Månad: mars 2016

Publicerat

BRÄND

”Vi är ööööööverallt” skanderar ett av Stockholms mindre trevliga fotbollslag allt som oftast på publikplats. Jag vet en skådis som skulle kunna sjunga samma ramsa fast byta ut ”vi” mot ”jag”: Alicia Vikander. Hon ÄR nämligen överallt just nu. Precis överallt.

Nu har hon verkligen ingen stor roll i dagens film men hon är med och hon spelar mot Bradley Cooper, det är inte så många svenska skådisar som kan skryta med den grejen. Det är inte skrytläge för Bradley Cooper heller, hans rollprestation som den otrevlige stjärnkocken Adam Jones som pajat sitt liv med knark och divalater hör inte till den övre halvan i hans CV direkt.

Jag vetetusan vad det är som gör att den här filmen inte alls funkar, matfilmer brukar ju vara mysiga (kolla bara på Chef) MEN jag antar att det krävs rollfigurer som man bryr sig om för att filmen ska flyga. Adam Jones är så svårgillad att jag önskar att han skulle stoppa näven i fritösen ”baraföratt”. Det är dålig karma på den snubben, dom där blå ögonen hjälper föga.

I övriga roller ser vi till exempel Sienna Miller, Omar Sy, Daniel Brühl, Emma Thompson och Uma Thurman men ingen av dessa skådisar har tillräckligt matnyttiga manuskort för att kunna göra någon större skillnad för helheten. Det mest sevärda är kanske Sienna Millers bristfälligt tvättade hår filmen igenom.

Det pratas bränd kock i avsnitt 28 av Snacka om film. Här är länken dit om du vill lyssna.

Publicerat

SNACKA OM FILM #30 – ”Ååå Clark! Ååå Clark! Ååå Clark!”

Trettio avsnitt! Trettio veckor! Poddäventyret fortsätter i en svindlande fart och nu är vi alltså framme vid det det svåra trettionde avsnittet. Fast det var inte så svårt, det var lätt faktiskt. Och det blev långt, vi hade ju så mycket att prata om den här veckan.

Vi avverkar en lista med tips på filmer med städer i titeln, jag har sett en fantastiskt bra svensk dokumentär, Steffo har huggit tag i ett vampyrdrama och så vi har varit på bio och sett Batman V Superman – såklart! Gjorde det nån nytta att vara totalt opepp på den?

Steffo redovisar sitt Uppdrag, där han ska klura ut vilken film han tycker är han och vilken film han tycker är jag. När jag valde filmer blev Steffo Still Life och jag blev Forrest Gump. Kommer det bli  några överlapp här också kanske? Nääeee, det är väl ändå inte möjligt va? Som grädde på moset hamnar vi i en riktigt djup diskussion om något som rör oss alla vare sig vi vill eller inte. Det handlar om döööden.

Dessutom, dagen till ära har vi en rolig TÄVLING med en generös vinst sponsrad av Scifishop.se!

Seså. In å lyssna, hopp in å tävla! Och *whhuuuuuuuh* nu blåser jag ut alla trettio ljusen på tårtan på en gång och sjunger jamåSoFpoddenleva. Hurra. Hurra. Hurra. Hurra.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

HOME INVASION

Här är det ord och inga visor. Två minuter och trettio sekunder in i filmen har ramhandlingen etablerats, en person är dödad och maskerade män har – brutalt – gjort inbrott i en villa där en kvinna och hennes son bor. Tyvärr ackompanjerades allt detta av billig TV-filmsmusik MEN jag beslutade mig för att inte döma ut filmen på förhand. Jag har min nya 25-minutersregel att hänvisa till om det blir för B det här, samtidigt, den har nåt som får mig intresserad. Kan det möjligen vara dom där maskerna? Vad ÄR det med masker som är så himla intressant?

Den kvinnliga huvudrollen spelas av Spieces-läckerbiten och van Damme-sidekicken (i Maximum Risk) Natasha Henstridge och hon står även som producent för filmen. Asch alltså, det bådar inte gott va? Jag får känslan av att hon har lite fuck-you-pengar på banken som hon kan sätta sprätt på samtidigt som hon behöver ett jobb och fördomssirenen som sitter på min hjässa snurrar, blinkar och låter som värsta hesa Fredrik. Snälla snälla film, överbevisa mig, få mig att känna mig som en idiot! Jag skulle tycka det var så himla härligt.

Den billiga TV-filmsmusiken fortsätter samtidigt som jag förstår att sonen inte är en son utan en styvson och att mamman (styvmamman) Chloe kanskekanskekanske inte gift sig med sin man om han inte vore så sprängrik. Det är i alla fall vad styvsonen tror. Han gillar alltså inte sin ”nya mamma” nämnvärt.

På IMDb kan man läsa en hel del matnyttigt om skådespelare, bland annat roliga/smarta/finurliga citat som dom sagt under sina karriärer. Detta är ett citat från  Natasha Henstridge: ”I was about 12 years old when I started getting boobs. I never tried to hide them because I started to realize the power I had with them.”

Filmens andra huvudroll spelas av hunken från Speed 2 Jason Patric och citatet från honom får mig att undra om han är jättenöjd med valet att göra dagens film. ”I’m willing to take less money and fourth billing and do interesting roles. I hate putting limitations on myself. I don’t set out to sell popcorn or make money for the major studios. What I’d like is for my work to have meaning.”

Om jag hade funnits med på IMDb hade du kunnat läsa detta citat från mig:
”Livet är alldeles för kort för att titta på rutten film, ändå envisas jag med att göra just det. Jag är dumihelajävlahuvet.”


Publicerat

Back to the 70´s: I SPIT ON YOUR GRAVE (1978)

Jag har sett alla tre nyinspelningarna av I spit on your grave. Egentligen är det ingen av dom som är en ren remake, samtliga har omskrivna manus som är liiite mer kompatibla till verkligheten den utspelar sig i men när jag sprang över detta original i min jakt på trevliga sjuttiotalspärlor så krävde den såklart en tittning. Jag ska även tillägga att filmen har en alternativ titel, Day of the woman.

Den här filmen är skriven och regisserad av Meir Zarchi, en man född 1937 som faktiskt varit med och producerat alla dom tre nyare filmerna och som – håll i hatten nu! – skrivit och regisserat den fjärde uppföljaren: I spit on your grave: Deja vu som enligt uppgift är i post-produktion just nu.

Nåja. Tillbaka till originalet. Här är det nämligen original så det förslår. Huvudrollen Jennifer spelas av Camille Keaton som gifte sig med sin regissör strax efter filmen var färdiginspelad. Hon har tydligen lite diffusa släktband till Buster Keaton då hon i en intervju sagt att hon är ”a second or third cousin” till honom.

Denna film handlar precis som alla andra filmerna i ”serien” om en kvinna som blir brutalt våldtagen av ett gäng mer eller mindre hillbilly-män. Hon överlever mirakulöst och får sedan ett enda mission in life: hämnd!

I dom nyare filmerna är hämndscenerna väldigt grafiska – alltså vääääldigt grafiska – det är dom inte här. Visst är det blodigt och eländigt här med men man får liksom inte se i närbild vad hon gör med männens könsorgan. Det är nämligen oftast dessa organ som blir offer för hämnden, att männen sedan dör av ”följdsjukdomar” som förblödning och hjärtstillestånd är oftast bara ett plus. Den våldtagna kvinnan är dessutom väldigt liten och späd men när hämndbegäret kickar in får hon helt oanade styrkor.

I den här filmen blir Jennifer våldtagen av ett gäng uppenbarligen svagbegåvade byhålebor. Snubbarna påminner mer än lovligt om karaktärerna i en Stefan och Krister-fars vilket gör det hela stört omöjligt att bli berörd av. Jennifer själv är heller inte ett under av utstrålning, det är inta alls samma GO i henne som i dom nutida Jennifer:erna.

Kanske att det här var en film som fick folk (och Siewert Öholm) att förfäras 1978 men 2016 är det ingenting att hänga i julgranen.

Nästa tisdag tar jag nya tag med en 70-talare som förhoppningsvis är lite mer sevärd.

Publicerat

NASTY BABY

Polly, en snart-inte-så-fertil-längre-kvinna med massiv barnlängtan (Kristen Wiig) försöker bli gravid med en av sina bästa kompisar, homosexuelle Freddy (Sebastián Silva) men det går inge bra. Fem misslyckade försök senare har Freddy kollat upp sina spermier och dom är för slöa för att det ska kunna bli några barn gjorda.

Polly är jätteledsen, Freddy är jätteledsen men oj!, det finns ju en sambo också! Freddys kärlek Mo (Tunde Adebimpe) kanske kan bli övertalad om att bli pappa istället?

Samtidigt på gatan nedanför, en svart hemlös homofobisk man, en surjävel till granne och en kvinnlig polis. Samtidigt i gayparets lägenhet: Freddy försöker få ihop en konstnärlig happening genom att ”spela bäbis”, ligga på rygg, sprattla och skrika. Samtidigt i mitt huvud: vad tusan är det jag tittar på?

En stund senare är jag ett ännu större frågetecken för filmen svängde 180 grader och blev nåt helt annat. Blodigt. Nästan en thriller. Jättekonstigt. Knasbollefilm, men ändå inte. Asch, jag vetefan faktiskt. Kristen Wiig är dock alltid bra, så även här.

Jag försöker förklara den här filmen lite mer ingående i avsnitt 29 av Snacka om film. Jag vet inte om det gick nåt vidarevärst bra men jag gjorde mitt bästa i alla fall.

Publicerat

FLOCKEN

Jag känner mig lite konfunderad nu. Hur många minuter/scener måste en skådespelare ha i en film för att kunna bli Guldbaggenominerad för Bästa biroll? Jag trodde nog att det behövdes mer speltid än att man hinner säga ”poughkeepsie” och blinka ett par tre gånger. Alltså, missförstå mig rätt nu, ingen skugga ska falla på Henrik Dorsin, han är jättebra i den här filmen men han är också med jättelite. Man skulle kunna kalla det till och med pyttelite.

Jag fick (som flera andra kan jag tänka mig) upp ögonen för den här filmen just på grund av Guldbaggegalan. Den hade svept förbi mig helt obemärkt på bio och hade den inte funnits att hyra på triart.se hade mitt medvetande sannolikt fått klara sig utan den i många många år till. Antagligen hade jag klarat mig ganska bra även utan att ha sett den för med Efterskalv i färskt minne står Flocken sig tämligen slätt.

I korta drag handlar filmen om Jennifer (Fatime Azemi) som säger sig ha blivit våldtagen av sin klasskompis Alexander (John Risto). Ord står mot ord och inte många vare sig i skolan eller i byn där dom bor är på Jennifers sida. Den gemene åsikten om henne verkar vara att hon är en ”slampa” och en ”slampa” kan väl aldrig tala sanning?

Jennifers mamma Mia (Malin Levanon) och Alexanders föräldrar Susanne och Tony (Eva Melander och Henrik Dorsin) spelar otroligt bra alla tre och uppvisar vuxenhet på tre tämligen olika sätt. Alla sätten får mig att mer eller mindre skämmas över att vara just vuxen. Skolungdomarna är också bra och filmen känns ibland mer som en dokumentär än som en spelfilm och jag tycker det är ett plus.

Regissören Beata Gårdeler har fått ihop en bra och sevärd film MEN, som sagt, en film som kommer samma år och befinner sig i samma genre som Efterskalv kommer inte undan. Jag jämför, det blir så.

Flocken – Efterskalv 0-1.

Publicerat

SECRET IN THEIR EYES

Det hade såklart varit toppen att göra en Fiffis filmtajm jämför med denna film och originalet som gjordes 2009 och heter El secreto de sus ojos på spanska och Hemligheten i deras ögon på svenska. Det hade varit toppen OM det inte varit så att jag säkert tio gånger börjat se filmen på Netflix men varje gång efter en kvart drabbats av narkolepsi.

Början av filmen saknar i princip tempo. Tänk en cyklist som inte har styrfart utan ramlar på sidan rätt ner i diket hela tiden, SÅ uppfattar jag Hemligheten i deras ögon. Jag förstår rent logiskt att filmen säkerligen är bra om jag bara orkar härda ut MEN jag orkar inte härda ut. I vissa lägen får man faktiskt ge upp.

Jag gillar Nicole Kidman. Jag gillar Julia Roberts. Jag gillar Chiwetel Ejiofor. Hur skulle jag kunna låta bli Secret in their eyes? Nej precis, jag kan inte låta bli och jag vill inte låta bli. En thriller med tre kanonskådisar, jag vill bara hoppa upp i luften och slå klackarna mot varandra, såna växer inte på träd.

Secret in their eyes är filmad i dåtid och nutid, där dåtiden är tretton år tidigare och endast går att urskilja från nutiden för att datorskärmarna är klumpiga och Nicole Kidman har tofs. Jag tycker ofta att detta sätt att berätta en film kan vara rätt problematiskt, det blir jobbigt och hattigt om det inte görs med perfekt fingertoppskänsla och det är få filmmakare som har det. Regissören för dagen, Billy Ray, har det inte riktigt  – även om han gör ett gott försök.

Nicole Kidman är sval, smal och vacker – precis som vanligt. Chiwetel Ejiofor är lugn, trygg och mysig – precis som vanligt. Julia Roberts har lugg, utåtstående öron och ser ut som Lloyd Christmas (Jim Carrey i Dum och dummare) syster – kanske inte riktigt som vanligt alltså. Men OJ vad hon är bra på att spela nedtonad och vanlig. Hon lyckades bra med detta även i En familj – August: Osage County så det är kul att hon vågar ta – och få – andra rollar än att ”bara” spela ”den snygga”.

Jag tycker första halvtimmen av filmen är jättebra, jag tycker filmen har ett par-tre scener som är pinsamt usla och jag tycker sista tjugo är jättekonstiga på ett dåligt sätt. En ganska ojämn film alltså men sevärd är den, absolut.

I påskavsnittet av podcasten Snacka om film pratar jag och Steffo om just denna film. Gör det någon skillnad om man sett originalet innan? Lyssna får du höra.

Publicerat

Fredagsfemman #216 – Önsketankar till påskägget!

5. Rita en teckning med vänsterhanden

Att rita med ”rätt” hand är en sak, att rita med fel en helt annan. Det finns inget charmigare än att få en teckning ritad med vänsterhanden för då släpper man alla former av självkritik, man bara ritar. OCH, det ÄR roligt att få teckningar gjorda av barn men det är banne mig ännu skojigare att få teckningar av vuxna som  släpper på sina ”men jaaaaag kan väl inte riiiiiiita” och bara gört. För det blir fint. Och personligt. Och man blir gladare av personliga teckningar än av påskskum hur stort ägget än är. Jag lovar.

.

.

.

4. En gratismånad på HBO Nordic

Jag betalar gärna för saker jag tycker om och som fungerar bra. TV-licensen till exempel. Men få saker i världen är värda 89 spänn i månaden mer än HBO, det är min ärliga osponsrade uppfattning. Det härliga är att alla som inte tror mig och som är lite nyfikna på den där sporten som kan kallas ”kötta TV-serier som om det inte fanns nån morgondag”  kan fixa sig en alldeles gratis månad av någon streamingsajt och testa själva. Superenkelt. Den enda nackdelen är risken att fastna och att man till slut inte längre kan inbilla sig att man inte är en TV-serie-tittande person. Who am I kidding? Att ge bort en gratismånad i påskägget är således en win-win-situation för alla inblandade.

.

.

.

3. Coola pryyyylar!!

Actionfigurer, samlarsaker, Marvel-muggar, Boba Fett-flasköppnare, alltså det finns så himla mycket balla icke ätbara grejer man kan stoppa ner i ett påskägg och massor av dessa saker finns här!

.

.

.

.

2. Sovmorgon

Kanske svenska språkets vackraste ord?

.

.

.

.

1. Favvogodiset – alla kategorier!

Under en lång period när jag var liten tog jag min lilla veckopeng, gick till Unos Livs och köpte en alldeles underbar smakupplevelse för pengarna. Jag kunde inte uttala namnet riktigt utan sa att jag skulle ”handla tre musketörer” och sen knatade jag iväg. Chokladbitarna åts sedan runtom först, med början på chokladen på långsidorna, sedan kortsidorna och sedan njöt jag mig igenom små tuggor med fluffet och resten av chokladen som lock och botten. När denna godsak sedan försvann från hyllorna gick mitt hjärta sönder litegrann. Vidrigt var det. Saknaden. Tomheten. Men nu….nu….NU när det finns internationella hyllor i dom flesta matvarubutiker händer det att denna himmelska uppfinning faktiskt går att hitta igen på aningens närmare håll än USA. Vad skulle kunna vara bättre än att få ett påskägg med en ”tre musketör” som låg och väntade inuti? Nä, precis, INGENTING! Glad Påsk!

Publicerat

SNACKA OM FILM #29 – ”Flyg lugnt och håll till höger!”

I veckans avsnitt av Snacka om film – och i väntan på att få bränna iväg till Blåkulla – listar vi våra favoritfilmer som inkluderar ”en apa eller två”. Det visade sig vara kanske lite FÖR lätt för det finns ju så MÅNGA apfilmer! Va? Inte? Gör det inte? Kryllar det inte av dom? Nähäääää…

Steffo pratar sig varm (?) om ett skrämmande reabacksfynd och jag la på en tia och såg en nasty film som det inte var helt lätt att prata om. Vi båda har sett den bioaktuella dramathrillern Secret in their eyes samt binge-tittat på den andra säsongen av höjdarserien Bosch.

När det gäller Uppdraget fick jag nåt redigt att bita. Det ska tydligen göras en TV-serie om mitt liv och jag ska bestämma huvudkaraktärer, rollbesätta och komma på en passande titel och det blev ett engagerande uppdrag som liksom svämmade över alla kanter. Och sen återkommer Filmrouletten, såklart. Den verkar redan ha blivit en populär liten punkt i podden och det är jätteroligt! Undrar vilket nummer som dyker upp idag?

Hoppas vi kan bjussa på en mysig dryg timme! Glad Påsk!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

Publicerat

MARTHA & NIKI

”Jag skulle vilja krypa ner i en tunna och sitta där och gråta en halvtimme….”

Det var mina första ord till filmspanarvännen Sofia när månadens filmspanarfilm Martha & Niki precis tagit slut. Ögonen var alldeles tåriga, jag hade skrattat så mycket att mungiporna inte ville trilla ner i normalläge, jag kände mig jättetrött och alldeles upprymd samtidigt och i hjärttrakten kände jag något som påminde starkt om….lycka.

Hela jag, både till själ och hjärta, var hundraprocentigt investerad i filmen från den första långa scenen som börjar med en konfrencier som ropar ”Är ni redo för lite hiphop?” och vi får se duon Martha Nabwire och Niki Tsappos dansa loss till hög skön hip-hop-musik i Solnahallen till filmens allra sista scen när tjejerna vunnit VM-plaketten, åkt på salsa-sällskapsresa med danssugna svennar till Kuba, battlat i Brooklyn, dömt danstävling i Tjeckien, pratat allvar i Johannesburg, lett workshop i Soweto och glidit ifrån varandra till den enes sorg och den andras frihetskänsla.

Regissören Tora Mkandawire Mårtens gör nåt jättespännande med den här filmen, hon vågar börja i dur och sluta i moll. Eller…hon börjar i euforiskt tok-dur, faktiskt! Fullt ös med svincool dans, glädje, en värld som låg öppen framför Marthas och Nikis fötter och sen sänks tempot gradvis för att sluta längst inne i en imaginär tygpåse som försluts i och med eftertexterna och i påsen samlas alla tjejernas känslor OCH alla mina och nu svämmar ögonen över igen. Känner mig sådär gladledsen. Och det går inte över. Satan vilken filmisk upplevelse!

Den första filmen från 2016 som får en fullpoängare!

Se. Den. Här. Filmen.

.

.

 

 

 

Tack Fredrik för att du valde just denna film i lördags!

Nu återstår att se vad mina filmspanarkollegor skriver om filmen. Här är Sofias och Fredriks recensioner.

Publicerat

Back to the 70´s: EN FRI KVINNA (1978)

Erica (Jill Clayburgh) är sedan sexton år gift med Martin (Michael Murphy) och dom har en dotter som är lika gammal som deras äktenskap. Relationen verkar vara varm och fysisk makarna emellan, sexlivet är kalas och dom skrattar och har roligt tillsammans. Kanske är det därför det kommer som en chock när Martin en dag bryter ihop och berättar att han sedan ett år tillbaka haft ett förhållande med en ung kvinna på sidan om och att han tänker lämna Erica för den unga Patti.

Sen får vi alltså följa Erica genom den första tiden som nyskild med allt vad det innebär av skuldbeläggande, sorg, desperation, längtan, ensamhet och försök att träffa nya män.

Alltså, det HÄR är bra coolt alltså! Den här filmen gjordes för 38 år sedan och är mer modern än mycket som görs nu och den borde definitivt kunna sätta spiken i kistan hos alla dom (kvinnor) som med bestämdhet hävdar att män varken kan skriva manus eller regissera filmer som gestaltar kvinnor på riktigt. Att just den åsikten är humbug har jag alltid tyckt men det betyder inte att jag inte kan bli uppriktigt förvånad – och glad – när det görs filmer som denna med en komplex mänsklig kvinna i huvudrollen som tillåts vara allt som en kvinna är OCH att den är skriven och regisserad av en man.

Mannen bakom dagens film heter Paul Mazursky och han har även skrivit och regisserat filmer som En ryss i New York och Scener från en galleria. Han blev Oscarsnominerad för manuset till denna film, filmen blev nominerad för Bästa film och Jill Clayburgh fick en nominering för Bästa kvinnliga huvudroll. Synnerligen välförtjänta nomineringar alla tre.

Det här är en riktigt BRA film med skön 70-tals-New-York-feeling. En Erica som agerar BH-lös, med T-shirt, sköna trosor och knähöga strumpor i 30% av filmen och männen är naturligt…håriga. 124 minuter rinner på i ett svindlande tempo, jag hade gärna sett en timme till och jag är jätteglad att jag hittade filmen. Heja teman!

Vill du höra mig prata mer om just denna lilla film, hoppa in i avsnitt 25 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

FILMÅRET 2015

Jag är reeeeedoooooo, nu äää jag reeeeeeedoooooooo! Äntligen känns det som att jag betat av alla ”måste-se-innan-jag-gör-årslistan-filmer” och vad är det då att vänta på? Nej precis, det är bara att ta på sig hjälmen och kalasbyxorna och ge mig in i Laserdomelokalen.

Innan jag kör igång med listan måste jag påpeka en sak: 2015 var ett jättebra filmår! Många stora och bra filmer har inte ens blivit bubblare (för jag ville inte ha 25 bubblare….det ska liksom vara nåt speciellt med det där). Jag är supernöjd på alla sätt och vis och det krävs en hel del för att denna lista ska uppdateras med någon ny film – men man ska såklart aldrig säga aldrig.

Är DU redo nu då? Hej Kollikock! Nu kör vi!

 

10. Ex Machina
(Regi:  Alex Garland)

Alicia Vikander, Oscar Isaacs och Domhnall Gleeson i en film skriven och regisserad av Alex Garland. En toppenfilm! Visste du att den aldrig gick upp på svenska biografer? Har du hört det förut? Inte?

.

.

.

9. The Martian
(Regi: Ridley Scott) 

Matt Damon är Mark Watney, den superpositive biologrymdfararen. The Martian är filmen helt utan badguys. Alla är snälla och rara och det är så himla skönt som omväxling kan jag tycka. En otroligt välgjord film att myspysa till.

.

.

.

8. Sicario
(Regi: Denis Villeneuve) 

Denis Villeneuve är min idol. Han kan verkligen göra film! Han kan VERKLIGEN göra film! Han kan verkligen göra FILM! Han kan verkligen GÖRA film!

.

.

.

7.  People Places Things
(Regi: Jim Strouse) 

En röd tråd på denna filmårslista är att filmerna antingen är supermysiga eller astunga. Den här filmen hör till den första kategorin.

.

.

.

6. Strangerland
(Regi: Kim Farrant) 

Och den här filmen hör till den andra. Och, det är ingen nyhet men, Nicole Kidman är fantastisk!

.

.

.

5. Danny Collins
(Regi: Dan Fogelman) 

”Heeeeey baby doll, what´s going on?”

.

.

.

4. Efterskalv
(Regi: Magnus von Horn) 

Bland det bästa som någon svensk filmskapare någonsin skapat. Magnus von Horn heter han, geniet.

.

.

.

3. Room
(Regi: Lenny Abrahamson) 

Personkemin mellan Jacob Tremblay och Brie Larson är magisk. Filmen är hemsk. Jag mådde illa och hade svårt att andas men jävlar vad bra!

.

.

.

2. Maggie
(Regi: Henry Hobson) 

Det är sällan jag gråter så mycket till någon film som jag gjorde när jag Maggie. Jag grät så mycket att jag snorade bort slutet, missade vad som verkligen hände. Det här är föräldraångest deluxe men det är också en otroligt snygg film, en rejäl story och väldigt bra skådespelarinsatser av både Arnold Schwarzenegger och Abigail Breslin.

.

.

.

1. The Revenant
(Regi: Alejandro G Iñárritu) 

Det här är ett mästerverk. Tycker jag. Det här är filmisk perfektion in i varenda kameravinkel, varenda underbettsfräs, vartenda halvdött stön, varenda naturbild, varenda känsla i varenda skådespelares ögon. Utom Domhnall Gleeson. Men det skiter jag i just nu.

Bubblare: The Wave, Mad Max: Fury road, Straight Outta Compton, The Overnight, Ett päron till farsa: Nästa generation, Sinister 2 och The Danish Girl.

Andra filmbloggare som listat detta filmår är:
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Jojjenito
Flmr
The Nerd Bird
Filmitch
Filmnight

Publicerat

KAMBAKKHT ISHQ

Ingen jävel ska kunna säga att jag inte är grundlig i alla fall!

Såhär ligger det till. Efter en del förfrågningar har jag nu börjat sammanställa den Ultimata Listan med Sylvester Stallones Filmer. MEN för att kunna göra det så korrekt som möjligt tänkte jag försöka ta mig igenom de få men ändå existerande svarta hål som finns i mitt Stallonefilmstittande.

Kambakkht Ishq är en sån film. En film med Stallone i en av ”huvudrollerna” men också en – för mig – totalt okänd film och jag erkänner, jag använde mig av kanske inte helt lagliga medel för att hitta den men just nu har nöden ingen lag. Stallonefilmerna MÅSTE ses!

Det här är en indisk film inspelad i Hollywood och det pratas hindi med inslag av engelska. Nästan en handfull stora skådisar spelar sig själva i filmen (Stallone, Denise Richards och Whoopi Goldberg) och jag inbillar mig att regissören Sabir Kahn och hans rollbesättare kan tacka Arnold Schwarzenegger för det, han tackas nämligen rejält i text innan filmen rullar igång.

Med en budget på imponerande 12,5 miljoner dollar kanske man skulle kunna tro att det finns någon form av väsentligt värde i filmen men ack vad jag bedrog mig. Kahn har satt sprätt på vartenda öre ungefär på samma sätt som en sexåring rasslar iväg veckopengen på ett nöjesfält.

Det är färgglatt, det är hög ”fräsig” musik, det är musikalnummer med glittrande klänningar, folksamlingar, poliser och galenskaper. Bara det att filmen är TVÅ OCH EN HALV TIMME LÅNG gör mig lite rädd då manuset på sin höjd hade räckt till en halvtimme. Scenerna med musik och dans ”fyller liksom ut” speltiden på ett – för mig – i längden ganska långtråkigt sätt, men jag förstår samtidigt att det här är nåtslags ”Bollywood Light” och att i den kontexten måste detta ses som en kortfilm.

Sylvester Stallone gör två charmiga inhopp i rollen som sig själv, en som prisutdelare på stuntmännens variant av Oscarsgala och ett som slagskämpe när han medelst parkeringsautomat gör slarvsylta av buset. Jag känner mig lite stolt över honom som för sin kompis skull ändå ställer upp på den här skiten. Jag menar, utan hans namn i rollistan hade jag ALDRIGIMITTLIV sett den här filmen. Så hans närvaro är viktig, helt klart.

Ett steg närmare den Ultimata Listan är jag i alla fall, det är i alla fall EN ljusglimt i den här bajshögen.

Publicerat

ROOM

Läs inget om filmen!

Jo förresten. Läs min text om du ska läsa nåt för jag spoilar inte ett dugg. Jag skriver knappt om filmen, jag ger dig bara råd du inte bett om. Så varsågod.

Titta för allt i världen inte på trailern! Nej fan, gör INTE det! Jag såg den efter jag hade sett filmen och jag blev så jävla förbannad. Den visar allt, den visar en snabbspolning genom HEEEELA filmen och det är fanimej inte rättvist. Inte vettigt. Inte klokt. Alls. Så se den inte. INTE under några omständigheter. Inte om du tänkt se filmen i alla fall.

Nej….titta på filmen. Gör det. Gå och se den på bio. Gå ensam så du vågar titta med hela kroppen och gråter du så gråter du och ingen annan behöver bry sig. Se den helt enkelt med allt du kan och allt du har.

Gläds åt att det finns en skådespelare som Brie Larson och njut av åsynen av den lille fantastiske 9-årige Jacob Tremblay. Följ honom på Instagram vetja, han är så himla gullig. Och filmen är något alldeles extra. Ja det är den. Det är allt du behöver veta.

Vill du höra världens jävla kärleksbombning av den här filmen (samt mitt korrekta betyg på filmen med decimaler och allt), lyssna på avsnitt 28 av Snacka om film. Då går både Steffo och jag loss från tårna.

Publicerat

Fredagsfemman #215

5. Lenny Abrahamson

Att Lenny Abrahamson är en egensinnig regissör kändes tydligt i filmen Frank, hans nyaste film Room är betydligt mer vanlig. Eller vanlig, den är inte vanlig på en fläck MEN den har inte en snubbe i huvudrollen som har ett papier machéhuvud på sig genom hela filmen. Room är den minsta av filmer med den största av handling och jag önskar att alla som trycker på play för att se trailern får sig en elchock så hela kroppen rister. GÅ TILL BION MED DIG! GÅ NU! BARA GÖRT!

.

.

.

4. Brie Larson

Hon som är född Brianne Sidonie Desaulniers men kallar sig Brie Larson fick alltså en Oscar för ett par veckor sedan för huvudrollen i filmen Room. Jag tycker det är extra roligt när skådespelare som lyckas vara ”kameleonter” vinner priser för dom vinner alltid på grund av prestationen, aldrig på sitt namn. Brie Larson har du sett i filmer som Trainwreck, Short Term 12. The spectacular now, Don Jon, 21 Jump Street, Scott Pilgrim vs The World, Greenberg och The Gambler och jag förstår om du inte kan placera henne, jag känner samma sak. Hon är alltid bra, alltid stabil men får inte rollerna man minns. Förrän nu. Rollen som mamman i Room kommer alla som sett filmen att minnas. För alltid.

.

.

.

3. Jacob Tremblay

Lille herr Tremblay var med på Fredagsfemman redan för några veckor sedan när jag gjorde reklam för hans Instagramkonto. Nu är han med för att han utan tvekan gör den mest minnesvärda långsfilmsdebuten sedan….det vetefan…Haley Joel Osment i Forrest Gump? Skillnaden är dock den att Jacob drar värsta lasset alldeles själv i Room,  jag är tveksam om man ska se hans insats som en biroll. Hade han inte varit så magisk som han är så hade filmen inte blivit den smäll-i-magen som den blev. Grabben är 9,5 år och är det gulligaste barn jag vet (mina egna inkluderade) och det skulle förvåna mig om han inte blir den snyggaste mannen på jorden när han växer till sig.

.

.

.

2. Säsong 2 av Bosch

Så MYSIGT att vara tillbaka i Bosch-världen igen och få följa Harry Bosch (Titus Welliver) arbetsdagar som polis i Los Angeles. En sån underskattad serie det här är. Kom igen nu, teckna en gratismånad på HBO Nordic och toktitta på båda säsongerna!

.

.

.

1. Filmspanarträff

Imorgon är det mars månads filmspanarträff och då är det Fredrik on film-Fredrik som är herre på täppan och bestämmer film. Skönt att bara behöva köpa en biljett och slippa tänka. Vi ses imorgon filmspanare!

.

.

.