Månad: mars 2016

Publicerat

BECK – VÄGS ÄNDE

Nu har den andra filmen med den nya polisen i Beck-gänget, Steinar Hovland (Kristofer Hivju), haft premiär på C More så vad är det att vänta på? Bara att titta, fundera och skriva av sig.

Den förra filmen – Steinar – var en riktig höjdare i Beck-sammanhang tycker jag. En otroligt fräsch ”nystart” om man nu kan kalla den 32:a filmen i en serie som en sådan. Det här är alltså film nummer 33 och ja….vad ska man säga… Här bjuds man på en fruktsallad med ekologiska bananer, kiwi och – såklart – ett gäng mosiga jordgubbar, såna som alltid finns i pappaskarna under det övre perfekta bärlagret.

Det här är en såndär film som Beck-belackarna skrockande kan säga ”vad var det jag sa” om dom tittar på den. Allt mindre bra finns med. Scener där skådisarna läser innantill, ett manus som uppenbara ”verklighetsfel” (som tex att det är föga troligt att han som dör i början av filmen har en son som heter Rocco) och en twist som blir en ”twist” eftersom allt som händer är så himla uppenbart.

Det finns dock en hel del plus med filmen – också. Kristofer Hivju fortsätter leverera som Steinar, Martin Beck har fått en egen sidohistoria, nån form av stillastående ”romans” som jag känner att jag bryr mig om och även Oskar (Måns Nathanaelsson) har relationsproblem.

Kvinnokaraktärerna blir för övrigt färre och färre och svagare och svagare och jag tycker det är synd att två så bra skådespelare som Anna Asp (som Jenny) och Elmira Arikan (som Ayda) inte används mer än dom gör. Lo Kauppi som Steinars ex-fru Ulrika har en ganska enahanda (och yttepytteliten) roll men hon gör vad hon kan med den.

Det är i ärlighetens namn ingen stark trea jag ger den här filmen MEN den får en trea. Den är helt klart godkänd som 90-minuter underhållning OM man har som grundinställning att man gillar Beck-filmer. Har man inte det så finns det ingen anledning att se film 33.

Filmitch har också sett denna film.

 

Publicerat

SNACKA OM FILM #28 – ”Se för helvete inte trailern!!!”

Jorå, såhär är det, man kan VISST överleva fem år på en öde ö, det borde gå utomordentligt och det skulle alldeles säkert gå toppen att bo på ön med Steffo. Den stora frågan är bara vilka filmer han tar med sig. Och vilka tar jag? Veckans lista handlar nämligen om detta, vilka tre filmer skulle vi ta med oss till denna öde ö? Har vi el på ön? Och kan man röka vass? Frågorna hopar sig.

Imorgon har en film som heter Room biopremiär och den pratar vi såklart om i detta avsnitt. Det blir även lite kockfilm, lite upprepande feelgood-måndagsångest, tecknad film, Steffo ska redovisa Uppdraget som var att se remaken på en av hans favoritfilmer About last night (Härom natten) och ja…sen kommer filmrouletten tillbaka. På´t igen bara! Det kan knappast gå sämre än förra veckan.

Så….hopp in i vårdimman med SoF-podden! (Och ja, jag vet att filmen heter Eldflugornas GRAV och inget annat men tryckfelsnisse satte sig på tungan.)

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

THE BOY

Den lille pojken Ted (Jared Breeze) är kanske tio år. Han bor ensam med sin pappa John (David Morse) på ett motell som pappan driver. Eller, det är i alla fall skalet av ett motell, det har sällan några nattliga gäster och således är den lilla familjen tämligen fattiga.

Ted roar sig på dagarna med att samla på roadkills då han får en slant av pappan för varje dött djur han hittar. Han verkar inte gå i skolan och John verkar ha föga engagerad i sin son. Han verkar mest deprimerad tycker jag. Ensam, grubblande, en mörk själ.

Ted har en mamma, en mamma som skickar vykort och som skriver att hon vill att sonen ska bo med henne men pappan verkar inte vilja detsamma trots att han uppenbarligen inte kan och orkar sköta om sitt barn. Det är en del av filmen som känns lite spretig i mina ögon. Konstig. Finns det ingen variant av socialtjänst alls i USA, ingen instans som ser till barns bästa?

Den lille pojken verkar i alla fall bli mer och mer fascinerad av döden och djur som kommer i hans väg råkar inte sällan illa ut. Men en dag krockar en bilist med en hjort/älg/stort fyrfota djur på vägen precis utanför och den skadade mannen William (Riann Wilson) får sova över på motellet i väntan på vidare utredning. William är dock inte den reko snubbe han först verkar vara.

Jag tycker filmen börjar väldigt bra. Första halvan finns det ingenting att klaga på. Jared Breeze är en barnskådespelare som det är en ynnest att skåda, han är tokbra faktiskt, och David Morse blir jag alltid glad över att se. Men filmen håller inte, den känns inte riktigt….färdig. Antingen skulle den ha varit en kvart längre och mer beskrivande eller kanske nedklippt till en längre kortfilm. Vissa stora plus alltså men också en hel del på minussidan. Summan blir en stark tvåa.

Publicerat

Back to the 70´s: KÖTTETS LUST (1971)

Mike Nichols regisserade Vem är rädd för Virginia Woolf?, Mandomsprovet och Moment 22 i snabb takt mellan 1966 och 1970. Jag kan tänka mig att han var lite av Hollywoods gullegris vid den tidpunkten. Köttets lust (Carnal Knowledge) kom 1971 och är – för mig – den mest okända av Nichols filmer. Efter att ha sett filmen förstår jag varför.

Den här filmen är ohyggligt beige. Inte dålig, egentligen, bara…händelsefattig.

Jack Nicholson spelar Jonathan och Art Garfunkel är Sandy, Jonathans jämngamla kamrat. Dom delar rum, sover i varsin ände av rummet i varsin sjukhusliknande säng med en tvåarmad sänglampa mellan sig som pekar åt varsitt håll. Ganska likt ett gammalt par som äcklas av varandras beröring men ändå inte vill sova själva.

Jonathan och Sandy är intresserade av tjejer men får liksom inte tummen ur. Tjejer är läskiga men samtidigt satta på pidestal och speciellt Sandy har riktigt svårt att komma över sin blyghet för det andra könet. Var ska man ha händerna? Och det finns ju två (händer alltså)!!! Nicholson och Garfunkel ska alltså spela grabbar som i princip är oskulder. 1971 var Jack Nicholson 34 år och Art Garfunkel var 30. Det skapar ett trovärdighetsproblem hos mig.

Candice Bergen spelar Susan, tjejen som Sandy äntligen vågar sig fram till och så småningom inleder ett platoniskt förhållande med (såklart, herregud, sex är ju jätteläskigt och det ska till kondomer och grejer!!). Men Jonathan vill inte vara sämre, han börjar dejta Susan i smyg och då han inte är hälften så tystlåten och handlingsförlamad som sin vän så lyckas han ”fill her up” tämligen omgående.

Jag trodde att filmen skulle utvecklas till ett ångestdrypande triangeldrama men där gick jag bet. Istället kommer en enbart-BH-försedd Ann-Margret in i handlingen och det är magnifika tuttar hon har men ärligt talat, mer än så är det banne mig inte  – och ändå fick hon en Oscarsnominering för Bästa kvinnliga biroll för besväret. Nåja. Hon har inte fått rollen för sina acting skills, det är min åsikt i frågan. Å andra sidan, det har inte Herr Garfunkel heller. Vad kan man jämföra honom med i nutid? Justin Timberlake? Så satans mycket bättre han är, Justin!

Trots sin beige-het är filmen långt ifrån lägsta betyg. Den funkar att se men den är otroligt lättglömd.

På´t igen nästa tisdag med ännu en sjuttiotalare!

Publicerat

DANNY COLLINS

Hej Al,

Eller….jag kanske ska kalla dig Alfredo? Jag känner dig ju inte, du kanske inte vill att jag kallar dig Al? Fast jag tycker det KÄNNS som att jag känner dig, du har ju liksom varit med i hela mitt liv i roller som varit så stora och så balla att det inte har gått att göra annat än högakta dig.

Du är en sjujävlarns skådespelare, det har jag alltid tyckt. Eller alltid och alltid….den senaste tiden har det svidit rätt hårt att vara ditt fan. Vilka tokigt dåliga filmer du gjort. Och OJ vad du tar i från tårna hela tiden på äldre dar, du som alltid var så på pricken perfekt förut. Method acting och…vad heter överspel på engelska….hrmm….overplay (?) är inte samma sak – väl?

Strax före jul såg jag om Gudfadern och jag gjorde det både för att jag gillar att se dessa filmer just runt jul OCH för att jag behövde se dig i en riktigt bra roll igen. Det är Gudfadern som funkar när det känns så – och Frankie & Johnny. Du är grym där. Bandana och den där vakna blicken! Wow, Al, Alfredo, fan, den där blicken är nåt alldeles speciellt. Fast ärligt talat….det har varit en hel del fiskögon på dig dom senaste åren. Du har sett halvdöd ut i det mesta banne mig. Trött, glåmig, liksom less på jobbet.

Jag sprang över den här filmen av en ren slump. Jag visste ingenting, hade inga förväntningar annat än jävligt låga vad gäller dig – hahaha – men övriga rollistan gör mig glad bara vid åsynen. Annette Bening, otroligt stabil, alltid. Bobby Cannavale, en suverän birollsskådis som verkligen förtjänat Det Stora Genombrottet i typ tjugo år. Christopher Plummer, charmig gubbe. Jennifer Garner, fri från den där Ben-människan och (får jag för mig) därmed lycklig. Och sen DU. Old Al Pacino som Danny Collins, den stora ådrade artisten som lever gott på gamla meriter och hitten Baby Doll.

Tänk att Danny fick ett brev, ett handskrivet brev från John Lennon av alla människor på jorden! Och tänk vad handskrivna brev kan förändra livet på folk, alltså det ÄR verkligen så och filmens Danny är ju ett strålande bevis på det. Och DU spelar Danny! Och dina ögon LEVER igen! Du lyser, hela du! Jag har inte lett så mycket åt en film sen jag såg Bill Murray i St. Vincent.

Jag är så VARM i hela kroppen, jag mår så himla bra just nu. Vilken fantastisk jävla film du gjort! Allting stämmer, precis ALLT. Manuset, kemin mellan er skådespelare, myspyskänslan filmen igenom och musiken…alltså MUSIKEN! Jag kan inte hitta något enda litet att klaga på. Så är det. Du var som Rocky när han fick jättesmällen av Ivan Drago och alla trodde att den lille tjommen var helt uträknad. Men precis som Rocky knölade du dig upp precis innan domaren bröt matchen och du kom tillbaka. Du gjorde Danny Collins och – på riktigt – det var tjugo år sedan du var såhär bra.

Jag kan inte ge vare sig dig eller filmen något annat betyg än ett väldigt väldigt högt. Den står och gungar mot det allra högsta men klarar sig inte riiiiiktigt dit. Men det är en fullfräsarfilm. Satan i gatan vad mysig den är. Och nu ska jag se om den. Igen. För jag tycker om dig Alfredo.

Ha det fint och tack för allt!
//Fiffi

Både jag och Steffo pratar om denna film i det 25:e avsnittet av podcasten Snacka om film.

Vill du läsa mer om filmen kan både Movies-Noir och Flmr bjussa på positiva recensioner.

Publicerat

BLINDNESS

Jag såg en norsk film häromsistens som heter Blind. Sofia skrev en kommentar på det inlägget och frågade om jag hade sett Blindness. Det hade jag inte – då, men nu har jag det.

Det var inte särskilt svårt att ta tag i den, en snabb koll på IMDb visade att Mark Ruffalo, Julianne Moore och Gael Garcia Bernal hade huvudrollerna och att manuset var baserat på José Saramagos roman Ensaio Sobre a Cegueira (Blindheten på svenska). Ja precis, samma José Saramago som även skrivit romanen The Double som blev mindfuckfilmen Enemy. Behövde jag tänka längre än två sekunder om den var värd 29 kronor på Itunes? NEJ.

Filmen börjar vid en stor vägkorsning i (vad som känns som) en stor stad. Alla bilar har stannat för rött, det blir grönt men bilen som står först i en av filerna åker inte. Otåliga bilister tutar, gångtrafikanter tittar och snart har 3-4 män gått fram till bilen för att se vad som hänt. Inne i bilen sitter en förtvivlad man (Yûsuke Iseya) som precis blivit blind! Synen bara försvann och allt han ser är vitt, som om all världens lampor tänts samtidigt. En av männen erbjuder sig att köra hem den blinde mannen och han gör faktiskt det. Hjälper honom till och med upp i lägenheten. Att han passar på att sno lite grejer  samt bilen är kanske en annan femma.

Den nyligen blinde mannen får hjälp av sin fru att ta sig till en ögonläkare men denne läkare (Mark Ruffalo) ser inget konstigt. Ögonen borde vara felfria. Det hela verkar mycket mystiskt och han berättar detta för sin fru (Julianne Moore) när han kommer hem. Morgonen efter är läkaren också blind.

Är det en slags epidemi? Hur smittar det? Vad kommer det ifrån? Det är nämligen fler och fler som blir smittade och staten upprättar en karantän-zon i ett övergivet mentalsjukhus och det dröjer inte länge förrän det blir nåt slags Flugornas herre-samhälle därinne. Det idkas byteshandel med mat och kvinnokroppar och avdelningarna utser sina ledare, den ena mer maktgalen än den andra.

Rädda människors beteende i grupp och under stress är verkligen intressant att beskåda. Kom inte å säg att vi inte är djur!

Sofia har också sett filmen. Här är en länk till hennes recension.

Publicerat

BECK – STEINAR

Det är himla coolt det här! I förra filmen Gunvald dog Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) och det fanns en viss tveksamhet hos mig hur Beck-filmerna skulle kännas utan honom. Han har på många sätt varit reagensen i hela serien, dom tämligen bleka kollegorna kan spegla sig i honom, stöta sig med honom, dras till honom eller avsky honom men han har alltid stått där i mitten med sin beiga blottarrock och svurit sig blå.

I och med denna film, den 32:a i ordningen, börjar en ny era i Beck-serien. Så känns det i alla fall nu när filmen Steinar precis är sedd. Gunvald Larsson ersätts av en kollega från Oslo-polisen, Steinar Hovland (Kristofer Hivju), en trebarnsfar med två yngre barn och fru i Oslo och en tonårsdotter på glid i Stockholm som han har tillsammans med ex-frun. En förflyttning till den svenska huvudstaden gör det möjligt för honom att vara en mer närvarande pappa, att hjälpa exet och att ha bättre koll på dottern. Självklart förstår man att det finns en hel del att hämta i denna bihistoria. Samtidigt hittas ett lik i en nedbrunnen husvagn på en campingplats avsedd för samhällets mer utslagna individer.

Steinar alltså. Här är rollfiguren som gör att jag tror på ett ytterligare liv för Beck-filmerna efter dom ytterligare två som redan spelats in (Vid vägs ände finns redan att se på C More och Sista dagen kommer 2 april). Han är cool och varm och bullrig samtidigt som han är minst lika stenhård som Gunvald. Han är dessutom intelligent på ett sätt man aldrig kunde anklaga Gunvald för att vara. Streetsmart OCH klipsk – samtidigt.

Manuset är skrivet av Josefin Johansson – en rookie i Beck-sammanhang – och det visade sig vara en FULLTRÄFF! Det enda filmmanus hon skrivit förut är Unga Sophie Bell och utan att ha sett den känns det inte riktigt som att filmerna hör hemma i samma genre. Nej, Josefins manus känns fräscht, hon har lyckas vrida samtliga inblandade rollfigurer ett kvarts varv mot normalt, till och med grannen bjussar på en anekdot man inte riktigt var beredd på.

Så jag klappar händerna rätt så frenetiskt faktiskt, det här var mycket bra! Ett stort kliv framåt och ett bevis för att långt ifrån alla förändringar är till det sämre.

Vill du höra mig plussa Steinar ännu mer? Lyssna på avsnitt 27 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

Fredagsfemman #214

5. Kanonfilm på TV ikväll!

Sitter du i soffan ikväll och undrar vad du ska hitta på, zappa in på SVT2 kl 21.45 så får du se en riktig liten pärla. Broken heter filmen och här kan du läsa mina tankar om den.

.

.

.

4. Springfloden

Första avsnittet av Springfloden visades på SVT i söndags. Alla jag pratat med som sett det är jättenöjda, nästan lyriska. Jag känner mig lite tråkig. Jag tycker det var okej, inte mer och jag ids inte negga om undermåliga skådespelarprestationer och konstig casting MEN jag jag hade svårt för flera stycken. Inte Kjell Bergqvist dock. Han var kanon. Vad är det som är så bra?

.

.

.

3. Var hyr man ”smal” film?

Jag får titt som tätt frågan var man kan hitta vissa ”smala” svenska filmer, såna som oftast bara går upp på nån liten biograf i Stockholm och möjligtvis Göteborg och som sen inte går att hitta vare sig ”i sjön”, på streamingtjänster eller vanlig TV. Ett tips är triart.se. Där har jag hyrt många filmer och där kan man hitta en hel del filmer som inte finns någon annanstans.

.

.

.

2. Togetherness säsong 2

Alltså, andra säsongen har egentligen bara börjat på HBO Nordic men det är så bra att jag blir gråtmild! Säsongen fortsätter precis där den förra slutade och det ÄR så välspelat och smart skrivet och roligt och mysigt och jobbigt och BRAAAA! Hurraaaaaa för serier som denna – och halvtimmeslånga fullsmackade avsnitt.

.

.

.

1. Mellofinal!!

Årets Mello-resa har varit riktigt underhållande tycker jag. Många kanonlåtar, en fantastisk Gina, bra sidekicks-programledare, roliga instick av Jonas Gardell och Helena Bergströms ”gubbar” och ingenting tyder på att finalen kommer bli sämre. Ikväll kollar jag genrepet i Friends Arena och imorgon sitter jag och klappar på discokulan framför TV:n. Jag hoppas (och tror) att Frans eller Ace Wilder vinner. Vad tror du?

Publicerat

LAKE PLACID VS. ANACONDA

”Har du hört talas om blodorkidén? Det är en tropisk växt, mycket sällsynt. Min far upptäckte att när orkidéextraktet blandades med sekret från en ömsande anakonda skapades en kemisk förening som kan förnya celler. Jag pratar om biologisk odödlighet. Tänk vad folk skulle vara villiga att betala för evigt liv.”

Redan 2004 kom filmen Anacondas: The Hunt for the Blood Orchid (en film jag för övrigt vakade in julen med på bio) så det här med blodorkidéer och stora ormar var liksom old news för mig. Hahahaha. Korkat som fan egentligen. Blanda ormsekret med en växt och få evigt liv? Så jävla dumt.

Om det var dumt 2004 så är det med all säkerhet inte smartare 2015 men för att maxa berättelsen blandar dagens film – såklart – in något extra. Nuförtiden räcker det inte med en gigantisk anakonda, det måste till nåt mer. Snabbmatsätande naturnedskräpande tjocka tjuvjägare till exempel. Och en jättejättestor alligator!

Men för att vara en lökig B-skräckis måste jag säga att en hel del av effekterna är riktigt lyckade.

Publicerat

SNACKA OM FILM #27 – ”Det störtdök direkt!”

Denna veckas avsnitt är FULLMATAD av faktiskt både det ena och det andra. Svensk deckare, amerikansk gangstarap, utomjordisk TV-serie och vi har listat olika typer av filmroller som vi skulle vilja ha om vi drömde om att bli skådisar, vilket åtminstone jag INTE gör (vilket man inte behöver vara Einstein för att märka under listans gång).

Dessutom diskuteras om undertecknad är en kristen-höger-tråkmåns eller om mina åsikter i drogromantik-på-film-frågan är befogad, vi redovisar det kluriga uppdrag Cecilia gav oss förra veckan OCH vi trycker in en NYHET, en alldeles ny punkt i podden, en hittipå-idé som antingen kommer flyga eller kraschlanda totalt. Den som lever får se. Och höra. Välkommen till Snacka om film.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

FILMÅRET 1992

Blott två år tidigare än 1994 var det 1992 och även om åren är nära varandra i tid är det eoner mellan nivåerna vad gäller filmerna. Visst har jag hittat tio bra filmer till min topplista men det är inte en enda fullpoängare. Knepigt. Tror faktiskt inte att det hänt förut. Men hey ho let´s go, nu dyker vi rakt in i topplistan och hoppas på det bästa.

 

10. På heder och samvete
(A few good men, Regi: Rob Reiner)

Ett militäriskt rättegångsdrama skulle man kunna säga att detta är. Tom Cruise, Jack Nicholson, Demi Moore, Kevin Bacon, Kiefer Sutherland och Kevin Pollack, uniformer, elakheter, skrikande och ond bråd död. Bra film. Helt klart.

.

.

.

9. Bennys video
(Benny´s video, Regi: Michael Haneke)

Vad är mest intressant? Att titta på film och leva sig in i den påhittade världen eller att leva sitt liv i verkligheten? Benny är en 14-årig kille som fastnat i ett fiktivt liv bland alla sina filmer och han har inte längre någon koll på vad verkligheten egentligen är. Filmen skulle kunna vara Michael Hanekes personliga inlägg i videovåldsdebatten och som sådan är den riktigt tänkvärd. Och otäck.

.

.

.

8. Änglagård
(Regi: Colin Nutley)

Vad man än tycker om den här filmen, kom igen, visst är det en svensk klassiker? ALLA har sett den, alla har en åsikt om den, alla tyckte att Helena Bergström var skitsöt när det begav sig och att Rikard  Wolff var bra tuff med sina skinnkläder. Jag tycker dessutom att det här är en film som håller fortfarande och som på ett på-pricken-sätt gestaltar byhålekaraktärers allra sämsta sidor.

.

.

.

7. Dracula
(Regi: Francis Ford Coppola)

Jag verkar inte kunna tröttna på den här filmen. Jag har sett den många många gånger dom senaste tjugofyra åren och jag tror det blir många gånger till. Den är mörk, suggestiv, snygg, konstig, blodig – och Keanu Reeves.

.

.

.

6. Bodyguard
(The Bodyguard, Regi: Mick Jackson)

Första dejten med killen jag senare skulle gifta mig med. Vi såg Bodyguard. Bra film, bra personkemi mellan Whitney och Kevin. Bra musik också. Så pass bra att I will always love you sjöngs i kyrkan under vårt bröllop. Nu blev det inte så men vi trodde det då och fint var det. Och filmen funkar fortfarande, även om man inte strösslar den med nostalgi.

.

.

.

5. Reservoir dogs
(Regi: Quentin Tarantino)

Alla dessa mer eller mindre aggressiva pladdrande män med färgnamn. Behöver jag säga mer?

.

.

.

4. Strictly Ballroom – De förbjudna stegen
(Strictly Ballroom, Regi: Baz Luhrmann)

Det här är en film som lever gott på mitt goda minne. Jag har inte sett om den på länge men jag såg den väldigt många gånger när det begav sig och den fick mig att drömma om att åka till Blackpool och dansa trots att filmen är australiensk. Och Baz Luhrmann hade koll på grejerna redan då!

.

.

.

3. Candyman
(Regi: Bernard Rose)

Candyman är en av skräckfilmerna jag såg som ung (eller betydligt yngre än nu i alla fall) som fortfarande skrämmer mig på precis samma sätt. Jag tycker det här är en otroligt bra kombo av bra manus, duktiga skådespelare, intressanta inspelningsplatser och en stämning jag nästan kan ta på.

.

.

.

2. Basic Instinct
(Regi: Paul Verhoeven)

Smart, spännande och sexig, det kan man väl säga att Basic Instinct är utan att ta i för mycket? Speedregissören Jan de Bont var fotograf, Jerry Goldsmith gjorde den välkända – och PERFEKTA – musiken, Sharon Stone visade mufflan och Michael Douglas tänkte som vanligt med snorren. Det är verkligen en ASBRA film det här!

.

.

.

1. Begär
(Damage, Regi: Louis Malle)

Att det blev Begär som tog hem förstaplatsen och inte Basic Instict beror enbart på magkänslan. Båda är otroligt bra filmer men Basic Instinct fastnar inte som en klump i magen hos mig, det gör Begär. Den gör fanimej ont. Jeremy Irons och Juliette Binoche är magnifika i huvudrollerna i detta passionerade otrohetsdrama och har du inte sett den här filmen – gör det. Typ nu.  

.

.

Bubblare: Howard´s end, Singles, En kvinnas doft, Den goda viljan och Bitter moon

Idag skriver ett helt gäng filmspanare om just detta år. Klicka vidare in på deras eminenta bloggar för att få fler filmtips från 1992.
Flmr
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Absurd Cinema
Filmitch

 

 

Publicerat

Back to the 70´s: KOMA (1978)

.

.
.
.
.
.

..

Doktor Susan Wheeler (Geneviève Bujold) jobbar på ett sjukhus och är tillsammans med en annan läkare, doktor Mark Bellows (Michael Douglas). Mark är en man som tycker Susan är rätt jobbigt som högljutt strävar efter ett helt jämställt förhållande, såsom att hon vägrar servera honom ett glas vin efter en lång arbetsdag, vilket han tycker är en självklarhet ”eftersom han behöver det”. Hon då? Har inte hennes dag varit lika lång, lika jobbig? Han verkar inte tycka det och det gör Susan förbannad.

Susans självständighet och aversion mot att hamna i offerrollen gör att när hon behöver skinn på näsan så finns det där. Som när hon märker att förvånansvärt många patienter hamnar i koma efter på pappret enkla operationer, däribland hennes bästa vän som lades in för få en abort utförd men som aldrig vaknade upp igen.

Det är nåt skumt i görningen, nåt läskigt som mörkas och som vanligt i filmer som dessa vet man aldrig vem som är pålitlig och vem som inte är det.

Både Geneviève Bujold och Michael Douglas är otroligt bra skådisar, Bujold till exempel i Dubbelgångare och Douglas i….allt. Filmen är skriven och regisserad av Jurassic Park-mannen Michael Crichton och jag tycker han lyckats riktigt bra. Det är inte så att jag hjular från TV-soffan med dreggel i mungipan av pur lycka men jag hade trevliga knappa två timmar med filmen och jag är glad att jag hittade den. Lite spännande var den också på sina ställen.

Nästa tisdag kommer ännu en film från det glada 70-talet!

Publicerat

DEADPOOL (IMAX)

Det är nåt visst med att se filmer på IMAX, på riktig IMAX, utomlands. Även om det finns dårar även där som smaskar och kollar mobiltelefoner, ja det finns ännu större idioter faktiskt, galenpannorna som bestämt att det ska säljas NACHOS med köttfärs och stark salsasås i biografkiosken – varmt såklart och stinky som ett helvete! – men på nåt sätt är det enklare att tänka bort snicksnackande när det inte är ens modersmål.

Jag var alltså i London förra veckan och när jag såg att Deadpool fortfarande gick på IMAX:en tog det inte många sekunder innan jag valde bort filmer som Grimsby och Secret in their eyes. Jag gillar ju den där jättebiografen och jag gillar den ännu mer när jag slipper 3D.

Deadpool i jätteformat var verkligen en maffig upplevelse, jag tror dock att den är sevärd även när den går att streama i mobilen om ett halvår, man kommer fokusera på lite olika saker bara. Filmen är rolig. Den är knäpp. Den är finurlig som tusan (bara förtexterna gjort mig alldeles upprymd) och den är blodig. Jag vet att många jämför den med Kick-ass och jag kan förstå jämförelsen men Deadpool är ändå en helt annan grej. En alldeles egen seriehjälteknasbollgenre med ett djup och en svärta som kanske endast kan jämföras med Daredevil och humorn endast med Ant-man på speed.

För här går det undan, det gäller att hänga med och även om jag tyckte jag gjorde det så var det nog ett och annat fiffigt skämt som flög över mitt huvud. Det kryllar nämligen av dom. Manuset är smart och rappt, Ryan Reynolds kämpar på och lyckas faktiskt göra sin Wade Wilson aka Deadpool till en mänsklig komplex figur, snabb i käften, kaxig, charmig och samtidigt…ledsen.

Årets hittills bästa MARVEL-film är det i alla fall. Vadå, är det den första? Hahaha, ja…må så vara, men det är inte den sista. Jag tror dock att den kommer vara den roligaste även när året ska sammanfattas.

Publicerat

BROOKLYN

Det här är historien om den irländska unga kvinnan Eilis (Saoirse Ronan) som tar jättebåten över Atlanten för att skaffa sig ett nytt och bättre liv i USA. Hon hamnar i Brooklyn där hon bor inneboende hos en skön tant ihop med fler tjejer i hennes livssituation och sen träffar hon en snubbe som ser ut som alla andra subbar på stan (skulle aaaaaldrig kunna känna igen honom i en line-up)…och sen….och sen….och sen…. Nej just det ja, det händer inte så mycket mer. Eilis saknar och längtar och velar och bestämmer sig och lever i nutiden och funderar på dåtiden och tänker framåt och allt är otroligt snyggt packeterat men sömnigt så jag smäller av.

Jag har förstått att väldigt många har tagit till sig filmen på ett starkt sätt och upplever den både hjärtskärande och sorglig. Jag är som sagt inte en av dessa men jag kan se vad dom ser även om jag inte känner det dom känner.

Saoirse Ronan är dock jättebra i sollen som Eilis, precis lika bra som hon var i gårdagens film fast dagens film berör mig mycket mindre än gårdagens. Betygsmässigt blir det alltså längre än igår men jag kanske helt enkelt kan konstatera att Ronan ALLTID är bra – oavsett det filmiska slutresultatet?

Vill du höra en trio åsikter om denna film, lyssna på avsnitt 26 av podcasten Snacka om film. Jag, Steffo och vår gäst Cecilia pratar om Brooklyn och vi tycker rätt olika om den.

Vill du läsa fler och mer ingående texter om filmen, klicka dig vidare till mina filmspanarkompisar som såg filmen på Stockholm Filmdagar.
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Movies-Noir

Publicerat

STOCKHOLM, PENNSYLVANIA

 

Saorise Ronan, denna begåvade unga skådespelare som ständigt är aktuell i diverse filmer (Brooklyn till exempel, recension kommer imorgon), spelar den ena huvudrollen i dagens film.

Hon är Leia, en strax-över-tjugo-åring som blev kidnappad för sjutton år sedan och har sedan dess bott isolerad i ett rum hos en man vid namn Ben (Jason Isaacs). Nu är hon fri och återförd till sin mamma och pappa och det som omvärlden ser som hennes hem.

Men hemmet för Leia är inte hennes barnrum, hennes mamma Marcy (Cynthia Nixon) och pappa Glen (David Warshofsky), hem för Leia är…..Ben. Hon vet ju inget annat. Minns inget annat. Men Ben sitter i fängelse och föräldrarna som har försökt överleva traumat med ett försvunnet barn i alla år beter sig kanske inte helt….hundra (vad nu hundra är i detta sammanhang?).

Lika svajigt som föräldrarnas beteende är, lika svajigt är nivån på skådespeleriet och – uppenbarligen – nivån på regin. Att filmen känns som en TV-film är en sak men att skådespelarna i vissa scener överspelar som vore dom på en teaterscen (detta gäller oftast Cynthia Nixon) det är banne mig regissörens uppgift att hantera.

Filmen är skriven och regisserad av Nikole Beckwin, en kvinna som kommer ut med sin andra film – About Ray – senare i år. Stockholm, Pennsylvania har en riktigt intressant grundstory men den är onödigt ihålig bitvis. En sån här story måste hålla hela vägen för att man inte ska tappa fokus och det gör den inte riktigt. Betygsmässigt hamnar filmen på en tvåa men Saoirse Ronan knuffar upp den till en trea. Hon gör den här rollen riktigt bra!

Den här filmen visades igår kväll på Stockholms Feministiska Filmfestival.