Månad: maj 2016

Publicerat

FILMÅRET 1990

När jag skulle leta filmer till denna årslista märkte jag att filmtitel efter filmtitel gav mig….ont i magen. Det är alldeles tokigt vad filmerna från det här året har satt sig hårt i mig.

1990, året då jag på hösten fyllde 18 vilket också betydde att jag tog studenten i juni utan att vara tillräckligt gammal för att få komma in på skolans studentfest. Men jag gick ändå såklart, med pappersnäsdukar under glasögonen och en jävla ångest över framtiden.

1990 var året då jag pendlade från byhålan till Stockholm hela höstterminen för att gå en journalistutbildning, gick på bio varenda eftermiddag/kväll i väntan på tåget, sov bort många timmar i biomörkret eftersom jag åkte hemifrån 05 varenda morgon för att hinna till skolan i tid och jag lärde mig att man kunde boka tid på Statens Biografbyrå för att få se allt som klippts bort/censurerats i filmer.

Jag älskade Stockholm så himla mycket att jag insåg att jag inte kunde bo kvar i den där skruttiga lilla staden jag kom ifrån. Tog beslutet att ge mig av och som hjälp och sällskap under hela denna tid fanns – filmerna!

 

10. Mo´better blues
(Regi: Spike Lee)

Denzel Washington spelar trumpet och är rädd om sina läppar. Wesley Snipes spelar saxofon och är allmänt dryg.
Spike Lee regisserade och gjorde det bra.

.

.

.

9. Bernard och Bianca i Australien
(The rescuers Down Under, regi: Hendel Butoy och Mike Gabriel)

Jag är väldigt förtjust i Bernard och Bianca som filmiskt par. Dom kompletterar varandra så himla fint. Hon är äventyrlig, han är försiktig men när det kniper är det hon som är rädd och han som blir en tuffis. Och nu åker dom till Australien och brottas med både djur och natur i ett tecknat mysigt actionäventyr.

.

.

.

8. Imse vimse spindel
(Arachnophobia, regi: Frank Marshall)

En djur-thriller när den är som bäst, trots att jag avskyr både spindlar och Julian Sands.

.

.

.

7. Jacobs inferno
(Jacob´s Ladder, regi: Adrian Lyne)

Det här är en ruggig film. Suggestiv, mörk, knepig på ett bra sätt. Och Tim Robbins är lysande.

.

.

.

6. Ghost
(Regi: Jerry Zucker)

Kärlek, passion, spöken, drejning och ond bråd död. Satan vilken film!

.

.

.

5. Laddat möte
(White Palace, regi:  Luis Mandoki)

Herregud vilken gammal kvinna Susan Sarandon spelar i den här filmen. 43 ÅR GAMMAL ÄR HON, den gamla skatan! Och hon börjar dejta James Spader som blott är 27! Stoppa pressarna! Såhär kan väl kärlek inte se ut? (1990 var väldigt länge sen, det märks i en film som denna)

.

.

.

4. Dansar med vargar
(Dances with wolves, regi: Kevin Costner)

Jösses vilken käftsmäll den här filmen var när den kom. Så lång, så jättelång och en WESTERN och jag satt i biofåtöljen och bara njöt timme ut och timme in. En fantastisk film på ALLA sätt.

.

.

.

3. Black Jack
(Regi: Colin Nutley)

Helena Bergström har aldrig varit bättre. Reine Brynolfsson har aldrig varit bättre. Johannes Brost har aldrig varit bättre. Jan Mybrand har aldrig varit bättre. Colin Nutley har aldrig varit bättre och dansbandsmusik har definitivt aldrig varit bättre.

.

.

.

2. Lida
(Misery, regi: Rob Reiner)

Lita aldrig på någon som äger en egen droppställning!

.

.

.

1. Total Recall
(Regi: Paul Verhoeven)

Det är ”nåt” med den här filmen som gör att mitt hjärta slår lite fortare än normalt. Första gången jag såg den fick den ”bara” en trea men ju fler gånger jag ser den (och jag har sett den MÅNGA gånger) växer den och nu är den (visserligen) en nostalgitripp men en alldeles strålande sådan. Och den HÅLLER! Fortfarande! En KLASSIKER banne mig!

.

Bubblare: Misstänkt för mord, Gifta på låtsas, Maffiabröder, Die Hard 2 och Alice.

.
Flera av Filmspanarna listar sina favoriter från 1990 just idag. Här är länkar till deras bloggar:
Absurd cinema
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

Back to the 70´s: SA JAG ADJÖ NÄR JAG KOM? (1977)

För många är nog Richard Dreyfus mest känd som Hooper i Hajen. För mig är han Chris i Spanarna också. Jag tror jag har sett dessa två filmer ungefär lika många gånger. Repeat-varning på båda under stora delar av min uppväxt.

Men Mr Dreyfuss har faktiskt 110 roller till på sitt CV men blott EN Oscarsstatyett. Den vann han för dagens film, den med originaltiteln The Goodbye Girl.

Här spelar han Elliot Garfield, en kämpande man med skådespelardrömmar som fått ett andrahandskontrakt på en lägenhet men när han kommer dit visar det sig att det redan bor en kvinna där – plus hennes tioåriga dotter. Kvinnan har just blivit dumpad av lägenhetens ägare som nu bor på annan ort och dom har ingenstans att ta vägen så Elliot erbjuder henne att stanna kvar och dom delar på lägenhetsytan.

Nu låter det kanske som att det var ett vuxet och smärtfritt beslut. Det var det inte. Jäklar vad dom bråkar. Men i det här fallet är det som ordspråket säger, att kärlek börjar med bråk. För det är klart det kärlekar till sig. Jodå. Dom fattar till slut att dom borde vara tillsammans för dom ÄR gulliga ihop.

Marsha Mason är bra i den kvinnliga huvudrollen men det känns som att det här är Dreyfuss film. Han dominerar helt, visar upp hela sitt skådespelarregister och jag måste säga att jag tycker han är värd sin Oscar trots att han slog både Woody Allen (för sin roll i Annie Hall), Richard Burton (för Equus), Marcello Mastroianni (En alldeles särskild dag) och John Travolta (för Staying Alive).

Det här var en trevlig bekantskap, en mysig, harmlös, charmig liten film.

Nästa tisdag kommer en ny 70-talare. En riktig HÖJDARE faktiskt!

Publicerat

TROLLKARLEN FRÅN OZ

Vissa saker får man helt enkelt bara göra även om man inte har den minsta lust. Som att kräkas när man känner den där välkända magsjukeonda trycket i mitten av magen. Som att fortsätta festa när man är på bröllop i nya skor trots att det är köttskavis på hela hälarna, dom helt saknar hud och blodet rinner ner i dojjorna.

Att se Trollkarlen från Oz lockade verkligen inte men när min käre poddkompanjon höll på att tappa hakan i kaffekoppen när jag droppade informationen att jag inte sett nämnda film, ja, då förstod jag att det var ett grovt hål i min allmänbildning. När det sedan vankades poddgäst och musikalsnack och gästen Johan påpekade att det kanske kunde vara en passande film att diskutera eftersom jag inte hade sett den, ja, herregud, då var det bara att bita i kudden och offra lite sömn under påskhelgen för att se denna KLASSIKER från 1939 som jag av nån OUTGRUNDLIG anledning INTE SETT. Förrän nu.

Med facit i hand, jag kan förstå varför jag inte sett denna film förrän 77 år efter premiären. Den lockar mig helt enkelt inte. Det är nåt med det där knepigt färgglada hoppetossaktigt barnsliga som inte funkar på mig, lite samma sak som med Tim Burtons film om Alice i underlandet. Jag är inte vidare värst van vid att knarka men för mig känns dessa filmer som trippar, snedtrippar om man så vill. Bara knas. Som konstiga drömmar under inflytande av icke lagliga narkotiska preparat. Eller skyhög feber.  Att i princip alla inblandade i denna film dessutom har heliumröster gör inte saken bättre. Det blir som att lyssna på Toksmurf som läst in en ljudbok.

Judy Garland spelar alltså huvudrollen i denna KLASSIKER FRÅN 1939 som jag nu alltså SETT. Efter att ha sett små klipp från filmen samt affischer och använt min fantasti så har jag trott att hon kanske var sju år i filmen. Judy Garland var 17 år när filmen kom men hon låter som Anne Wibble (lät) när hon pratar. Hon är dock jättebra här och jag blir hemskt sugen på att ta på mig röda skor och gå ut och göra hoppsasteg på cykelbanan tills benen inte bär mig längre. Himla gulligt alltså, dessa hoppsasteg!

Förutom Judy Garland finns det ingenting som kommer fastna hos mig som ett glatt minne av filmen. Jag tycker inte den var särdeles underhållande men jag hade heller inte tråkigt när jag tittade. Musiken kändes ganska blek med tanke på att det ändå är en MUSIKALKLASSIKER vi pratar om här och jag blev förvånad när Judy drog igång Somewhere over the rainbow redan i filmens början, det känns som en sång som tjänar på ett sammanhang, en uppbyggnad, som gör att den berör lite mer. Fin låt annars.

Det skönaste med att ha sett filmen är att jag nu tryckt in lite filmisk plastic padding i kunskapsbanken. Inte helt dumt att göra sånt ibland.

I avsnitt 31 av Snacka om film snackas det en hel del om just Trollkarlen från Oz. Både jag, Steffo och vår gäst Johan diskuterar helium, klassiker, Oscars, betyg och Judy Garlands knarkande. Dessutom bjussarna killarna på lite skönsång! Don´t miss!

Publicerat

NO WAY JOSÉ

Vad händer om du planerar din framtid med din fästman, får tips på en app du borde ha, laddar ner den och får the chock of your life?

Appen heter Ipervert och visar på en karta var dömda sexuella förbrytare befinner sig. Chocken som sagt, chocken när den där punkten visar sig inte vara vara på din gata, i ditt hus utan så nära som I DIN SÄNG!

Detta händer Dusty (Ahna O´Reilly) och José (Adam Goldberg) och det blir en ”liten” ”fnurra” på tråden kan man säga, ”tilliten” i ”relationen” får sig en törn.

No way José är en filmhistorisk bagatell med en ganska långsökt grundpremiss MEN om man kan se över det och istället gå vidare och fundera på det här med ens plats på jorden, med vuxenhet, med att hitta sig själv, ja då kanske man kan gnugga fram nåt riktigt bra ur den här filmen. Jag kunde det inte.