Månad: juli 2016

Publicerat

KOLLEKTIVET

Om Beyonce är Queen B så är Trine Dyrholm banne mig Queen T. Vilken jävla DOMINANT hon är i varenda film hon är med i. Hon kommer in och bara BAM!!, sätter varenda scen och får mig som tittar att vara hundraprocentigt närvarande i stunden.

Jag tittar på filmen, jag följer Trines blick, jag gör inte nånting annat på denna jord och det är få skådespelare förunnat att ha den unstrålningen. Men Trine har och Trine kan och det ska dagens film vara tacksam över.

Trine Dyrholms motsats är nämligen den andra huvudrollsinnehavaren, Ulrich Thomsen. Han är en man med livlös blick och en aura som känns otäck. Han är helt enkelt en Stor Skådespelare som jag inte riktigt förstår storheten i.

Tillsammans utgör Trine och Ulrich dock filmens nav, det gifta paret Anna och Erik, som i Thomas Vinterbergs nya film har ärvt ett hus (eller Erik har, om man ska vara korrekt) och som dom beslutar ska användas som kollektivboende eftersom dom vill bo där men hyran blir för hög för att det ska vara ekonomiskt hållbart. Huset är gigantiskt och det finns plats för en hel drös med gamla vänner – och nya – och Anna och Eriks gemensamma dotter Freja bor givetvis också där.

70-talets Danmark är tacksamt att skildra på film, 70-talet är det allt som oftast. Kläder, färger, scenografi, musik, allt bildar en helhet som ger kött på benen åt ett manus som kanske inte är Vinterbergs allra starkaste. Kollektivet är en teaterpjäs från början men det var inget jag direkt tänkte på under filmens gång. Då känns Festen mer som en pjäs.

På tal om Festen, en film som i min värld är 5/5. Det är en film som behandlar familjehemligheter på ett sätt som inte lämnar någon som tittar oberörd, samtidigt är det en rätt ”enkel” film att titta på, det känns som den är gjord med ett lätt handlag. Jakten (4+/5) är lite samma sak. Otroligt tuff grundpremiss i filmen men historien flyter på som ett rinnande vatten. Nu är Kollektivet som berättelse betydligt ”ytligare” än både Festen och Jakten MEN det är familjeångest och jobbigheter som borde kunna få mig att vrida mig i biofåtöljen. Nu gör jag inte det. Jag njuter mest.

Thomas Vinterberg är i mina ögon en mästerregissör, definitivt på pallplats vad gäller nordiska regissörer (och jag väljer att blunda för Far from the Madding Crowd när jag säger det, mest för att han inte varit inblandad på samma sätt i den filmen, med manus och så). Nu väntar en ubåtsfilm med Colin Firth och Matthias Schoenaerts och jag kommer givetvis se den men väntar med spänning på nästa film där även historien är hans egen. Då är han som allra allra bäst.

Vi som såg filmen hade inte riktigt samma åsikter om den. Såhär tyckte Jojje och Sofia. Och Daniel tyckte såhär.

Publicerat

BY THE SEA

Tio år efter Mr. and Mrs. Smith kom By the sea. Det här är en film som känns helt otänkbar att den skulle ha blivit till om det inte varit för att Angelina Jolie och Brad Pitt klarat sina första tio år tillsammans och att dom är väldigt trygga med varandra. Historien handlar nämligen om ett gift par i djup kris.

Manuset är skrivet av Angelina Jolie och hon har regisserat filmen, dessutom är hon och Brad ensamma producenter samt spelar huvudrollerna. Det känns helt enkelt som att filmen är nåt slags hjärtebarn för dom båda.

Den amerikanska författaren Roland (Pitt) och hans till synes djupt deprimerade fru Vanessa (Jolie) beger sig till en liten fransk kuststad för att få lite lugn och ro och kanske hitta tillbaka till varandra. Roland behöver skriva på sin roman men dricker mest på dagarna. Vanessa behöver precis allt annat på jorden men ingenting är bra. Hon är negativ, ledsen, håglös, en ensam själ. Det enda som håller henne uppe är att hon upptäckt ett hål i väggen genom vilket hon kan spionera på dom nygifta lägenhetsgrannarna och deras vilda sexliv.

Det här är en skyndsamt långsam film. Historien går framåt i det enda tempo den kan, det vill säga sakta sakta sakta. Har man det minsta bråttom riskerar man kraftigt myr-kli i byxorna men känner man för ett kontemplatoriskt drama med våldsamt vackra människor i bild så är det här en perfekt film. Den utspelar sig i mitten på 70-talet och den känslan kan man inte ta miste på. Stora rökfärgade glasögon, scarves, håriga armhålor (givetvis bara på Braddan), en beige-brun färgskala där endast det turkosblå havet sticker ut.

Efter att ha sett filmen känns det nästan som att jag själv varit på semester en liten stund.

Publicerat

MR. & MRS. SMITH

Med facit i hand, det mest kittlande med dagens film är (väl?) att det var under denna inspelning som Brad Pitt glömde bort att han var gift med Jennifer Aniston och inledde en relation med Angelina Jolie. Och återigen med facit i hand, det där snedsteget visade sig (ju) vara ett rätt ihållande steg då dom numera är gifta och har sex superfina barn tillsammans. Kolla bara dessa tre bröllopsbilder, helt (1) fantastiska (2) allihop (3). Den där slöjan som barnen fått rita på, alltså jag dööör så fint!

Men nu är det här inte nån bridezillablogg utan tanken är att jag ska skriva lite om The Movie of The Day, den som alltså handlar om det gifta paret John och Jane med efternamn Smith, ett par som får det allt tristare med varandra, vardagen lunkar på, middagsmaten blir äckligare och äckligare (Jane är ingen top chef direkt och varför John inte lagar mat utan bara knycklar ihop näsan och äter fast det smakar fan vet jag inte). Dom båda åker iväg på sina egna grejer, det som dom båda tror är vanliga jobb. Men ingen av dom är hederliga förvärvsarbetare direkt, dom är båda nån typ av agenter/lönnmördare med varsin arbetsgivare vilket gör att dom ibland har samma måltavla men av olika anledningar.

Så länge det bara är jag som tittar som vet om deras dubbelspel tycker jag filmen är jättebra. Angelina Jolie spelar uttråkad hemmafru med den äran och hon är stentuff agent med samma trovärdighet. Brad Pitt suckar som vilken surgubbe som helst och verkar inte se nåt ljus i mörkret gällande deras träliga äktenskap. När verkligheten går upp för dom byter filmen växel och det blir betydligt mer action, vilket funkar men filmen blir annorlunda.

När filmen nästan är slut pausar jag för att fylla på kaffemuggen men ser då till min förvåning att det är en HALVTIMME kvar på filmen! What? Den är ju slut?! Jättekonstigt! Den börjar liksom om igen och dom där trettio minuterna går verkligen på tomgång. Det är synd, det förtar en massa, helhetskänslan av filmen blir liksom…fadd.

Från jättebra till bra till helt okej till supertråkig på två timmar men hela tiden med paret Jolie-Pitt i centrum. Säga vad man vill om filmen men dom har en helt otroligt bra personkemi.

Publicerat

Fredagsfemman #232

5. Ingen återvändo

Gillar du bra film? Har du Netflix? Har du sett Joe? Inte?!? Då kan jag meddela att det inte längre finns någon godtagbar ursäkt för att inte rätta till det misstaget, Joe finns nämligen att se på Netflix nu. Så det så. Invänta en regnig eftermiddag eller skit i det, vänta inte på nånting alls, se filmen bara!

.

.

.

4. Kärlek Deluxe

Om det regnar imorgon eller om du helt enkelt bara känner för en mysig hemmakväll i soffan, här kommer ett TV-tips. Kärlek Deluxe. En svensk film som (ja ja jag veeeet att det kommer knorras nu) på TV4 men som är såpass mysig och bra att jag tipsar om den TROTS att det är reklamavbrott och skit. Här kan du läsa min recension om du vill, annars kan du alltid strunta i den och bilda dig en alldeles egen uppfattning. PS. Bortsett från denna film så känns det som SM i bra-filmkväll-på TV imorgon: Stuart Little, Waterworld, District 9 och Moneyball visas också, bland annat.

.

.

.

3. Filmerna på Malmö Filmdagar

Nu har första informationen kommit om vilka filmer som kommer visas på Malmö Filmdagar i slutet av augusti. Hitta Doris! Jamen, vi ska få se HITTA DORIS! Men nu håller jag och alla medresenärer och filmspanarvänner tummarna för snällasnällasnälla visa den på originalspråk! S n ä l l a !

.

.

.

2. De dödas röster

Jag lyssnar jättemycket på podcasts och jag verkar inte vara ensam om det. Det var därför helt magiskt att lyssna på De dödas röster som är nåt så härligt märkligt som en thrillerpodd vilket kanske bara är en mer modern beskrivning av radioteater, något som å andra sidan inte gör den ett dugg sämre. Sara Bergmark Elfgren har skrivit manuset till detta spännande drama som innefattar så mycket att jag inte tänker ge mig på att beskriva det. Lyssna, gör det, lyssna och följ journalisten Emma som börjar nysta i ett tjugo år gammalt mord. Lyssnar du med lurar när det är sovdags kan det bli problem, det kan jag lova av egen erfarenhet. Du hittar den där poddar finns (under P3 Serie) eller så kan du lyssna direkt på hemsidan genom att klicka här.

.

.

.

1. Filmspanarträff imorgon!

Det är mitt i juli, mitt i sommaren, mitt i semestrar och annat jox men ingenting stoppar Filmspanarna, imorgon är det nämligen dags för årets sjunde filmspanarträff och den femtionde (!) sedan starten. Jojjenito väljer film, frågan är vad han gillar bäst: magrutor från Södermalm eller dansk ångest?

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #45 – ””Sommar-snacka om film del 2”

I det andra av våra sommar-special-avsnitt börjar det mesta på bokstaven F.

Vi fräser (okej, det är mest jag som gör det), frasar, filmklappar och funderar på film från förr och vår allra första gäst Frippe är med och pratar om en fenomenalt fis-dålig film. Håll till godo med den andra delen av våra sommarpoddar, förhoppningsvis finner du den finemangs för dina flagiga öron.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

MR. RIGHT

Jag har såna himla höga tankar om Anna Kendrick. Hon är alltid så himla bra. Alltså HIMLA bra. Det hon däremot kanske inte är lika bra på är att välja rätt filmer för även om HON alltid är bra så är filmerna hon är med i inte sällan sämre än sämst. Kolla bara Get a job.

Sam Rockwell är Anna Kendricks totala motsats i min bok. Jag gillar sällan honom. Därför kändes det lite spännande att titta på den här filmen, det kunde liksom bli precis vad som helst och ja, preciiiis så blev det. Vad som helst. Ett sammelsurium av frågetecken dansar rumba alldeles nakna i min skalle. Vad ÄR det jag tittar på? Thriller-drama-romcom-svartkomedi-knas. Fast dåligt.

Inte sevärt på en fläck. Den är inte ens värd att skriva mer om. Hoppas Anna fick hutlöst mycket pengar för att göra den här skiten.

Publicerat

HOTET FRÅN UNDERJORDEN

När filmåret 1990 listades häromveckan var det många filmbloggare som uppmärksammade denna jättemask-under-sanden-action-skräck-komedi. Jag gjorde det dock inte men jag kände att det kanske var fel, att den kanske borde ha haft en plats på listan. Jag gillar den ju och har sett den många gånger, dock var det ett antal år sedan.

Så när Steffo messade en kväll att han kört igång en återitt av just denna film blev jag hux flux supersugen på att se om den. Sagt och gjort, I did it! Och den ÄR jättebra fortfarande. Den är dock inte SÅ bra att det kan slå sig in på topplistan.

Kevin Bacon och Fred Ward är den manliga lantisduon som harvar sig fram i tillvaron på skitjobb men huvudrollen har väl ändå den där gigantiska masken med många vassa små tänder som gräver sig fram under jorden och sätter skräck i – och dödar! – många i sin väg?

Det är högt underhållningsvärde på den här filmen, den är kul och rätt så läskig ibland. Jag har nämligen inga problem med att fantisera ihop att den där maskjäveln finns på riktigt. Så jag är glad att jag inte bor i ett landskap som är fullt med sand. Alltså typ en öken.

Publicerat

Stephen King-tisdag: 11.22.63 (2016)

Jag har en god vän som pratat så mycket och skrivit så mycket om Stephen Kings tidsreseroman 11.22.63 att det känns som att jag läst den själv – fast det har jag inte.

Han kallar den ett mästerverk, han kallar den en dröm som inte bleknar. Stora ord. Fina ord. Jag litar dessutom på honom så pass mycket att jag förstår att boken är något alldeles extra till och med för att vara skriven av Stephen King. En tidsresa bakåt i historien, ett par steg genom en speciell garderob leder från nutid med mobiltelefoner och Icona Pop till 1960 med pillerburkshattar och Etta James.

Engelskläraren Jake Epping får denna upptäckt berättad för sig av sin döende vän Al Templeton (Chris Cooper) och Al delar med sig av sina långt gående tankar att försöka förändra historien – radikalt – på det sätt han kan. Genom att till exempel förhindra mordet på John F. Kennedy skulle mycket i världen som vi känner den se annorlunda ut.

Kings roman blev en miniserie som visades på TV i USA tidigare i år, producerad av Warner Bros. Television och den exekutiva producenten J.J Abrams produktionsbolag Bad Robots. Det blev åtta timslånga avsnitt med James Franco i huvudrollen som Jake och Chris Cooper som cancersjuke Al och eftersom jag har vetat ett tag att detta tema var på g och att jag dessutom är mer än lovligt dålig på att läsa böcker var valet ganska lätt: jag hoppade över att läsa boken och gick direkt på serien.

Det gick i ett HUJ kan jag säga, genomtittningen av denna serie. Så SATANS fint gjord! Det var väldigt lätt att sätta sig in i Jakes knepiga situation och flera avsnitt gav mig en rejäl ångestklump i bröstkorgen. Det är nämligen ingen mysryslig historia det här, det är ond bråd död, det är livshistorier som svider, det är en kärlekshistoria som känns dömd att misslyckas, det är val som ska göras som innebär att döda en person för att rädda många fler och samvetskval över detta.

Historien rymmer så himla mycket. Att boken är en tegelsten (om än bladvändare) förstår jag för det är mycket som ska med, innehållet är mastigt, mustigt, fantasieggande och jättesvårt samtidigt och jag tyckte väldigt mycket om att befinna mig i den världen.

James Franco är jättebra i huvudrollen, han har ett tidstypiskt utseende och agerar fullt trovärdigt i alla situationer han hamnar i. En annan skådespelare som stack ut i positiv bemärkelse är George MacKay i rollen som Bill Turcotte. Överlag är det väldigt skönt att dom flesta roller spelas av tämligen okända ansikten, det är bara Franco, Cooper, Josh Duchamel och Sarah Gadon (som spelade en av dom kvinnliga huvudrollerna i Enemy) jag känner igen – alls.

Betygsmässigt är jag betydligt närmare en fullpoängare än en trea och jag känner mig rätt säker på att en omtitt skulle få mig att höja betyget det där lilla snäppet uppåt. MEN, en åtta-timmars-omtitt fixar i alla fall jag inte i en handvändning så det får vänta ett litet tag. Men ATT jag kommer se om serien är jag övertygad om, det är nämligen ett litet mästerverk som jag ser det, i alla fall om man inte läst boken innan.

.

 

 

.

Hallå där! Nästa vecka är det King-tisdag igen! Då med en film som tagit något mindre än åtta timmar att se.

.

Publicerat

EN UNG JANE AUSTEN

Jane Austen (Anne Hathaway) vill inte gifta sig med vem som helst, hon vill vara kär, hon tror helt enkelt på kärleken. Dom unga kavaljererna i grannskapet är inte direkt ett under av utstrålning och även om dom skulle vara bra kap sett till materiell lycka är det nåt som fattas för Jane. ”Det”, kanske.

Tom Lefroy (James McAvoy) är lite av en levnadsglad drönare men han måste skärpa sig för att ha en chans att få ärva sin morbror (?) som jobbar som domare. Pengar är återigen det viktiga. Utan pengar har han ingen chans att ta sig framåt i livet – eller ens kunna fria till nån fager dam framöver. Vem vill gifta sig med en man utan stålars liksom?

Det här är alltså en film som berättar historien om författaren Jane Austens liv som ung, baserat på brev hon själv skrivit. Hon har en skön självdistans och en trivsam humor som hon alltså inte bara klarat av att förmedla i sina böcker utan alltså även om sig själv. Julian Jarrold har fått till en mysig film som inte gör en fluga förnär, 120 minuter bara flög fram och trots att filmen inte enbart går i dur så känns den lättsmält.

Hade jag inte hittat den på Neflix hade jag sannolikt inte fått rumpan ur vagnen och någonsin sett den men nu är det gjort och det gick ju finfint. Anne Hathaway är som klippt och skuren i rollen som Jane men det kan knappast ha förvånat en enda människa på jorden?

Publicerat

I SMILE BACK

I smile back är en liten film som för alla inblandade säkerligen är bland det största och jobbigaste i livet.

Sarah Silverman spelar Laney, en mamma och fru som försöker hålla sitt liv så ”normalt” hon kan trots att hon mår psykiskt väldigt dåligt och tar både medicin och droger. Men det går inge bra. Hon skiter i medicinerna, hon snortar kokain när hon känner för det och hon känner för det ofta och hon ligger med olika män när hon får chansen. En främling på en bar eller bästa vännens man, det spelar ingen roll. Hur hennes egen man och barnen mår spelar lika lite roll som hur hon själv känner när hon ser sig i spegeln. Hon befinner sig liksom i en nedåtgående spiral som snurrar och vrider sig fortare och fortare för varje dag som går och ingen kan hjälpa henne om hon inte själv vill bli hjälpt.

Jag kan inte säga annat än att Sarah Silverman är lysande i den här filmen. Satan alltså, hon är bra! Filmen är också bra. Jag tänker på efteråt och den är klart sevärd under tiden men magkänslan får bestämma betyget och då blir det en stark trea.

Jag pratar lite mer om denna film i avsnitt 36 av Snacka om film.

Publicerat

SISTERS

Det känns ganska härligt att kunna konstatera att min humor-gen funkar precis på samma sätt oavsett om det är vuxna män eller vuxna kvinnor som försöker sig på att göra komedi med alkohol, droger och barnsligt beteende som ENDA fokus i ”skrattfesten”. Det här är nämligen i långa stunder precis lika lågbegåvat som om filmen hetat Brothers och huvudrollerna spelats av Seth Rogen och James Franco.

Nu heter filmen alltså Sisters och systrarna Maura och Kate Ellis spelas av Amy Poehler och Tina Fey. Deras åldrande föräldrar (Dianne Wiest och James Brolin) har beslutat sig för att sälja den stora villan som systrarna växt upp i för en lugnare och bättre ekonomisk tillvaro i en lägenhet. Det föräldrarna behöver hjälp med är att döttrarna ska komma dit för att städa ur sina flickrum. That´s it. Dom tjatar och gnatar ingenting, har inga krav. Så….dom sura systrarna åker till barndomshemmet och får ett dygn själva i huset. Ett sista dygn.

BORTSKÄMDA JÄVLA AS TILL JÄTTEBEBISAR är vad dom är! Fan vad trött jag blir. Det här är inge roligt alls faktiskt. Jag känner mig som en överkörd förälder där jag sitter och förväntas skratta, jag känner mig som en torrboll, som en socialsekreterare med block och penna i högsta hugg, jag kan liksom inte se det komiska i det här, det går inte.

Jag fnissar EN gång, i EN scen och den innefattar en speldosa, en såndär ballerina som snurrar. Sen var det 115 minuter till. Jag vet inte vad filmen vill säga. Att Tina Fey har skitsnygga tuttar? Att kvinnor också kan vara barnsliga och ”crayza loss”, dricka sprit, röka på, titta på muskulösa män, dansa till enkel koreografi, klättra i berg, ragga med hjälp av sexuella trakasserier, bete sig som svin mot sina föräldrar och bli förlåtna? Sorry, men jag visste allt det där innan. Kom med nåt nytt. Snälla.

I avsnitt 35 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om just denna lilla film. Och vi har rätt olika åsikter om den vilket alltid är uppfriskande.

Publicerat

Fredagsfemman #231

5. Tyck till om SF:s app

Jag vet att vi är många som spottat och svurit åt SF:s app, att det saknas många funktioner (som att kunna köpa biljetter med bioklubbspoäng till exempel och även att kunna boka biljetter dygnet runt) men nu har både jag och du chansen att tycka till FOR REAL! Klicka här och fyll i enkäten och hjälp SF bli det användarvänliga biografbolag dom verkar önska bli. Att knyta handen i fickan och muttra på kammaren hjälper inte. Okej…det kanske inte hjälper att fylla i enkäten heller men chansen finns ju att nån lyssnar om vi är tillräckligt många.

.

.

.

4. Pernilla Anderssons debattartikel i DN

Kan vara det bästa jag läst på år och dar!

 

.

.

.

3. Dags för EM-final!

På söndag är det dags för den allra sista matchen i årets fotbolls-EM. Suck, vad tråkigt att det redan är slut. Hemmanationen Frankrike är i final mot dramatenskådisarna i Portugal och jag har väl aldrig hejat så mycket på Frankrike som jag gör nu. Att jag tippade dom som EM-vinnare redan från början hör inte hit, portugiserna MÅSTE helt enkelt få spö!

.

.

.

2. Margot Robbie

Undrar om det är för rollen som Tarzans fru Jane hon kommer bli ihågkommen i årtionden framöver? Undrar om Jane kommer bli för Margot vad Cleopatra var för Elizabeth Taylor? Eller kommer alla minnas henne som Harley Quinn? Eller fru Leo i Wolf of Wall Street? Att Margot Robbie kommer bli en av denna generations allra största är jag hur som helst helt övertygad om.

.

.

.

1. Alexander Skarsgård

På biograferna pumpas trailern för nya Tarzan-filmen och Alexander Skarsgård presenterar trailern med att säga att det blir ”kalas” i Stockholm nästa vecka när det vankas galapremiär. Kalas!! Ett av världens gulligaste ord, alltför sällan använt. Extra fint av Tarzan att använda detta ord. Det krockar liksom. Själv är jag alldeles precis lagom pepp på denna film men det känns kaxigt att det blev just Alexander som fick rollen. Stort och coolt. Kalas, helt enkelt!

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #44 – ”Sommar-snacka om film del 1”

Under hela juli kommer Snacka om film bestå av best-of-avsnitt från året som gått. Vi presenterar en salig blandning av felsägningar, eftertänksamhet, samtal och knas och vi kommer även att klippa in en del tidigare outgivet material – och denna gång gör vi det från en kli-ig filt mitt på en sommaräng.

Vad du får höra i veckans avsnitt låter jag vara en hemlighet men jag kan avslöja så mycket som att vår fjärde gäst Johan är inblandad i en härlig superdiss som inte fick plats i musikalavsnittet.

Här kommer del 1 i vår summer edition. Glad sommar!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

THE DO-OVER

Ja herregud asså. Tänk vad ett namn kan göra.

”Netflix, the world’s leading Internet TV network, will be the exclusive home of four feature films starring and produced by comic icon Adam Sandler, whose movies have delighted hundreds of millions of fans all over the world.”

Hundra miljoner fans kan inte ha fel. Adam Sandler är en komisk ikon och Netflix var inte sena att påpeka det när det blev klart att dom, tillsammans med Sandlers produktionsbolag Happy Madison Productions, skulle producera FYRA filmer exklusivt för Netflix användare världen över.

En sån som jag som har garvat läppen av mig åt Adam Sandler och hans dummerjönsfilmer genom åren borde ha gått ner i brygga av en sån deal men jag undrar om inte Sandler själv med detta uttalande visar att han är den gladaste av oss alla:
– ”When these fine people came to me with an offer to make four movies for them, I immediately said yes for one reason and one reason only….Netflix rhymes with Wet Chicks. Let the streaming begin!!!!”

Nåja. Glädjen över ett simpelt rim gör ingen film och det visade Sandler med all önskvärd tydlighet i den första Netflix-filmen The Ridiculous 6 som var så erbarmligt dålig att jag inte haft minsta lust att skriva en endaste rad om den. The Do-over är ett steg i rätt riktning men det är fanimej inte ett stort.

”Skämten” andas så himla mycket 1989. Mycket av det som var kul då funkar inte längre, det är en annan tid nu. Kanske har Sandler letat fram nåt gammalt skrivbordsgömt-och-glömt manus och dammat av det, enkelt och smidigt javisst, snabba pengar och en deal som måste hållas, jag fattar grejen MEN filmen är allt annat än bra.

Att den klarar sig från det lägsta betyget beror på mitt grundgillande av Sandler och att filmen – jämfört med The Ridiculous 6 – ändå går att se utan bestående men.

I avsnitt 42 av podcasten Snacka om film försöker både jag och Steffo bena ut våra tankar om den här filmen. Det var allt annat än lätt.

Publicerat

PARASYTE: PART 1

Herregud, vad ÄR det här? Hahaha! Så galet kul att springa på filmer som denna och sen faktiskt också SE den!

Efter lite fix och trix och hjälp från the internetz hamnade den i min dator och höll mig sällskap en ljummen kväll på balkongen. Jag tror att när filmsommaren 2016 ska summeras kommer denna upplevelse att vara en av dom mer minnesvärda.

Filmen Parasyte: Part 1 är baserad på Mangaserien med samma namn och den handlar om en 17-årig kille som heter Shinichi Izumi. Han bor med sina föräldrar i en lugn förort till Tokyo och ligger i sin säng och lyssnar på musik som vilken vanlig kväll som helst. Men just den här kvällen är allt annat än vanlig. Maskliknande varelser har nämligen intagit/hamnat/ramlat ner på/dykt upp på Jorden och dom tar sig in i människors kroppar via öronen då det är hjärnan som är målet.

Shinichi smala lycka är att han lyssnar på musik med hörlurar! Parasiten kommer nämligen inte in i örat utan gör ett försök genom näsan men hinner inte ta sig in innan Shinichi panikslaget slår bort varelsen. Parasiten är dock inte bara äcklig utan även envis som tusan så han gör ett tredje försök – GENOM ARMEN! Och ja, den lyckas! Parasiten ”tar över” hans hand och får därför namnet Migi som är det japanska ordet för höger.

Migi blir liksom som en egen figur även om han sitter fast i Shinichi. Han har sin egen personlighet, sina egna tankar och viljor och lika äckligt som det är i början på filmen att tänka sig att man själv hade ett öga på pekfingret och en mun i handflatan och nån som PRATADE med en och levde sitt eget liv via ens egna kropp lika nästan….mysigt…..kändes det till slut. Det kan ju bli som att ha en kompis med sig, always, liksom. Men hur mysigt det än känns, parasiterna är vidriga jävlar och lever på människor. Dom måste stävjas! Hela människosläkten riskerar ju att dö ut annars.

Filmen är klafsig och blodig och effekterna är jättesnygga. Jag får se sånt jag aldrig sett förut och sitter på balkongen och klappar händerna så smått ibland. Ler gör jag mest hela tiden. Storymässigt är filmen kanske inte nån höjdare men effekter och stämning gör att den slår över på en fyra. En film att minnas med glädje helt enkelt och nu ska jag givetvis försöka leta upp Part 2.