Månad: mars 2016

Publicerat

UNFAITHFUL

Jag och min kollega H pratade häromveckan om hur många gånger man egentligen kan se om Under Toscanas sol utan att det blir larvigt. En stor anledning till att den där myspysrullen funkar så himla bra är att det är Diane Lane i huvudrollen och med handen på hjärtat –  är hon inte med i alldeles för få filmer? Hon är charmig, vanlig på ett bra sätt, stabil i alla roller, gullig och precis som Susan Sarandon så är hon otroligt bra på att spela trånande mogen kvinna.

När jag sådär i förbifarten råkade zappa förbi den här postern på Netflix blev jag så otroligt sugen på att se om den. Dels för att jag inte sett den sen den kom 2002, dels för att jag inte tyckte den var så bra då – och dels för att jag ville se nåt med Diane Lane som INTE utspelade sig i Toscana. Att det är Adrian Lyne som regisserat den var kanske den största anledningen till att  jag såg den på bio när den kom och kanske var det just på grund av honom som förväntningarna spelade mig ett spratt – då. I don´t know. Men nu har det gått fjorton år. Kanske ser jag nåt annat nu?

Connie Sumner (Diane Lane) lever ett tryggt förortsliv med sin stabile trygge man Ed (Richard Gere). Dom har en son tillsammans och deras förhållande verkar vara rätt bra. Under en storm ramlar (ja, bokstavligen) Connie in i en mörkhårig yngre man vid namn Paul Martel (Olivier Martinez). Han är bokhandlare, mystisk, sensuell och fransos och Connie kan inte riktigt hålla sig borta från honom. Dom inleder en relation och sen….ja shit goes down som det brukar heta.

Filmen är lite….konstig, den är verkligen det. Första halvan är Connie huvudperson och då är filmen härligt vibrerande, köttig, passionerad. Andra halvan är det Ed som är huvudperson och då stannar filmen av och blir nånting annat. Skillnaden i känsla beror enbart på bristen på trovärdighet, inte på Richard Gere som skådespelare. Han är grym här, dom är förresten kanonbra alla tre, men jag tycker kanske inte riktigt att manuset håller ända in i mål.

Det jag märker i kroppen är att filmen gör ondare att se nu än den gjorde för fjorton år sedan. Under vissa scener mår jag nästan lite illa. Det måste vara ett bra betyg ändå va? Kanske inte om man ser till erfarenheter men sett till filmen så, ja.

När jag såg filmen 2002:

När jag såg filmen 2016:

(en stark!)

Publicerat

Fredagsfemman #213

5. Nån mer än jag som saknar denna info från SF?

Jag tror inte jag är ensam om att ha kollat in nån kommande film som jag sett fram emot att se på bio och när datumet för premiären närmar sig så visar det sig att den är hux flux borttagen. Bara sådär. Ibland kan den vara framflyttad (sådär som Creed blev ett par tre gånger) men ibland är den helt enkelt puts väck (som Ex Machina och nu Sisters som skulle ha haft premiär nästa vecka). Är det bara jag som saknar nån form av info kring detta? Alltså det kan vara nog så svårt att planera in biobesök (speciellt om det involverar fler personer än en själv), så lite framförhållning och upphittbar information på SF:s hemsida är det minsta man kan begära…eller är det inte?

.

.

.


4. Se årets Guldbaggenominerade filmer gratis i helgen

Är du nyfiken på filmer som Tjuvheder, Efterskalv, Odödliga, En underbar jävla jul, En man som heter Ove, Cirkeln, Min lilla syster och Svenskjävel – klicka in här och se till att boka en biljett eller om du vill läsa mer info. Svenskt och gratis alltså!

.

.

.

.

3. Stockholms första feministiska filmfestival är igång!

3-6 mars visas filmer av kvinnor om kvinnor på biograf Zita i Stockholm. Det finns en hel del intressant på programmet (som kan läsas här) och om allt går som planerat kommer jag skriva om den av filmerna som lockade mig mest redan imorgon. Här finns all info om festivalen: www.sthlmfemfilm.se.

.

.

.

2. Javafan, jag har SPORTLOV, det måste väl kunna få plats här va?

En hel veckas semester! Jag inbillar mig att jag denna vecka ska ha hunnit både läsa bok, gå promenader på nya gator, brottas med fobier, lyssna på musik, hängt med mina barn, sorterat nya idéer i hjärnan, kanske sovit lite extra – och hittat Sherlock. Jag har ett par dagar på mig att hinna med det sista och det jag inte hinner med var kanske inte viktigt nog?

.

.

.

1. Book of Mormon i London

Jag visste inget om denna musikal annat än namnet och att alla jag vet som sett den säger att dom skrattat sig sönder och samman. Men nu är den sedd och ja den var bra. Riktigt jäkla jättebra faktiskt. Väldigt….icke-pk. Och jag kan inte sluta sjunga att jag har ”the golden plates”. Och ”Orlaaaaaando!”.

 

Publicerat

SNACKA OM FILM #26 – ”Fy fan vad jag hatar den där jävla galan!”

Vi har – precis som resten av den filmintresserade och galafascinerade världen – varit på Oscarsgala! I dagens avsnitt kommer vi därför självklart, solklart och utan att passera gå prata en hel del om galans vinnare, förlorare och allt där emellan. Vi har dessutom en mycket trevlig gäst dagen till ära. Cecilia som har den finfina filmbloggen The Nerd Bird, frilansar som journalist och skriver filmrecensioner för TT gjorde oss sällskap och det var HIMLA kul! Hon kärleksbombade dessutom Creed i nationell press och det ska hon såklart ha cred för!

Hela avsnittet går dock inte i oscarsgalans fortspår (du som avskyr detta spektakel behöver således inte rata hela tjofaderittan), vi listar även remakes som är bättre än originalet, pratar om den bioaktuella filmen Brooklyn och sen ger Cecilia oss Veckans spännande uppdrag! Och det blir tips! Bra tips!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

Publicerat

MUSTANG

Mustang är historien om fem unga turkiska systrar, Lale, Nur, Selma, Ece och Sonay som är som unga tjejer är mest, levnadsglada, testar gränser och gillar killar. Lales stora intresse är dessutom fotboll! Härligt!

Allt detta ses inte med blida ögon av deras farmor och farbror (som dom bor hos pga att föräldrarna är döda). Släktingarna måste försöka få tjejerna att bli mer som ”flickor SKA vara”, grannarna pratar och det hyschas och skvallras om deras förehavanden med dom unga killarna. Så farmor gör det farmor tror är bäst, hon låser i princip in tjejerna. Bygger höga staket kring huset och lär dom traditionellt kvinnliga sysslor samt får dom att förstå att det här med killar är förbjudet tills det är dags att gifta sig.

Jag tycker första halvan av filmen är väldigt bra. Jag fick en fin känsla mellan syskonen och trots att jag egentligen inte hade någon aning om var historien skulle ta vägen så gillade jag resan. Scenerna när Lale rymmer för att gå och se en fotbollsmatch live är filmens store behållning för mig, jävlar vad glad hon var, glad på riktigt liksom.

Men efter halva filmen vänder det lite, tempot sänks och allt blir svartare och svartare. Det händer en del jobbigheter som faktiskt är så pass oklara att jag efteråt hörde en dam i toalettkön fråga en bekant vad som egentligen hände och deras syn på händelsen var inte samma som min och Sofias. Utan att spoila för mycket, det blir en väsentlig skillnad för berättelsen om någon tar självmord eller blir mördad.

Som nominerad till en Oscar för Bästa utländska film kan jag bara anta att Mustang kommer nå ut till en bredare publik lite lättare än den annars gjort. Turkiska filmer på svenska biografer växer inte på träd. För egen del känns vissa scener väldigt minnesvärda men som helhet är filmen för ojämn för att bli godkänd.

Jag såg filmen på Stockholm Filmdagar tillsammans med några filmspanare. Eller….det kanske inte var så många förresten. Det var nog bara Sofia.

Publicerat

Back to the 70´s: ÖVERGREPPET (1973)

Att vara polis och tvingas hantera personer misstänkta för sexuella övergrepp på barn känns som ett av dom svåraste jobben som finns. Hur förhåller man sig lugn? Hur bibehåller man moral och yrkesetik? Jag har inga problem med att förstå att poliser flippar ibland, fasiken, det känns mänskligt även om det är både förkastligt och brottsligt att göra det.

I den här filmen är det poliskommisarie Johnson (Sean Connery) det slår över för. Han misshandlar en man misstänkt för diverse brott mot väldigt unga flickor och han slår honom så illa att det inte är säkert att han överlever. Men är det ens rätt person? Är han skyldig? Varför är Johnson så arg?

Jag tycker det är jättehärligt att se Sean Connery på film även om ingen kan anklaga honom för att ha fingertoppskänsla när det gäller att välja rätt roller. Det känns som att han – vissa år – har gjort alla filmer han kommit över. Långt ifrån alla är bra, en del är banne mig knappt tittbara.

Övergreppet (eller The Offence som den heter i original) är en speciell film. Långsam, tyst, brittisk ”skitig”. Det är mycket hårt material överallt, betongväggar, tegel, sten. Brunt och grått i olika nyanser. En polisstation under renovering som känns smått klaustrofobisk i mina ögon och en Sean Connery som har nerverna utanpå kroppen även om han som alltid är proper, ståtlig och utstrålar värme.

Jag märker att jag i vissa scener enbart fokuserar på Connerys ögon. Få skådespelare kan agera med blicken som han. Han behöver inte prata, ögonen berättar vad han tänker.

Av dom 73 filmer och TV-serieavsnitt Sidney Lumet regisserade under sin livstid är detta inte en av dom mest kända men det är en stabil film, en sevärd film och en Sean Connery i världsklass.

Nästa tisdag kommer ännu en film från det finfina 70-talet.

Publicerat

NYTT VECKOTEMA: BACK TO THE 70´S

Vad kan man säga om 70-talet på film? Rätt bra va?

Massor med klassiker producerades under detta decennium och en av mina käraste subgenres blomstrade: politiska konspirationsfilmer. Det knattrades på skrivmaskiner på tidningsredaktioner, det gjordes fenomenala skräckfilmer, männen var hårdkokta som vore dom kvarglömda gröna ägg i en kastrull, kvinnorna var byxdressfagra och filmbolagen var modiga. Skådespelare som vi ser som gamla idag var unga då och själv var jag på tok för liten för att ha sett en enda av dessa filmer på bio.

Många av 70-talets ”måste-ha-sett-filmer-om-man-ska-kalla-sig-filmälskare” har jag redan sett MEN i och med att jag kör igång detta tema tänkte jag gräva fram några av dom jag missat samt helt enkelt se filmer jag blir sugen på när jag medelst lupp kollat igenom filmerna som gjordes under detta årtionde. Jag går på känsla helt enkelt. Servar med bindel för ögonen och hoppas att bollen går in.

Som vanligt när det vankas tema kommer det säkert bli både höga berg, djupa dalar och allt däremellan men det jag kan utlova är att det dyker upp en film gjord mellan 1970-1979 varje tisdag ett bra tag framöver och att det kommer komma exempel som får dig att utbrista ”det VAR inte bättre förr, i alla fall inte när det handlar om svenska titlar på amerikanska filmer”.

Första filmen i temat kommer upp på bloggen om en stund. Hänger du med mig tillbaka i tiden?

Här är filmerna jag skrivit om i temat:

1. Övergreppet (The Offence – 1973 – regi: Sidney Lumet)
2. Koma (Coma – 1978 – regi: Michael Crichton)
3. Köttets lust (Carnal knowledge – 1971 – regi: Mike Nichols)
4. En fri kvinna (An unmarried woman – 1978 – regi: Paul Mazursky)
5. I spit on your grave (1978 – regi: Meir Zarchi)
6. Klute – en smart snut (Klute – 1971 – regi: Alan J. Pakula)
8. Privatögat Privat (The private life of Sherlock Holmes – 1970 – regi: Billy Wilder)
9. Fruktans lön (Sorcerer – 1977 – regi: William Friedkin)
10. En satans eftermiddag (Dog day afternoon – 1975 – regi: Sidney Lumet)
11. Sa jag adjö när jag kom? (The goodbye girl – 1977 – regi: Herbert Ross)
12. Adjö till gänget (The Lords of Flatbush – 1974 – regi: Martin Davidson & Stephen Verona)
13. Capricorn One (1978 – regi: Peter Hyams)
14. Network (1976 – regi: Alan J. Pakula)
15. Thunderbolt (Thunderbolt and Lightfoot – 1974 – regi: Michael Cimino)