Månad: juni 2016

Publicerat

Fredagsfemman #228

5. Splash – ur sjöjungfruns point of view!

Minns du filmen Splash från 1984? Den romantiska komedin med Tom Hanks och Daryl Hannah? Hanks spelade den unge mannen som återförenas med – och förälskar sig i – Hannahs sjöjungfru Madison som räddat honom från att drunkna som barn. Filmen utspelade sig med Tom Hanks rollfigur i centrum trots att manusförfattaren Brian Grazer faktiskt skrivit berättelsen utifrån sjöjungfruns synvinkel – MEN det funkade inte riktigt på 80-talet, vem hade velat se en film med en KVINNA i centrum? Kräääjsy! Men nu är alltså en reboot på g och denna gång ger han sig inte, Brian Grazer. Nu kommer filmen göras med kvinnorollen i centrum. Låt oss bara hoppas att han kommer på en bättre titel än den som ratades 1984: Wet.

.

.

.

4. Här är han – Fast & Furious 8-skurken!

Hur coolt är det inte? Steinar! Wohooo! Och hur pepp är man inte på den här filmen? För egen del – MUCHOMASSOR!!! Biopremiär i Sverige 17 april nästa år!

.

.

.

.

3. Bo Burnhams nya!

Den oefterhärmliga sjungande och spelande amerikanske komikern Bo Burnham är tillbaka! Hans Make Happy Tour har hittat till Netflix och jag har vid det här laget inte bara sett den en gång, inte två heller. Han är bara så grym! Och om jag önskar tillräckligt mycket att han kommer ge sig ut på en Europaturne så dottern och jag slipper köpa flygbiljett till typ Alabama – kommer min önskan att slå in då?

.

.

.

2. Filmspanarträff!

Imorgon är det sommarens första filmspanarträff! Det får helt enkelt bli en paus i fotbollstittandet för jag vill såklart inte missa en chans att träffa gänget, se en (förhoppningsvis) bra film och prata film över en middag. Vilken film vi ser kan du läsa om här på bloggen på onsdag.

.

.

.

.

1. Sverige – Italien idag!

Släpp allt du har för händerna, klockan 15 smäller det!

.

.

.

Publicerat

LEJONHJÄRTAT

SVT som public service-central känns i dagens mediabrus mer viktig än någonsin. Det finns så himla mycket som är intressant/matnyttigt/ underhållande/superbra om man bara letar lite och det mesta går ju att se när man vill på SvtPlay. Som den finska filmen Lejonhjärtat (Leijonasydän) till exempel.

Jag är verkligen ingen storkonsument av finsk film men jag tror att den största anledningen till att jag tittar så lite på det för att jag inte vet var jag ska hitta filmerna. Norsk och dansk film är så väldigt mycket mer lättillgänglig både på streamingsajter och på biografer så när det dyker upp en finsk film på SVT som dessutom inte är regisserad av Aki Kaurismäki (vars filmer är typ dom enda som når ut till gemene man) så är det klart jag ser den. Med glädje till och med.

Teppo (Peter Franzén, mest känd för mig som aset Milo i Johan Falk-filmerna) är skinnskalle, en aktiv nynazist som utan att blinka tar till våld mot invandrare närhelst han får chansen. Han är straffad för sina tilltag och får allt svårare att skaffa jobb, även de mest sporadiska. På en restaurang träffar han Sari (Laura Birn) och han blir omedelbart förälskad i henne. Dom tillbringar en svettig natt ihop men när morgonsolen tittar fram synar Sari Tepps tatueringar lite närmare och hon blir inte glad över det hon ser. Hon blir så pass förbannad att hon kastar ut honom och avslutar relationen innan den knappt har hunnit börja.

Men Teppo är kär, han vill inte ge upp Sari så lätt. Sari tycker om Teppo också men hon har en ”hemlighet” som inte riktigt går ihop med Teppos främlingsfientliga livsåskådning: hennes son är svart.

Det här är en film som tar upp riktigt kluriga frågor på ett kanske inte lättsamt sätt men ett lätt-sett sätt. Filmen hade kunnat bli så ohyggligt mycket tyngre än den är och det är manusförfattaren (Finlands svar på Alexander Bard?) Aleksi Bardys förtjänst att allt flyter på så bra. Skådespelarna är också jättebra och hur mycket jag än kräks på flera av rollfigurernas människosyn så visas alla upp på ett komplext vis. Som människor. Inte som svarta eller vita utan som den gråskala vi alla är. Snyggt jobbat Dome Karukoski!

Filmen går att se till och med imorgon (17/6) på SVTPlay!

Publicerat

SNACKA OM FILM #41 – ”Det första battlet!”

Halva juni har passerat och snart även första veckan av fotbolls-EM. Steffo och jag tar en (välbehövlig?) paus i TV-tittandet och poddpratar som om det inte fanns vare sig en morgondag eller en match att hinna klart till.

I veckans avsnitt listar vi filmer som vi tror hade blivit bättre om Quentin Tarantino hade regisserat, jag har varit på bio och sett Kate Winslet sy klänningar och Steffo har sett Chloë Grace Moretz växa upp en smula. Vi pratar om varsin sommarklubbsfavorit och Steffo ska redovisa sitt uppdrag och därmed också bli teaterdirektör för en stund. Filmrouletten är givetvis tillbaka OCH vi trollar in en alldeles NY punkt i podcasten.

Preppa med ammoniak, handdukar och svarta tandskydd! Det har aldrig blåst så mycket i något avsnitt som i 41:an! Vinden verkligen…..viiiiiiner. Nu kör vi! Tjoflöjt!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

FILMÅRET 1993

Vilket år?!?! HALLÅ!! Hur ska man kunna få ihop en 10-i-topplista när man har 28 filmer som alla fått riktigt höga betyg (mer än hälften 5/5), alla ligger mig otroligt varmt i nostalgimagen och samtliga håller hur bra som helst fortfarande. Det är bara att konstatera att 1993 numera endast har konkurrens av 1988, 1994 och 2013 om att vara tuffast hittills. Otroliga filmår alla fyra!

Nu är i alla fall listan klar. Jag valde ut tio, dom övriga arton blev bubblare och är det någon av dessa du inte redan sett så är det filmtips som kommer ända inifrån mitt filmälskarhjärta.

 

 

10. Demolition man

(Regi: Marco Brambilla)

Jag kunde bara inte strunta i den, det gick inte. Demolition Man är en film som håller år ut och år in, tittning efter tittning trots att världen ser helt annorlunda ut nu än 1993. En skön Sylvester Stallone, en blonderad Wesley Snipes och en charmig Sandra Bullock – hur kan man INTE älska detta?

.

.

9. Shadowlands

(Regi: Richard Attenborough)

En BOATS om Narnia-författaren C.S.Lewis liv. Passion, tragik och livsvisdom ihopkokad till en långfilm. Anthony Hopkins och Debra Winger är som klippta och skurna för dessa roller och Winger blev Oscarsnominerad för sin.

.

.

8 Short Cuts

(Regi: Robert Altman)

3 timmar och 7 minuter film som jag önskar var 30 timmar och 7 minuter. Robert Altman kanske inte skapade epitetet episodfilm men han gjorde det känt för allmänheten och många är dom manusförfattare och regissörer som har försökt sig på att göra nåt lika bra efteråt. Endast EN har lyckats.

.

.

7. Sommersby

(Regi: Jon Amiel)

Jag kan inte förklara riktigt varför men den här filmen har NÅT som gör att den sitter fast som ett hett strykjärn i mitt hjärta. Laurels (Jodie Foster) man Jack (Richard Gere) är inte snäll och han ger sig ut i kriget. När han sen kommer tillbaka beter han sig helt annorlunda men han ser precis likadan ut. Är det verkligen Jack som kommit tillbaka eller är det någon….annan?

.

.

6. Philadelphia

(Regi: Jonathan Demme)

Det här med HIV och Aids var ett hett ämne i början av 90-talet. Folk var rädda in absurdum, vilket får kanske ses som en blandning av sund självbevarelsedrift, dålig information och okunskap. När den homosexuelle och Aids-sjuke advokaten Andrew Beckett (Tom Hanks) får sparken från sitt jobb anlitar han en advokat för att stå upp för sig själv. Advokaten (Denzel Washington) är den inskränkta homofob-advokaten, Antonio Banderas är Andrews pojkvän, När lammen tystnar-regissören Jonathan Demme har regisserat och Bruce Springsteen har gjort titelåten. SJälv grät jag mest.

.

.

5. Glädjekällan

(Regi: Richard Hobert)

Okej, jag grät när jag såg Philadelphia men det var ändå kontrollerat på nåt vis. När jag såg Glädjekällan för första gången grät jag mig igenom halva filmen, hela tunnelbaneresan hem och resten av kvällen ihopkurad som en igelkotte i sängen. Par som varit tillsammans ett helt liv och en av makarna dör, det är nåt så hemskt hjärtskärande i detta, i ensamheten, jag klarar knappt av det. Här är det Ragnar (Sven Lindberg) som ska försöka få ordning på livet efter hustruns död och samtidigt begrava hennes aska vid deras älskade sommarstuga Glädjekällan. Det blir en roadtrip både Ragnar eller vi som tittar sent ska glömma.

(Jag hittade ingen bild från filmen som gick att använda så denna är från filmen Höst i paradiset som kom 1995 men Sven Lindberg spelar samme Ragnar även där.)

.

.

4. Falling Down

(Regi: Joel Schumacher)

Hur många gånger har man inte känt att man är i ”Falling Down-mode”? Varje gång hyllar jag vårat lands vapenlagar för jag kan knappast vara ensam om att få spel ibland och kan jag kan du och kan du så kan även riktiga galningar gå banans.

.

.

3. Pianot

(The Piano – Regi: Jane Campion)

Perfektion! I varenda bildruta!

.

.

2. Återstoden av dagen

(The remains of the day – Regi: James Ivory)

Undertryckt passion, bitterljuv kärlek men utan det ljuva. En helt fantastisk film! Vare sig Emma Thompson eller Anthony Hopkins har någonsin varit bättre än här. Filmen fick hela åtta oscarsnomineringar men vann ingen. Det säger en hel del om kvaliten på filmerna från 1993.

.

.

1. Jurassic Park

(Regi: Steven Spielberg)

Jag kan ge guldmedaljen till någon annan film än filmen som fick mig att se dinosaurier PÅ RIKTIGT för allra första gången. Jurassic Park förändrade mitt sätt att se på film och gav mig en resa som jag än i dag är ute på.

.

Bubblare: Sunes sommar, Spårlöst försvunnen, Jagad, Manhattan Murder Mystery, Välkommen Mrs Doubtfire, Cool runnings, Sömnlös i Seattle, Kalifornia, Kärlek och mänskliga rester, Cliffhanger, När jag brottades med Ernest Hemingway,  I faderns namn, Hot Shots 2, True Romance, Pelikanfallet, I skottlinjen, Stunder av lycka och Frihet – Den blå filmen.

Idag skriver fler filmbloggare om detta extraordinära filmår.

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Filmmedia

Flmr

Absurd Cinema (publiceras imorgon torsdag)

Filmitch

Spel och film

Filmfrommen

Publicerat

Stephen King-tisdag: TILLS DÖDEN SKILJER OSS ÅT (2014)

Finns det något som heter Det Perfekta Äktenskapet? OM det finns och det skulle skrivas om det i nån glossy tidning så skulle Darcy och Bob Anderson (Joan Allen och Anthony LaPaglia) kunna agera poster-couple.

Dom har varit tillsammans hela livet och är väl nånstans i 57-60-års-åldern skulle jag tro med tanke på åldern på barnen. Tre barn blev det, två söner och en dotter, välartade, stadgade, schyssta. Dom är så pass omtänksamma att dom till och med ordnar en fest för att kunna hylla sina föräldrar. Fint så man dör lite inombords.

Självklart förstår jag att allt inte står rätt till med denna lilla familjen, att det kommer dyka upp surt smolk i glädjebägaren, att det ligger både en liten hund, räv och schizofren lurifax begraven MEN i det här fallet är jag glad att jag inte läst Stephen Kings novell med samma namn som finns i boken Full Dark, No Stars. Jag är glad att jag inte tagit reda på nån info alls faktiskt. Även om jag fattar premisserna så blir filmen sjukt spännande när jag inte på förhand vet allt. Alltså, den ÄR sjuuuukt spännande. Och samtidigt, jag erkänner, jag får himla ont i magen också. Det här med att bli grundlurad av en familjemedlem ligger lite för nära mitt privatliv för att jag ska kunna titta och tänka att det ”bara är en film”.

Joan Allen har stramat till ansiktet en del och jag tycker det är synd, det gör att hon har vissa svårigheter att uttrycka känslor med just den kroppsdel man ser oftast och mest i närbild. Tänka sig, biologiskt nervgift har EN nackdel i alla fall, vad än alla injektionsfans försöker tuta i oss skeptiker.

 

 

 

Lite kuriosa för den intresserade.
När Kings bok Full Dark, No Stars kom ut 2010 bekostade bokförlaget en filmtrailer för varje novell i boken, alltså fyra stycken. Trailern som gjordes för A good marriage regisserades av Tomas Nordström och Henrik Gyllenskiöld och det var Tomas Nordström själv som hade huvudrollen. En svensk remake kanske vore kul?

Publicerat

THE NEON DEMON

Igår var vi sju hugade biobesökare som besökte Victoria för en lunchdejt med den 16-åriga modellwannaben Jesse (Elle Fanning) som flyttat till Los Angeles för att prova lyckan framför kameran. Hennes föräldrar är döda, säger hon. Jag har ingen aning om det är sant. Att räta ut frågetecken är inte denna films starka sida. Hon blir dock tillsagd av modellmamman (Christina Hendricks, som är med i blott EN scen i filmen) att ljuga. 19 år är hon. 19. Tjena.

Jesse hyr en sjabbigt motellrum av en testosteronaggro snubbe (Keanu Reeves, som är med i TVÅ scener i filmen) och hennes enda ”trygghet” är Dean (Karl Glusman), en ung kille med fotografdrömmar som är uppenbart förälskad i henne. Dom unga vackra kvinnorna hon träffar på jobben ser inte bara ut som skyltdockor, dom är ungefär lika djupa också. Plus att dom är missunnsamma och rent elaka. Härlig kombo.

Sminkösen Roby (Jena Malone) är den första tjej Jesse träffar på i L.A och hon är inte ”en av dom snygga” men hon har koll på sammanhangen, modellerna, fotograferna, hela det glamorösa livet.

Vid det här laget har jag sett alla filmer Nicolas Winding Refn regisserat. Pusher, Bleeder, Fear X, Pusher II, Pusher III, Bronson, Valhalla Rising, Drive, Only God Forgives och The Neon Demon.

Denne dansk gäckar mig. Är han ett geni eller en one-hit-wonder? Jag älskar Drive men medelbetyget för resten av hans filmer kommer knappt upp i en femma sammantaget (nåja, nu var jag lite uppkäftig men det är anmärkningsvärt många ettor bland dessa filmer).

The Neon Demon liknar Only God Forgives väldigt mycket i den suggestiva stämningen, färgerna, musiken – och den är fullsmockad med sekunder av tystnad mitt i dialoger (det jag försökte förklara i min Efterskalv-recension då det funkade så bra – där – men här blir det bara bajsnödigt pretentiöst).

På nåt sätt tycker jag The Neon Demon är en bättre film än Only God Forgives (jag vet att jag gett den sistnämnda för högt betyg, en omtitt bevisade det…). Den är konstigare och enklare på samma gång, den är djupare och ytligare samtidigt. Otroligt svårförklarat. Jag fattar bara inte varför Nicolas Winding Refn behöver göra filmen så….skum. Ett stort kattdjur mitt i alltihop. Varför? Och kannibalism? Say what?

Det är många tunna lättklädda/halvnakna/nakna kvinnokroppar i närbild, gärna duschandes i slowmotion eller insmetade i färg och jag känner att jag tittar på gubbsjuka fantasier i kombination med extrem koll på färg och form. För snyggt är det! Och knepigt! Och drömska scener som borde få David Lynch att klia sig i huvudet.

Att filmen både fick applåder samt buades ut på Cannesfestivalen förvånar mig inte.

 

Publicerat

GREASE LIVE!

När Grease-fanet #1 – aka Steffo – berättar att det finns en Grease-film som är en blandning av livemusikal och film, ja då är det klart jag letar upp den och tittar. Och en bättre beskrivning än just livemusikal och film finns nog inte för detta är just det.

Filmad för TV inför levande publik (i motsats till död, eller vadå?) där publiken dessutom är en del av alltihop, alltså det är en MIX av allt som känns riktigt…fräsch!

Till en början blev jag nästan lite nervös. Det kändes…konstigt…att titta, som att jag tjuvkikade på en granne som pysslade med oegentligheter (eller frigörande dans) men ju längre musikalen fortskred ju mer bekväm blev jag. Dansnumren är spektakulärt bra – precis som i filmen – och skådespelarna är handplockade med vita handskar och noggrannhet.

Gillar du Grease som film tycker jag du absolut ska ta dig en titt på denna uppsluppna musikalmorf om du springer på den OCH det kan du faktiskt göra redan ikväll om du vill. Klockan 20.00 på SVT1 för att vara exakt.

Publicerat

ZOOTROPOLIS

Judy Hopps (Ginnifer Goodwin) må vara en liten kanin men hon har stora drömmar. Hon tänker bli polis när hon blir stor, den FÖRSTA kaninpolisen någonsin och hon struntar högaktningsfullt i att inte ens föräldrarna tror på henne – hon SKA bli polis!

Och skam den som ger sig. Trots vissa fysiska svårigheter att ta sig genom polisskolan så står hon där, på scenen, som en utexaminerad och fullfjädrad polis och längst fram sitter mamma och pappa kanin, lika förvånade som stolta. Femton års strävan och beslutsamhet för att komma in på skolan och ett jävlaranamma genom hela utbildningen visade sig dock vara peanuts när det kommer till arbetslivet för vilken polischef tar en liten kanin på allvar? Herregud, hon ser ju inte klok ut. Pytteliten och tjej! En polis ska väl vara stor och bred och typ varg eller noshörning eller nåt annat ballt djur?

Judy blir satt på världens jävla skitjobb men har den där härliga egenskapen att hon ger sig fan på att göra även detta så bra som hon bara kan. Då träffar hon på räven Nick (Jason Bateman) och hans elefantson i en glassaffär…

Punkt punkt punkt alltså. Precis. Resten får du se NÄR du ser filmen. Inte om, NÄR. Den här filmen SKA du nämligen se om du inte redan gjort den. Den kvalar in bland dom bästa Disney-filmerna någonsin, i alla fall i min bok, fan jag ÄLSKAR den här filmen. Alla animerade ögon, ryckningar, ljudet av små kaninnaglar mot hårda stengolv, varenda nanometer av varenda bildruta är perfektion och lägg då till en berättelse som inte sackar av mot slutet, som är rolig, mysig, knasig och jag vill bara high-fajva hela världen när jag ser Judy. Hon smittar av sig på mig och jag hoppas hon gör det på alla yngre filmtittare också.

Det är bara man själv som sätter sina gränser och ger man allt i alla lägen så ska det mycket till att man misslyckas. Tror du inte på mig? Se Zootropolis. Vet du att det stämmer men hamnar i svackor? Se Zootroplis. Skiter du i självhjälpsfloskler och bara vill se en galet underhållande film? Se Zootropolis.

När Steffo och jag pratade om Zootropolis i Snacka om films 40:e avsnitt hände nåt som ALDRIG HÄNT FÖRUT. Lyssna så får du höra vad 😉

Publicerat

Fredagsfemman #227

5. Kan man se vilken film som helst ensam på bio?

Jag är en typ av människa som tycker om att gå på bio själv. Jag tycker det är både skönt och mysigt och har inga som helst problem med vad ”andra ska säga” för att man smyger in där helt solo. Jag känner mig alltså inte ”forever alone” när jag ser film själv, tvärtom. MEN, att se vissa  skräckfilmer ensam på bio, där nånstans kan jag känna ett motstånd, i alla fall när det gäller skräckfilm som jag på förhand anar faktiskt kommer göra mig riktigt jävla rädd. Som Conjuring 2. Som går på bio nu. Som jag inte har sett. Än.

.

.

.


4. Grabbkultur och blåsta skattepengar

Gudarna ska veta att jag inte alltid håller med Hannes Holm, i alla fall inte när han ger sig på mig och mitt skrivande. MEN, vår beef är passé och nu följer jag med spänning debatten som pågår angående Hannes Holms modiga outande av SF Studios och hur det går till med filmfinansiering och vart pengarna faktiskt tar vägen (länk till text i DN här). Personligen tycker jag hela frågan är ytterst beklaglig. Det handlar till mångt och mycket om hur våra skattepengar används och det konstiga är att det inte finns lagar och regler kring vad det statliga filmstödet ska gå till. SF Studios är ett vinstdrivande företag och har egentligen inte gjort något olagligt, dock känns deras beteende vansinnigt omoraliskt – men det är en annan femma. Men upp med skiten på ytan nu, lös problemet! Att 30% av produktionspengarna går direkt ner i fickan på SF Studios är långt mycket värre än att det görs för få filmer med kvinnliga regissörer. Tycker jag då.

.

.

.

3. Nicolas Winding Refn

Han gjorde Drive, denna fantastiska film. Sen gjorde han Only God Forgives och jämfört med Drive blev den ett enda stort frågetecken. Idag har hans nya film The Neon Demon biopremiär och jag är väldans nyfiken på den. Kanske vinner den på att förväntningarna på honom sänkts en aning? Hur som helst, det är en film som SKA ses. Frågan är bara….när?

.

.

.

2. Behöver världen en ny Mary Poppins?

Rob Marshall, mannen som regisserat två av filmvärldens sämsta musikaler (Chicago och Into the woods) ska nu alltså regissera Mary Poppins 2 eller Mary Poppins Returns som är filmens egentliga titel. 2018 kommer vi kunna få se Emily Blunt som den sjungande och dansande damen med paraplyet och frågan är: är detta verkligen en nödvändig film? Har världens samlade befolkning saknat en uppföljare? Och Rob Marshall? Whyyyyyy….

.

.

.

1. FOTBOLLS-EM börjar idag!

Precis så är det. EM börjar idag och därmed börjar även VM i logistik för Europas fotbollsintresserade förvärvsarbetare (som inte tagit fyra veckors semester). Hur ska man få ihop allt? På plussidan ligger matchtiderna, nattsömnen blir inte lidande MEN ändå, det finns ju andra grejer som bör hinnas med. Nåja. Jag tar en dag i taget och kommer se så många matcher som det bara är möjligt. Och Sverige ger sig in i mästerskapet på måndag. MÅNDAG. Anteckna!!

.

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #40 – ”Den ruffiga auran”

Herregud, vi fyller 40! Redan!

Veckans avsnitt innehåller en film vi kärat ner oss i totalt, ett maxat antal partykaniner, sex skådespelare som kan axla Harrison Fords mantel som Indiana Jones, ett supersnyggt franskt äventyr, en rymdig dokumentär, en filmroulettekula som hamnade på en sprillans (!) ny film och diskussion om en filmgenre som kanske kan ses som en liten hyllning till Muhammed Ali. Vi spelade dessutom in podden blott en halvtimme efter min hemkomst från Göteborg så det blev lite snack om en viss Håkan också (svårt att undvika). Dessutom berättar jag hur det gick med mitt uppdrag, att INTE se film eller TV-serier på ett helt dygn!

Sommaren har börjat på riktigt nu, eller hur?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

SNUTEN I HOLLYWOOD

Jag ser himla mycket film ”rätt in i TV:n” från streamingtjänster så när jag dammade TV-bänken sist undrade jag vad den där ljusgrå håriga lådan var för nåt. Efter ett drag med trasan tittade den fram, den svarta blu-ray-spelaren. Stackarn. Alldeles bortglömd. Jag vet inte när jag använde den sist. Jag klappade lite på den, bad om ursäkt och lovade bot och bättring och HÄPP, jag gick direkt till filmhyllan och handen drogs till en box jag inte ägnat en  tanke sen jag köpte den för flera år sedan. Snuten i Hollywood 1-3!

Första skivan kastade in sig själv i spelaren och det var bara att sätta sig i soffan och njuta (?) av Axel Foley (Eddie Murphy) och hans snabbsnackande polisjargong i den här actionkomediklassikern från 1984. Fasiken va kul det här var när det begav sig! Bananerna i avgasröret! När Axel ”leker gay” och låtsas vara Ramon-med-herpes för att få prata med Victor Maitland (Steven Berkoff) på restaurangen. Och Serge (Bronson Pinchot)! Och den charmige Billy Rosewood (Judge Reinhold). Och musiken. MUSIKEN!

1984 var Snuten i Hollywood fräschare än en plocka-själv-sallad på Ica men 2016 är den inte riktigt sååå härlig. Jag gillar den fortfarande men jag skrattar inte högt direkt. Eddie Murphy känns över lag väldigt mycket 80-tal, hans komik har inte åldrats jättebra men känslan i filmen och musiken – MUSIKEN! – håller. Sevärt i insomnia-sommarnatten men kanske inte annars.

När jag såg filmen 1984:

När jag såg filmen 2016:

Publicerat

Stephen King-tisdag: THE DEAD ZONE (1983)

Första gången jag såg The Dead Zone var en nyårsafton, det måste ha varit nångång i slutet på 80-talet. Det var på den tiden när jag satt med TV-tidningen och en överstrykningspenna för att försöka få ihop nån form av titt-schema över jul- och nyårshelgen så att ingen film av värde skulle missas. Till min hjälp hade jag såklart ett tomt 240-videoband (eller två) för helgernas filmutbud på TV var ofta mer än tillräckligt för att hålla mig sysselsatt resten av jullovet.

Stephen Kings bok med den svenska titeln Död zon hade jag läst 3-4 gånger innan jag såg filmen så den hade jag koll på och regissören David Cronenberg kände jag till eftersom jag sett både Rabid och Videodrome ett antal gånger. Jag var dock inte riktigt beredd på min egen reaktion av kombinationen King, Cronenberg och Walken.

The Dead Zone spelades nämligen in på VHS och jag vet inte huuur många gånger jag såg filmen men många var det. Scenen med saxen tog många tittningar innan jag kunde se med öppna ögon. Den var otäck även i boken men sådär grafiskt som det blev på film, usch alltså, det var otäckt på riktigt.

Det var många år sedan jag såg filmen men när jag såg om den för detta tema var det som att sätta sig i en tidsmaskin och bli 14-15-16 år igen. Jag mindes varenda scen, nästan hela dialogen och känslan i filmen gnager sig fortfarande in under huden på mig. Stämningen, dom murriga färgerna, den ödesmättade musiken, utan jämförelser i övrigt filmerna emellan så påminner The Dead Zone en hel del om The Shining.

Johnny (Christopher Walken) är lycklig med sin flickvän Sarah (Brooke Adams) och dom pratar om att gifta sig. Men som så ofta både på film och i verkligheten händer det något som gör att planer måste ändras och i detta fall är det Johnny som råkar ut för en svår bilolycka och hamnar på sjukhus. När han vaknar upp förvånas han över att han inte har några bandage runt såren men detta kan förklaras tämligen enkelt: han har legat i koma i fem år. Sarah har gått vidare, gift sig med en annan man och fått ett barn och Johnny ska försöka ta tag i sitt liv.

Det Johnny har och kan (efter olyckan) är en förmåga att via hudkontakt se elände som kommer hända andra människor. Ett handslag kan ge upphov till dom värsta av syner och det kan vara både en gåva och förbannelse beroende på hur man ser det. Frågan är vad man gör med sån information?

Det här var en fin omtitt och det blev som en liten resa nedför min filmiska memory lane där jag var både förare och passagerare samtidigt. Vilken härlig start både på temat och sommaren, det HÄR ska bli roligt att sätta tänderna i!

 

 

.

Nästa tisdag kommer ännu en Stephen King-baserad film att göra entré på bloggen!

Publicerat

ÅRETS SOMMARTEMA!

Förra sommaren gjorde Keanu Reeves bloggen sällskap en dag i veckan, 2014 var det James Stewart, 2013 Mads Mikkelsen, 2012 var det serietidningshjältar och 2011 var det katastroffilmer.

Idag börjar temat som kommer att ge bloggsommaren 2016 en liten guldkant och även i år är det en man inblandad MEN det är inte en skådespelare denna gång. Det är faktiskt inte ens en regissör. Det är en…

 

ta-daaaaaaa….

 

….författare!

 

Temat för sommaren 2016 är nämligen STEPHEN KING!

Klockan 10 idag kommer första filmrecensionen och sen tickar det på varje tisdag ända till sista augusti. Tretton veckor, tretton filmer som är baserade och inspirerade av Stephen Kings böcker och texter.

Jag har redan skrivit om Stand by me, The Shining, Carrie (remaken), Carrie (originalet), The running man, Den gröna milen, The Mist, Lida, Jurtjyrkogården, Sleepwalkers (denna text är inte skriven av mig), Children of the corn, Cujo och 1408 men det är en produktiv man vi pratar om och det finns mycket jag har osett, många filmer jag kommer se om och faktiskt till och med en TV-serie jag ska beta av.

Välkommen att hänga med mig på resan in i världens bästa skräckförfattares hjärna. Jag undrar dessutom om han inte är bäst även om man tar bort prefixen skräck? Otroligt bra är han alldeles oavsett, frågan är om filmerna alltid matchar böckerna?

Är du redo?
Det är jag!

Här är filmerna jag skrivit om i temat:

1. The Dead Zone (1983 – Regi: David Cronenberg)
2. Tills döden skiljer oss åt (A good marriage – 2014 – Regi: Peter Askin)
3. Hjärtan i Atlantis (Hearts in Atlantis – 2001 – Regi: Scott Hicks)
4. Big Driver (2014 – Regi: Mikael Salomon)
5. Cat´s eye (1985 – Regi: Lewis Teague)
6. 11.22.63 (2016 – Regi: James Strong, John David Coles, James Franco, James Kent, Kevin Macdonald och Fred Toye)
7. Christine (1983 – Regi: John Carpenter)
8. Köplust (Needful things – 1993 – Regi: Fraser C. Heston)
9. Cell (2016 – Regi: Tod Williams)
10. Gräsklipparmannen (1992 – The lawnmower man – Regi: Brett Leonard)
11. Sömngångare (1992 – Sleepwalkers – Regi: Mick Garris)
12. Sommardåd (1998 – Apt pupil – Regi: Bryan Singer)
13. Nyckeln till frihet (1994 – The Shawshank Redemption – Regi: Frank Darabont)

Publicerat

DAFT PUNK UNCHAINED

Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo. Ingen skulle känna igen dom på stan men alla, ALLA, har hört deras musik.

Har du inte bott under en sten eller i en källare av Fritzltyp dom senaste tjugo åren så är det jag precis skrev dagens sanning. Du kan inte ha undgått att höra dessa två mäns skapande under bandnamnet Daft Punk. Oftast iklädda hjälmar och andra ut-eller-uppklädningskläder på scen och i videos. Hemliga herrar det här. Och genier i sin genre, ja banne mig, genier!

När jag fick reda på att en dokumentär om bandet fanns på Netflix ilade jag hem efter jobbet och fullkomligt voltade ner i soffan med tungan hängande ut genom mungipan. Andfådd som fan. Upprymd. Förväntansfull.

I filmen får vi följa Daft Punk från dom första stegen i början av 90-talet när gruppen hette Darlin´och var tämligen okända till 2014 när dom fick en Grammy för Årets album, fullständigt magnifika ”Random Access Memories”.

Det är klart jag var nöjd där i soffhörnet. Njutande nöjd. 85 minuter bra musik på jätte-TV:n. Som dokumentär är den kanske inte direkt Janne Josefsson-grävande men what the heck, vem behöver det om gruppen som skrev filmmusiken till 2010-års bästa film?

Publicerat

SPECIAL CORRESPONDENTS

Det här är alltså en Netflix-originalfilm skriven och regisserad av Ricky Gervais och med honom även i den ena huvudrollen. Eric Bana har den andra. Bra duo!

Frank (Bana) är en journalist som kanske spetsar till verkligheten en aning för att få till en bra story. Och ljuger, hittar på och går över lik. Typ. Hans ljudtekniker Ian (Gervais) hänger mest bara med.

Frank har ett one night stand med en kvinna (Vera Farmiga) som visar sig vara Ians fru och samtidigt händer det grejer i Ecuador så dom behöver åka dit på uppdrag. Men kommer dom dit? Nixpix. Dom bygger upp nån slags fejkstudio på ett fik i Queens och låtsas vara i Sydamerika. Det går ju fint – ett tag.

Jag har inte så mycket vettigt att skriva om den här filmen och inte så mycket ovettigt heller. Det är en ”helt okej” film med allt vad det innebär av mellanmjölk och noll eftersmak. Samtidigt led jag inte under tiden. Det gick bra att se den utan att vare sig somna eller blir arg men nån prisvinnande recension kan jag inte prestera om den, det får nån annan göra.

JO! Nu kom jag på en grej i sista sekunden. EN scen gör mig redigt irriterad faktiskt och det är när Ians fru drar med sig Frank hem och Frank tittar på en hylla med Marvel-figurer och säger att han ser att hon är gift för ingen kvinna gillar såna leksaker. Idiot!

I avsnitt 39 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen OCH som slutlåt har vi Vera Farmigas fina lilla sång från filmen.