SNACKA OM FILM #48 – ”Sommarblockbusterdeluxe”

Vi är tillbaka efter det lilla sommaruppehållet-men-ändå-inte och i det här avsnittet ska vi försöka hinna prata lite om alla sommarblockbusters vi sett. Hur är biosommaren 2016 egentligen, hur står den sig jämfört med förra året?

Veckans lista är självklart tillbaka och vi listar Sofias inskickade förslag: musikscore som är bättre än filmerna förtjänar. Vi släpper kontrollen i filmrouletten igen och introducerar vi en ny punkt i podden som vi hoppas ska kännas förnöjsam.

Håll i hatten, det är många filmer att hålla reda på den här veckan (och många kompositörer, hehe). Vill du kolla upp vilka betyg vi gett filmerna kan du alltid kika på vår hemsida och vill du höra scoren igen kan du klicka in på vår spotifylista.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

THE REWRITE

Det är konstigt det där med Hugh Grant-filmer, ibland kan jag få ett sug efter dom fast jag egentligen inte förstår varför.

Hugh Grant är en skådis som i princip alltid ”spelar Hugh Grant” så på nåt sätt vet man alltid vad man får när hans namn finns med på rollistan, ändå, naaah, det gäller inte riktigt om man ser till filmerna i sin helhet.

The Rewrite till exempel. Låter ju asmysig på pappret. Hugh Grant är en ”gammal” författare som sitter fast i skrivandet och istället mer eller mindre tvingas ta ett jobb som lärare åt en grupp manusskrivande elever. Men han är inte så vidare värst trevlig – MEN han är charmig, såklart, han är ju Hugh Grant – och det är ungefär vad filmen går ut på. Precis, det är lika menlöst som det låter när jag skriver.

Till sin hjälp har Hugh Marisa Tomei, J.K Simmons (har han någonsin en dålig dag på jobbet?) och Allison Janney (har HON någonsin en dålig dag på jobbet?) och vad gäller den kvartetten finns det inte mycket att klaga på. Ändå är filmen märkvärdigt blek. Så pass blek att den i långa stunder känns helt onödig att titta på. Hugh är Hugh, han stammar, är sur, ler och har bångstyrigt kortklippt hår, yada yada, vi kan den grejen.

Personkemin som hade behövts för att man skulle tro på honom och Marisa Tomeis rollfigur som ett framtida par lyser med sin frånvaro. Sa jag att filmen är blek?

HUSDJURENS HEMLIGA LIV

Här är filmen som har årets kanske charmigaste trailer och den åsikten kommer alltså från mig, moi, den där underliga personen som inte gillar djur i allmänhet och inte förstår grejen med husdjur i synnerhet.

Husdjurens hemliga liv är alltså en film som lockat mig länge, ända sedan januari faktiskt när det visades en lång snutt av filmen på Stockholm Filmdagar. För några veckor sedan blev jag inbjuden till en VIP-visning av filmen, en film som givetvis visades med svenskt tal eftersom många av dom som dubbat rösterna fanns på plats i publiken. Huvudrollen utgörs av den lille hunden Max vars originalröst tillhör Louis C.K. och den svenska rösten av Erik Haag. Jag tycker väldigt mycket om Erik Haags röst när jag ser att det är Erik Haag som pratar men när hans speciella röst kommer ut från munnen på en tecknad hund så blir det lite syntax error i huvudet på mig. Jag ser inte hunden Max, jag ser bara Erik Haag. Är det meningen?

Men…nåja….jag ska inte hänga upp mig alltför mycket på detta. Dubbningen är överlag riktigt bra tycker jag, det är bra läppsynk och smart castade skådisar. 3D:n var också över förväntan bra, vilket det i ärlighetens namn oftast är när filmer visas utan text. Och filmen då, hur var den?

Filmen är BRA! Jag blev redigt underhållen varenda minut, fnissade högt ibland och log en hel del. Den är söt och knasig och fantasifull och kreativ och fullt med actionspräckade scener och till och med lite läskigt ibland för dom allra minsta (i alla fall den lilla flickan som satt bakom mig som vrålade sig igenom halva filmen, oklart varför men jag tror det började med åsynen av en orm).

Jag blev inte det minsta besviken och den trea jag ger filmen är ytterst stark och väldigt välförtjänt. Den enda anledningen till att jag inte ger den en fyra är att den släpper taget direkt. Jag mindes den knappt dagen efter och då kan det inte bli mer än en trea. Såna är reglerna härinne hos mig. Kanske tänker jag annorlunda när jag sett om filmen med originalrösterna, för det KOMMER jag göra.

Stephen King-tisdag: CELL (2016)

2006 skrev Stephen King en roman som på svenska heter Signal och i original Cell. Tio år senare har den blivit film och King har själv varit med och skrivit manuset.

Det här är en film som får mig att vilja göra en hårddiskrens mellan öronen, jag vill liksom börja om från scratch, läsa boken och sen nöja mig med det. Jag tror nämligen att boken kan vara alldeles förträfflig men filmen är inget annat än en samling av alla element som gör mig extremt uttråkad. Dessutom…..John Cusack. Vafaaaan liksom! Han ser ut som en gammal amerikansk tant med både injicerat skit och en aura av Instagramfilter över ansiktet. Plus insjunkna kinder, en tunn tajt mössa och mycket kajal. JAG TYCKER INTE OM JOHN CUSACK SOM SKÅDIS!!!

Samuel L Jacksom har den andra huvudrollen och – utan att överdriva – han känns noll procent närvarande. Filmen känns billig, den är undermåligt genomförd på precis alla sätt jag kan komma på och jag vill verkligen inte skriva ett enda ord till om den. Så jag slutar här och längtar till nästa tisdag.

 

 

Idag skriver även Filmitch om den här filmen. Är han i mitt lag eller kommer han meja ner mig från motståndarlaget?

 

.

100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS

Den här currygula postern har dykt upp lite här och där sen filmen kom. Först på Malmö Filmdagar 2014 (men den lockade inte mig), sen på bio (men den lockade inte mig), sen på Itunes (men den lockade inte mig) och nu på Netflix.

Den lockade inte mig nu heller, jag började faktiskt se den på grund av ett felklick, men jag lät det vara för skillnaden mellan att en film inte lockar av någon diffus anledning och att den inte lockar på grund av att jag tror den är jättedålig är inte samma sak. Vissa filmer har liksom ingen utstrålning – hur gul postern än är.

Men nu är filmen alltså sedd och Lasse Hallström har på Lasse Hallströms karaktäristiska sätt guidat mig från Bombays bakgårdar till Paris förorter och dessutom gjort mig småhungrig på kuppen. Han är bra på det där Lasse, att med varma kamerafilter och skådespelare med vita tänder få mig som tittar att känna nån slags inbjudande myssnällisklump i magen, även om jag tycker han lyckats bättre i många andra filmer än denna. Det här är nämligen en film som redan från början visar att HÄR kommer man inte få se ond bråd död eller misslyckanden, det här är alldeles-lagom-feel-good från början till slut och ingenting händer som jag inte kunde klura ut efter förste fem minuterna.

Det är klart jag kan se en sånhär film, frågan är väl snarare varför? Det är ingen som helst utmaning, den kräver ingen känsloinvestering eller ens koncentration, jag sitter där och liksom bara…tittar. Visst är det maffiga matscener men det gör inte filmen mer intressant. Helt enkelt, filmen lockade mig ungefär lika mycket som jag på förhand trodde. Ibland har man rätt, ibland har man fel. Lev med det.