Månad: april 2016

Publicerat

FILMÅRET 1991

1991. Ett år med en handfull riktiga fullfräsarfilmer, fullpoängare, för att inte säga KLASSIKER i toppen. Överlag känns det som ett riktigt bra filmår och trots att årtalet är så pass nära 80-talet så andas filmerna på min lista inte 80-tal alls skulle jag säga. Mer 90-talet när det är som allra bäst.

Så nu beger vi oss in på min lilla lista och kikar på mina favoritfilmer från året. Håller du med mig?

10. Fisher King
(The Fisher King, Regi: Terry Gilliam)

Robin Williams gör en KANONROLL som den hemlöse Parry och Jeff Bridges är inte ett dugg sämre som tofsprydd radio-DJ. Jag är normalt sett inte överförtjust i Terry Gilliams filmer men som jag ser det är detta hans hittills bästa. Den gör liksom lite ont. Jag gillart.

.

.

.

9. Delikatessen
(Delicatessen, Regi: Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet)

Visuellt fantastisk är den såklart, Delikatrssen. Alla Jeunet & Caros filmer är det. Konstverk. Egna små världar. Härligt att få bege sig in där en stund men oftast ganska skönt att komma tillbaka till sin egen verklighet igen när filmen är slut.

 

.

.

.
8. Hur mår Bob?
(What about Bob?, Regi: Frank Oz)

Psykisk sjukdom är ingenting att skratta åt men när den visualiseras på detta sätt med Bill Murray som den sviiiiinjobbige Bob Wiley och Richard Dreyfuss som hans psykoterapeut Leo Marvin så kan jag inte låta bli att roas. En film som håller för många omtittar. Men fi fan vad jobbig han är, Bob.

.

.

.

7. Jungle fever
(Regi: Spike Lee)

En gift svart arkitekt  (Wesley Snipes) med ett av filmvärldens coolaste namn – Flipper Purify – har ett förhållande med sin sekreterare Angie (Annabella Sciorra). Att han är otrogen är kanske inte släktens och vännernas största issue, att kvinnan är italienska kan vara snäppet värre. Det här är en film som tar upp rasism och fördomar på ett (då) nyskapande sätt. Spike Lee har skrivit och regisserat filmen och i mina ögon var det inte bara Terry Gilliam som pekade detta år, Spike med!

.

.

.

6. Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café
(Fried green tomatoes, Regi: Jon Avnet)

Den ultimata TJEJFILMEN! Så blev det när jag i september 2010 gjorde en enkät bland mina närmaste och sedan började jag klura. Tjejfilm? Vad ÄR det för nåt egentligen? Är det inte supertöntigt att dela upp filmer i tjej-och-killfilmer? Jag lyckades få ihop tre killar och tre tjejer – och tillika filmbloggare – som såg  filmen och skrev sina tankar om den – inkognito! Här kan du läsa texterna. Kan du gissa vilka som tyckte vad? Var det tjejerna eller killarna som gav filmen bäst betyg? (Och Sofia, Rasmus, Johan, Sara och Steffo – minns ni detta?)

.

.

.

5. Frankie & Johnny
(Frankie and Johnny, Regi: Garry Marshall)

Mysigt så det förslår. Romantiskt så det kokar över. Jag blir alldeles varm i själen av den här filmen OCH av Al Pacino i bandana. Historien kändes inte riiiiiiktigt lika het när jag såg den på en teaterscen med Philip Zandén och Ulla Skoog. Undrar varför.

.

.

.

4. Skönheten och odjuret
(The beauty and the beast, Regi: Gary Trousdale och Kirk Wise)

Det finns bara två filmer jag sett tre gånger på bio. Forrest Gump och Skönheten och odjuret. Behöver jag säga mer?

.

.

.

3. Terminator 2 – Domedagen
(Terminator 2 – Judgment day, Regi: James Cameron)

Kanske den bästa actionfilmen som någonsin gjorts? Behöver jag säga mer?

.

.

.

2. Thelma & Louise
(Regi: Ridley Scott)

Filmer som förändrat ens liv bleknar liksom inte. Jag tror Thelma & Louise räddade mig från kanske inte ett helt liv med fel kille men väl ännu fler veckor, månader, ja, kanske till och med år. Ibland behöver man en spark i baken – och ibland bara ett spontant biobesök för att fatta grejer.

.

.

.

1. När lammen tystnar
(The silence of the lambs, Regi: Jonathan Demme)

Clarice Starling, Hannibal Lecter, Jodie Foster, Anthony Hopkins, musiken, allt det sjuka äckliga, allt det spännande krypande, det psykologiska spelet, seriemördarvidret. Filmen är banne mig perfektion – and I looooove it!

.

.

Bubblare: Inga alls faktiskt.

.

Fler filmbloggare publicerar sina topplistor för 1991 idag. Klicka på namnen för att komma till respektive blogg.
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

Back to the 70´s: KLUTE – EN SMART SNUT (1971)

.

.

.

.

.

Här är ett typexempel på film som jag trodde skulle vara på ett sätt men som var något helt annat.

Det jag visste om filmen på förhand var att härliga Jane Fonda var med och den självklara känslan var att hon hade huvudrollen, hon vann ändå en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll. Min förväntning var alltså att det var hon som var Klute, den smarta snuten,  men så var det alltså inte.

Donald Sutherland är John Klute, polisen som är på jakt efter en försvunnen äldre man och i spaningarna efter honom springer han på den prostituerade Bree Daniel (HÄR dyker Jane Fonda upp!) och blir givetvis jättebetuttad i henne.

Filmens stora plus är känslan. Gillar man ”urtypen” av 70-talsfilm med dova murriga färger, tidstypisk musik och kläder, ja då är Klute en sevärd film. Gillar man det inte kan man med lätthet hoppa över den här filmen. Personligen är jag glad att jag har sett den men det är verkligen ingen film som fastnar. Manuset är rent av rövigt banalt och Donald Sutherland har sett sina bättre dagar. Jane Fonda är dock en ynnest att beskåda. Hon är en sjukt bra skådis! Alltid.

Har man syn skarp som en optikervessla kan man se Sylvester Stallone i en liiiiten roll i en scen som utspelar sig på ett diskotek, men det gäller att man vet vad man tittar efter.

Nästa tisdag tar jag nya tag med det filmiska 70-talet.

Publicerat

TOKYO!

Michel Gondry. Leos Carax. Joon-Ho Bong. Två fransoser och en sydkorean. Alla tre välkända stora namn.

Att jag inte sett den här filmen förrän alldeles nyligen retar mig lite, samtidigt, allt har sin tid och dom bästa filmupplevelserna tenderar att vänta in den allra mest rätta tidpunkten. Som om vissa filmer ligger i startblocken och bara vänta på att startpistolen ska ljuda.

PANG! Nu ljöd den och Tokyo! drog iväg, raka spåret rätt in i min mage bara. Som en liten pil insmord med klipulver och doppad i lustgas. För det här var roligt, intressant, galet, härligt, heltokigt och coolt – samtidigt.

Filmens första del är skriven och regisserad av Michel Gondry och handlar om en kvinna som transformeras till en pinnstol. Bara att få se detta gör mig så glad! Nåt helt nytt liksom! Jag har sett många konstiga grejer på film förut men aldrig detta! Och så snyggt gjort!

I andra delen introducerar Leos Carax karaktären han fyra år senare tog vidare in i filmen Holy Motors, den där otäcka rödhåriga mannen med grön kostym, bara fötter, långa smutsiga naglar, helt vita ögon och ett alldeles eget språk som bor under stadens gator och saknar all form av sans, vett, moral och social skills.

Joon-Ho Bong tar det lite lugnare i den avslutande tredjedelen och visar berättelsen om en manlig eremit som samlar på toarullar och pizzakartonger och som inte socialiserat sig med andra människor på många många år. Men när han möter The Pizza Delivery Girl´s blick och hon sen svimmar i hans hall tvingas han utanför sina väl uppsatta ramar och lyckas på nåt sätt uppskatta mänsklig kontakt. Eller om det är en stalker-gen som väcks till liv kanske?

Om du vill se nåt som utmanar dina sinnen, som visar sånt du antagligen aldrig sett på film förut, som är snyggt paketerat, välregisserat och ändå tämligen enkelt att ta till sig (sett till omständigheterna) så tycker jag du ska ta dig en titt på Tokyo!

Jag pratar lite mer om filmen i avsnitt 30 av podcasten Snacka om film!

 

Publicerat

CLOSE MY EYES

När filmåret 1991 skulle listas hittade jag av en slump denna lilla….film….som jag misstänkte kunde vara något jag behövde se för att kunna göra listan komplett.

Det var helt fel. Den här filmen behöver ingen människa på jorden se, inte av någon som helst anledning. JO! Känner du ett omänskligt sug efter att se Clive Owen spritt språngande näck så är filmen ett måste, annars inte. Och knappt då ska jag ärligt säga.

Den här filmen handlar om incest, varken mer eller mindre. Den handlar om en vuxen storasyster (Saskia Reeves) som inleder ett förhållande med sin vuxne lillebror (Clive Owen) medans hon samtidigt har ett förhållande med rikisen Sinclair (Alan Rickman). Syskonen kan inte hålla varken tassar eller andra kroppdelar borta från varandra fast systern känner att det är fel och brodern skiter i vilket, han är typ kär.

Om jag går till mig själv så tänker jag att ett triangeldrama av detta slag borde kunna twistas till rätt rejält och kunna bli både otäckt, trasigt och till och med lite mordiskt om man har tur. Nu blir det ingenting. Absolut ingenting. Syskonen knullar som kaniner och överklassmannen är lugn som en filbunke både när han misstänker otrohet och kommer på hur det hela ligger till.

Han är inte så bra i den här rollen, Alan Rickman. Det är mycket pratandes-medelst-att-endast-röra-på-underläppen och det blir tröttsamt rätt så fort. Clive Owen är ung och jättevalpig (fast han är 27 år när filmen spelas in…) och alla dom lillebrorsfasoner han spelar upp ger mig tok-klåda. Saskia Reeves kände jag inte till alls innan jag såg den här filmen men hon är tydligen med både här och där, i TV-serien Luther och den engelska Wallander till exempel. Hon lyckas spela känslomässigt schizofren på ett…tydligt…sätt i alla fall.

En TOTALT meningslös film som inte har något på någon topplista att göra.

Vilka filmer som dyker upp på 1991-års-listan kan du se här på bloggen på onsdag!

Publicerat

BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE

Sällan har jag varit mindre pepp på en superhjältefilm än på Batman V Superman.

Skyltdockan Henry Cavill var aurafattig redan i Man of steel och nu ska han alltså dela screentime med en skådespelare som – diplomatiskt sett – ligger ganska långt ner på min favvoskala. Dom trailers som pumpats ut kan dessutom få en likvaka att kännas som paaaaartttteeeeeyyyyy. Det är mörkt, det är dystert, det är gravallvarligt och filmen som helhet är precis likadan. Det här handlar nämligen om två superhjältar som inte kan stava till självdistans och ironi.

Zack Snyder är en filmskapare som älskar slowmotion. Han använder sig av slowmotionscener till och med mer än John Woo gör och han känns ändå nästan besatt av fenomenet. Zack Snyder är också en filmskapare som inte direkt är känd för sina filmiska kvinnoporträtt – och så även här. Det finns tre kvinnoroller i filmen, Lois Lane (Amy Adams) som skriker ”Claaaaark, Claaaaark!” i falsett hela tiden, Diana Prince/Wonder Woman (Gal Gadot) introduceras och pidestalquinnan, mamman, Martha Kent (Diane Lane).

Tänk att superhjältar var så himla beroende av sina kvinnor! Det kunde man inte tro. Mamma Marthas blotta förnamn lyckas ensam förena Batman och Superman så att dom slutar misshandla varann och istället blir såta vänner, Wonder Woman hjälper grabbarna genom att kicka ass (och CGI-troll) och Lois Lane är en omhändertagande kvarleva från 50-talet, en menlös karaktär som hade kunnat skrivas ut ur manus utan att nån hade saknat henne.

För övrigt var det härligt att se Jeremy Irons igen (som whiskydrickande Alfred) och Jesse Eisenberg spelar Lex Luthor men ändå inte. Han spelar egentligen ”bara” Jesse Eisenberg och det funkar inte här. Lägg till att filmen är en halvtimme för lång, att actionscenerna må vara snygga men dom är samtidigt sjukt utdragna och att filmen slutar exakt två sekunder för sent.

Nu låter det som att det bara KRYLLAR av minus i filmen och ja, jag ser mest bara minus faktiskt. MEN, det finns ett STORT plus och det är ett plus som gör mig jätteglad och superförvånad samtidigt. Plusset heter Ben Affleck! Han är perfekt som Batman! Helt perfekt!

Sammantaget är det här en fullständigt onödig film att se om man inte är ett fan av superhjältar. Det är mycket som är larvigt, mycket som är dumt och det blir problematiskt att göra en sånhär mörk film med 11-årsgräns. När folk (föräldrar) blir skjutna på mycket nära håll utan att det syns mer än att ett pärlhalsband går sönder (I SLOWMOTION!) samtidigt som Batman bultar folk till höger och vänster och det är inte direkt barnvänliga knytnävsslag det där. Det krockar lite för mig.

Jag hade hellre sett att dom gjort en fullt-ut-15-årsfilm av det hela, en allvarsam film med Deadpool-våld, blod och skit. I och med den här filmen har fler ”polare” i Justice League introducerats och nu är det väl bara att vänta på nästa film. För det är lika klart att det blir fler filmer som att jag kommer se även dessa. Oavsett betyg på den här.

Publicerat

Fredagsfemman #217

5. Blade Runner på bio!

På tisdag visas ännu en klassiker på utvalda SF-biografer. Denna gång är det Blade Runner som alla nya och gamla fans kan få chans att se ännu en gång på stor duk. Alltså….när man tänker efter…Vilka FILMER Harrison Ford varit med i! Snacka om att ha gjort många bra yrkesmässiga val i livet!

.

.

.

4. Terrence Malick är i gasen igen!

Jahopp, idag har alltså Terrence Malicks nya film biopremiär. Knight of cups heter den och handlingen beskrivs såhär på SF: ”För att fördriva tiden träffar Rick en rad kvinnor: den rebelliska Della, läkaren Nancy som han tidigare var gång gift med, modellen Helen, Elizabeth som han gjort med barn, strippan Karen och Isabel, en ung kvinna som hjälper honom att blicka framåt. Men trots festerna, förhållandena och karriären känner han ingen lycka.” Rick spelas av den iskalle Christian Bale. Dom kvinnliga huvudrollerna spelas av den iskalla Cate Blanchett och den endast marginellt varmare Nathalie Portman. Malick själv är inte ett under av krambjörn han heller direkt. Törs man hoppas på nåt mer än viskande floskler, gräs som vajar sakta i vinden och en enorm längtan efter att ta fram motorsågen efter visningen? Eller borde jag helt enkelt bara hålla mig långt borta?

.

.

.

3. The Night Manager

En TV-mini-serie på sex avsnitt med Tom Hiddleston och Hugh Laurie huvudrollerna, det är nästan så jag går ner i spagat bara av vetskapen att serien finns. Sen tillkommer informationen att manuset är baserat på en bok av John Le Carré och då svalnar kanske intresset en smuuuuuula, men inte en sån stor en. John Le Carré är för mig kalla kriget, beiga män, prat om sånt jag inte förstår, alla ljuger för alla och tillslut blir det ett antiklimax. Nu är det Susanne Bier som regisserar och det känns också som ett plus. Tre avsnitt in i serien vinkar jag dock hejdå och låter den glida vidare ut på havet som en ensam optimistjolle. Jag gav upp. Det funkade inte för mig, inte alls faktiskt. Nån annan som sett serien på C More och som håller med eller kanske till och med gillar den?

.

.

.

2. Det mest förbjudna

Om det är nån som fortfarande ifrågasätter kvalitén i svenska TV-serier, kom igen, här är ännu en serie att bita i! Det mest förbjudna är baserad på Kerstin Thorvalls självbiografiska roman med samma namn och handlar om hennes liv som (otillräcklig) småbarnsmamma, (ständigt otrogen) fru, psykiskt instabil och sexmissbrukare på 70-talet. Scenografin är oklanderlig, regin perfekt (heja Tova Magnusson!) och Cilla Thorell är fantastisk som Kerstin!  Här kan du se avsnitten

 

.

.

1. Helgens poddäventyr!

Det är ännu så länge lite hemligt med vad som ska hända men det ska bli JÄTTEKUL, ett sant nöje att podda med personen som kommer vara vår gäst nästa vecka! Lyssna på Snacka om film på torsdag, det är mitt tips! Det har alla chanser att bli ett episkt avsnitt!

.

.

.