Månad: februari 2016

Publicerat

SNACKA OM FILM #24 – ”Har du skrivit hela manuset redan?”

Nu är det torsdag och det bästa med torsdagar är inte vare sig ärtsoppa eller kvällsöppen färgbutik, det är att man kan få ett sprillans nytt Snacka om film-avsnitt i öronen. Det tycker jag i alla fall och då har jag ändå hört både råkopian, den klippta versionen OCH pratat in hela tjofaderittan in the first place.

Jag vet inte om Steffo och jag var lite klädsamt trötta den här veckan eller om vi helt enkelt bara var glada men det blev i alla fall ett väldans fnissigt avsnitt som gick som ett rinnande vatten att spela in.

Vi listar dom bästa filmerna som aldrig fick någon Oscar, jag har varit på bio och sett Michael Bays nya film 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi, Steffo har sett Vin Diesel döda häxor och vi båda har grottat ner oss i Amy Schumers Trainwreck. Förutom detta pratar vi om superhjältar och Steffo har kommit på tre helt nya hybridgenrefilmer som han gärna hisspitchar. Eller hischpizzar, beroende på uttal.

Så nu säger jag hej torsdag och hej dig som lyssnar! Hoppas du gillar avsnittet.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

REGRESSION

John Gray, en djupt troende man (David Dencik) kommer till polisstationen och erkänner våldtäkt på sin egen dotter (Emma Watson). Han minns dock ingenting. Ingenting alls. Polisen Bruce Kenner (Ethan Hawke) är misstänksam mot alltihop och tar hjälp av en psykoanalytiker (David Thewlis) som via hypnos försöker få reda på vad Gray  egentligen gjort.

Visst låter det bra? Visst låter det spännande? Visst låter det som en sådär film som man kan glida ner i spagat av att hitta för man blir så jävla glad. Kanonskådisar, ett manus som handlar om övergrepp och spännande religiösa saker, ett manus som dessutom är skrivet av Alejandro Amenábar, samma snubbe som skrev Vanilla Sky, The Others, Gråta med ett leende, Open your eyes och Agora och som även regisserade dessa filmer.

Han har regisserat Regression också så jag kan inte skylla på skit bakom spakarna heller. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skylla på för den här filmen FUNKAR VERKLIGEN INTE. Ingenting funkar. Den känns som en B-film, eller…..C. Jättetråkigt är det. Konstigt. Knepigt. Tråkigt. Jag vetefan, men SYND är det. Synd på så goda förutsättningar.

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: OCTOBER BABY

När Moya tipsade mig om October Baby blandade jag först ihop den med October Sky, den gamla filmen med en ung Jake Gyllenhaal. Det här är dock något helt annat.

Hannah (Rachel Hendrix) ramlar ihop på scenen under premiärföreställningen av en pjäs hon har huvudrollen i. Efter en massa tester på sjukhuset står det klart att ingenting är direkt fel med henne MEN det dyker upp en annan sak. Det visar sig att hennes omtänksamma gulliga föräldrar inte är hennes biologiska diton. Hannah är nämligen kvarlevan av en misslyckad abort och adopterad.

Självklart vänder detta upp och ner på hela hennes värld då hon hux flux har föräldrar som under 19 år ljugit för henne och ju mer hon nystar i detta ju fler hemligheter springer hon på.

När jag tittar på October Baby känner jag att jag tittar på en berättelse mer än en film. Det är ett ganska ovanligt tempo och känsla i filmen, det är nämligen samma tempo, samma långsamma musik genom precis hela filmen OCH karaktärsutvecklingen är absolut minimal. Alla beter sig likadant filmen igenom även när det radas upp svårigheter och problem som måste lösas. Dom vuxna pratar lågmält och respektfullt i alla lägen, Hannah gråter men blir aldrig arg och läkaren uppvisar högsta betyg i pedagogiskt närmande av patient.

Jag tycker ändå att filmen var rätt fin att titta på, det är skönt som omväxling när en film bara är ”puttrig”. Så det är inte filmens utförande som gör att betyget blir underkänt, det är bismaken av moralpredikan, av det religiösa förklarandet av vikten att kunna förlåta och det känns som filmen är en (luddig) inlaga i abortdebatten. Filmen känns precis som den är, dvs väldigt amerikansk och i just detta fallet blir jag inte jätteimponerad av allt som kan läsas in mellan raderna.

Jag tycker dock jättemycket om samspelet mellan Hannah och hennes pappa. Det vore en dröm att ha en pappa som honom, biologisk eller ej.

Nästa tisdag kommer den sista filmen i detta tema. Här kan se länkar till övriga filmer Moya tipsat mig om.

Publicerat

ALL ROADS LEAD TO ROME

Kommer du ihåg Ella Lemhagen? Den svenska regissören som fick sitt stora genombrott 1999 med sin tredje långfilm: Tsatsiki morsan och polisen? Sedan dess har hon gjort filmer som Kronjuvelerna, Pojken med guldbyxorna och Patrik 1,5.

Nu är hon tillbaka med en amerikansk-italiensk samproduktion, en romantisk komedi som utspelar sig i Italien med Sarah Jessica Parker i huvudrollen som tonårsmamman Maggie som flytt USA med sin rosahåriga dotter som fått för sig att hon ska ”ta på sig” skulden för den struliga pojkvännens droginnehav för att hon är ”ungdom” och straffet kommer bli lindrigare.

Maggie har hyrt ett hus som hon tydligen hyrde även för tjugo år sedan och som av en slump (slump? haha) visar det sig att den italienske pojkvännen från förr, Luca (Raoul Bova), fortfarande bor i huset bredvid och han dyker upp ungefär femton sekunder efter att dom parkerat den lilla gula (fula….tydligen) bilen. Och Luca bor där med sin gamla mamma Carmen (spelad av den gamla hetingen Claudia Cardinale, som av naturliga skäl inte är ashet länge. Hon är född 1938…)

Javisst, det blir såklart kärlekstrassel och det blir tonårsrebellande och gammal-tant-spränger-gränser och kulturkrockar gällande genusfrågor och….jag skulle kunna skriva ”yada yada yada” nu….eller ”gäsp”….eller ”vad synd”  för det är precis alltihop det där.

Äsch. Det stora – största – problemet med filmen är att det inte är något nytt under solen. Inget alls. Precis allt har setts och gjorts förut och därför undrar jag i mitt stilla sinne varför en massa människor upplever att en film som denna prompt måste göras?

Vad gäller Ella Lemhagens insats som regissör har jag ingenting att klaga på, jag tror hon gjort exakt det som ingick i löneöverenskommelsen. Att filmen känns intetsägande beror mer på Josh Appignanesi och Cindy Myers manus. Gamla rester är sällan kul.

 

Publicerat

ANOMALISA

Jag har hittills haft svårt för Charlie Kaufman. Jag gillar visserligen oftast udda figurer men just Kaufman har en hjärna jag uppenbarligen har väldigt svårt att förstå mig på.

I huvudet på John Malkovich, Eternal sunshine of the spotless mind, Synecdoche New York, Adaption, Human Nature…inga höjdare alls i min värld således. Så döm om min förvåning när jag börjar titta på Anomalisa och märker att jag knappt blinkar. Jag känner mig liksom rädd för att missa nåt och detta är alltså en film som berättar sin historia i sakta mak men den är bara så jävlans snygg!

Anomalisa är typ…dockteater. Och nu snackar vi inte dom tjeckiska dockfilmerna om Två snubbar som visades på Bolibompa, nej, Anomalisa är något helt annat. Figurerna är så mänskliga att jag ibland knappt fattar om det är stop-motion, ren animation, verkliga människor – eller en mix av alltihop. Det känns dessutom väldigt nyskapande att få se en riktig sexscen mellan två vuxna helnakna människor…hmm….dockor. Väldigt väldigt fint gjort alltihop!

Att se Anomalisa är som att besöka en helt ny planet. Jag älskar att vara där under tiden resan pågår men tycker samtidigt att det är ganska skönt när filmen är slut och jag kommer hem igen. Att se Anomalisa tar nämligen en hel del vad gäller koncentration och energi men den ger tillbaka hur mycket som helst. Den öppnar små små kreativa lådor i hjärnan på nåt vis, den får mig att känna glädje över att det finns människor som tänker utanför lådan på detta sätt vis, jag har ju fått resa både långt bort och långt in och allt detta på blott nittio minuter.

Det här är en biobiljett som verkligen är värd sitt pris.

 

I avsnitt 23 av podcasten Snacka om film pratar jag lite mer om denna film. Jag försöker bland annat mig på det omöjliga, det vill säga att uttala David Thewlis efternamn. Det gick inge bra. Prova gärna själv får du se, det är inte så himla lätt.

Publicerat

SPOTLIGHT

Alltså, det här med katolska präster och deras förkärlek för småpojkar är verkligen ett kapitel för sig. Och nu har detta kapitel fått en alldeles egen hollywoodfilm. Filmen Spotlight handlar nämligen om den sanna historien om dom grävande journalisterna på The Boston Globe som avslöjar prästers sexuella övergrepp på barn som katolska kyrkan mörkat i många många år.

En film som nominerats till hela sex Oscars har jag givetvis rätt höga förväntningar på och ”murvelfilmer” som genre gillar jag i princip alltid. Spotlight gör mig verkligen inte besviken på en fläck, däremot gäckar den mig på ett plan. Är detta en film som är FÖR perfekt? Det finns ingenting att klaga på, verkligen nada, men är det DET som gör att filmen rinner av mig som hett vatten på teflon?

Mark Ruffalo är superstabil som den nyseparerade journalisten Mike Rezendes och det känns som ett fräscht grepp att hans förhållande och ex-fru aldrig sätts i fokus. Kollegan Sacha Pfeiffer spelas av Rachel McAdams och hon är också bra, nedtonad och i det närmaste könlös – i positiv bemärkelse! I huuuuur många filmer som helst så hade Sacha per automatik varit nån sunkgubbig chefs mer-eller-mindre-envägs-kärleksintresse eller så hade det flirtats mellan kollegor eller så hade hon beskrivits inte enbart som yrkesarbetare utan även som en ”god hustru” om hon skött man och barn samtidigt alternativt ”misslyckad kvinna” om hon var singel, drack whisky och sket i disken (nä….inte sket, fel ord. Sudda sudda….struntade i disken menade jag). Här är hon ”bara” journalisten Sacha – vilket INTE är så bara.

Det är Mark Ruffalo och Rachel McAdams som knipit filmens skådespelar-oscarsnomineringar och det förvånar mig lite. Liev Scheiber som tidningens nya chefredaktör Marty Baron gör nämligen sin lilla roll riktigt bra precis som Stanley Tucci gestaltar Mitchell Garabedian med den äran. Michael Keaton är kanske filmens svagaste kort i mina ögon. Ett par högt uppdragna beiga byxor hjälper liksom ingen vart.

Jag har aningens problem med tidsbestämningen av filmen. Den verkar utspela sig i början av 2000-talet men det är mycket 80-talskänsla i filmen och kanske ännu mer 70-tal vad gäller kläderna. Eller så har dessa journalister inte begåvats med nån högre intressedos vad gäller mode och trender, så kan det ju också vara.

Regissören Tom McCarthys namn kändes bekant på nåt vis men jag kunde inte placera det. Vilket FAIL. Jag får fan skämmas nu! Han har ju regisserat The Station Agent, Win Win och The Cobbler och dessutom skådespelat i hela 39 produktioner enligt IMDb. Han bör ett jättebra jobb med Spotlight och – som sagt – det finns ingenting att gnälla på, den är verkligen sevärd och lätt att tycka om. Kruxet är bara – för mig – att den inte fastnar. Nu återstår det att se om Oscarsjuryn känner likadant.

Jag såg Spotlight på Stockholm Filmdagar tillsammans med några av mina filmspanarvänner. Här är länkar till deras recensioner:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Flmr
Movies-Noir
The Nerd Bird

 

I avsnitt 23 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om just denna film – och jag fick en chock kan jag säga!

Publicerat

THE INTERN

En 70-årig änkeman och pensionär (Robert De Niro) får jobb som praktikant på ett företag som säljer modekläder på nätet.

Ja du hör ju, bara DÄR tappar filmen mig. Troligt hörrö, trooooligt!?! Det spelar ingen roll om chefen Jules (Anne Hathaway) anlitar praktikanter för att få ner lönekostnaden på företaget, hur i helvete skulle en gammal man som knappt kan hantera en dator, än mindre har koll på dagens modeindustri, få jobb på ett sådant ställe?

Jag satt och eldade upp mig så till den milda grad i soffan att jag faktiskt tänkte stänga av. Jag förstår manusförfattaren och regissörens Nancy Meyers baktanke med filmen, att göra nåt nyskapande som funkar över åldersgränserna och kanske även över könsbarriärerna då den unga kvinnan är chef och den gamle gubben anställd men vafan, kom igen, något bättre än detta går det väl att knåpa ihop, typ. Eller?

Anne Hathaway är en klippa som vanligt, Robert De Niro är det inte, birollsinnehavarna sköter sig väl men manuset är så ytligt skrivet att det mesta bara känns banalt. Nä, det här var inget för mig. Filmen gör mig bara sur. Todilooo, nu gör jag nåt annat. Kollar På spåret-finalen till exempel.

Publicerat

Fredagsfemman #210

5. Deadpool

Idag har den senaste seriehjältefilmen biopremiär. Deadpool heter den. Nu har Ryan Reynolds fått en chans till att vara färgglad och over the top trots att det inte gick nåt vidare förra gången (i Green Lantern). Jag är lite nyfiken på filmen, det är jag faktiskt men jag VILL INTE gå på bio. Svårlöst problem i nuläget. Antingen ger jag efter eller så får jag vänta på bättre tider. Eller så får jag helt enkelt strunta i att kalla detta för ett problem för det är ju inte sant.

.

.

.

4. Tävlingspåminnelse

Du glömmer väl inte att vara med i Oscarstävlingen? Klicka här för att komma dit!

.

.

.

.

3. Romantisk klassiker på bio

På söndag är det Alla hjärtans dag och då slår SF på stort och visar den romantiska komedin När Harry träffade Sally från 1989. Kul grej! Bra film!

.

.

.

2. Jorå! Såklart det blir Fiffi blogs Oscar även i år!

Tänker du vara vaken under Oscarsnatten? Vill du ha alternativt sällskap? Jag kan lugna er (fyra) som mejlat mig och frågat, ja jag kommer liveblogga mig genom Oscarsgalan precis som ”vanligt”. Det är bara att klicka in här på bloggen under natten så kommer det vara ett chattfönster öppet och du kan vara med och skriva dina tankar om vinnare, klänningar och botoxkinder tillsammans med mig och alla som vill vara med. Ett bra sätt att hålla sig vaken på om inte annat. Natten brukar gå huuuur fort som helst. KUL ska det bli!

.

.

.

1. Tips på finfina filmbloggare och finfina kärleksfilmer

Tiden går så fort… För två år sedan hade jag ett litet Alla hjärtans dags-tema här på bloggen när jag skrev om filmbloggare JAG tycker om och kärleksfilmer DOM tycker om. Jag tycker det blev en fin vecka även om jag kanske retade upp någon litegrann när jag skrev att jag tyckte Chaplin var ”lite äcklig”. Så här kommer tips på både bloggar och filmer som tål att läsas och ses alla dagar på året – inte bara på söndag. Här hittas alla bloggare och alla filmerna.

 

Publicerat

SAULS SON

Det är 1944 och den judisk-ungerske mannen Saul (Géza Röhrig) är fånge i Auschwitz. Han jobbar i ett sk sonderkommando, föser in sina jämlikar i gaskammaren, städar bort kropparna efteråt och kremerar liken. Han har samma kläder dag ut och dag in och det röda krysset på ryggen känns självlysande i de för övrigt smutsbruna omgivningarna.

En dag när dörrarna till gaskammaren öppnas och högen med kroppar ska avlägsnas ser Saul en liten pojke. Han hajar till. Är det hans son? Saul fixar inte att kremera pojken bland alla dom andra utan bestämmer sig för att försöka leta upp en rabbi och ge sonen en värdig begravning.

Sauls son vann Juryns stora pris i Cannes och är nominerad till Bästa Utländska Film på Oscarsgalan. Visst är det en bra film men jag känner mest att det är ett ganska spretigt koncentrationslägerdrama i Instagramformat. Filmens storhet är nämligen formatet.

Bilden är kvadratisk och man får hela tiden se Saul i närbild men med kort skärpedjup. Bakgrunden är alltså ALLTID suddig. Suddigheten gör att det är ganska jobbigt för ögonen att titta på filmen MEN det tillför också en känsla av att befinna sig i en ”bubbla” och i detta fall en jävligt obehaglig sådan. Dom suddiga döda kropparna blir bara ett sammelsurium av hemskheter som man anar runt omkring och jag kan tänka mig att det är precis så dessa judar uppfattade situationen.

Så…även om jag sett filmer från koncentrationsläger som jag tyckt varit manusmässigt och filmiskt bättre så har jag nog aldrig känt mig så närvarande och ”på plats” som under visningen av Sauls son. Antagligen är det just därför som jag efter halva filmen ”stänger av”. Hjärnan vill inte vara med, hjärtat säger byebye, magkänslan snoozar och jag kan inte göra ett skit åt det. Jag inbillar mig att det beror på att filmen går lite på tomgång MEN det kan ju också bero på att jag inte kan ta in mer. Det känns….mänskligt…..på nåt sätt ändå, att inte orka. Och att inte orka och att blunda är inte samma sak.

Sauls son har biopremiär 12 februari. Jag såg filmen på Stockholm Filmdagar tillsammans med några filmspanarvänner. Länkar till deras recensioner finns här nedanför  när dom är publicerade.
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Har du inte sett den?
The Nerd Bird

Publicerat

SNACKA OM FILM #23 – ”Det är du som är ängslig!”

Alltså, det här med musikaler, det är ett kapitel för sig. Både jag och Steffo tycker det är en mysig filmgenre men jag har full förståelse för alla som tycker det är bra skumt med vuxna människor som brister ut i sång här och där. I veckans avsnitt listar vi i alla fall tre musikalfavoriter var och pratar om en av årets stora Oscarsfilmer, Spotlight.

Vi pratar om svensk film är ängslig eller inte, om filmstöden ges till ”rätt” filmer eller inte och om man med glädje vill betala 120 spänn för att se hemlösa drogmissbrukare på film? Det blir ett litet flummigt snack men så kan det bli när det inte finns några rätt eller fel, bara åsikter. Och vad gäller uppdraget så har jag gått in för det med full och hår, jag skulle nämligen bevisa för Steffo varför 1972 var ett mycket bättre filmår än 1965. Vilket det ju är. Såklart.

Sen har jag sett en animerad film som har biopremiär imorgon och Steffo har sett tre-filmer-i-en, kan man säga. Välkommen till filmpodden som denna vecka en smula ettrigt handlar om både ditten och…tadaaaaaa….datten.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

Publicerat

FILMÅRET 1994

Filmåret 1994. I mina ögon det näst bästa filmåret i historien. Att ta ut blott tio filmer till en lista är ungefär lika svårt som att välja vilket av ens barn man gillar bäst. Så jag gör som när jag väljer barn, jag går på magkänsla, dagsform och vem som kliar mig längst på ryggen.

Så here we go. Tio fiffiliniska guilty pleasure-filmer. Tio kalasrullar. Tio underverk. Tio filmer som jag sett en sisådär 150 gånger om jag slår ihop dom. Sådärja. Förväntningarna är nere under fryspunkten nu va, haha? Glöm inte kolla bubblarna också. Dom är många och finfina och alla hamnade på en trivsam och värdig elfte plats.

10. Klienten
(The Client, Regi: Joel Schumacher)

Det här är inte bara Susan Sarandons bästa film, hon bodde dessutom i en lägenhet (i filmen) som hade gula väggar och bruna möbler och jag fick nån idé att det där var PRECIS min stil. Så när jag sett filmen målade jag gult och köpte nya möbler. Det höll tre veckor sen var jag tillbaka i ”min” stil igen. Jag har gjort så några gånger i livet. Målat om för att det ska se ”vuxet” ut hemma. Provat ”kaffe latte-brunt” och sånt. Går åt helvete varenda gång. Men Klienten är bra som tusan. John Grisham skrev boken, Joel Schumacher regisserade och jag gav den 5/5 då och 4/5 nu. Det hade räckt till en topp-tre-placering vilket år som helst – utom 1988 och 1994.

.

.


9. Léon
(Regi: Luc Besson)

Nu kommer vi till en modern klassiker. Det här är en film som förtjänar en uppföljare. En Mathilda-film. Jag vill veta hur det gick. Jag har tänkt på  Léon och Mathilda i tjugotvå år nu, räcker inte det? Svaret är nej, det gör det inte, för när jag ser en riktigt bra film så släpper den inte. Den släpper aldrig. Léon är 5/5 och Luc Bessons näst bästa film. Den bästa gjorde han 1988.

.

.

.

8. Il postino
(Regi: Michael Radford)

”En film om kärlek, vänskap och den magiska känslan av att få ett handskrivet brev.”  Så skrev jag i min recension av denna film, denna vackra lilla mysiga italienska pärla till film. Massimo Troisi spelar Mario Rouppolo, en anspråkslös man som drömmer om kärlek och vill lära sig ordens bevingade makt på kvinnorna av den chilenske poeten Pablo Neruda som bor på den italienska ö där Mario arbetar som cyklande brevbärare. Troisi spelar sin Mario så fint och det är hjärtskärande att han dog dagen efter sista inspelningsdagen blott 41 år gammal och att han – liksom Heath Ledger ett antal år senare – kom att postumt bli Oscarsnominerad för sin roll.

.

.

.

7. When a man loves a woman
(Regi: Luis Mandoki)

Vad säger man om en film som denna för att någon som inte har sett den ska se den? Att den handlar om kärlek? Ja, det gör den. Att den handlar om alkoholism och medberoende? Ja, för det gör den. Att den har barnskådisar som banne mig inte behöver skämmas för sin insats? Ja, det har den. Att Andy Garcia och Meg Ryan har en personkemi jag tror på till 100%? Helt sant.  Att den innefattar allt detta och mer därtill utan att vara tung som en säck gråsten och ångestprojicerande? Jepp. Det med. Svinbra film, helt enkelt!

.

.

.

6. Pulp Fiction
(Regi: Quentin Tarantino)

Den började på en trea, det gjorde den. Mitt första besök i Tarantinos värld var liksom inte helt…okomplicerad. Jag var överväldigad och uttråkad på samma gång och det visade sig att filmen behövde en hel del tittar för att ”komma ikapp sig själv” i min hjärna. Den är komplex och enkel samtidigt. Egentligen har den allt. Härlig film är det hur som helst – och den är inte en trea längre.

.

.

.

5. True Lies
(Regi: James Cameron)

Harry Tasker (Arnold Schwarzenegger) kan det mesta. Han kan skjuta, springa fort, spränga, döda (men utan blod), dyka, byta kläder i ett rasande tempo, ratta flygplan och styrdansa. Han kan också det där med avlyssning vilket visar sig komma väl till pass när han får för sig att frugan (Jamie Lee Curtis) är otrogen. Att True Lies är en av mina absoluta guilty pleasure-filmer kanske förvånar en del – men inte mig, haha. Den har nämligen ALLT! Så satans underhållande från första sekund till sista och James Cameron visar att han kan göra film på det där ”riktiga” sättet, alltså innan han började blanda in smurfblå avatarer och sån skit i produktionerna.

.

.

.

4. Speed
(Regi: Jan de Bont)

Jävlar vilken bra kemi dom har, Sandra Bullock och Keanu Reeves. Och jävlar vad coolt det blev att köra buss hux flux. Speed är för mig kanske den enda actionfilm som i milliliter svett vid tittning kommer upp i samma nivå som Die Hard, för det här ÄR spännande fanimej PÅ RIKTIGT. Dennis Hopper som bad guy, klaustrohissar åsså bussen som inte får bromsas. Jiihhaaaaaa, krasch boom bang va bra det är! Fem plus då, fem plus nu!

.

.

.

3. Dum & dummare
(Dumb & Dumber, Regi: Peter Farrelly och Bobby Farrelly)

Jag skulle faktiskt kunna drista mig till och säga att detta är den roligaste komedi som gjorts. Som finns. Som spelats in. Som kommits på. Det är tveklöst den komedi jag sett flest gånger och jag verkar inte tröttna på den. Alls. Heller. Jag gillar att skratta och den här filmen får mig att skratta. Alltid. Hur illa det än är ställt med humöret. Fem av fem. Always forever änd ever.

.

.

.

2. Lejonkungen
(The Lion King, Regi: Roger Allers och Rob Minkoff)

En av världens bästa filmiska öppningsscener. En historia som berör mig ända in i märg och ben. Kanonmusik. Jeremy Irons. Topp-tre-bästa-Disney-filmerna-genom-tiderna. En underbar film. Och sorglig också.  Funkar lika bra med svenska röster som i original. En av dom mest minnesvärda biobesöken i mitt liv. I Hollywood. På premiären. Jag grät så mycket så jag fick hinka Resorb efteråt. Och tjejen som sjöng ”En värld full av liv” på barnens dop. Circle of life. Då grät jag igen, rätt ner i dopfunten. Satan vad härligt det är med film egentligen, va?

.

.

.

1. Forrest Gump
(Regi: Robert Zemeckis)

Kloka jättefina Forrest Gump. Han fattar grejen. Han fattar allt. Han har så mycket att lära oss andra och han HAR lärt många så mycket med sina chokladbitar och tankar om livet. Ibland undrar jag hur jag hade varit om Forrest Gump-filmen inte fanns. Jag tror faktiskt inte jag varit samma person som jag är nu. Jag tänker att det är bra att gilla film, att det är trevligt att kunna ta till sig film och faktiskt – ibland – kanske till och med bli en bättre människa i slutändan tack vare sitt filmtittande. Jag tror man får hitta sin egen Messias här i världen och Forrest Gump är min. Han är mer sanning för mig än alla visdomsord Kay Pollack, Mia Törnblom, Dr Phil och Paulo Coehlo delar med sig av – sammantaget.

.

Bubblare: Den röda filmen, Nobody´s fool, Den vita filmen, Muriels bröllop, Love affair, Döden och flickan, Nattvakten, Farinelli, Puppet Masters.

.

Idag skriver fler filmspanare om filmåret 1994. Klicka på länkarna för att komma till deras listor.
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Filmitch
Movies-Noir
Fripps filmrevyer
Flmr
We could watch movies

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: KEITH

Veckans filmtips visar en kärlekshistoria mellan en ung tjej vid namn Nathalie, en såndär tjej som har allt och ÄR allt, ja du vet, snyggast i klassen men ändå schysst, läshuvud OCH duktig på sport och har en massa kompisar och den där killen Keith, han som är ”svart och svår  – 17 år”.

Opposites attract heter det ju och i det här fallet är det verkligen så. Dom har egentligen ingenting gemensamt annat än att dom delar bord på kemilektionerna och Nathalie tycker Keith verkar annorlunda och spännande och Keith tycker Nathalie är snygg. Nathalie är ihop med Rafael men träffar Keith ändå på fritiden på nåt slags ”icke-dejter” och Rafael börjar bli svartsjuk.

Nu känns det – precis som det har gjort i halvtid med så många av av filmtipsen jag fått från Moya – att jag förstår vart filmen är på väg. Jag tänker att det är en ”vanlig high-school-film”, att jag vet vad jag ska få se, att det är ett kärleksdrama jag tittar på. Men icke sa Nicke, så är det inte. Filmen vänder hux flux när Nathalie hittar en viss sak i Keiths ficka och sen blir filmen något annat och något bättre.

Jag tycker filmen börjar väldigt segt och då jag inte känner igen någon av skådisarna har jag liksom ingenting att ”hänga upp” mig på. Men att sitta kvar och fortsätta titta och ta in det jag ser, det gav utdelning. Filmen växer allt eftersom och sista tredjedelen är riktigt bra.

Jag kan ärligt säga att det här är en film jag aldrig ens hittat på egen hand och det är därför detta tema är så himla roligt. Att jag egentligen inte tillhör målgruppen förstår jag men jag tycker filmen är godkänd och jag kan verkligen förstå att den hittat sin publik bland yngre filmintresserade.

Här kan du hitta länkar till tidigare filmer i detta tema. Nästa tisdag dyker jag ner i nästa filmtips från Moya.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: Den japanska och den amerikanska versionen av PULSE

Då var det dags igen. Dags att prutta i byxan åt en japansk skräckfilm, en såndär film som min jobbkollega beskrev som ”man tror nästan att dom dödar folk på riktigt-film”. Kanske är det även dags att återigen sucka lite förnumstigt åt en amerikansk remake som bara blev… ”sådär”? Eller bjussar jag mig själv på SM i fördomar nu? Kan utfallet måhända bli nåt annat? Vi får se. Nu ska jag grotta ner mig i Pluse X 2 i alla fall.

När den japanska Pulse kom 2001 var Internet täääämligen nytt. Inte så nytt att det nästan inte fanns men heller inte så vanligt att alla förstod hur det funkade. Här är det nämligen klurigt även för unga människor att hantera både webben och en dator och det märks främst i en scen där en av huvudrollskillarna, Kawashima (Haruhiko Katô) får hjälp av en datakunnig tjej som förklarar hur han ska kunna spara adressen till den där sidan på nätet som ”spökar”. Print screen pratas det om. En hel del faktiskt. Det heter visst Print screen även på japanska.

Pulse handlar alltså om ett gäng japanska studenter som via skärmen på sina datorer för frågan: Yûrei ni aitai desu ka? (Vill du träffa ett spöke?). Spöket ”får” ungdomarna att begå självmord på lite olika sätt och vissa av dessa, ja speciellt ett kanske, ser otroligt verklighetstroget ut. Jag tänker på scenen med en människa som hoppar från hög höjd och splattar ner i marken och att denna scen inte är klippt. Snyggt gjort. Och lite otäckt.

Annars är det inte mycket i den här filmen som ÄR otäckt. Ibland kallas denna typ av skräckfilm för Slow Bore Horror, alltså saktfärdiga tråkiga skräckisar på ren svenska. Jag vet att många ser japanska skräckfilmer överlag som både slow och bore MEN jag är inte en av dessa. Slow, javisst, men sällan bore.

Pulse är dock urtypen av en Slow Bore Horror-film för mig. Tempot är så långsamt att jag har svårt att hålla mig vaken och scener som borde vara pulshöjare blir det sällan. Ljudet av en plastvägg är nog det som skrämmer mig mest, eller…ja….tänk dig ett tjockt duschdraperi mitt i lägenheten. Känslan när man drar det åt sidan blir som att komma hem till en hemmapulande obducent med kitschig heminredningssmak, typ. Tror jag. Jag känner inte så många men jag kan tänka mig att det är så det skulle kunna se ut.

Den amerikanska versionen har inte tagit efter det långsamma tempot direkt. Denna film kom 2006 och känns betydligt modernare i sin framtoning. Det är fortfarande en muggig, grå, mörk, trist känsla i filmen men det är snabbare klipp och lite mer ”action” på direkten. Efter en kvart har jag fått en otäck stämning i kroppen fler gånger än under två timmar med originalversionen.

Det underlättar att Kristen Bell spelar huvudrollen, både för att jag gillar henne och av den enkla anledningen att jag känner igen henne. Jag känner liksom sympati lite lättare för henne på nåt vänster, dom japanska skådespelarna kändes så väldans bleka i jämförelse.

Hela den här ”internetgrejen” som grundstoryn kretsar kring känns på nåt sätt mer ”på riktigt” i den här filmen. Datorerna är lite mer uppdaterade och beteendet kring att ”surfa på nätet” känns väldigt mycket mer naturligt. Jag tror liksom mer på filmen nu.

Om spökena i den japanska versionen var så grå att dom lätt smälte in i den skuggiga bakgrunden är dom amerikanska spökena desto mer framträdande. Dom går inte att missa. Det dyks fram både det ena och det andra ut datorskärmar, väggar och torktumlare och ja, jag hoppar till både en och två gånger. Tre och fyra också kanske. Ja, fem med.

Fasiken, det är verkligen en funktionell skräckfilm jag ser! Vad hände? Den amerikanska versionen är ljusår mer sevärd än den japanska, det hör inte till vanligheterna.

Pulse (Originaltitel Kairo)
Produktionsår: 2001
Regi: Kiyoshi Kurosawa
Speltid: 118 minuter

 

Pulse
Produktionsår: 2006
Regi: Jim Sonzero
Speltid: 90 minuter

 

 

Publicerat

THE DANISH GIRL

Einar Wegener (Eddie Redmayne) var en dansk konstnär, gift med Gerda (Alicia Vikander) som även hon var konstnär. Äktenskapet var barnlöst, lyckligt, tryggt och innerligt och dom hjälptes åt på alla sätt dom kunde. Einar ställde till exempel ofta upp som modell för Gerdas kvinnomålningar.

Sakta men säkert glider Einar in mer och mer på det här med att klä sig i kvinnokläder och utan att mörka det minsta för sin fru låter han sina undanpressade tankar och känslor komma upp till ytan när han iklädd klänning, smink och peruk börjar visa sig bland folk och kalla sig Lili Elbe. Gerda följer med, hon stöttar och försöker förstå även om det självklart är svårt. Det var ju trots allt Einar – en man – hon gifte sig med.

Det tog en minut, en (!) minut, för hjärtat att börja slå fortare och hjärnan att tänka ”jävlar vad bra det här är!”. Ibland blir det så. Tonen, känslan, skådespelarnas blickar, allt bara stämmer direkt. För är det någonting The Danish Girl är så är det skådespelarnas film. Eddie Redmayne som Einar/Lili och Alicia Vikander som Gerda, det finns inte superlativer nog som beskriver vad dom lyckas med i den här filmen. Dom är helt enkelt underbara tillsammans. Magiska. Fantastiska. Jag radar upp alla floskelord som finns men dom ÄR allt detta. Det här är skådespeleri på en nivå man sällan ser och finns det en rättvisa i Oscarvärlden får vi se dom båda på scen under oscarsnatten.

Jag skulle kunna drista mig så långt som att säga att Alicia Vikander är den mest begåvade skådespelerskan vi haft i detta land, ALLA andra inräknade. Dom där mikroskopiska ryckningarna i ögonvrån när hon ska visa svalda men förbjudna känslor, den där självklarheten framför kameran.

Eddie Redmayne var bra föra året när han vann en Oscar för sin roll som Stephen Hawking i The theory of everything men här har han lyckats kliva upp ännu ett snäpp. Nu inkluderar han stort mod i skådespeleriet och uttrycker alla känslor med en transparens som är….exceptionell. Hans ansikte är dessutom i extrem närbild i många scener, han kan liksom inte gömma sig. Det är all in eller inte alls.

Filmens regissör Tom Hooper vann en Oscar för The King´s speech 2011 och han är verkligen uppe där bland dom riktigt stora. Att lyckas göra biografifilmer så bra som han gör är få förunnat.

Einar blev sedemera Lili på riktigt, hon var den första kvinnan i världen som genomgick en könskorrigering. The Danish Girl är en fin hyllning till henne, till Gerda och till alla som är modiga nog att leva sina liv så som det var meningen.

Vill du höra mer om den här filmen kan du lyssna på Snacka om film, avsnitt 22. Där pratar jag om den.

Publicerat

CREED – THE LEGACY OF ROCKY

Det är klart att det är som julafton att få se Rocky Balboa på film igen! Fan alltså, jag får försöka svälja ner den där gråtklumpen i halsen varannan sekund för att inte bryta ihop fullständigt men det är det värt. Jag sväljer och sväljer. Hej Rocky! Jag har saknat dig!

Rocky Balboa har blivit gammal. Han har varit med om en hel del och det syns och märks. Jag märker att dom tidigare Rocky-filmerna liksom snabbspolas i mitt huvud för att komma i fas, alla stora upplevelser, sorger, vinster, kärlek och träningstimmar. Det är nåt alldeles speciellt med den där rollfiguren, han är så ”på riktigt” som en rollfigur kan bli och det känns som att ingen filmkaraktär betyder lika mycket för Sylvester Stallone som Rocky gör. Dom har ju liksom följts åt ett tag, fyrtio år för att vara exakt. Nästan hela mitt liv.

I den här filmen är det dock inte Rocky som är huvudperson, inte på pappret i alla fall. Creed handlar (naturligtvis) om Apollo Creeds son Adonis (Michael B. Jordan) som aldrig hann träffa sin pappa men som hela sitt liv har boxats – men kanske inte alltid i en boxningsring. Efter ett liv i samhällets utkant vill han satsa helhjärtat på boxningen och letar upp sin pappas antagonist och vän Rocky för att förhoppningsvis få en personlig tränare som kan sina saker.

Det finns mycket med filmen att nämna på plussidan. Känslan är en sak, färgerna, Philadelphias bakgator och interiören i träningslokalen en annan. Tänk att få köpa en gammal ingrodd boxningslokal och ha den som bostad! Jag skulle inte ändra ett dugg, ställa in en stor knallröd soffa bara, det räcker. Och kanske vädra ett halvår.

Självklart slår hjärtat extra hårt alla scener med Rocky i bild, det är då filmen liksom bränner till. Två scener blev riktigt jobbiga (en på sjukhuset samt den som utspelar sig i omklädningsrummet och inkluderar broschyrer), då rann tårarna i en strid ström nedför kinderna. Lika bra som dessa scener är lika skrattretande farsartad skitdålig är (nästan) slutscenen, den med motorcyklar som åker på bakhjulet som extra krydda. Filmen känns överlag ganska ojämn och – som vanligt – lite för lång med sina 133 minuter.

Regissören Ryan Coogler regisserade Michael B. Jordan i sin förra film Fruitvale Station från 2013 men Michael har hunnit göra två filmer sen dess varav Fantastic Four är den senaste. Coogler är en duktig regissör, inget snack om den saken. Han lyckas bra med Creed och jag känner mig riktigt nöjd. Betygsmässigt pendlar filmen mellan en trea och en fyra med ett par fem-plus-scener och en riktig kalkon. Trean jag ger är kanske liiiite snål men den är stark och nu är jag jättepepp på Creed II, filmen som GIVETVIS kommer bli av!

Vill du höra mer om den här filmen kan du lyssna på Snacka om film, avsnitt 22. Där pratar både jag och Steffo om den. Eller pratar är kanske fel ord, vi kärleksbombar den!