Månad: juni 2016

Publicerat

BASKIN

En turkisk skräckfilm som handlar om ett gäng poliser som hamnar helvetet när dom gör razzia på en svartklubb, det låter ju alldeles mumma för en sån som jag. Men hur det låter och hur det är kan uppenbarligen vara totalt väsensskilt.

Baskin är en film som är fullständigt obegripligt att den ens blivit gjord. Halva filmen består av en samling gubbsjuka och otrevliga poliser som försöker bräcka varandra i sexistiska rövarhistorier och den andra halvan är ett sammelsurium av effekter gjorda av modellera i oskön belysning.

Om nån har tips på en riktigt BRA turkisk skräckfilm så tar jag gärna emot det för den här sura jävla eftersmaken vill jag gärna skölja ner ögonaböj.

Publicerat

SNACKA OM FILM #43 – ”Iniesta & Bale”

Hej och hå, vi kämpar på i sommarvärmen och försöker få ihop ännu ett lyssningsbart avsnitt såhär i den svettiga filmpoddjungeln.

Idag kan vi förutom snack om Brad Pitts bästa filmer, en feelgoodmysig film som utspelar sig i Danmark och Italien och en skräckfilm om en läbbig docka även bjussa på fotbollsreferenser och glassmaker. Deru. Det är inte kattskit det. Och som grädde på moset grottar vi ner oss i Jeff Nichols nyaste film Midnight Special som av nån outgrundlig anledning inte kommer gå upp på bio – alls. Varför? Varför blir det så ofta såhär?

Filmrouletten tittar också in såklart och Steffos uppdrag denna vecka blir att svara på mitt kluriga filmquiz. Passa på att gnugga filmallmänbildningensknölarna och tävla mot honom vettja!

Upp och hoppa nu, in med hörlurarna i öronen och passa på att ta dig en dryg timme med modeordet egentid med oss som enda sällskap. Det kan vara en form av semester det också.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

GAME OF THRONES SÄSONG 6

Säga vad man vill om förra säsongen av Game of Thrones men högt tempo innehöll den inte. Och med facit i hand var det nog rätt bra, det gjorde att åtminstone mina förväntningar på säsong 6 kändes aningens mer rimliga än dom gjort övriga år.

Efter dom första två säsongernas furiösa dödande av huvudkaraktärer vill man liksom bli chockad VARENDA gång, avsnitt som inte ger en hicka, giftstruma eller dödsångest är liksom blahablaha. Vilket det givetvis INTE är men det säger en del om hur höga krav jag och många med mig har på serien.

Som vanligt är det jättesvårt att skriva om Game of Thrones utan att spoila så jag passar på att varna för grova spoilers i texten nedan. Läs INTE om du inte redan sett alla avsnitt! Men det är klart, är du inte det minsta spoilerkänslig eller har minne som guldfisken Doris så kan du för all del fortsätta läsa.

Säsong 6 skulle jag kunna sammanfatta som ”Jesus-säsongen”. Eller ”Bobby Ewing-säsongen” för den del. Det har varit många som återuppstått från det döda och tyvärr är Jon Snow en av dom. Det bästa med säsong 5 var i mina ögon att den formidabla tråkmånsen Jon Snow togs av daga och besvikelsen när Melisandre med sina häxkonster lyckades väcka liv i honom igen var – to say the least – enorm!

Det kändes som en nödlösning att ta tillbaka honom. Som om ledsna fans fått styra och jämförelsen med den populära Bobby Ewing som dog i Dallas och sen kom ut ur duschen som om ingenting hänt är inte helt tokig. Bläääääähhhh, sa jag och grimaserade men det hade jag ingenting för, Jon Snow lever och har tillräcklig hälsa för att hålla sig vid liv säsongen ut.

En annan favorit från förr, The Hound, den där jättesnubben som Arya Stark lämnade att dö i den karga naturen, även han kom tillbaka. Ärrigare och mentalt tröttare och trasigare är någonsin men han känns som en vitaminkick för storyn. Det där är en BADASSMÄNNISKA DELUXE alltså. Och apropå Arya, hon har fått lite mer vettiga grejer att stå i denna säsong, hon är inte bara tyst, blind och klädd i säckväv, hon lär sig slåss med pinnar, lita på sin intuition och få ett jävlaranamma – OCH hon fick tillbaka synen! Detsamma gäller hennes syster Sansa (inte synen alltså men hon har fått lite mer skinn på näsan) som efter en brutal våldtäkt (på bröllopsnatten) av sin äkta man Ramsay Bolton äntligen vågat fly.

Alla vi som nångång förbannat oss själva för att vi valt fel killar och män i våra liv, det kanske är dags att sluta tänka så och istället jämföra med Sansa Stark. Sansa Stark är värre än värst! Herremingud vilken dålig smak hon har. Först Joffrey Baratheon som var det elakaste aset Westeros nånsin skådat och sen Ramsay Bolton som får Joffrey att kännas som en katt-meme (och ja, jag vet att hon inte direkt ”valde” Ramsay av egen fri vilja…)

Överlag har det hänt en hel del, vi har fått se ett SLAG i avsnitt 9 som var bland det ballaste jag sett på film, i avsnitt 5 fick vi reda på varför Hodor heter Hodor (och specialdesignade dörrstopp har sett dagens ljus) och vi har fått se mer DRAKAR än någonsin förut – och det är superplus i min bok. Ju mer drakar och ju stenhårdare Daenerys desto gladare blir jag.

Det har varit lite för lite av Jaime och Cerseis twistade förhållande och alldeles på tok för lite av Tyrion Lannister och hans galenskaper för att jag ska klämma till med nåt kanonbetyg men överlag är jag riktigt nöjd med säsongen….tänkte jag skriva och sen kom sista avsnittet å jag bah doooooog! Första scenen i sista avsnittet, det långa med den olycksbådande jättefina bakgrundsmusiken, wooow! Cersei är verkligen The Queen of Badass Moms, fast kanske inte badass på nåt vidare värst sunt sätt direkt. Men, ändå, henne vill man inte ha som varken vän eller fiende. Otroligt bra slut på säsongen, jag är nöjd och trean står och vacklar mot en fyra, det gör den. Men ETT fem-plus-avsnitt väger inte tungt nog även om det är det jag kommer minnas.

Mina tankar om:
Säsong 1
Säsong 2
Säsong 3
Säsong 4
Säsong 5

Publicerat

Stephen King-tisdag: BIG DRIVER (2014)

Precis som Tills döden skiljer oss åt så är dagens film baserad på en av novellerna i Stephen Kings bok ”Full Dark, no stars” och utan att ha läst den kan jag drista mig till att säga att Big Driver inte är en av hans bättre noveller. I vilket fall är det en redigt usel adaption och det märks att den är gjord som en TV-film.

Det som gjorde att mina ögon drogs till filmen var – förutom att den passade in i temat – dom tre kvinnliga skådespelarna: Maria Bello, Olympia Dukakis och I love rock´n´roll-rockarn Joan Jett! Skön kombo va? Rätt otippad, eller hur?

Var dom bra då? Nej. Inte alls faktiskt. Inte ens Maria Bello som normalt sett alltid levererar på högsta nivå. Till deras försvar ska dock sägas att dom har noll och ingenting att jobba med, det är ett riktigt skruttmanus.

Maria Bello spelar författaren Tess Thorne som är inbjuden till ett bibliotek för att prata om sina böcker. När det är dags att gå hem får hon ett råd av bibliotikarien att undvika en viss väg hem och hon lyssnar, ställer in GPS:en på en annan väg och åker. Halvvägs hem kör hon över spikförsett virke som ligger mitt på vägen och får givetvis punka och såklart är hon i ingen-mobiltäckning-outbacken med endast en nedgången mack som sällskap.

Filmen bjuder inte på några som helst överraskningar eftersom Tess givetvis får hjälp (haha, nääää) av en tjock (haha, nääää) hillbilly (haha, nääää) och man behöver inte vara Einstein för att fatta att han det var han som lagt virket på vägen (näääää?!?), att han inte vill henne gott (haha, vaaaaa??) och att han kommer våldta henne vid första bästa tidpunkt (näääää, inte va? Joooo…). Det ENDA lilla som förvånar mig med filmen är att GPS:en kan prata, alltså föra en konversation, svara på tilltal och komma med egna funderingar. Detta verkar dock inte få Tess att höja på ögonbrynen…..?

Filmen är dum, trist och helt meningslös men inte så dum, så trist och så meningslös att jag blir nyfiken på att läsa novellen för att se om den är bättre.

 

 

.

Nya Stephen King-tag nästa tisdag!

Publicerat

BLACK ROCK

Plask!

Nu hoppar jag ner i den uppblåsbara Duplass-poolen igen.

Dagens film är producerad av båda bröderna Duplass och har ett manus som är skrivet av Mark Duplass efter en idé från filmens regissör Katie Aselton. Det enda tokiga med filmen är väl att den redan är gjord både en, två, tio och femtio gånger förut – med endast små skillnader i själva historien.

Har du sett Eden lake eller någon av dom svenska filmerna Losers, Järngänget eller kanske Från djupet av mitt hjärta? Gillar du naturäventyr långt från civilisation och mobiltäckning? Tycker du att människans mörka sidor är spännande? Då kanske Black Rock kan vara nåt för dig.

Den här filmen handlar om tre tjejer varav två, Sarah (Kate Bosworth) och Lou (Lake Bell), är nära vänner och den tredje, Abby (Katie Aselton) var nära förr i tiden innan nånting hände som splittrade tjejerna. Tillsammans ska dom åka på nån form av äventyrstur till en liten öde ö, en tur som egentligen endast Sarah verkar pepp på. Hon har dessutom tillverkar nån form av ”Goonies-karta” som dom ska ha kul med. MEN det visar sig att dom inte ÄR ensamma på ön. Tre killar dom känner igen från skoltiden dyker upp.

Jag blir lite snopen när jag ser filmen. Den är 1,18 lång men känns som Ben-hur. Ingen av skådespelarna imponerar. Manuset känns hafsigt och o-troligt. För första gången sen jag såg Eden lake känner jag för att se om den. DÄR har du ett redigt filmtips i denna genre!

.
I avsnitt 42 av Snacka om film pratar jag lite mer om den här filmen.

Publicerat

DEN GODE DINOSAURIEN

Historien om barnet som tvingas växa upp (alltför) fort, överkomma sina rädslor och få sig bevisat att mod är den mest livskraftiga av känslor som finns, ja, den historien har vi sett många gånger förut.

Mowgli i Djungelboken och Simba i Lejonkungen är dom jag först tänker på när jag nu ska lära känna Arlo, den lilla gröna dinosaurien med stora och lite slappa fötter som är rädd för banne mig allt. Han växer upp med en rättrådig far, en klok mor och två syskon som är både större till växten och tuffare i knoppen än Arlo trots att deras ägg kläcktes i princip samtidigt.

Arlo beger sig ut i skogen med sin pappa och under strapatsen tvingas Arlo stå ansikte mot ansikte med många av sina rädslor: hala stenar, floden, klättra, orka, att inte vara så bra/stark/snabb som pappan. Men som många av oss med lite erfarenhet av livet vet, det vi borde vara som mest rädda för är sånt som i princip aldrig händer och eftersom det så sällan händer tänker vi inte på det. Men det är klart att det absolut värsta som kan hända Arlo händer (och alla som sett Lejonkungen vet exakt vad).

Den gode dinosaurien är en väldigt rar film. Det är en film för dom allra minsta, för dom allra största och alla där mitt emellan. Den är sorglig men inte hemsk, den är rolig men inte på gränsen och den är framförallt extremt välanimerad. Vad annars fanns det förresten att vänta av en Disney-Pixar-film?

Det filmen dock inte har är något rätt igenom eget, nåt som fastnar, nåt som gör mig sådär Zootropolis-prillig i kroppen men jag hade en väldigt trevlig stund i soffan. Det räcker långt ibland.

Filmen finns att hyra på Itunes och ja, den är värd 39 kronor.

Publicerat

NOW YOU SEE ME 2

– Ska vi se om den? sa sonen direkt när eftertexterna till första Now you see me-filmen rullade.

Konstigt, han sa ingenting i närheten av det när vi gick från biografen i torsdags kväll efter att ha sett uppföljaren. Han sa faktiskt ingenting alls förrän jag frågade vad han tyckte.

– Jättebra, sa han.
– Vadå jättebra? Är det en fyra eller vad? sa jag.
– Ja. En fyra.
– Lika bra som första filmen alltså?
– Ja, helt klart.

Det där ”helt klart” håller jag inte med om. Inte alls. Jag tycker Now you see me 2 är en otroligt blek kopia av den första filmen. Den är som diskvatten, inte tillräckligt rent för att dricka, inte tillräckligt skitigt för att fungera som näring.

Visst finns det ett par spektakulära scener men manusmässigt är det korkat så jag smäller av. Första filmen var kanske inte heller helt solid men det var inte förrän i allra sista slutminuterna som det havererade totalt, dock utan att känslan av helheten pajjade helt. Men manuset till denna uppföljare har bara ETT för ögonen: att existera så att filmen kan vara möjlig att producera. En högre ambitionsnivå än så går inte att känna i den stappliga dialogen och historien i sig kunde inte gå att göra mer ihålig ens om man stod och sköt sig svettig med en k-pist på den.

Ingen skugga bör falla på någon av skådespelarna, herregud, dom kämpar på för brödfödan, visst gör dom det och det är tack vare deras samlade rutin som filmen ändå har nån form av grund-underhållningsvärde. För den ÄR snygg men den är också dum. En allt för vanlig kombo.

 

Publicerat

DRESSMAKER

Myrtle ”Tilly” Dunnage (Kate Winslet) återvänder till sin barndomsby i den australiensiska outbacken, denna gång med en symaskin i högsta hugg. Hon är otroligt stilig och välklädd, kunnig i haute couture och i konsten att sätta griller i unga mäns huvuden. Att hon är ”cursed” i byn är en av anledningarna till att hon kommit tillbaka, det sägs nämligen att hon dödat en pojke och om detta är sant eller inte får du reda på när du ser filmen.

Alltså, jag har haft ett sånt väldigt motstånd mot den här filmen. Den visades redan på Stockholms filmdagar i början av året men då hoppade jag över den, det var väl några Benghazi-stridisar som lockade mer. Jag hade liksom fått för mig att det här var en tjejfilm i ordets sämsta betydelse. En film gjord av en kvinna med kvinnor i huvudrollerna och en story som inte kunde roa några andra än kvinnor som lockas av en annan tid, en annan värld och Liam Hemsworth i vita kalsonger. Sen är det ju det där med drömmen om att vara en ful ankunge och förvandlas till en vacker svan. På film är det alltid så jävla enkelt. Släpp ut håret ur tofsen, ta av dig glasögonen och ta på dig en ny klänning och vips så är du ögongodis. Kvinnorna låter ”aaaaaaaah” av avund, männen utstöter ”åhååååååhumpf” och alla tappar hakan.

Detta händer Gertrude (Sarah Snook) i filmen. Sarah Snook måste vara världsbäst på filmiska förvandlingar, kolla bara Predestination och Jessabelle. Kate Winslet är i vilket fall världsbäst på att utstråla kvinnlig perfektion och Liam Hemsworth är fanimej inte världklass på en fläck men här har han i alla fall lärt sig konsten att hålla blicken fast och stilla när han hittat nåt han vill ha.

På nåt sätt känns det som att alla mina fördomar om filmen stämmer och ändå var den inte fullt så kass som jag trott. Irriterande i vissa scener, javisst. Det här att beskriva män som en simpel flock får som tänker med könet känns inte direkt modernt men jag får väl köpa det då filmen utspelar sig på 50-talet. Jag har dock svårt att känns nåt, nåt som helst för någon alls i filmen. Det är som att titta på en tavla, en rätt medioker sådan, kanske till och med en kopia gjord av nån som visserligen behärskar handlaget med pensel och färg men som inte begåvats med något eget. Men när tavlan är klar tar hen en sprayburk och gör ett rött rinnande streck över det hela.

Strecket är filmens sista halvtimme.

Strecket är anledningen till att filmen hamnar på en stark trea.

Det hade jag aldrig kunnat förutspå.

I avsnitt 41 av Snacka om film pratar jag lite mer om den här filmen. Bland annat.

Publicerat

SNACKA OM FILM #42 – ”Är det meningen med livet?”

42? Är det meningen med livet? Är avsnitt 42 av Snacka om film meningen med livet? Eller är det meningen med livet att se Nicole Kidman-filmer ? Ja, kanske. Steffo och jag gör i alla fall vårat bästa när vi listar hennes bästa filmer efter önskemål från en lyssnare som inte förstår Kidmans storhet.

Sen har jag sett tre tjejer hamna i skiten på en hajk mitt ute i naturen (utan mobiltäckning förstås), Steffo har återtittat en gammal goding (?) med Al Pacino och tillsammans har vi sett Adam Sandlers nyaste Netflix-alster, The Do-over. Filmrouletten knackar på och sen önskar jag att alla hade kunnat se Steffos ansiktsuttryck när jag redovisar mitt uppdrag: att välja ut fem ”svåra” filmer som Steffo aldrig skulle se av egen fri vilja. Det går att tolka ordet ”svår” på många olika sätt (och det är lite kul att jäklas). He he.

Jag hoppas vi kan och får hålla sig sällskap en stund såhär i midsommartid.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

THE NICE GUYS

Jag vet inte riktigt vad titeln på denna film syftar till för särskilt trevliga är dom väl inte, Jackson Healy (Russell Crowe) och Holland March (Ryan Gosling). Snarare lite skönt korkade, i alla fall Holland. Som en manlig bimbo ungefär. Healy är lite mer charmigt plufsigt hårdhänt streetsmart.

Filmen är skriven och regisserad av Shane Black, snubben som ligger bakom coola-partner-in-crime-filmer som Dödligt vapen-filmerna, Long kiss goodnight och Den siste scouten, så han kan det här med att få ihop personkemin runt huvudpersonerna.

Crowe och Gosling känns kanske som två udda fåglar i detta sammanhang men dom klickar hårt både med varandra och med oss som tittar för JÄKLAR vad det skrattades och skrockades i salongen. Den (uppenbarligen) gifta mannen till höger om mig skrattade så högt att både han och jag hoppade i stolen åt alla – ALLA – såhär-är-det-att-vara-gift-skämt. Och det var MÅNGA.

Det här är en film som känns gammaldags på ett bra sätt. Visserligen utspelar den sig i Los Angeles nånstans 1977-78 (om man går på filmaffischerna med Hajen 2 och Airport´77 dom passerar i downtown LA) så retrokänslan kommer liksom automatiskt men det jag syftar på med gammaldags är man sällan ser actionkomedier nuförtiden. Jag skulle kunna säga att denna genremix är lika utdöd som dinosaurierna men att Shane Black med The Nice Guys är både Steven Spielberg och Michael Crichton i en och samma kropp. Det är dessutom lika självklart att det kommer en Nice Guys 2 som det var att Jurassic Park skulle få en uppföljare.

Jag tycker det var en väldans trevlig film! Ryan Gosling har en komisk tajming han sällan får chans att visa i sina andra filmer (men kolla gärna in honom i SNL-avsnittet han är med i!), Angourie Rice som spelar Goslings dotter var en frisk fläkt och Russell Crowe med ett knogjärn är inte att leka med. Johan, det var ett val bra val av månadens filmspanarfilm. Betygsmässigt är den riktigt nära en fyra men jag håller den på en stabil Misty Mountain-trea.

 

 

 

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om filmen? Klicka på länkarna så får du se.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Jojjenito
Har du inte sett den?

Publicerat

Stephen King-tisdag: HJÄRTAN I ATLANTIS (2001)

Det känns så himla konstigt. Jag såg den här filmen i söndags, bara en timme innan världspressen prånglade ut den ytterst sorgliga nyheten att Anton Yelchin dött i en bilolycka blott 27 år gammal. I dagens film spelar nämligen en 12-årig Anton en av huvudrollerna och det var en av hans allra första roller.

Stephen King gav ut en bok 1999 som hette (och heter) Hearts in Atlantis och 2001 kom den till Sverige och fick namnet Hjärtan i Atlantis. Den består av fem noveller som på rätt vaga sätt är sammankopplade med varandra men det är den första novellen Låga män i gula rockar (Low men in yellow coats) som dagens film är baserad på.

Filmen handlar om Robert ”Bobby”  Garfield (Yelchin) som bor med sin mamma (Hope Davis) som är änka och som inte riktigt verkar känna för att vara mamma fullt ut. Hon känns betydligt mer egoistisk än mammor på 50-60-talet brukar gestaltas på film men utan att vara ”elak”.

För att få ihop ekonomin hyr hon ut en del av huset till en gammal och lite mystisk man vid namn Ted Brautigan (Anthony Hopkins) och han och Bobby kommer varandra nära. Eftersom Bobby aldrig får vare sig veckopeng, leksaker eller ens födelsedagspresenter av sin mamma nappar han på erbjudandet Ted ger honom, att tjäna en dollar i veckan mot att han läser tidningen högt för den halvblinde mannen. Men Bobby är en smart liten kille, han inser att det är alldeles för lättförtjänta pengar och frågar Ted what´s the catch? Jo, det var ju en grej till. Han vill att Bobby ska hålla koll efter ”låga män”, män som på nåt sätt är ute efter honom.

Den som har läst Kings fantasyserie Det mörka tornet känner kanske igen namnet Ted Brautigan? Han är nämligen med även där. Jag har inte läst vare sig den eller Hjärtan i Atlantis men efter att ha sett denna film blev jag i alla fall lite sugen på den senare.

Det här är kanske ingen film som fastnar hos mig men den är mysig på samma sätt som till exempel Stand by me. Dom spelar lite i samma division (men Stand by me är en mycket bättre film). Sen är det alltid najs att få se David Morse, han spelar Bobby den äldre och är inte med så mycket i filmen men bättre lite än inget alls.

Men det jag tar med mig mest från filmen är det där hatet jag känner för döden. Så ofta så fullständigt onödigt. Sov gott Anton.

 

 

 

Nästa tisdag är det Stephen King-tajm igen! Tjoho va eller hur?!

Publicerat

SNUTEN I HOLLYWOOD II

Exakt HUR bra var inte den här filmen när den kom? Jag var femton år och tyckte Eddie Murphy var väääärldens roligaste snubbe och första filmen var ju så kanoners och nu skulle min idol dyka upp också, hon den blonda med långa benen, danskan Brigitte Nielsen, hon som var ihop med Stallone och var bitchigast i stan i Rocky IV. Och visst dyker hon upp!

Redan i första scenen sätter hon standarden, med ben som är ”långa som en regnig måndag” som min kollega D säkerligen skulle ha kunnat beskriva dom som. Hon är iskall, beväpnad och ser till att rånarkompanjonerna tar med sig vad som ska från butiken som massakreras brutalt. En riktig badassbrutta på film anno 1987, jag kan inte säga att det kryllade av dom då. Det gör det visserligen inte nu heller men det där med genustänk existerade verkligen inte alls då.

Tony Scott regisserade filmen året efter han gjorde Top Gun och var – och blev – en riktig actionheting i Hollywood.  Han jobbade dock inte med Eddie Murphy nån mer gång, det blev mest Tom Cruise och Denzel Washington som knep huvudrollerna i hans filmer. Visst är det jättekonstigt att det är fyra år sedan han dog, Tony? FYRA?!? Jag hade kunnat gissa på två. Typ.

Manusmässigt känns detta som Formel 1A i actionkomedifacket och jag kan väl inte säga att jag tycker filmen är lika übercool som jag tyckte för (snart) trettio år sedan – MEN – den är underhållande! Det är skönt tempo, 80-talsmusiken gör att fötterna klappar i takt och Jürgen Prochnow är en sjujäkla frifräsare till skurk.

En sak till. Vissa saker VAR bättre förr. Speltider till exemepl. Massor med 80-talsfilmer hade en speltid på 1,40. Perfekt! PERFEKT! Det finns alldeles för få 1,40-filmer nuförtiden.

När jag såg filmen 1987:

När jag såg filmen 2016:

Publicerat

THE CONJURING 2

Så kom då dagen då jag lyckades hitta sällskap modig nog att gå och se Conjuring 2 på bio!

För ja, jag kan erkänna mina tillkortakommanden, nos problemos. Att gå och se skräckfilm på bio ensam är ett sådant. Jag är lite harig på det viset, jag är inte riktigt bekväm med att hoppa en halvmeter av varenda jumpscare och sen riskera att hamna i knät på en främling bredvid. Det har nämligen hänt. Främlingen blev inte sur eller så men jag skämdes så mycket att filmupplevelsen blev lidande. Att hoppa och flaxa bredvid någon jag känner känns liksom…lugnare.

Så igår var jag lugn, jag var till och med riktigt lugn. Med Markus och Johan som biosällskap (vi såg faktiskt första The Conjuring också tillsammans) och en film som inte var i närheten så läbbig som jag trott tog jag mig igenom 154 minuter som en promenad i parken. I solnedgång. Med småtrötta kvittrande fåglar. Och sköna skor. Det var en smooooooth stund i biografen helt enkelt – även om jag flög ett par gånger och pulsen höjdes litegrann ibland. Konstigt vore väl annars? Det är ju ändå en rätt ryslig skräckfilm.

Det är samma folk bakom spakarna nu som i första The Conjuring, samma manusförfattare och James Wan regisserar. Stabil kille det där, han är väldans begåvad vad gäller att skapa en creepy stämning OCH han är duktig på personregi. Den stora anledningen till att The Conjuring 2 fungerar så pass bra som den ändå gör är nämligen skådespelarnas prestationer i kombination med välskrivna rollfigurer.

Vera Farmiga och Patrick Wilson spelar återigen huvudrollerna som paret Ed och Lorraine Warren som arbetar som medium/andeutrivare och den här gången får dom resa ända till en förort i norra London för att hjälpa familjen Hodgson där en av döttrarna, Janet, har blivit besatt av en demon. Janet spelas av Madison Wolfe och SOM jag tycker om henne! Hon är så himla mycket en ”vanlig tjej” och hon är otroligt bra på att visa känslor utan att det en endaste gång känns påklistrat, smörigt eller för mycket.

Det som gör att filmen är så himla lång är att det egentligen är två historier i en film. Dels får vi följa familjen Hodgsons öden och äventyr, rätt mycket innan Warrens kommer på besök och ganska mycket även med dom närvarande. Men första halvan av filmen handlar mycket om paret Warren hemma i USA och syner som Lorraine har som inkluderar en jävligt otäck demonnunna. Denna nunna ska naturligtvis få en egen spin-off-film så jag förstår varför den sidohistorien planteras rätt väl i den här filmen (du kan läsa mer om The Nun-filmen här).

Dagens film hade dock mått bra av en ansning i speltid, en trimning av berättandet, det hade den. Inte för att jag hade tråkigt, för det hade jag inte, men vissa scener kändes som upprepningar och vissa scener kändes för utdragna. Kanske är det petitesser i sammanhanget? Kanske är två timmar och fjorton minuter en vettig speltid för en vanlig skräckfilm?  Njaaaa….jag tycker nog inte det. Skräckfilmer och komedier håller mycket sällan för en speltid över två timmar.

Men scenografin är spektakulärt bra, effekterna är precis lagom och skådespelarna är som sagt oklanderliga. Så visst får filmen godkänt, så pass att jag säkerligen kommer se om den (när den kommer till Netflix). Om inte annat för att sy ihop början med slutet, för visst hör det ihop? Mysteriet med pojken med den randiga tröjan måste utredas men det får bli en annan dag.

Publicerat

Z FOR ZACHARIAH

Jag tycker väldigt mycket om TV-serien The last man on earth. Will Forte spelar Phil Miller, mannen som när serien börjar på riktigt tror att han är den sista överlevande på jorden. Men sen kommer det några till, inte många, men tillräckligt med människor för att det ska bli ett mycket skruvat komiskt relationsdrama av det hela. Man skulle kunna säga att Z for Zachariah är dramaversionen av The last man on earth, med en svag doft av The Road.

Ann (Margot Robbie) tror att hon är ensam kvar, i alla fall på sin del av jorden. Vattnet är otroligt förorenat, alla är typ döda och hon kämpar på för att överleva i sin ensamhet. Sen möter hon John (Chiwetel Ejiofor), en skäggig stilig man som inte verkar vara i närheten av lika sexuellt frustrerad som hon. Så hon biter ihop, visar inget och han fortsätter verka ointresserad.

Sen kommer Alfahannen Caleb (Chris Pine) in i bilden och DÅ fattar John hela prylen, både vad han själv känner för Ann och vad som kan hända om Ann börjar kuckilura med Caleb. Svartsjukedramat kan ta sin början.

Tre duktiga skådespelare gör denna anspråkslösa film intressant ända in i mål. Det kunde ha blivit ett rejält magplask men filmen höll. Den höll inte lika bra som första säsongen av The last man on earth men å andra sidan är det få saker som gör det.