgerna, mysigheten, musiken, känslan. Det här var verkligen min grej!

.

.

.

3. Var med i Oscarstävlingen!

Klicka in här för att vara med i gissningsleken Vem Vinner Oscars. Jätteenkelt, jättekul och jättechans att vinna ett filmpaket. Glöm inte bonusfrågan!

.

.

.

.

2. Babel Bio

På onsdagar kan man numera se Babel Bio på SVT, en program som handlar om film och TV-serier men som inte recenserar dessa utan ”bara” pratar om dom. Fast det är inte så ”bara” tycker jag, jag tycker det är ett väldigt trevlig program och jag tycker det är på tiden att ett sånt här program finns. Det är klart det ska pratas film och serier på TV! Det pratas ju om detta överallt annars, det här är ju public service om nåt!

.

.

.

1. Stockholm Filmdagar

Åtta biofilmer på två dagar, hotellövernattning med Sofia, nattlig poddinspelning och en jävla massa kaffe. Dom senaste två dagarna har varit extremt mastiga med också extremt roliga. Som en lightversion av sommarens Malmö-dagar – fast i huvudstadskyla.

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #20 -”Skapelseprocessen”

Vad är det som är så roligt med att ha en podcast? I dagens avsnitt försöker vi bena ut och lista detta, vilket inte var så jätteklurigt. Jag har sett den sprillans nya filmen om Steve Jobs, Steffo har sett en film från 1960 som handlar om en lägenhet, vi gissar, fixar, trixar, tycker och tänker om oscarsnomineringarna OCH vi firar det tjugonde avsnittet med en ny sponsor avsnittet till ära som samarbetar med oss i vår kluriga (och förhoppningsvis roliga) TÄVLING. Steffo är i alla fall JÄTTEROLIG tycker jag. Fasiken vad jag har skrattat åt vissa delar av just tävlingsinslaget när jag lyssnat igenom avsnittet.

Dessutom skulle jag finurla ut vilken film som är jag och vilken film som är Steffo, ett uppdrag som kanske känns enkelt men som var jättesvårt. Här gäller det att baka in våra personligheter i ett filmiskt paket som känns….rättvist. Det är banne mig en omöjlighet men jag försökte och man kan säga som så att vi båda är fem-plus-filmer i alla fall (och ingen av oss är Movie 43). Så idag får vi önska välkommen till en rätt personlig podd!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

THE FOREST

När man har som nyårslöfte att gå mindre på bio och infinner sig på en biograf för tredje gången på en vecka ja, då känner man sig rätt misslyckad ÄVEN om veckans tidigare biobesök visat sig vara exemplariska både vad gäller film och publik. Men ingen lycka varar för evigt.

Visningen av månades filmspanarfilm, skräckfilmen The Forest, visade sig nämligen bli precis så piss-och-skitstörig som dom flesta biobesök varit senaste åren och som alltså är anledningen till mitt nyårslöfte in the first place.

Jag ska försöka att inte fokusera min recension på dessa rövhattar som sitter med mobilerna i högsta högg genom i princip i hela filmen, som pratar med sitt sällskap i normal samtalston genom i princip hela filmen och som ihärdigt försöker ”slå in ett paket” med (vad det lät som) en tom chipspåse genom hela filmen, för att inte tala om idioten som (lät det som) satt och slog med en enkrona på armstödet genom en del av filmen eller att det projicerades dels en grön och dels en gulorange ruta på duken från projektorrummet. Det sista tämligen irriterande eftersom stora delar av filmen utspelade sig nattetid.

Men att tro att man kan stå över dessa störningmoment och se filmen enbart för vad den är…det GÅR INTE! Jag kan det inte i alla fall. Det finns inte en enda film som vinner på att ses ihop med respektlösa scumbags. Men. Så. Nog rantat om detta. Nu till filmen.

Jag hade inga förhoppningar om att filmen skulle förändra mitt liv, ens att den skulle vara speciellt bra MEN då den kändes mest intressant av veckans premiärfilmer så valde jag den. En skräckfilm som utspelar sig i en japansk skog dit invånare går som vill ta sitt liv, kan den vara helt värdelös? Nej, det kunde den inte. Inte helt värdelös. Det är nämligen en tvillingfilm och tvillingfilmer gillar jag allt som oftast.

Sara (Natalie Dormer) bor i USA med sin pojkvän medans tvillingsystern Jess (Natalie Dormer) flyttat till Tokyo för att jobba som lärare. Men systern är försvunnen efter en utflykt i Aokigaharaskogen som är belägen nordväst om berget Fuji, en plats som inte enbart besöks av självmordsbenägna personer utan som även enligt japansk mytologi kryllar av demoner. Sara hoppar på flyget till Japan för att försöka hitta sin syster för även om japanska myndigheter slutar leta efter 48 timmar då dom ”räknar med” att personen lyckats ta sitt liv om den inte kommit tillbaka så känner hon i kroppen att tvillingsystern lever.

Ett plus kan man ge The Forest och det är att filmen lyckas med sina jumpscares. Jag hoppade och flaxade med armarna flera gånger och jag tycker det är rätt härligt med den där skrämselhickan man får i hjärtat av att sitthoppa en halvmeter. Men därifrån till att säga att filmen är bra är steget långt. Jag tyckte om hur Natalie Dormer lyckades göra systrarna rätt olika (inte bara med olika sminkningar) men jag tycker inte hon är en….solid….skådespelare. Hon har inte så värst många uttryckssätt så hon har inget annat val än att överanvända dom hon har. Det funkar bättre i Game of Thrones än här om man så säger.

Jag säger helt enkelt NJA till filmen, NEJ till att se film på Filmstaden Sergel och JA till filmspanarträffar.

 

 

 

Vi var inte så många filmspanare som såg filmen men några tappra var det. Här är deras tankar om filmen.

The Nerd Bird
Jojjenito
Har du inte sett den?

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: GRIFFIN & PHOENIX

Att få reda på att man har obotlig cancer och ett, max två, år kvar att leva, jadu tänk dig in i DEN situationen. Vad skulle du göra? Hur skulle du tänka? Henry Griffin (Dermot Mulroney) väljer att tacka nej till all form av behandling och kör på som om det faktiskt fanns en morgondag.

Han har en exfru och två söner och han verkar inte ha jättebra relation med exet direkt. Han fiskar lite med pojkarna (vilket tar 25 sekunder av filmen) och det var allt. Jag kan inte låta bli att undra om det är SÅ man skulle göra själv om man är förälder till två tämligen små barn, men men….filmen handlar inte om mig.

På en föreläsning om döden möter han Phoenix (Amanda Peet), Sarah Phoenix som hon heter. Utan minsta tveksamhet närmar han sig henne, han har som sagt inget att förlora. Han bjuder ut henne och hon säger ja, men inte utan att fundera. Dom två utvecklar en relation som (ju) är dömd att misslyckas, det vet ju jag som tittar och Henry vet det med. Men jag får mig en tankeställare här…. Vad är att misslyckas? Hade det varit bättre om han sjunkit ner i TV-soffan och suttit där tills han tynade bort? Nu lever han ju livet ända in i kaklet. Vad finns det att inte gilla med det?

Nu går det inte lika spikrakt och smärtfritt som jag kanske gett sken av, det kommer gupp, problem, hemskheter och framförallt framkallar filmen en rätt stor dos dödsångest hos mig – och litervis med tårar. Fy fan vad sorglig den är. Också. Amanda Peet och Dermot Mulroney är väldigt trovärdiga som par, superfina ihop och det är nog A och O med filmen att man köper dom som kärlekspar.

Det blev en snorig stund framför TV:n det här men det var det värt. Och jag får helt enkelt förtränga dom saker med filmen jag inte tror på. Som Henrys icke-hängande med sina barn trots utmätt tid.

Nästa tisdag kommer ännu ett filmtips från Moya som handlar om döden men på ett heeeelt annat sätt.