Månad: maj 2016

Publicerat

Back to the 70´s: THUNDERBOLT (1974)

Varför heter den här filmen Thunderbolt på svenska? Den heter Thunderbolt and Lightfoot i original och det är precis vad den borde heta även på svenska. Filmen handlar ju om BÅDE Thunderbolt (Clint Eastwood) OCH Lightfoot (Jeff Bridges) och att tjonga upp enbart Clintan som jättefejs och namn på affischen är bara dumt, i alla fall när det kommer till såna som jag. Hade jag vetat att Jeff Bridges hade en stor roll i filmen hade jag antagligen inte väntat hela livet på att se filmen.

Nåja. Jag väntade väl kanske inte supermedvetet, det här kändes mer som en film som inte riktigt var ”min typ” och ja, just denna gång hade jag rätt. Det var inte så speciellt engagerande det här. En slemmig präst (Eastwood) predikar i en bykyrka, en man kommer dit med pistolen i högsta hugg och ska skjuta honom. Samtidigt stjäl en fejk-haltande ung man (Bridges) en cool bil för att sen som av en händelse dyka upp på grusvägen lagom när Clintan sprungit ifrån pistolmannen.

Det filmen är är välspelad, jag tycker alla gör det dom ska, till och med äckelpäcklet George Kennedy som kanske inte ÄR ett äckelpäckel men spelar en sådan med den äran. Jeff Bridges är i alla fall Jeff Bridges och han kompenserar den torre Clintan så filmen blir om inte sevärd så i alla fall tittbar.

Det här är sista filmen ut i 70-talstemat och det blev kanske inte en sorti med storband och fyrverkerier men sånt vet man ju aldrig på förhand. Vill du läsa vilka filmer jag skrivit om i temat hittar du länkarna här. Nästa tisdag börjar SOMMARTEMAT, det som sträcker sig över heeela sommaren och det blir nåt alldeles extra (tycker jag i alla fall)!

Publicerat

THE SWEDISH THEORY OF LOVE

”Varje människa ska behandlas som en självständig individ och inte som ett bihang till en försörjare”, sa Olof Palme 1972.

Det var samma år som socialdemokraterna gav ut skriften ”Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik” som slog fast att alla relationer mellan vuxna skulle baseras enbart på kärlek, inte på ekonomiskt beroende.

Den här filmen tar avstamp i just detta, vad det blev av Familjen i Sverige, hur det kommer sig att vi toppar listan av ensamhushåll om man ser till hela världen. Vi är ett ensamt folk, det är vi. Men vi är också på många sätt oberoende, är vi inte? Finns det nån minsta gemensam nämnare mellan dessa tu? Måste man kanske tillåta sig att bli beroende för att inte vara ensam? Förlitar vi oss så mycket på staten att vi glömt bort att ta hand om varandra?

Dokumentärer som får mig att tänka efter och tänka nytt brukar jag oftast tycka om. Utmaningar är bra, nya infallsvinklar likaså. När jag tittar på den här filmen tänker jag en hel massa saker men den röda tråden i funderingsverksamheten handlar mest om vad filmens upphovsman Erik Gandini egentligen vill säga.

Jag tittar på en joggande kvinna. Hon joggar länge men kanske inte så långt eller fort. Hon tar sig dock framåt samtidigt som hennes röst berättar att hon inte längtat efter ett vanligt förhållande med en man men hon visste att hon ville ha barn. Då fixade hon det på egen hand. Bra kvinna reder sig själv. Sen får man se i klipp efter klipp efter klipp hur spermadonatorer gör i ögonblicket dom blir just spermadonatorer. Spännande i ETT klipp kanske, lite kaka på kaka efter flera minuter.

Filmen fortsätter sådär hoppigt. Regissörens (?) berättarröst talar vänligt men bestämt (på engelska) om hur Sverige är som land och jag vet inte om det är tänkt att låta hånfullt men det känns så. Det beskrivs att vi tycker om att göra saker i grupp. Gemensamma aktiviteter. Det förklaras noga att dom vuxna vi ser (med reflexvästar och pinnar i händerna) träffas med jämna mellanrum för att umgås och typ gå i skogen. Den grupp vuxna vi får se är ideellt arbetande människor som är en del av Missing People och som letar efter försvunna personer i skog och oskön mark.

Jag märker att jag blir lite grinig. Sen dyker en kreativ läkare som flyttat till Etiopien upp och beskriver vad man kan göra med en borrmaskin, en rörklämma och ett hårspänne. Då blir det en fröjd att titta på filmen. En man har blivit ”pålad” med ett träspjut rätt genom kroppen och det börjar sågas och härjas och JAAAAA jag vill se en dokumentär om den här coole läkaren som har fattar grejen med livet och som opererar vidare fast strömmen går!

Det fanns uppenbarligen mer att skriva om filmen än det fanns att tänka. Jag skulle kunna skriva en hel massa till. Om männen och kvinnorna som flytt ut i skogen till exempel, bort från allt för att vara tillsammans, nära, för att ta på varandra och vara närvarande i stunden. Men jag slutar här.

Filmen finns att hyra på Itunes.

Publicerat

THE DETAILS

Tänker du ibland på att det är dom små detaljerna i livet som gör dom största skillnaderna? Att gå över gatan och nästan bli påkörd kan ge en lyckokänsla över att vara vid liv som i sin tur leder till att man byter jobb. Till exempel.

Jeff Lang (Tobey Maguire) har ett helvete med sin gräsmatta. När han misstänker att det är tvättbjörnar som förstör den blir han arg, så arg att han vill ligga med sin fru (Elizabeth Banks) som i vanlig ordning säger nej så han sätter sig och onanerar framför live-porr-brudarna på nätet och vips – en sak leder till en annan – och han är hux flux otrogen med sin bästa vän. Samtidigt är han läkare till yrket och kommer nära en av sina patienter, en svårt njursjuk man och det får honom att tänka på det här med livet, på om frun och sonen är friska eller om det är bra att testa sig och huset därhemma behöver byggas ut men dom ids inte hålla på med bygglov, istället charmar Jeff den mentalt instabila grannen (Laura Linney), hon lagar blåbärspaj och sen hamnar han i säng med henne också.

Det snurrar runt Jeff Lang kan man säga. Livet snurrar. Allt snurrar. Han snurrar. Samtidigt, detaljerna, det är DETALJERNA som är A och O. Karman. Ödet. Mirakel. Helveten. Var man hamnar. Vilka man omger sig med. Vem man släpper in nära, vem man håller på avstånd och tvättbjörnarna, vad gör alla tvättbjörnar i badrummet?

Sevärt för stunden är det utan tvekan. Bra skådespelare och helt okej hantverk överlag. Och nu finns filmen på Netflix också. Det måste vara ödet.

 

Publicerat

X-MEN: APOCALYPSE

Jag älskade X-Men: First Class men jag hade svårare för X-Men: Days of future past. Förväntningarna på dagens film var därmed modesta och jag såg filmen på premiärdagen utan att ha fått den det minsta spoilad vare sig vad gäller historien eller åsikter.

Det visade sig att den här filmen utspelar sig en stor del i 80-talet och en del av min själ befinner sig fortfarande där. Därför fylls mitt hjärta med stor filmisk kärlek när jag ser scenen med Quicksilver som räddar sina vänner i en fräsig filman sekvens till tonerna av Sweet dreams med Eurythmics. Filmens helt klart mest minnesvärda scen!

Det är alltså regissören till X-Men, X-Men 2 och X-Men: Days of future past som är tillbaka, Bryan Singer heter han och alla som är det minsta intresserad av film känner säkerligen till honom väl. Mannen som gjorde De misstänkta, hallååå liksom. När det gäller X-Men franschisen så tycker jag han har tagit ett steg framåt jämfört med förra filmen men det är långt kvar innan han kommer upp i First Class-nivån.

Historien är lite hoppig och med en bad guy som supersminkade En Sabah Nur/Apocalypse blir det aldrig riktigt spännande även om jag tycker Oscar Isaac är cool i rollen. Jag såg inte att det var han förrän jag läste eftertexterna. Jennifer Lawrence är fortfarande dötrist som den där smurfblå mutanten Mystique men på plussidan hamnar Tye Sheridan som Cyclops, Sophie Turner (Sansa Stark!) som Jean Grey och Evan Peters som Quicksilver.

Jag hade inte tråkigt en enda sekund trots ”superhjältelängd” på filmen (närmare 2,5 timme) och effekterna är riktigt maffiga. Självklart får filmen godkänt! Att jag slapp se den i 3D hjälpte säkerligen till på traven.

I avsnitt 38 av Snacka om film pratar jag och Steffo om just denna film. Hoppa in här för att lyssna.

Publicerat

MOTHER´S DAY

Jag är mamma. Jag har varit en mamma i 19 år nu. Jag har träffat på ganska många mammor under dessa år och jag försöker snabbspola mig igenom alla dessa vänner, bekanta och avlägset-veta-om-existerar-personer när jag sitter i biosalongen och ser Mother´s Day och helt ärligt undrar jag om det finns NÅGON som känner igen sig?

Det är klart att det går att känna igen sig i Jennifer Anistons rollfigur Sandy, en frånskild tvåbarnsmamma. Samtidigt….nej. Hon bor kanonfint och arbetar med nåt som har med inredning att göra men i alla filmens scener (som hon är med i) – utom EN – jobbar hon inte. Hon har mest träningskläder på sig. Linnen. Såna som blottar perfekt skulpterade överarmar. Såna som inte rör sig även om hon skulle vinka glatt.

Sandys exmake (Timothy Olyphant) verkar inte bara vara sympatisk, han är snygg också – och jätterik OCH han är tillsammans med en fotomodell som är allt annat än den elaka styvmodern. Hon är typ tonåring, svinläcker och VETTIG. Går det att känna igen sig, kan nån vanlig biobesökare göra det? Nja. Föga troligt.

Sen är det Kate Hudson som spelar Jesse, okej, hon har superjobbiga halvrasseföräldrar som hon brutit kontakten med samtidigt….hon är gift med en indier, dom har en liten son och hon ljuger rätt bra för både maken och föräldrarna – om varandras existens. Och föräldrarna ÄR sviniga. Irriterande. Usch alltså. Men dom vänder på en femöring och blir trevliga såklart, det är ju ändå en Hollywoodfilm det här. Men hjälper det själva igenkänningsfaktorn? Näää, inte va.

Jag skulle kunna fortsätta såhär med alla inblandade karaktärer men se, det tänker jag inte göra för då berättar jag ju hela filmen och vad är meningen med DEN grejen kan man ju fråga sig. EN mening skulle ju i och för sig kunna vara att du inte slösade dina skattade pengar på en biobiljett, den här filmen går det nämligen alldeles utmärkt att skippa.

Det är SOLKLART att denna film säljs in som en feel-good-dito MEN jag tycker det är anmärkningsvärt att det går att göra filmer som denna som INTE lyckas spela på alla gråtmilda föräldrasträngar. Jag känner mig helt iskall när jag tittar. Filmen berör mig NADA. Jennifer Aniston, Jason Sudeikis och sköna bloopers under eftertexten håller filmen borta från bottenskrapbetyg men det är fanimej inte långt bort att filmen får det – ändå.

Jag tror problemet med filmen stavas Garry Marshall. Han har skrivit och regisserat filmen och inte för att vara åldersfascist MEN gubben är född 1934 och har en del knepigheter för sig när det kommer till kvinnosyn över lag och dessutom barns syn på mammor, pappors syn på mammor, mammors syn på barn och mammors syn på pappor. Ja….hela skiten känns unket helt enkelt. Det är även denna snubbe-gubbe som ligger bakom filmerna New Year’ s Eve (samma problem med den filmen….) och Valentines Day (samma sak här) och…haha…Pretty Woman! Jag får helt enkelt se Frankie & Johnny som en jättefjädern i hans hatt.

Hade du en tanke om att hylla din mamma med ett biobesök på lördag, ett tips: tänk om. Se inte den här filmen, se nåt annat istället. Nåt bra.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har också sett filmen och idag skriver hon om den. Med tanke på vilken veckodag det är, kan man tro på en fredagssågning?

Jag lägger ut texten lite mer om den här filmen i avsnitt 38 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

Fredagsfemman #225

5. Warcraft?

Idag har filmen Warcraft premiär. Inte Warlock som jag ibland verkar tro att den heter. Warcraft. Filmen som är baserad på spelet World of Warcraft – eller WoW om man vill va lite mer laid back – som släpptes 2004 och som enligt alla som spelar det är ”askul” men som för oss som inte spelar mest känns som blahablaha. Och känns spelet blaj så är det ingenting om min syn på filmen. I don´t get it, precis så är det. Jag fattar inte grejen alls och jag borde antagligen hålla mig borta från filmen av precis samma orsak som varför jag inte tittar på Star Trek på bio. Utmana mitt filmtittande gör jag ändå, hela tiden. Men är det nån som läser det här och som sett Warcraft och vill dryfta sin åsikt, be my guest. Det vore kul att höra vad spelinitierade tycker om filmen.

.

.

.

4. Parkteatern i sommar

En himla fiffig grej att göra på sommaren, ensam eller ihop med vänner, är att fixa en liten picknick och gå och se någon av föreställningarna med Parkteatern. Gratis teater i Stockholms parker under bar och (förhoppningsvis) regnfri himmel. Här är sommarens program.

.

.

.

3. Bioreklamen om biobiljettmomsen

Jag tror att det är få av oss som gått på bio den senaste tiden som missat Sveriges Biografägares reklamfilm som handlar om den höjda momsen på biobiljetter, från 6% till 25. I filmen jämförs en teaterbiljett med en biobiljett och det ifrågasätts varför (populär)kultur ska beskattas olika (här kan du läsa mer om förslaget). Alice Bah Kuhnke vill inte jämföra momsen på biobiljetter med momsen på teater utan jämför i stället med momsen för dvd-uthyrning. ”Nu får man betala samma moms, 25 procent, vare sig man ser film på bio eller dvd-uthyrning”, säger hon. Den första frågan JAG ställer mig blir direkt denna: Är det många som HYR dvd-filmer nuförtiden? Den andra frågan blir: Måste biljettpriset höjas även om momsen höjs? Går det inte att höja priset på snacks, läsk och godis istället och kompensera momshöjningen den vägen? När man tittar sig omkring i en biosalong verkar det som att folk har hur mycket pengar som helst när det kommer till snacksinköp men om biljettpriset höjs med en tia blir det ett jävla liv.

(Om hela höjningen läggs på biljettpriset innebär det att biljetterna blir cirka sex kronor dyrare på större biografer som samtidigt kommer att slippa en annan avgift som man nu betalar. För mindre biografer, som i dag inte betalar denna avgift, kan höjningen bli närmare 20 kronor. )

.

.

.

2. Skön TV-lördag

Ser du fram emot en lördagkväll i soffan men har svårt att välja film? Låt SVT välja åt dig! Ta en powernap när Lasse Kronér grillar halvrackiga vuxna och femteklassare och det där ljugprogrammet kan du också skippa, fixa sen  i ordning lite lördagsgott för 22:20 börjar den finfina filmen Masjävlar på SVT1 (”På Baaaaaaaaliiiii!”) och när den är slut kör sci-fi-dramat Coherence igång. Inte alls en pjåkig lördag – OCH reklamfritt såklart!

.

.

.

1. Till alla oss mammor på Mors dag:
VI ÄR JÄTTEBRA ÄVEN OM VI INTE ÄR SÅDÄR PERFEKTA HELA TIDEN SOM VI TROR ATT VI MÅSTE VARA FÖR ATT VI LÄST MAMA FÖR MYCKET. LOOSEN UP OCH BOKA IN 12:E AUGUSTI, DÅ FYLLER VI BIOGRAFERNA! DÅ KAN VI KÖRA MORS DAG – THE REAL THING! (Och strunta för allt i världen i att se Mother´s day på bio. Vill du veta varför kan du läsa min recension här runt lunch, lyssna på avsnitt 38 av Snacka om film eller hoppa in till Sofia på direkten.)

 

Publicerat

SNACKA OM FILM #38 – ”Det är lite tålamodskrävande”

Det här avsnittet gav oss lite att bita i. Vi listar våra favoritfilmer med djur i titeln, jag har firat Mors dag lite i förväg och sett en bioaktuell film som mest gjorde mig irriterad, Steffo har sett en sprillans ny DVD-film med Will Ferrell som handlar om pappor och vi har båda sett förra veckans stora biopremiär X-Men: Apocalypse. Som grädde på moset ska vi försöka svara på en fråga vi fått från en lyssnare, en fråga som handlar om våra syner på asiatisk film. Åsså lite filmroulette på det. Och The Rocks bisyssla. Och jag ska redovisa uppdraget som har med filmtips från Sveriges EM-kombatantländer Belgien, Italien och Irland att göra.

Det är poddtorsdag helt enkelt! Finemangs va?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

ADULT BEGINNERS

Bröderna Duplass jobbar hårt. Brorsan med dom elaka ögonen, Mark, syns i filmer som Tammy, The Lazarus Effect, Zero Dark Thirty och Humpday (och i TV-serien Togetherness såklart) och brorsan med dom snälla ögonen, Jay, spelar Josh i TV-serien Transparent. Tillsammans skriver dom manus på löpande band OCH dom har ett produktionsbolag med det fantasifulla namnet The Duplass Brothers Productions som ligger bakom en MÄNGD filmer. En STOR mängd för att vara exakt. Dagens film till exempel, Adult Beginners.

Det finns nåt igenkännande i alla filmer som Duplass-bröderna på ett eller annat sätt är inblandat i och det är ett slags enkelhet, en indie-känsla MEN med väldigt välskrivna och rappa manus. Adult Beginners är inget undantag.

Här är det Jake (Nick Kroll) som satt sig själv och alla han känner i skiten genom att ha trott på en ny uppfinning och fått andra att investera i den och sen gick allt åt helvete. Han tvingas mer eller mindre flytta/fly från sitt hem och har ingen annanstans att ta vägen än att våldgästa sin syster Justine (Rose Byrne) och försöka övertala henne och hennes man Danny (Bobby Cannavale) att få krascha på soffan ett par månader. Justine är gravid med deras andra barn och sonen Ted är tre. Hela livssituationen för den enormt egocentriske Jake blir således upp och ner, tidiga mornar med morgonpigg systerson, familjemiddagar, att behöva skärpa sig och vara social och tvingas tänka på någon annan än sig själv.

När filmen börjar (och en bit in) är jag så extremt irriterad både på Jake och Danny att hjärnan håller på att kapsejsa. Det ryker ur öronen när jag ser oansvariga lillebrorsbeteenden, jag tycker det är så sjuuukt ocharmigt och extremt oattraktivt. Sen fattar jag JU att det är en del av historien, att männen kommer och ska växa upp och se sitt eget ansvar i det som sker…MEN….det behöver inte betyda att det är en ”rolig” väg dit.

Å andra sidan är det nog inte tänkt att filmen ska vara en komedi, det är mer ett drama med stråk av svart humor och snabb-snackad komisk tajming, väldigt underhållande i sina stunder. Nick Kroll växer in i rollen som Jake och det är mysigt att se det i verkliga livet äkta paret Rose Byrne och Bobby Cannavale tillsammans. Sevärt, trevligt, tänkvärt, charmigt och ibland med en bismak av ångestklump i magen OCH återigen dyker Jason Mantzoukas upp i en bra biroll!

Publicerat

Back to the 70´s: NETWORK (1976)

TV-stationen UBS. Den äldre herren Howard Beale (Peter Finch) har varit nyhetsankare i många många år men på grund av dalande publiksiffror får han plötsligt sparken. Bittert såklart men Howard tänker inte gå lugnt och stilla. I direktsändning berättar han att han om en vecka kommer ta sitt liv med ett skott i pannan – inför TV-kamerorna. Hans fru är död och dom fick inga barn, han upplever sig inte ha någonting att leva för länge när jobbet inte heller finns kvar.

Det är klart att hotet om självmord i direktsändning ger ringar på vattnet. Beale blir en snackis och får löpsedlar samtidigt som han stoppas från att visa sig på TV MEN lång och trogen tjänst hjälper honom och han lovas ett sista inhopp. Han kan dock inte låta bli utan börjar prata om en massa personliga funderingar istället.

Traditionalisterna på stationen får krupp och vill stoppa Beale för alltid men den nyanställde Diana Christensen (Faye Dunaway) ser på händelserna med helt nya ögon. Uppmärksamhet ger reklam gör att tittarna flockas och det blir till ett likamedtecken med en välmående TV-station.

Network är en såndär storfilm, en klassiker, en film som som det pratas om fortfarande, en sån som aldrig riktigt åldras. Den dryper av samhällskritik och frågeställningar kring cynisk kapitalism och visst gillar jag det MEN jag kan inte säga att filmen rockade min värld. 2016 är detta liksom inga nyheter, det är vardag. Tyvärr kanske man ska tillägga.

Filmen fick tio Oscarsnomineringar och vann fyra varav Bästa manliga huvudroll var en av dom. Peter Finch änka Eletha och filmens manusförfattare Paddy Chayefsky tog emot priset och Finch blev därmed den första skådespelare att vinna en Oscar postumt.

Det här är den tredje filmen i temat som är regisserad av Sidney Lumet. Det säger mer om hans storhet under detta årtionde än om min bristande fantasi. Nästa vecka är det sista filmen ut i detta tema och den är inte regisserad av honom. Jag lovar.

Publicerat

JAMES WHITE

Ännu en film i raden av alla som handlar om att det där lilla i livet egentligen är det stora Som hur vardagen ser ut för en strax-under-trettio-årig kille vars mamma är svårt sjuk i cancer. Hur går dagarna? Hur reagerar han? Hur orkar han? Hur går det med framtidsutsikter, dejtande, partyprisselivet? Jobbsökande? Drogande? Sorgbearbetning?

James White spelas av Christopher Abbott (Charlie i Girls) och han är jättebra trots att han är en smula lik Kit Herrington (Jon Snow i Game of Thrones). James sjuka mamma spelas av Cynthia Nixon (Miranda i Sex and the City) och ska jag skriva direkt från hjärtat (vilket jag givetvis ska) så tycker jag inte hon är jättebra på att spela någonting annat än Miranda i Sex and the City. Jag får lite klåda av henne, kan inte specificera det bättre än så.

Det här är en film som vunnit en massa priser, bland annat publikens pris på Sundancefestivalen 2015 och den visades på Stockholms Filmfestival förra året. I min värld är det här urtypen av en festival-indie-film och som en sådan är den helt okej.

Publicerat

5 TO 7

En film kan bygga upp nästan vilken värld den vill och jag köper den så länge den är konsekvent inom dess egna ramar.

Låter det flummigt? Ja, kanske, men jag tror att du förstår. Om inte, låt mig förklara.

I den här filmen spelar Anton Yelchin Brian. I filmens inledande minuter presenteras Brian av en berättarröst – hans egen – som förklarar att Brian är en enstöring, en ung man som föredrar sitt eget sällskap framför vänner, som egentligen är ointresserad av allt bortom böckernas och skrivandets värld. Han drömmer om att bli publicerad i en tidning, skickar in texter, blir ständigt refuserad men ger inte upp. Däremot har han frivilligt gett upp ett socialt liv med allt vad det innebär då han är helt dedikerad tills sitt ”kall” och i det stora hela endast håller sig inom hemmets fyra väggar.

Allt är fine så långt. Jag förstår vem Brian är, inga problem.

Men en dag är Brian ute och går. På andra sidan gatan ser han den vackraste kvinna han någonsin sett. Brian själv är ingen skönhet och knappast någon van flirtare men han går i alla fall över gatan och ställer sig bredvid den rökande mörka kvinnan och vips halar han fram en cigarett ur jackfickan och röker den som om han aldrig gjort annat.

Berättarrösten förklarar att kvinnans cigarett doftar av ett spanskt eller franskt märke och eftersom han inte kan spanska så tilltalar han kvinnan på franska. SOM OM HAN ALDRIG GJORT ANNAT. Och kvinnan svarar. Och flirtar tillbaka. Åmar sig och kråmar sig och ser man till personkemin så känns Brian som en tonåring och kvinnan Arielle (Bérénice Marlohe) som en världsvan och mogen dam, ändå klickar det – tydligen – och Brian känns helt….lugn. SOM OM HAN ALDRIG GJORT ANNAT.

Själv sitter jag i soffan med en pinne i röven och väser app-app-aaaaaapppp! ALDRIG I LIVET att jag köper det här!! Hela historien står och faller med att den värld filmen utgav sig för att vara inte är konsekvent. Det är helt olika vintergator här. Jag köper inte kärlekshistorien för fem öre, eller vad det nu är, för dom pratar mest, det är inte så väldans mycket action, inte framför kameran i alla fall.

E.T är mer trovärdig som film än denna.

Publicerat

TANGERINE

Kan man spela in en hel långfilm med en mobiltelefon? Klart man kan. Kan man spela in och få till en RIKTIGT BRA långfilm enbart med en mobiltelefon? Ja, det går. Tangerine är ett ypperligt exempel på det.

Med ett bra manus, väl utvalda skådespelare och en Iphone 5S har regissören och manusförfattaren Sean Baker fått till en yster film som med dokumentär stil tar oss med på en resa bland amerikanska medborgare som man kanske inte ser alltför ofta på film.

Transpersonerna Sin-dee Rella (Kitana Kiki Rodriguez) och Alexandra (Mya Taylor) sitter på ett fik. Det är julafton och Sin-dee har precis kommit ut från fängelset. Hon gömde knark åt sin pojkvän (och hallick?) Chester (James Ransone) men har alltså sonat sitt bort och verkar nu drömma om ett stabilt liv med honom. Alexandra vet däremot att Chester inte är den trogna typen och råkar försäga sig. Samtidigt får vi följa ett par taxichaufförer och deras dagliga rutiner med kunder i baksätet och upplockade prostituerade i framsätet.

Filmens olika sidohistorier flätas ihop i varandra så tillslut blir Tangerine en helhet som känns väldigt fin att ha fått se. Filmen känns sådär ungdomligt frustande, som om Sean Baker VILL så himla mycket med sitt filmande och liksom bara står och hoppar för att kunna knö in allt. Det känns fräscht. Upplyftande. Snabba klipp, hög musik och en skön känsla filmen igenom.

Nu blir jag jättesugen på att se fler filmer av Sean Baker och ännu gärna ännu fler exempel på bra mobilfilmade filmer. Som sagt, det är inte bra idéer och berättelser som kostar pengar, det är allt annat runtomkring.

Publicerat

Fredagsfemman #224

5. Oscar Isaac i X-Men: Apocalypse

Det tog ända till eftertexterna innan polletten trillade ner. Det var Oscar Isaac som spelade En Sabah Nur (aka Apocalypse)! Jag tyckte jag kände igen honom men sminkpersonalen har gjort ett GRYMT jobb måste jag säga. Mer om denna X-Men-film i nästa avsnitt av Snacka om film samt här på bloggen nästa helg.

.

.

.

4. Optimus Prime is ready for battle. Are you?

I juni 2017 kommer nästa film i Transformers-franchisen, Transformers: The Last Knight. Ska Optimus bli nån slags Errol Flynn-karaktär då kanske? Jag ser massor med stora värjor framför mig av nån anledning. Och stjärnor och småfåglar. Men det sistnämnda beror nog mer på blodrusning i hjärnan än nånting annat.

.

.

.

3. Konsertspänning

Det är nåt speciellt det här med att se artister man ALLTID lyssnat på live och kanske speciellt artister/grupper som funnits väldigt länge och som man lyssnat på länge MEN kanske aldrig haft chansen att se – förrän nu. Jag såg till exempel Alphaville live på Ålandsbåten. Episk konsert! Att se Marian Gold i frukostbuffen med stora divasolglasögon morgonen efter var kanske inte fullt lika världsomvälvande. Imorgon ska jag se en grupp som jag lyssnat på till och från sen i början på 80-talet – OMD. Det ska bli spännande och framförallt hoppas jag på att få höra Enola Gay och Electricity. Såklart.

.

.

.

2. Tippa EM med Bolltipsarna!

Fotboll är roligt. Bra fotboll är ännu roligare. Nu är det snart sommar och fotbolls-EM och vad kan då vara skojigare än att försöka sig på att tippa matcherna och samtidigt ha chans att vinna en liten slant på kuppen? Filmbloggaren, podcastaren och fotbollsfantasten Steffo har som traditionen bjuder dragit igång Bolltipsarna även under detta mästerskap och det är SUPERLÄTT att vara med. Klicka här! Häng med! Om inte annat för att se om du kan slå mig och mina gissningar. Haha. Borde vara en barnlek.

.

.

.

1. Se Rocky på bio!

På tisdag! På utvalda biografer! Ta chansen! Jag skulle göra det om jag inte hade podcastinspelning. Alla andra bortförklaringar är fusk!

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #37 – ”Riktiga underdogs!”

Steffo och jag är inte bara filmnördar, vi är fotbollsnördar också. Nu hejar vi inte på samma lag och så, Steffo gillar ett lag som ofta vinner och jag gillar ett lag som sällan vinner men är bäst ändå. Vi gillar att titta på andra sporter också på TV och vi undrar om det är därför vi gillar att titta på sportfilmer också? Eller är det så att man kan gilla sportfilm men inte sport i sig?

Räds inte, avsnitt 37 kanske känns som ett sportavsnitt på pappret MEN det är egentligen bara en bråkdel av allt vi pratar om. Vi listar våra fängelsefilmsfavoriter, jag har sett en film som är filmad endast med en Iphone, Steffo har kollat in en paranoid Sandra Bullock och tillsammans har vi sett en film med stora underjordssandmaskmonster.

I Uppdraget skulle Steffo se tre avsnitt av en av mina nutida favorit-TV-serier Transparent och filmrouletten visar att ibland kan det mest oregisserade bli precis mitt i prick. Så vad väntar du på? Det är lyssna-på-podd-torsdag!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

THE ANGRY BIRDS MOVIE

Det är klart som korvspad att jag har spelat spelet. Jag har spelat det så mycket så jag tvingade mig själv radera appen, jag fastnade liksom, dessa fåglar och grisar är helt klart beroendeframkallande. Sen började man se figurerna i leksaksaffärer, på T-shirts, på läskburkar och nu har filmen dykt upp på bio. Filmen! Går det verkligen att göra film av detta enkla spel, är det inte som att koka soppa på en väldigt liten och väldigt icke rostig spik? Blir det nån smak alls? Mitt svar på den frågan är:

JA DET BLIR DET!

Jag skrattade riktigt gott många gånger åt denna rediga knasfilm som bitvis är så oborstad och så politiskt inkorrekt att jag hoppas att skämten flyger över huvudet på dom minsta kidsen. Jag satt nästan och ålade i biofåtöljen när det dök upp skämt med sexuella anspelningar, kiss-och-bajs-skämt (fast mest kiss den här gången….HYSTERISK rolig scen by the way, den där med vatten/kissa väldigt länge/tvätta tungan!) och ja – faktiskt – även skämt med pedofilkaraktär.

Nu såg jag och filmspanargänget filmen med talad svensk text och många skämt blir uppenbart tokiga/feltolkade i översättningen MEN bortsett från det så störde inte språket speciellt mycket. Jag känner dock för att se om filmen på originalspråk för att ta reda på vad jag missat, för jag är övertygad om att det är en hel del.

Det är Fredde Granberg som gör rösten till den röde arge fågeln Red, Allan Svensson är Den Mäktiga (och brutalkissande) örnen, Jens Hulthén gör rollen som Bomb, den arga svarta fågeln som kan spränga sig själv och Nassim Al Fakir är Chuck – min FAVVO Chuck!

Jag tänkte när jag såg filmen att jag hade velat ha en såndär kamera som det ibland finns när man ser stora fotbollsmatcher, att man kan välja vilken av spelarna man vill fokusera på. Jag hade LÄTT sett bara Chuck! En strålande animerad karaktär – tydlig, udda och absolut skitrolig!!

Jag hade bestämt för mig att Angry Birds var ett spel konstruerat av svenskar men där hade jag fel, det är finskt. Det förklarar också alla finska namn i eftertexterna. Nån förklaring till varför jag tyckte att filmen var långt mycket roligare och bättre än jag på förhand trott kan jag dock inte ge. Jag är helt enkelt bara glatt överraskad och jag kommer definitivt se filmen igen.

Den är lite för utdragen på slutet för att nå det riktiga kanonbetyget men den trea jag tänkte ge den är efter några dagars funderande faktiskt för lågt. Stark trea eller svag fyra….vad får den? En FYRA såklart!

 

 

 

Det här var maj månad filmspanarfilm och det var Jennifer som valde den. Ett kul val tycker jag, modigt, inte alls självklart och jag måste passa på att säga t a c k för nu har jag sett ännu en film jag inte hade gått och sett av egen kraft och vilja. Här är kompisarnas tankar om filmen:
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird