Månad: februari 2016

Publicerat

Fredagsfemman #209

5. What´s the catch med Domhnall Gleeson?

Okej, om vi ser till enbart dom tre senaste åren så har vi sett Domhnall Gleeson i dessa filmer: About Time, Frank, Calvary, Unbroken, Ex Machina, Brooklyn, Star Wars: The Force Awakens och The Revenant. Inga små fjösfilmer direkt. Men hur kommer det sig att denna – i mina ögon – måttligt habile aktör lyckas ro hem både huvudroller och tongivande biroller gång på gång på gång? Nån som fattar grejen med honom? Storheten? Alltså jag tycker inte han är helt usel, det är inte det jag säger, jag tycker bara han är alldeles för blek jämfört med rollerna han förväntas axla.

.

.

.

4. Chelsea Does

En riktigt skön komma-hem-från-jobbet-och-titta-med-ena-ögat-men-snart-sitter-man-i-soffan-med-en-kopp-kaffe-serie som finns på Netflix. Komikern Chelsea Handler testar grejer och ifrågasätter både det ena och det andra. Ytligt och djupt samtidigt – och roligt!

.

.

.

.

3. Nostalgifest med Arkiv X anno 2016

Det räcker att höra introt så är jag hemma. Jag tyckte så MYCKET om Arkiv X när det gick ”förr” och jag tycker om det nu också. Det är som om tiden stått…..still. Himla himla härligt!! Och synd att det bara är sex avsnitt.

.

.

.

.

2. Rocky Balboa

En sån superfin filmkaraktär han är egentligen, Rocky Balboa! Och vilken resa han startade 1976, Sylvester Stallone, när han skrev manuset till Rocky, lyckades få några snubbar med stålar att fatta grejen, vägrade se Burt Reynolds i rollen och stod på sig. Fick han inte spela rollen själv blev det ingen film. Fyrtio år har gått. Rocky är gammal nu men i filmen Creed är han inte bara äldre utan även BÄTTRE än någonsin! Det finns INGENTING som tyder på att NÅGON kan slå Stallone på fingrarna på Oscarsnatten. När han vinner ska jag liveblogga och dricka skumpa samtidigt och kanske gråta en skvätt. Så det så.

.

.

.

1. MELLOOOO!!!

Ett år går så fort, imorgon börjar det igen, Melodifestivalen! Årets sex bästa lördagar och dom radas upp som ett discoblinkande pärlband under årets mörkaste tid. Himla himla mysigt!!

.

.

.

 

Publicerat

POINT BREAK

För din egen skull, se inte denna film.

Den här filmen är så obeskrivligt dålig på vartenda sätt jag kan komma på och det gör mig så förbannad att det går att bränna 105 000 000 dollar på….det här! På….ingenting.

Tänk så många svältande barnmunnar dessa pengar hade kunnat mätta. Tänk så många mindre och klurigt kreativa filmer som hade kunnat spelats in för samma pengar. Det här är bara så hjärndött, fult, tråkigt och extremt aurafattigt. Det gav mig mer att följa Matias Varelas Instagram under inspelningstiden än att se den färdiga filmen, jag tycker dessutom att han är med på tok för lite. Kolla gärna intervjun med honom på Babel Bio också för han är inte bara en kanonskådis, han känns som en störtskön snubbe privat också.

Men….om du aldrig trott på mig förut, gör det nu. Det är bortkastad tid, pengar och LIV att se denna film. Lyssna och tacka dig själv på förhand.

Jag såg filmen på Stockholm Filmdagar tillsammans med ett gäng andra filmspanare. Här finns länkar till deras texter om filmen. Läs! Och läs speciellt om du inte tror på mina ord här ovan.
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Fripps Filmrevyer

Publicerat

SNACKA OM FILM #22 – ”Trånande mogen kvinna”

ÄNTLIGEN är vi framme vid avsnittet när vi pratar om CREED! Och vi pratar DJUR också. DJURSKRÄCKISAR för att vara mer precis. Och jag gör bort mig å det grövsta men får skylla på nån form av djurisk afasi eller nåt, det är det enda jag kan göra.

Sen listar vi våra favoritfilmer med SUSAN SARANDON, jag pratar om THE DANISH GIRL och Steffo har sett en NY film med Simon Pegg.

Förra veckan gav SOFIA oss i uppdrag att pitcha en hyllning för ALAN RICKMAN under årets Oscarsgala och vi slår våra kreativa huvuden ihop och flummar så det stänker om det. Sen får jag ett nytt uppdrag som blir nåt redigt att bita i. Som om det inte alltid är det förresten.

Så den här gången hälsar vi välkommen till ett podcastavsnitt i princip utan irriterande biljud men med en hel del skönt filmsnack. Precis så som det är tänkt.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

AFTERSHOCK

Ett kompisgäng bestående av tre amerikanska killar är på semesterresa i Chile. Det är sprit, det är tjejer och det är nattklubbshäng. Dom träffar på tre dito tjejer som dom tar rygg på och det är full fokus på ragg kan man säga, i alla fall från Gringos sida (Eli Roth).

Men sen händer det där som ibland händer på olika ställen i världen, det blir jordbävning. Och folk blir rädda. Och det går sönder saker. Och människor dör. Och kaos och panik utbryter och människor i chock är oftast inte helt redbara och logiska. Det går…kan man säga….rätt så mycket åt helvete.

När jag såg filmen tänkte jag mycket på om det verkligen ÄR en skräckfilm. Och ju mer jag tänker på det desto mer känner jag: ja. Halva filmen är otäck, det är mycket blod (även om blodet mer ser ut som blåbärssaft) och närbilder på sår och dylikt. Men det som är allra läskigast är beteendet hos dessa människor, hur reptilhjärnan sätter in och alla goda värden är som bortblåsta. Det är även en undergångsstämning som är rätt påtaglig, det är nämligen inte bara en jordbävning som ska överlevas, en tsunami är på ingång också.

Jag vet att jag har skrivit det förut här på bloggen men jag tycker verkligen att namnet Eli Roth i samma andetag som skräckfilm borgar för kvalitet och så även här. Han är producent, manusförfattare och skådespelare i filmen och jag säger yay gånger tre åt alltihop.

Filmen är snyggt gjort, det är cool musik, snygga färger och mysig stämning. Det känns som att det är personer med koll bakom spakarna. Nicolás López som även skrivit manus (tillsammans med Eli Roth) till Knock Knock (med Keanu Reeves och i regi av Eli Roth) har regisserat denna film och jag tycker han är duktig.

Filmen lämnar inga spår efter sig på något sätt annat än att det känns som att jag sett en helt okej skräckis men det kan räcka långt det med.

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: LISTEN TO YOUR HEART

1986 såg jag en film som hette Bortom alla ord. Ja den heter så fortfarande. Den handlade om kärleken mellan en hörande man/lärare (William Hurt) och en döv kvinna/elev (Marlee Matlin). Jag tror inte jag sett en kärlekshistoria med icke hörande i fokus sen dess, eller så har jag det fast jag inte minns.

Här är det en ung kille, Danny, som skriver musik och jobbar som servitör (Kent Moran) som träffar döva Ariana (Alexia Rasmussen), en tjej som lever sitt liv med en riktig stenhård matriark till mamma (Cybill Shepard). Mamman vägrar lära sig teckenspråk och har istället anställt en översättare som ständigt finns vid Arianas sida.

Allt Ariana vill är att syssla med musik men mamman håller inte med. Såklart. Danny däremot, han peppar och finns vid Arianas sida, han ser inte hennes dövhet som något problem alls, men han blir ett hot mot mammans kontrollbehov.

Långt in i filmen kände jag att jag kunde avkoda den, att den var enkelspårig, kanske till och med lite…tråkig. Men sen kommer det en vändning som får mig att kanske inte sätta kaffet i vrångstrupen men som ger mig en sån jävla klump i magen. Jag blir liksom ledsen på riktigt. Lika fint och fantastiskt som livet kan vara och är, lika överjävligt kan det bli och nu snackar vi sekunder här. Och så kommer den där paniken smygande…det där att man aldrig vet när livet tar slut och att man är så urbota dum att man inte tar tillvara på varenda sekund av varenda dag.

Listen to your heart är en fin film i all sin enkelhet. Allt viktigt fick plats. Mitt logiska jag säger att filmen är en stark trea men tårarna hojtar ”jacka upp den Fiffi, jacka upp den!” Så jag gör det. Jag jackar upp den.

Nästa tisdag kommer en ny film som Moya tipsat mig om. Nu återstår det att se om jag kommer behöva näsdukar då också. Eller…..who am I kidding? Här snackar vi hushållsrulle!

Publicerat

45 ÅR

Kate (Charlotte Rampling) och Geoff (Tom Courtenay) har varit gifta i 45 år, så nära som på en vecka. Då festen dom planerat på sin 40-åriga bröllopsdag fick ställas in på grund av Geoffs bypassoperation har dom nu bestämt sig för att ställa till med stor baluns på den 45:e. Släkt och vänner har bjudits in till en vacker festsal och allt måste bli rätt den här gången.

Men så kommer ett brev, skrivet på tyska. En kvinna har hittats i en glaciär i Schweiz, en kvinna vid namn Katya. Detta är tydligen en kvinna Geoff haft en relation med före Kate och myndigheterna har honom listad som närmast anhörig då det står på papprena att dom var gifta.

Den här filmen visar verkligen att man aldrig på riktigt kan känna en annan människa. Det finns alltid ett litet rum nånstans långt därinne dit ingen – ingen – har tillträde, inte ens efter att ha levt sida vid sida i nästan femtio år. Och Kate, hon får dessutom uppleva svartsjuka på ålderns höst och kanske inte den enklaste varianten eftersom hon ”slåss” mot en vålnad.

Jag tycker det känns uppfriskande att få se en film om kärlek och närhet mellan två äldre personer på detta vis. Det är ingen sjukdomsmisär som knackar på, det är helt enkelt bara en veckas inblick i livet hos två personer som delat allt under en väldigt lång tid.

Lika intagande som Charlotte Rampling är med en blick som är i fokus nästan hela filmen, lika intetsägande är Tom Courtenay. Han blev oscarsnominerad första gången redan 1966 för Doctor Zhivago men vad gäller utstrålning kan man inte leva på gamla meriter. Charlotte Rampling blev däremot oscarsnominerad i år för sin roll i den här filmen och även om jag tycker hon är bra så förstår jag kanske inte riktigt nomineringen. För lång och trogen tjänst, kanske?