Månad: september 2016

Publicerat

Fredagsfemman #243

5. En skam för Sverige 2

Nu ger sig Soran Ismail och Magnus Betnér ut på vägarna igen med uppföljaren till deras tänkvärda, underhållande och helt enkelt skitroliga föreställning En skam för Sverige. Det är inte lätt att hitta skojigheter som faller både en 19-årig dotter och en 17-årig son på läppen men jag behövde inte fråga två gånger om dom ville följa med och titta på En skam för Sverige 2. På tisdag är det dags. Familjemys the Fiffilino way.

.

.

.

4. Jag vill bara tala om...

…att jag sett om Angry Birds-filmen och att den fortfarande är en fyra. Sådetså!

.

.

.

.

3. Hur man lyckas förändra ett iskallt TV-format till snällis-TV

Idol 2016 har lyckats med något som jag trodde var helt omöjligt, dom har lyckats göra ett stenhårt ytligt utröstningsprogram till ren och skär mys-snällis-TV. Och jag ÄLSKAR DET! Ikväll är det första utröstningen och jag erkänner utan att skämmas att för mig skulle hela gänget gärna få uppträda varenda fredag utan att nån åkte ut. Jag blir så GLAD av det här, av en idoljury som bjussar på sig själva och som ger kritik på ett rättvist och varmt vis och den känslan sprider sig bland deltagarna som verkar både våga och vilja leverera på en helt annan nivå än det varit övriga år. Om det till och med visar sig i ett program som Idol att ALLT och ALLA blir bättre av att umgås med – och vara – snällisar så kanske vi kan spika det en gång för alla att det faktiskt är sant?

.

.

.

2. Sandra Hüller

Ikväll har den tyska filmen Min pappa Toni Erdmann biopremiär och imorgon kan du läsa min recension här på bloggen. Men innan du får se om jag tycker filmen är fågel, fisk eller mittemellan så måste jag fylla filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare lite extra. Sandra Hüller spelar nämligen Ines, dottern till mannen som kallar sig Toni Erdmann och SOM hon gör det! Jag undrar om det inte är Oscarsnomineringsvarning på henne här, för SÅ bra är hon!

.

.

.

1. Transparent säsong 3

Vad mer kan jag säga än att jag inte kan säga nåt alls. Jag är helt fucking STUM. Stum av beundran över Jill Soloway som skapat denna extraordinära TV-serieupplevelse och jag vill bara se mer mer och mer. Samma känsla har jag känt under alla tre säsongerna och varje gång har jag tänk att det inte kan bli bättre men det kan det. Säsong 3 är världsrekordklass och till min STORA och YSTRA glädje har säsong 4 fått grönt ljus! Så signa upp på Viaplay och njut av härligheten!

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #56 – ”Steve-Cam!”

Nu jäklar, nu ska det pratas och listas biljakter. Såna vi minns bäst genom filmhistorien. Sen har jag varit på bio och sett den tyska prisade kioskvältaren Min pappa Toni Erdmann samtidigt som Steffo har sett en homeinvaderfilm med två titlar.

I Filmklubben är det dags att syna Steve Carell i sömmarna i filmen Seeking a friend for the end of the world och Filmrouletten får en något alternativ lösning. Vi strösslar även avsnittet med en ny liten sci-fi-thriller OCH en lyssnarfråga.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

JAG ÄLSKAR DIG – EN SKILSMÄSSOKOMEDI

Jag biter mig i kinden, jag gör det. Hårt som fan. Det finns så mycket jag vill skriva om den här filmen, så mycket som stör mig, som inte är bra men som på ett mycket enkelt sätt hade kunnat vara det. Men hur skriver man sånt utan att det låter elakt? Det ÄR inte elakt, det är bara funderingar som jag inte får ihop i mitt huvud.

Christine Meltzer spelar Marianne och hon är gift med Gustaf, spelad av Björn Kjellman. I filmen ska Gustaf gissningsvis vara strax över femtio år, precis som Björn Kjellman är i verkligheten. Christine Metlzer är 42 och om hennes Marianne ska föreställa 42 eller väldigt mycket äldre vet jag inte men för det första  kryllar det inte av 45-50-åringar som heter Marianne, inte ens på Östermalm och för det andra är det inte jättevanligt med medelålders kvinnor som klär sig som 70-åringar, inte ens i märkeskläder och inte ens på Östermalm. Att Marianne dessutom har en sån UPPENBAR peruk stör mig jättemycket, man ser ju kanten i pannan! Och ingen Marianne på Östermalm i 45-50-årsåldern hade haft den frisyren anno 2016 – INGEN. Har du bildbevis på motsatsen så är min mejladress fiffi@fiffisfilmtajm.se.

Björn Kjellmans Gustaf verkar vara en man som fastnat i ”jag har mitt på det torra”-vinkelvolten och han är tråkig så klockorna stannar. Men när frugan vill skiljas händer det grejer vill jag lova. Då vaknar Gustaf till liv på fler än ett sätt. Härligt på nåt vis, befriande, det kommer in syre i rummet. Men när Marianne vaknar till liv hamnar hon på Riche i sina malätna tantkläder och blir uppraggad på direkten – alltså PÅ DIREKTEN – av Eric Saade som säger att han tycker hon är snygg. I en lokal FULL av uppklädda, fräscha innemänniskor så går han alltså fram och knackar Marianne i ullpollover och gråblond vågig peruk på axeln och erbjuder en bortamatch. Kom igen, alltså KOM IGEEEEEN!

Jag kan rada upp grej på grej på grej i den här filmen som är så fullständigt o-trolig att det inte är en enda cell hos mig som köper historien även om den enligt producenten är baserad på regissören och manusförfattaren Johan Brisingers egen skilsmässa. Det kanske den är men hur jag än vrider och vänder på det så är det synd att det som kanske uppfattas som ”petitesser” inte fixats till i filmen för att göra den mer igenkänningsvärdig.

För det är klart att det är många medelålders par som skulle kunna känna igen sig i detta, i rädslan att förbli ensamma, i paniken att behöva hitta sig själv efter ett långt vuxet liv i tvåsamhet, i tankarna kring barnen och hur dom ska ta denna förändring. Det finns mycket i detta som går att twista till och göra komik av men för att vara en ”skilsmässokomedi” kan jag inte säga att den var särskilt rolig.

Björn Kjellman har flest roliga scener och han har fått den karaktären som är mest att bita i. Resten av ensemblen känns som dom går på sparlåga, men i ärlighetens namn, vad ska dom göra? Manuset är inte mer än såhär. Och den där påklistrade twisten i slutet? Visst vet jag att verkligheten oftast överträffar fiktionen och är twisten sann är det riktigt knas såklart men när jag ser det i filmen köper jag det inte alls. Hela slutscenen är för övrigt bedrövlig.

Men betyget då? Hur kommer det sig att filmen inte får en etta? Det är nära, det är mycket nära MEN jag fnissade till ibland och jag har sett många filmer som är betydligt sämre. Jag skyller på enormt turistiga vyer över Stockholm och Björn Kjellman i magtröja. Pendeln slog över där, mer behövdes tydligen inte.

Det här var femte filmen jag och mina filmspanarvänner såg första dagen på Malmö Filmdagar. Beror min syn på filmen på att jag var trött? Beror den på att jag var less? Om du läser mina vänners recensioner kanske du får en klarare bild över exakt HUR bra/dålig denna film var.
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Jag intervjuade Alexander på Moviezine för poddens räkning precis innan vi såg den och även om han inte riktigt trodde på den innan så är hans skrivna tankar om filmen här .

Publicerat

THE VVITCH: A NEW-ENGLAND FOLKTALE

Det är år 1630, vi befinner oss i New England och här är religion inget man tramsar bort i brådrasket. Det blir en fembarnsfamilj mer än lovligt medvetna om när dom blir utslängda (pga bristande gudfruktighet?) från kolonin och tvingas börja om på en ny plats, en ödemark men endast en mörk skog i sikte.

Det är ett tufft liv dom lever. Skitigt och eländigt. Pappa William (Ralph Ineson) sliter hårt fysiskt, mamma Katherine (Kate Dicke) sliter hårt på andra sätt med barnen, amning och en allmänt tuff vardag och hon tyr sig dagligen till Gud för tröst och råd. Den äldsta dottern Thomasin (Anna Taylor-Joy) försöker leva ett tonårsliv med allt vad det innebär av syndiga tankar och annat som bryter mot Guds lagar och regler och hon hamnar riktigt i skiten när hon är barnvakt till sitt yngsta syskon en dag och barnet hux flux försvinner. Ena sekunden låg han på filten och jollrade nästa sekund var han borta. Vad hände?

Det finns många såna scener i filmen, såna som gör att man sitter spikrak i ryggen med uppspärrade ögon och tänker ”VAD HÄNDE NU?!?” Det är också dessa scener som gör den här filmen till nånting betydligt mer än en ”vanlig” skräckfilm, man har nämligen ingen aning om vad som komma skall och framförallt varför. Det är en finfin känsla.

Jag blev väldigt positivt överraskad av filmen måste jag säga. Det här är regissören och manusförfattaren Robert Eggers långfilmsdebut och jag är verkligen imponerad. Jättesnyggt hantverk, en gedigen story, bra skådespelare och jäkligt läbbigt ibland. Härligt!

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: ALEX OF VENICE

Alex (Mary Elizabeth Winstead) jobbar och hennes man George (Chris Messina) är ”hemmapappa” med sonen Dakota (Skylar Gaertner). Jag skrev hemmapappa inom citationstecken eftersom det kanske inte är riktigt hela sanningen. Dakota är nämligen tio och George drömmer om ett liv som konstnär, därför är han inte helt nöjd med tillvaron som städare/kock/ föräldramötesdeltagare/alltiallo till svärfar Roger (Don Johnson) som också bor med dom i huset.

Roger var med i en TV-serie för länge sedan (kanske möjligtvis en liten blinkning till Miami Vice?) och drömmer om att få en roll på en teaterscen. Men han är vimsig och glömsk och har svårt att komma ihåg sina lines men han lyckas i alla fall få en liten roll som gammal butler, en roll han är mycket stolt över.

Hemma får George nog. Han behöver en time out. Han behöver vara ifred och tänka. Kvar blir resten av familjen som ska försöka få vardagen att fungera utan det där navet dom tagit för givet.

Alex of Venice är en såndär fin liten film som liksom knackar en på axeln och säger ”hejhej, här är jag och nu ska vi gå sida vid sida i nittio minuter sen får du klara dig utan mig” och man tittar upp och ler lite till filmen bredvid en och säger ”hej, vad mysigt, nu är vi tillsammans en stund och det räcker jättebra för du gör mig glad i magen under tiden”.

Chris Messina regisserade, David Wingo komponerade ett jättefint score som förhöjer stämningen hela filmen igenom och Mary Elizabeth Winstead är sjukt jävla bra!

Fler David Wingo-filmer finns här.

 

Publicerat

TRIPLE 9

999. Triple 9. Det är koden för att en polis är skjuten.

Att det kommer skita sig för en polis, eller två eller fler innan filmen är slut det förstår jag redan från början. Det här är ingen glättig hollywoodfilm, inte på nåt sätt. Det här är mörker, det är korruption, det är falskspel och machobeteende och tuffa män med puffror som utnyttjar sin makt och det är män som försöker sno åt sig vad som inte är deras. Och mitt i alltihop klapprar den ryska gangsterfrun Irina (Kate Winslet) omkring på smala klackar, domderar och får som hon vill. Snyggt jobbat av Kate Winslet tycker jag. Jag tänkte knappt på att det var hon bakom det fördoms-ryss-sminkade ansiktet och den brutna engelskan.

Överlag känns det här som skådespelarnas film. Väldigt bra skådespeleri från samtliga inblandade och Chewetel Ejiofor och Anthony Mackie fortsätter vara nya favoriter för mig. Lägg därtill Woody Harrelson, Gal Gadot, Aaron Paul, Norman Reedus, Casey Affleck och Clifton Collins Jr så blir det en imponerande rollista i en imponerande film.

Filmen är inte ”stor”, den utspelar sig inte under en speciellt lång tid, inte i spektakulära miljöer eller med en värstingbudget som liksom skiner igenom, nej, det här är mer genuint hantverk från ax till limpa och föga förvånande är det Lawlessmannen John Hillcoat som regisserat.

Jag imponeras av filmen och önskar att jag sett den på bio. Jag tror den gick en vecka på en eller ett par biografer i Stockholm, that´s it. Jättekonstigt. Och synd.

I avsnitt 55 av Snacka om film snackar både jag och Steffo mycket mer om just denna härliga film.

Publicerat

CLEOPATRA JONES – SPECIALAGENT

På affischen står det att Cleopatra Jones (aka huvudrollsinnehavaren Tamara Dobson) är ”6-feet-2”. Det motsvarar ungefär 188 centimeter. Så om du tänker att Cleopatra Jones är en lång, svart, karatekunnig James Bond-typ-kvinna som kör sin Corvette snabbt och till synes oförsiktigt MEN märk väl, Cleopatra Jones gör ingenting utan eftertanke. Hon är en specialagent inriktad på att förgöra drogkarteller så när hon får nos på den lesbiska drogdrottningen Mother (spelad av Shelley Winters med en peruk som ser ut som en oborstad chihuahua) går hon all in, det är no mercy in i kalket bara.

Den här filmen kom ungefär samtidigt som Coffy men jag tycker den är rätt mycket svagare. Främst beror det på att historien inte riktigt berör mig på samma sätt som i Coffy, där var det brutal hämnd det var frågan om, ett ämne som är lätt att ta till sig och förstå. Att Pam Grier är en coolare skådis än Tamara Dobson spelar också in men detta utan att nån skugga ska falla på Tamara, det är ju som att jämföra ett smultron med en jordgubbe. Båda är fantastiska men en jordgubbe är så mycket större.

Filmen bjussar dock på skön musik, schyssta bilar, en kvinnlig polis som jobbar i en i princip genomskinlig blus och en avslutning på en bilskrot som inte går av för hackor. Underhållning för stunden men lite för svag eftersmak för att hamna på en trea.

Publicerat

SNOWDEN

När fredagsintressen krockar och dottern har bjudit hem femton vänner i tron att mamman och brodern är bortresta HELA helgen måste jag som familjens överhuvud tänka kreativt. Låsa in mig på rummet och titta på Idol med hörlurar och maxvolym eller göra nåt annat, nåt mysigare?

Valet blev enkelt. Bio såklart! Jag har inte varit på bio på flera veckor och för första gången sedan 1990 valde jag film efter spelängden. Snowden vann med sina två timmar och fjorton minuter och jag lyckades få en avskild sidofåtölj i den fullsatta biosalongen och med en stor kaffe i handen kändes detta som en bra fredag trots att jag var så osugen på Snowden att jag till och med valde bort den under Malmö Filmdagar.

Men ÅTERIGEN måste jag erkänna att brist på lust kan vara den bästa kryddan när det kommer till filmtittande. Garden är nere och sinnet öppet, förväntningarna har gått och lagt sig och vad som än händer känns som ett plus.

Till att börja med hade jag hört en del om Joseph Gordon-Levitts insats som Edward Snowden, att det var svårt att se honom som Snowden, att han mest spelade sig själv och att filmen därmed inte riktigt funkade. För egen del måste jag säga WOW. Alltså, jag kan till och med säga det med finsk stavning: VAU!

Jag hade inga problem med att tänka bort Joseph Gordon-Levitts person, för mig var han Snowden till hundra procent. Med förändrad röst, med råttfärgat hår och hackerhållning kändes han otroligt lik verklighetens Snowden och det visar regissören Oliver Stone med all önskvärd tydlighet om inte förr så väl i det fenomenala slutet där filmens huvudperson glider över och blir den verkliga Edward Snowden. Då fick jag kissrysningar i hela kroppen och det berodde inte bara på en överkonsumtion av java.

Det var inte bara Joseph Gordon-Levitt jag tyckte om, jag gillade allt med filmen. Tonen, tempot, försöket att berätta en historia som är så fullskiten med komplexa termer och förkortningar någorlunda begriplig, musiken, Shailene Woodley som Snowdens flickvän, Rhys Ifans som CIA-rekryteraren Corbin O´Brian och jag blev kanske onödigt förtjust i Oliver Stones överanvändning av genomskinliga textilier (och annat) som i sinnevärlden fungerar som avskärmande element men som egentligen släpper igenom både ljus och ljud. Jag tänker främst på dom ljusgrå tunna hotellgardinerna Snowden drar för men som varken mörkar ner eller minskar risken för insyn, på dom sjögräsbruna dragväggarna i den japanska lägenheten och på Snowdens immiga glasögon när han ser ut men ändå inte.

För att summera filmen så tycker jag den är väldigt sevärd och faktiskt även tankeväckande. Tänk dig själv, skulle du kunna ge upp allt för något som är en ”god sak för världen”?

Sofia och Jojje såg filmen i Malmö.

Publicerat

Fredagsfemman #242

5. Easy

Igår hade en ny Netflix-original-TV-serie premiär, en serie regisserad av Joe Swanberg och med Malin Åkerman, Jake Johnson, Orlando Bloom och Michael Chernus (knasbollen från Mistress America som även ska spela Tinkerer i nya Spider-Man filmen) i några av rollerna. Perfekt med åtta avsnitt, det klämmer man på en dag om man har en ledig sådan.

.

.

.

4. Brangelina is no more

Veckans snackis oavsett krig och svält  i världen är väl ändå skilsmässan mellan Angelina Jolie och Brad Pitt? Både CNN och Fix News rapporterade live från detta ”event” och det är inte utan att man längtar efter lite rediga översvämningar i Bangladesh (eller kanske snarare Chicago eller Detroit) för att amerikanerna ska få lite distans till denna stora katastrof. Frågan är dock hur mycket sanning det ligger i skvallret om Braddan och Marion Cotillard under inspelningen av filmen Allied? Ett tips. Håll koll på CNN.

.

.

.

3. Star Wars-bonanza

Fredag, lördag och söndag kl 21 är det Star Wars-bonanza på TV3 då dom visar filmerna 4,5 och 6 i serien. Med reklam. Såklart. Men äh, skit i det. Är du sugen på att krypa upp i soffan och nostalgichocka dig själv litegrann kanske det är värt det?

.

.

.

2. Hört talas om Popup-bio?

För några år sedan försökte jag få till en visning av Det stora blå på en biograf i Stockholm. Efter sjutusen mejl och lika många Moment 22-svar gav jag upp, det där med att få visa film offentligt i Sverige är inte det lättaste. Men nu finns det alltså nåt som heter Popup-bio som eventuellt är en enklare lösning. Vet du vad det är? Nej, inte jag heller, inte förrän nu. Det är Triart som dragit igång detta och allt som behövs nu är bara att välja bland deras befintliga filmlista, betala filmen samt ha tillgång till någon form av biograf. (mer info här).

.

.

.

1. James Spader

Han måste få en topplacering, någonstans någongång och varför inte just idag? Grattis James!

.

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #55 – ”Som att kissa på en familjemedlem”

Underskattade svenska filmer från 90-talet, finns det några såna? Steffo och jag slår våra kloka (?) huvuden ihop och lyckas lista tre mycket sevärda förslag var. Sen har jag sett en utrikisk film med Michael Nyqvist som en medelålders författare som inleder en relation med en MYCKET ung tjej och Steffo recenserar den djuriska TV-serien Zoo.

Får man tycka illa om dom stora SkådespelarGiganterna? Vi diskuterar detta brännheta ämne men kommer inte riktigt fram till nåt av bestående värde, smaken är ju ändå som baken. Och sen har vi sett den superaktuella hyr-köp-heist-polis-thrillern Triple 9. Och Filmrouletten visar sig inte från sin snällaste sida. Samtidigt mitt i alltihop befinner sig Steffo på ett hotell i obygden alldeles nära värsta skräckfilmskulissen. Jason närmar sig. Kommer Steffo överleva natten? Har han vitt linne eller bikini på sig? Spänningen är oliiiiiidlig.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

Publicerat

LOVE & FRIENDSHIP

Hur mycket kan man sova under en film och ändå kunna säga att man sett den? Hur mycket får man missa och ändå ha rätt att recensera den offentligt, till och med betygssätta den?

Jag var inte det minsta trött när jag satte mig i biofåtöljen för att se Whit Stillmans adaption av Jane Austen-romanen Lady Susan, jag var lagom mätt, hade kaffe med mig in i salongen, var varken pepp eller opepp, tyckte mest livet var bra najs. Så började filmen. Och det pratades och pratades och pratades. Och ingenting blir någonsin lerigt i en Jane Austen-inspirerad film. Hästdroskor, klänningar, skor, allt är naturvitt och vackert och herrejävlar vad det pratas och nu var det visst kul också för hej vad det fnissas runt omkring mig. Men segt är det, jävligt segt och oj vad det var skönt att blunda lite, bara vila ögonen liksom, en liten stund.

Filmen gled vidare liksom jag in i min sköna sömn, jag vaknade till nu och då, tittade lite, förundrades över Kate Beckinsales hud mellan näsa och överläpp som fått sig en rejäl omgång av injektioner och nej, jag kan bara konstatera att om denna typ av film ska vara nåt alldeles extra för mig så behövs det betydligt mer än Whit Stillman kan ge mig.

Betyget får därmed tas med en nypa salt. Jag sov en hel del men såg också en hel del. Vad du gör med den informationen får vara upp till dig, jag vet vad jag tycker om filmen.

 

Men nu är det såhär finfintt sörru att när jag misslyckas med mitt värv kommer det en kollega till undsättning. Här nedan är nämligen en BONUSRECENSION av filmen från en tjej som faktiskt sett hela under vaket tillstånd. Håll tillgodo med en recension av dagens film skriven av min jobbkollega Hanna.


Det finns få saker i livet lika underbart som välgjord kostymfilm. Alla de stormande känslorna som måste hållas i schack under ett väluppfostrat yttre. Öden förseglade genom ekonomiska överenskommelser. Alla kvinnor. Alla män. Alla brev, droskor, tekoppar, sidentyger, håruppsättningar, blickar och kyssar. Ang Lees filmatisering av Jane Austens Förnuft och Känsla (från 1995) kan enligt mej vara den bästa film som någonsin gjorts.

Plötsligt dök det upp en förhandsvisning av Love & Friendship, baserad på Jane Austens Lady Susan, och jag kunde inte klicka mig fram till biljetter snabbt nog! På pappret skulle det här vara en fullträff. Bra skådisar, fantastisk kostym, ståtliga miljöer, underfundig dialog. Den ränksmidande, snabbsnackande, toksmarta änkan Lady Susan Vernon (Kate Beckinsale) är på jakt efter någonstans att bo hos släkt och vänner, helst med ännu en rolig flört åt sig själv medan hon letar efter en lämplig make till sin, enligt henne, bångstyriga dotter Frederica. På förslag till sådan hittas den något enfaldige, men makalöst förmögna, Sir James Martin. Denne spelas så briljant av Tom Bennett, och det känns som om hans improvisationsskillz har släppts helt lös att virvla fritt – och SOM det funkar! Jag skrattade så jag grät, jag ville säga åt biomaskinisten att spola tebax och visa IGEN IGEN IGEN!

Nu kommer det lilla kruxet.

Hur ska man ta till sig en huvudperson som är… ehmm… hur ska jag nu säga det här lite diplomatiskt…

FULLBLODSPSYKOPAT?!

Lady Susan verkar inte besitta en enda empatisk känsla, hon leker med folks lycka och olycka för sitt egna höga nöjes skull, och jag som publik vill mest att hon ska dö så de andra fina karaktärerna ska kunna få varandra och leva lyckliga i alla sina dagar. Jag ska inte berätta hur det hela slutar, men filmen är absolut sevärd om man kan hålla ett lite mer öppet sinne än jag hade när jag klev in i salongen. Jane Austens kvinnliga huvudkaraktärer är tydligen inte alls samma skrot och korn, kan man ju lätt konstatera.

3 starka Korsetter av 5 möjliga. Näe, vet du vad. 4 blire.

PS: Vill man se mer Austen så rekommenderar jag BBCs miniserie Stolthet och Fördom på alldeles för korta sex timmar från 1995. (Bra kostymår, tydligen!) Inte den där nyproduktionen med eländiga Underbettet Knightly. I övrigt starka insatser all round på den, bara att varje gång hon stolpar in i bild, så förstörs ju illusionen. Varför får hon roller? Vad ser man hos henne? Hon är bra i en endaste film, och det är The Duchess (förvånande nog OXÅ kostymfilm! Ses gärna även för Ralph Fiennes svidande ondskefulla karaktär och Charlotte Ramplings iskallt förnuftiga moderstolkning.) – där hon iofs är svinbra! Nog om Kiera, kvoten är fylld. Kanske. DS.

 

Mina filmspanarvänner var kanske lite vaknare än jag? Ja, eventuellt. Klicka in på deras länkar för att läsa recensionerna som samtliga publiceras imorgon fredag.
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Publicerat

I AM THOR

Jon Mikl Thor var stor under slutet på 70-talet och 80-talet. Han var en bodybuildare och han var frontfigur i bandet Thor, döpt efter honom själv och hans stora idol. Thor alltså.

Som band blev dom aldrig så stora som han önskade, även om brudarna hängde som vindruvsklasar med klamydiaaura runt honom så musiken flög liksom aldrig riktigt. Nu såhär trettiofem år senare hoppas dock Thor på en revival. Han vill ge sig ut på en världsturne, ge ut plattan han släppte 1984 än en gång och kanske få den musikaliska revansch han så länge eftersträvat.

Så får det bli. Thor meckar ihop scenkläder, engagerar sitt gamla band, tvättar glasögonen och beger sig mot Norden då det visar sig att det är i Sverige och Finland hans största fanskara finns.

Det är en charmig liten resa man får vara med om, det är en film det är svårt att inte tycka om och för att vara en musikartist är Thor inte direkt superbegåvad men rätt mysig. Som en åldrad nallebjörn med stroke ungefär.

Filmen finns på Netflix.

Den här filmen var Filmklubbs-film i avsnitt 54 av Snacka om film. Hör oss babbla en hel del mer om filmen här.

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: GENTLEMEN BRONCOS

Hihihi! Det här var riktigt roligt!

Gentlemen Broncos är en såndär film om nördar gjord på nördars vis, lite på samma sätt som Napoleon Dynamite. Inte så konstigt att filmerna är lika, det är nämligen samma manusförfattare, Jerusha Hess och Jared Hess och det är den sistnämnde har även regisserat filmerna. Jag tycker dock att dagens film var betydligt roligare än Napoleon Dynamite.

Här får vi följa tonårskillen Benjamin Purvis (Michael Angarano med dom mest ledsna ögonen jag sett sen Rocky Balboa gjorde sin entré på vita duken) som lever för att skriva och läsa science fiction och hans mamma Judith (härliga Jennifer Coolidge som gav MILF:en ett ansikte i och med sin roll som Stifler´s mamma i American Pie) som försöker få ekonomin att gå ihop. Hon lyckas i alla fall skrapa ihop så pass mycket att Benjamin kan få åka på en tvådagarskurs i sci-fi-fantasy-skrivande – The Cletus Fest – med självaste hotshotförfattaren (tror han själv i alla fall) Dr. Ronald Chevalier (Jemaine Clement) som föreläsare.

Chevalier lider dock av skrivkramp och när förlaget jagar på honom att leverera nästa manuskript ser han sin chans att hitta en lösning. Han snor helt enkelt Benjamins inlämnade novell, ändrar bara lite namn här och där och VIPS kan han fortsätta sitta på en pidestal och sparka nedåt.

Alla filmens huvudkaraktärer är KANONBRA, skrivna med kärlek, det är riktiga människor av kött och blod. Det filmen förlorar på är att den är utblandad med en ”låtsasfilm” som är Benjamins novell sett ur hans ögon. Sam Rockwell är tokskäggig sci-fi-knasbollshjälte i hans drömmar och dessa scener skulle säkert funka jättebra som en egen kortfilm eller i ännu kortare sekvenser istoppade i filmen men jag tycker det blir för mycket som det är nu. Filmen blir onödigt spretig. Men som helhet hade jag kul, Jennifer Coolidge lyckas ALLTID göra nåt intressant av dom rollfigurer hon spelar  och så även här och Michael Angarano får fem plus för sin insats.

Musikmässigt var det bara ”Wind of change” med Scorpions och en Ozzy-låt som fastnade, det känns som att det kanske inte riktigt var David Wingos typ av film det här.

 

Publicerat

THE CONFIRMATION

Ännu en film om en alkoholiserad pappa som missköter sig själv och relationen med sin son och det hjälps inte att rollistan är fullskiten med stora namn och duktiga skådespelare, det här är tråkigt så klockorna stannar.

Jaeden Lieberher, den lille killen från St Vincent och Midnight Special, fortsätter dock att imponera stort på mig. Det känns jättespännande att få följa honom framöver och se vad det blir av honom. Han finns i samma tycka-om-låda hos mig som den lille Room-killen Jacob Tremblay och därför är det extra kul att dom båda kommer dyka upp i samma film nästa år, Colin Trevorrows The Book of Henry. Men det hjälper ju inte nu. Det finns nämligen bara ett betyg värdig den här filmen.

Publicerat

ELVIS & NIXON

Det är den 21 december 1970. Elvis Presley (Michael Shannon) tar tillsammans med sin vän Jerry Schilling (Alex Pettyfer) nattflyget från Los Angeles till Washington (med en pistol i innerfickan). Han, Elvis, skriver ett brev. Det är till USA:s president Nixon (Kevin Spacey) och han, Elvis, vill skriftligen meddela att han önskar bli en hemlig federal agent för att hjälpa till i kampen mot droger och hans mål är alltså att personligen överlämna detta brev till Nixon himself.

Elvis är ingen man säger nej till. Uppenbarligen. Han verkar inte vara så värst van vid motgångar av något slag så han är ytterst framfusig när det gäller att ta sig in i Vita Huset och genomföra sin plan.

Filmen är ”baserad på en verklig händelse”, så verklig detta nu kan vara eftersom ingen annan än Elvis och Nixon var närvarande vid deras möte. Manuset är i vilket fall baserat på två böcker varav den ena är skriven av Jerry Schilling själv och den andra av Nixons medarbetare Egil Krogh och dom båda fanns på plats i Vita Huset när mötet mellan giganterna ägde rum.

För mig spelar faktiskt historien mindre roll, det här blir istället ett möte mellan två skådespelargiganter som får spela ut hela sina register och jag får ynnesten att titta på. Michael Shannon är helt enkelt briljant här (ja, som alltid) men bara hans närvaro i filmen är värd biljettpriset. Regissören heter Liza Johnson och det är en kvinna jag har noll koll på sen innan men efter lite grävande har hon gjort åtminstone en film innan som verkar värd att kolla upp: Hateship Loveship med Kristen Wiig bland annat.

Elvis & Nixon är i vilket fall en liten film och en stor – alldeles samtidigt.

I avsnitt 54 av Snacka om film snackas det en hel del mer om just den här filmen. Bland annat.