Månad: februari 2016

Publicerat

BLIND

Den där rädslan för att bli blind har nog alltid funnits hos mig, även sådär påtagligt hardcore. Nu är det ett tag sedan men det var några vinterveckor för några år sedan när mitt ena öga var riktigt illa däran och jag tvingades fejsa det faktum att jag faktiskt kunde bli blind, eller garanterat hade blivit det OM inte medicinen jag fick hade hjälpt. Nu gjorde den det och I CAN SEEEEE igen men jävlar alltså, jag är tacksam för alla mina fungerande sinnen varenda dag sedan dess. Man kan inte ta någonting för givet.

Ingrid (Ellen Dorrit Petersen) har precis genomlidit dessa helvetes kval, hon har blivit blind, ser inte ett endaste dugg. Ensam i lägenheten sitter hon i fåtöljen vid fönstret med endast sina tankar som sällskap och hemmet känns som en fiende. Alla skrymslen hon borde känna till har blivit fiender. Allt är ett enda stort…mörker.

Norrmannen Eskil Vogt har skrivit och regisserat denna film men han är kanske mest känd för att ha varit med och skrivit manus till Joachim Triers filmer Louder than bombs och Oslo, 31 augusti. Han är dock en finurlig manusförfattare för Blind är ingen konventionell film på något sätt. Det är en udda liten fågel och jag är inte säker på att jag förstod den alls. Men jag gillade den på nåt vis och jag tyckte jättemycket om Ingrids voiceover. Det kändes som att jag lyssnade på en kompis som pratade i telefon.

Uppdatering tre dagar senare.
Jag minns inte filmen, jag minns den inte alls. Den kan omöjligt få en trea då.

[Filmen finns att hyra på triart.se]

Publicerat

FIFFI BLOGS OSCAR 2016!

Live Blog Fiffi blogs Oscar 2016
 

Publicerat

OSCARSGALAN 2016 – MINA GISSNINGAR!

Klockan 23:59 inatt stänger jag Oscarstävlingen för i år. Men, dagen till ära tänkte jag bjussa på mina tankar och gissningar kring vilka som kommer få Oscarsstatyetter innan solen går upp imorgon bitti.

 

 

1. Bästa kvinnliga biroll

Alicia Vikander – The Danish Girl
Jennifer Jason Leigh – The Hateful Eight
Kate Winslet – Steve Jobs
Rachel McAdams – Spotlight
Rooney Mara – Carol

Min gissning: Alicia Vikander. Jag både tror och hoppas det för jag tycker hon är solklart bäst av dessa fem!

 

2. Bästa manliga biroll

Christian Bale – The Big Short
Mark Ruffalo – Spotlight
Mark Rylance – Spionernas bro
Sylvester Stallone – Creed
Tom Hardy – The Revenant

Min gissning: SYLVESTER STALLONE! Och det är ingen gissning det är ren och skär jävla telepatisk vilja och övertalningsförmåga.


3. Bästa kvinnliga huvudroll

Brie Larson – Room
Cate Blanchett – Carol
Charlotte Rampling – 45 years
Jennifer Lawrence – Joy
Saoirse Ronan – Brooklyn

Min gissning: Brie Larson! *klapp klapp klapp* Brie Larson! *klapp klapp klapp*


4. Bästa manliga huvudroll

Bryan Cranston – Trumbo
Eddie Redmayne – The Danish Girl
Leonardo DiCaprio – The Revenant
Matt Damon – The Martian
Michael Fassbender – Steve Jobs

Min gissning: Jag tror Leo men hoppas Eddie. Å andra sidan skulle jag bli glad även om Matt Damon vann. Men MÅSTE jag välja en så hamnar min satsade peng på Leo.

 

5. Bästa regi

George Miller – Mad Max: Fury Road
Lenny Abrahamson – Room
Tom McCarthy – Spotlight
Adam McKay – The Big Short
Alejandro G. Iñárritu – The Revenant

Min gissning: Fyra välförtjänta nomineringar och en ytterst underlig (Big short-mannen). Jag gissar att Alejandro G. Iñárritu drar hem en guldgubbe till i år MEN jag skulle tycka det var ASROLIGT om Lenny Abrahamson vann. David mot Goliat, ett storslaget episkt drama med gigantisk budget mot den minsta av alla dramor men ack så magnifikt genomförd.

 

6. Bästa make-up & hår

Mad Max: Fury Road
Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann
The Revenant

Min gissning: Mad Max

 

7. Bästa originalscore


Spionernas bro – Thomas Newman
Carol – Carter Burwell
Sicario – Jóhann Jóhannsson
Star Wars: The Force Awakens – John Williams
The Hateful Eight – Ennio Morricone

Min gissning: Jag hejar egentligen på Jóhann Jóhannsson för jag tycker Sicario-musiken är nåt alldeles extra MEN det är ingen lyssningsbar musik när man inte ser filmen, det är mest bara….ljud. Därför tror jag att Ennio Morricone kommer vinna.

8. Bästa film

Spionernas bro
Brooklyn
Mad Max: Fury Road
Room
Spotlight
The Big Short
The Martian
The Revenant

Min gissning: The Revenant. Min önskning för att det vore himla otippat jätteroligt: Room.

9. Extrafråga.

Gissa min puls under utdelningen av Bästa manliga birollspriset. Både Stallone OCH Tom Hardy kommer vara i bild. Samtidigt!

Min gissning: Hehe. Hög.

Obs! Glöm inte ställa väckarklockan för livbloggningen börjar redan under röda mattan-sändningen! Det är bara att klicka in på fiffisfilmtajm.se så dyker blogg-chatt-rutan upp!

Oscarsgalan visas live på Aftonbladet TV och sändningen börjar redan kl 21 med försnack, 01 är det Röda mattan och kl 02.30 börjar själva galan. Här är länken direkt dit!

 

 

Publicerat

SLEEPING WITH OTHER PEOPLE

Jag gjorde en miss, jag skrev inte om filmen direkt efter att jag sett den, sådär som jag alltid gör. Och nu minns jag inget, inget mer än att jag tänkte att filmen var värd en tvåa direkt efteråt men eftersom jag inte minns ett enda skit av filmen kan jag inte ge den ett så högt betyg.

För ingenting i det här fallet betyder verkligen ingenting. Till och med vetskapen om att Jason Sudeikis var med är puts väck.

Publicerat

Fredagsfemman #212

5. Högkvalitativ svensk ångestklump

Att se TV-serien 30 grader i februari (vars andra säsong nu visas på SVT) är fan ingen enkel match. Det gör ont banne mig. Jag har inte haft en sån jobbig klump i magen av någon serie sen Röd snö gick på TV, men det var en helt annan typ av ångest. 30 grader är så otroligt bra på att visa oss människor och våra allra mest nakna, fula och svåromtyckbara sidor och ändå – ändå – kan jag känna ömhet för dom allihop, varenda rollfigur (utom ASET i måndags. Honom hatar jag!). Serien utspelar sig i Sverige och i Thailand och jag ska inte skylla på denna serie att jag aldrig kommer sätta min fot i ”turistparadislandet” men jag VET att jag aldrig kommer göra det. Jag åker hellre till Beirut på semester än till Phuket. Men TV-serien är grym! Förjävla grym!

.

.

.

4. Jacob Tremblay på Instagram

Den allra gulligaste och finaste lilla killen i Hollywood heter Jacob Tremblay. Han är så söt att alla ni som samlar på katt-memes kan börja leta Jacob Tremblay-bilder istället att säga ”ååååååå” till och lägga huvudet på sned. Tänk Haley Joel Osment som tioåring fast doppad i sockervadd och cool. Jacob spelar den lilla killen i den fantastiska filmen Room (biopremiär först 18/3) och kan han bara hålla sig borta från tunga droger kommer han ha en lyyyyysande skådespelarkarriär, om detta är jag mycket mycket MYCKET säker! Men hoppa in och följ honom på Instagram så får du se Hollywood från insidan och genom en 10-årings ögon. Eller hans föräldrars?

.

.

.

3. Billions

Paul Giamatti är ingen favorit direkt. Inte Damien Lewis heller egentligen. Ändå klickade jag mig in på TV-serien Billions på HBO och där blev jag kvar. Den rättskaffens federala åklagaren Chuck Rhoades (Giamatti) och den aningens mer skrupelfria miljardären fondmäklaren Bobby ”Axe” Axelrod, det är två karismatiska män serien kretsar kring men deras fruar går inte av för hackor dom heller. Malin Åkerman är Lara Axelrod och Maggie Siff är SVINBRA som Wendy Rhoades.

.

.

.

2.  Sjuka själar

Min favorit-deckarförfattare Kristina Ohlsson har växlat genre och skriver SKRÄCK! Och vad gör jag då? Jag möblerar om såklart. Fixar mig en läshörna och lite tid över och läser boken från början till slut. Och vad är det bästa med hela tjofaderittan? Jo. Att boken var så jävla bra att jag inte hade behövt vare sig en egen fåtölj eller inplanerad lästid, det hade gått av bara farten ändå ståendes under fläkten mitt i natten om det hade behövts. Hörde jag frågan om jag vill se en filmatisering av boken? KLART JAG VILL!

.

.

.

1. Årets filmfest är alldeles snart här!

Det går inte att tjonga upp något annat på denna veckas första plats än årets OSCARSGALA. Natten mellan söndag och måndag smäller det, det som är julafton för många av oss filmgalningar. Jag vet att ett pris hit och dit inte är hela världen MEN att se Hollywoods största fejs samtidigt kan jag bara inte tycka är blaj. Därför sitter jag uppe och tittar och bloggar och poddar och fnissar och njuter och ja….skumpan ligger på kylning, när Stallone vinner sin guldgubbe ska det FIRAS!

 

Publicerat

DEN ANDRA MAMMAN

Brasilianska filmer är inget jag brukar se till vardags men desto roligare när det väl händer. Jag gjorde nämligen en kovändning i min planering på Stockholm Filmdagar och valde bort oscarsnominerade Brooklyn för att se detta brasilianska lilla drama och vi var blott 18 personer som tänkt likadant. Det var skönt.

Val (Regina Casé) jobbar som hembiträde åt en familj där mamman är nån slags TV-stjärna och pappan konstnär. Hon har varit i familjen i många många år och sonen i familjen, Fabinho, ser henne nästan mer som än mamma än sin riktiga mamma. Dom har en fin och varm relation, kramas mycket och Fabinho kryper ner i Vals säng och sover ibland (och detta fast han är i dom sena tonåren). Mamman Bárbara (Karina Teles) är tacksam för allt Val gör men känner sig samtidigt lite svartsjuk. Hon tyglar det dock bra, är schysst mot Val och ser henne som en del av familjen.

Grejen är bara den att Val har en egen familj – också. Hon har en dotter som heter Jessica (Camila Márdila) och Val var tvungen att lämna Jessica hos sin pappa för att kunna åka till storstan, få ett jobb och kunna försörja sig. Varje månad har hon skickat pengar till dottern men det är över tio år sedan hon såg henne. Men nu är hon på väg! Jessica drömmer om att studera till arkitekt och utbildningen finns bara i huvudstaden. Jessica har dock inte förstått att mamma Val inte bara jobbar åt en familj utan även BOR där. Krocken blir rätt brutal både för Val, Bárbara och Jessica själv och för att inte tala om pappan som blir betuttad i Jessicas unga uppenbarelse.

Det som slår mig när jag ser filmen är hur extremt mycket Jante som bakats in i historien. På så sätt känns filmen otroligt ”svensk” och jag har inga problem alls att känna igen mig i det här ”vem tror du att du är”-mentaliteten som genomsyrar filmen. Jag känner att jag förstår alla karaktärers reaktioner, allt från Vals panik när Jessica ”känner sig som hemma” i arbetsgivarens villa till Jessicas frustration över att Val är ”köpt”.

Jag tycker helt enkelt väldigt mycket om den här filmen.

Publicerat

SNACKA OM FILM #25 – ”Hey Baby Doll!!”

Den här veckan blir podden snäppet allvarligare. Steffo och jag har gjort en undersökning, en livsviktig koll på sånt som rör oss alla, speciellt oss biobesökare. Det blev ett tungt, klargörande, viktigt och prassligt segment i avsnittet och hur otäckt det än var att spela in så var det värt det.

Vad händer för övrigt i veckans avsnitt? Jo. Vi listar tre roller var som Sverrir Gudnason skulle kunna göra bättre än originalet, jag har sett en riktigt bra film om en riktigt vanlig kvinna, Steffo har sett popcornaction och vi har gemensamt sett en ny film med en supercharmig Al Pacino i huvudrollen. En sjungande Al Pacino!

Sen är det dags för mig att fixa uppdraget, att kärleksbomba Michael Bay, regissören bakom mina älsklings-Transformers-filmerna. Bland annat. Han har gjort en del skräp också. Ganska mycket skräp helt ärligt men det struntar jag i just idag.

Summa summarum, det blev ett FULLSMACKAT avsnitt! God lyssning. Eller enerverande?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

HAIL, CAESAR!

Jag har en stark tro på bröderna Coen. Jag tycker om dom som filmskapare  – inbillar jag mig. Det känns liksom så, att dom är högpresterande, att filmerna dom gjort har passat mig som handen i handsken, att medelbetyget är högt. Men man behöver inte vara Janne Josefsson för  att spräcka den illusionen, det räcker med att gå igenom bloggen för att se att väldigt få av deras filmer fått högsta betyg och att ännu färre av filmerna som fått bra betyg faktiskt klarar en omtitt utan att känslan för filmen sänkts rejält. Och nu snackar vi REJÄLT.

När det gäller dagens film hade jag faktiskt sett trailern – men utan ljud. Det visade sig vara ett redigt mindfuck då jag inbillade mig att filmen var en musikal! Trailern ser nämligen ut som en sådan, en sång-och-dansfilm av härligt gammaldags märke. Men närå, det var en ”vanlig” film, dock med EN musikalscen som var så SJUKT bra att det är det enda jag egentligen minns av filmen. Channing Tatum alltså. Vilken klippa!

Hail, Ceasar är för övrigt något så udda som en påkostat hafsverk. Det känns som ett pärlband av mer eller mindre lyckade scener som Coen-bröderna på ett ganska krystat sätt lyckats få ihop. Antagligen har dom en baktanke med det hela, det går säkert att analysera ända in på molekylnivå vem Caesar, Jesus och filmbolagshöjdaren ska symbolisera, men jag känner att filmen inte direkt lockar mig till hjärngympa. Det är inte Mullholland Drive vi snackar om här, eller Enemy, näe, den här filmen presenteras som en bagatell och då behandlar jag den som en sådan.

Jag hade inga direkta förväntningar på filmen och känner mig således inte speciellt besviken, jag sitter mer här med en känsla av förvåning. Bröderna Coen. Kan dom inte göra nåt mer intressant än….detta? Och Jonah Hill på affischen? Hur många sekunder var han med i filmen? En talroll som bjussade på en HEL mening! Så okej att alla dessa stora skådespelarfejs är med i filmen men det är inga magnifika biroller, hostar man riskerar man att missa flera av dom helt. Josh Brolin är rätt träig i huvudrollen, George Clooney klär i rollen som Caesar och Scarlett Johansson är sur. Den enda som är värd biljettpriset är Channing Tatum!

.

.

.

Hail, Caesar blev månadens filmspanarfilm för att Carl valde den och vi var en stor samling filmbloggare som möttes upp på Saga 1 för en lördagsmatiné, sköna fåtöljer men obehagligt lite benplats. Här är kompisarnas tankar om filmen:
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps Filmrevyer
Jojjenito

Publicerat

WORLD OF TOMORROW

Vad jag vet ser Fripps filmrevyer-Henke sällan kortfilmer. Jag kan i alla fall inte påminna mig om att jag någonsin läst en kortfilmsrecension på hans blogg. Så när han skriver om en kortfilm han sett och som han dessutom ger högsta möjliga betyg så är det klart jag blir grund-nyfiken. Att bilderna han lagt upp från filmen DESSUTOM tilltalar mig ända in i benmärgen gör mig inte mindre sugen på att kolla in den lille filmen. Så jag gör det. Jag kollar in den. Jag kollar och framförallt – jag lyssnar.

Den handlar om en liten flicka, Emily,  och om en vuxen kvinna som berättar för henne om ett annat liv. Kanske hennes eget liv? Kanske det som komma skall? Är det flickan själv som vuxen eller är det någon annan? Jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker väldigt mycket om deras röster. Den lilla flickan är bara så himla gullig, hjärtat smälter!

Framtiden i denna lilla film gestaltas inte helt…mysigt. Jag får en ganska oskön känsla av den samtidigt som jag tänker att framtiden kanske inte är just framtiden, det är kanske vuxenlivet kontra den härligt naiva barndomen vi får se?

Hur som helst så är det en otroligt fin film och återigen fascineras jag över hur mycket bra-grejer som kan moffas in i blott sexton minuter film. Enkla streckgubbar, mönster och färger som gör att jag skulle vilja ha varenda bildruta som tavla på väggen och ljudbilden, elektroniskt, robotar, sköna småknastriga ljud. Don Hertzfeldt heter mannen bakom filmen. Begåvad kille to say the least!

Jag ger inte filmen högsta betyg men nästan. En otroligt sevärd kortfilm!

Här kan man hyra och se filmen.

Publicerat

Sista veckans filmtips från Moya: AN INVISIBLE SIGN

Det var kanske inte alltför intelligent att välja denna film som den sista i temat. Nånstans visste jag att det fanns en risk att den inte skulle nå fram till mig och det beror på Jessica Alba, skådespelaren som hittills aldrig lyckats nå mig med en enda känsla av positiv natur. Alba har huvudrollen i denna film och är med i nästan varenda bildruta som den unga tjejen Mona som älskar matte, mycket på grund av sin matematiklärare till pappa, en pappa som nu blivit sjuk och för att orka med denna vetskap hänger Mona upp hela sitt liv på siffror.

Mona beter sig som en fjortis men ska antagligen spela strax över 20. Tror jag. Mamman vårdar pappan i hemmet och en vacker dag – out of the blue – kastar mamman ut Mona för ”ett plus ett är inte tre längre, det är två”. Mona är stor nog att klara sig själv, tycker mamman, och Mona hamnar på gatan. Hon sover under tidningar i tre dygn innan hon är hemma igen bara för att bli utslängd igen. Mamman säger att dom ”bekostar hyran första månaden” (tjohooooo) och Mona lyckas hitta ett boende fort som tusan. Lyckan är fullständig (för mamman) när hon springer på en yvig kvinnlig rektor och lyckas få denne att – via ett telefonsamtal – anställa den outbildade Mona som ny mattelärare på skolan.

Alltså….det är mycket med filmen jag inte köper. Så många konstigheter. Samtidigt känns det som att under alla dessa otroliga karaktärer finns en fin historia som liksom ”fastnat”. Jag kan tänka mig att romanen som filmen bygger på, An invisible sign on my own av Aimee Bender, gör Mona betydligt större rättvisa än filmen (och Alba) gör.

Självklart dyker det upp ett kärleksintresse i filmen också, Ben Smith som spelas av den sympatiske Chris Messina och det är scenerna med honom som medspelare som räddar filmen från totalt haveri. J.K Simmons har också en biroll som matteläraren-med-siffror-som-halsband Mr Jones och hans uppenbarelse blir jag alltid glad över att se. Tyvärr är han med alldeles för lite i filmen för att göra nytta på riktigt.

Betygsmässigt hamnar filmen på en mycket svag tvåa. Med andra val av skådespelare i rollerna som Mona och Monas mamma (Sonia Braga) hade filmen definitivt känts starkare men jag tycker samtidigt att det går att skylla en hel del på regissören Marilyn Agrelo också. Hon har inte gjort så värst många filmer och för att vara krass, jag förstår varför.

Det här var sista filmen i temat ”Veckans filmtips från Moya”. Här kan du se en lista på alla filmer jag sett och skrivit om. Det har varit en jätteintressant resa att se filmer jag aldrig själv hade valt och jag måste säga att det har varit en ögonöppnare på många sätt. TUSEN TACK Moya för alla tips! Jag kommer garanterat se fler av filmerna du tipsat mig om framöver.

Nu blickar jag dock fram emot nästa tema som börjar redan om en vecka och jag kan lova att det blir något heeelt annat.

Publicerat

DEN UNGE ZLATAN

Alla har vi varit små. Alla har vi varit frågetecken där ingen kunnat veta exakt åt vilket håll vi är på väg. Som den där tränaren som sa att Zlatan lika gärna hade kunnat bli cykeltjuv, ja, om han inte hittat till fotbollen alltså. Kanske är det sant, kanske inte men det känns troligt. Vad hade J-O Waldner blivit om han inte fått tag på ett pingisracket i början på 70-talet? Hjärnkirurg? Plattsättare? Tankarna svindlar och ingen vet det rätta svaret.

Dokumentärfilmarna Magnus Gertten och Fredrik Gertten har gjort filmen om den unge Zlatan. 2001 gjorde dom dokumentärfilmen Blådårar 2 som skildrar när Malmö FF åkte ner i Superettan och året som följde som slutade med att dom gick upp i Allsvenskan igen. Många många mååååånga timmar film användes på Malmös unga oslipade diamant Zlatan Ibrahimovic men endast ett fåtal användes i den filmen. Nu har dom dammat av filmarkivet och använt dom punktmarkerade sekvenserna till filmen om Zlatan (och bara Zlatan) och det hade varit himla synd om dessa fallit i glömska för eftervärlden för det finns både en hel del matnyttigt OCH en hel del charmigt att visa.

Det skönaste med denna film är att den i motsats till dokumentären om Ronaldo INTE är en reklamfilm för Zlatan. Den här filmen visar hans sämre sidor, baksidan av ett hett temperament, ego-stilen han har och som gjort honom till den han är, samma ego-stil som inte är helt kompatibel med lagkamrater och ett vi-tänk. Vi får följa Zlatans resa från Rosengård i Malmö till den holländska klubben Ajax och filmen slutar i Italien, när han gör succé i Juventus.

Jag såg filmen tillsammans med min mamma och son igår kväll, det var en helt fullsatt salong och jag måste säga att det var roligt att se mixen av åldrar i nästan samtliga sällskap. Morfäder/farfäder och barnbarn, hela familjer, äldre par. Det känns som en familjefilm i ordets bästa betydelse, precis på samma sätt som Trevligt folk var. Jätteroligt att dokumentärer (och inte bara lättsamma komedier) kan fungera på det sättet!

Mitt betyg:

Sonens betyg:

(stark)

Mammas betyg:

 

 

Publicerat

THE LAST FIVE YEARS

När musikalmannen Filmitch tjongar upp en musikal på sin Årsbästalista från 2014 kan jag inte göra annat än att anta att den är bra. Jag läser inte så mycket mer om den, minns bara att jag läst om den på musikalveckan, men i ärlighetens namn minns jag nog bara att den fick 8/10 –  eller om det var 9/10 – i betyg. Jag hittar den på Itunes och snart är jag 39 kronor fattigare och en lördagsfilm rikare.

Anna Kendrick spelar Cathy, en tjej som kämpar för sin dröm att bli skådespelare och Jeremy Jordan spelar Jamie, den unge mannen som i sin tur drömmer om att bli författare. Dom träffas, blir blixtförälskade och filmen handlar om deras fem år långa förhållande.

Det speciella är att filmen börjar med att Cathy sjunger med tårarna rinnande nedför kinderna. Jag förstår att det är slut. Jamie är borta, ute ur hennes liv. Sen följer första sången som Jamie sjunger. Första förälskelsens superglada trudilutt. Och så fortsätter det. Ett spännande grepp i filmen faktiskt, det här med att Cathy börjar från slutet och slutar med början och Jamie gör tvärtom. Vi får liksom se deras liv med olika glasögon – samtidigt.

Dom är både väldigt väldigt duktiga tycker jag, jättefina röster och dom både sjunger och agerar med stor inlevelse. Det pratas nästan ingenting i filmen så det blir viktigt för filmen att rösterna verkligen funkar. Och Anna Kendrick är ju en QUEEN i denna typ av roller! Så SATANS bra hon är!

Jag hade trevliga 90 minuter med bra musik, en del av låtarna riktigt catchy precis som det ”ska” vara i en bra musikal. Kanske hade det behövts lite mer brutal sorg (eller liknande) för att filmen skulle fastna i magen hos mig men samtidigt, ibland är det skönt när det bara flyter på och är lite lagom ledsamt bara. Sevärd och trallvänligt och mysigt och bra, så skulle jag sammanfatta filmen.

Tack Filmitch för tipset!

24 timmar senare.

”And the clock said:
”Na na na na, na na na
Oh Schmuel, you’ll get to be happy!
Na na na na, na na na
I give you unlimited time!
Na na na na, na na na
So Schmuel, go sew and be happy!”
But Schmuel said
”No, no, it’s not my lot
I’ve gotta make do witht he time I’ve got”

Jag kan inte sluta sjunga på The Schmuel Song och nu har jag sett filmen två gånger till. En trea? Baaah!? Så fel.

 

Publicerat

13 HOURS: THE SECRET SOLDIERS OF BENGHAZI

Jag tänker på Mark Hanna i The Wolf of Wall Street. Ja precis, Matthew McConaugheys karaktär, han som var med på tok för lite i filmen. Han sa en sak som snurrar runt som en loop i min hjärna när jag tittar på Michael Bays senaste film 13 hours. Fugazi, Fugazi. It’s a wazy. It’s a woozie. It’s fairy dust. Så sa han. Fast jag tänker att han sa:

Fugazi, Benghazi. It’s a wazy. It’s a woozie. It’s fairy dust.

Så är filmen för mig. Som damm. Jag borstar av filmen som vore den dammråtta och vips, it´s a wazy, it´s a woozie, borta! Till saken hör att jag aldrig på förhand dissar en film av Michael Bay. Jag har ingenting emot honom som regissör, sådär som att jag vet att många andra har. Dom som skrattar åt karln, tycker han har kvinnosyn som en dinosaurie och gör filmer där en liten ask popcorn har mer djup. Så det var med öppna ögon och ett glatt sinnelag jag satte mig i biosalongen på Stockholm Filmdagar för att se filmen som utspelar sig under tretton timmar den 11 september 2012 i Libyen, närmare bestämt på den amerikanska ambassaden i Benghazi.

Jag skulle gärna förklara filmens handling lite närmare om jag haft den minsta aning om vad som hände. Jag tror det var sex amerikanska militärer filmen fokuserade på men när Cecilia sa att det var tretton höjde jag knappt på ögonbrynen, konstaterade bara torrt att ”fan va många jag missat”. Men hon menade timmar, inte snubbar och jag kände mig inte ens dum. För hur dum jag än är så kan jag med lätthet säga ”MEN DURÅ!” till filmen och komma undan med det.

Filmen är nämligen totalt ologisk. Den hoppar runt bland platser och zoomar in så många militärklädda och kamouflagemålade/skitiga män att det fanimej inte går att se skillnad på dom. Visst ropas det namn hit och dit men jag lyckas aldrig hålla reda på vem som är vem. Varför? För att jag inte bryr mig. Jag gör inte det. Jag bryr mig inte det minsta om vad som händer för jag hänger inte med.

Till saken hör att filmen visades utan text och det var en riktig bummer. Jag är dock inte säker på att jag hade tyckt bättre om filmen om jag kunnat läsa inantill. Ibland funkar det bara inte. Och hur mycket jag än gillar John Krasinski så tycker jag inte han funkar i denna typ av film. Han ser alldeles för snäll ut. Och jag fastnar lite i funderingarna kring honom och Emily Blunt, vilket GULLIGT par det är och nu ska dom bli föräldrar igen. Det är fint tycker jag. It’s a wazy. It’s a woozie. It’s fairy dust.


Jag såg filmen på Stockholm Filmdagar och det gjorde några av mina filmspanarkompisar också. Klicka på länkarna för att komma till deras tankar om filmen.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir

Vill du höra mig prata mer om ”Benghaziskiten”, lyssna på avsnitt 24 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

Fredagsfemman #211

5. Se Gudfadern på bio på tisdag!

Ett tips bara. I all välmening. Speciellt om du inte redan sett den.

.

.

.

.

4. Pilsnerfilm och hembiträdesboxen

För en vecka sedan skickade SF ut ett pressmeddelande att dom ingått ett sjuårigt samarbete med Studio S Entertainment. ”Vi är mycket entusiastiska över samarbetet och den energi och kunskap som Studio S för med sig. De har en gedigen erfarenhet av utgivningar av svenska klassiker boxade på dvd och deras position på dvd-marknaden borgar för framgång”, säger Ann-Kristin Westerberg, Executive Vice President Rights, Svensk Filmindustri. ”Vi är väldigt glada över vårt samarbete med Studio S. Det här är ytterligare ett projekt där vi på ett innovativt sätt försöker jobba med våra fantastiska svenska filmer och möta vår publik där de befinner sig”, säger Jenny Stjernströmer Björk, Chief Content Officer, Svensk Filmindustri.”Den här möjligheten är som att välja och vraka och även äta upp de allra bästa bullarna i ett gigantiskt konditori. Urvalet ur SF:s katalog kommer att göras med enormt mycket hjärta”, säger Stefan Nylén, box-producent på Studio S Entertainment. Alla verkar nöjda och glada och det är ju gott så. MEN jag kan inte låta bli att undra om det är 2016 eller 1982? Finns det verkligen ett sånt enormt sug efter samlingar med 91:an Karlsson, en uppföljare till Den stora hembiträdesboxen (där Tutta Rolf-filmen Vi som går köksvägen kommer vara restaurerad och digitaliserad av SF) samt ytterligare pilsnerfilmer? Är det bara jag som inte fattar grejen?

.

.

.

3. Vinsterna i Oscarstävlingen

Nio dagar kvar till Oscarsgalan och lika många dagar kvar att tävla. Och NU tänkte jag tjonga till och avslöja vilka VINSTER som står på spel! Den som gissat bäst får ett filmpaket på posten med Django Unchained (Blu-ray), Enemy (Blu-ray), Trevligt folk (DVD), Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann (DVD), This is the end (DVD) och Tracks (Blu-ray). Mitt medelbetyg på dessa filmer är skapligt högt! Vill du vara med i gissningstävlingen? Klicka här för att komma dit!

.

.

.

2. Hej Fredrik Eklund!

Jag har följt hans mäklarliv i TV-serien Million Dollar Listing New York, hans privatliv på Instagram och jag har läst hans bok. Han kan det här med att sälja kan man säga. Sälja och att använda sig själv som både personligt hjälpmedel och mervärde. Ikväll ska jag se honom livs levande på scen och jag inbillar mig att det kan bli en föreläsning utöver det vanliga. Jag kanske kommer high-kicka mig hela vägen hem sen?

.

.

.

1. Filmspanarträff!

Imorgon är det dags för Filmspanarnas februariträff och då är det Carl som väljer film. Vad kan det bliiii? Hur ska det gåååååå? Kan knappast bli sämre än förra månaden när jag valde film. Vi ses imorgon spaners!

.

.

Publicerat

Återtitten: SICARIO

Före.

Jag såg Sicario på Malmö Filmdagar i augusti förra året och jag har längtat efter att se om den sen dess. Jag gav den en fyra då med en guldstjärna på bröstet, fullt medveten om att det kanske kunde bli en höjning vid en omtitt. Det var så det kändes. Jag var lite tröttmössa när jag såg den, kunde bara ge den 99-procentig koncentration men nu är jag där, nu är det äntligen dags att se om den. Jag är tokpigg, full av koffein och förväntning, mobilen är avstängd OCH lagd i en byrålåda.Kom igen Sicario, give it to me now!

Efter.

Hjärtat slår så fort och så hårt att jag ser tröjan hoppa på bröstkorgen. Det här är SÅ JÄVLA BRA!  Filmen är så spännande och så välgjord med kanonkådespelare, musik, vyer, manus att jag inte kan göra annat än att buga, bocka, niga, ta i hand och ropa tack samtidigt. Det mullrade ända ner till grannen av musiken, dessa underbara brölande ljud. Jag tycker väldigt väldigt VÄLDIGT mycket om den här filmen MEN det blir ingen femma denna gången heller. Magkänslan säger nej och magkänslan bestämmer. Men att Sicario är en av dom bästa filmerna från 2015 står helt klart för mig. Det återstår att se hur långt upp på listan den hamnar när året ska sammanfattas. Vilken HÄRLIG återtitt!

När jag såg filmen 2015:

När jag såg filmen 2016: