Månad: november 2016

Publicerat

RÄKNA NER TILL JULAFTON MED EN FILMISK JULKALENDER

För första gången i den här bloggens sjuåriga historia…nu är det dags för en *ta-daaaaaa* JULKALENDER!

Från och med imorgon och fram till julafton kommer det dyka upp en recension av en julfilm VARJE MORGON och nu snackar vi julfilmer av ALLA de slag. Bra, mindre bra, totalt genomruttna, gamla, nya, tecknade, roliga, läskiga, knepiga och…..ja…..juliga. Den enda gemensamma nämnaren är att dom på något sätt kretsar kring eller utspelar sig i juletid. Filmerna kommer även betygsättas på två sätt: hur bra är filmen och vilken mängd julmyskänsla ger den?

Att julkalendern dyker upp på mornarna gör att det vissa dagar kommer ännu ett inlägg med en ”vanlig” film lite senare på förmiddagen, eller en fredagsfemma för den delen. För BARA julfilm på bloggen klarar jag inte av, SÅ betuttad i denna genre är jag inte, nån måtta på gullerierna får det vara.

Men då kör vi en lucka om dagen nurå. 24 stycken. Är du med på det?

Årets filmer är:

1. Gremlins (1984)
2. Holidaze (2013)
3. Bad Santa 2 (2016)
4. Krampus – The Reckoning (2015)
5. Arthur och julklappsrushen (2011)
6. A Christmas Horror Story (2015)
7. Almost friends (2013)
8. So this is Christmas (2013)
9. Tokyo Godfathers (2003)
10. Star Wars – The Holiday Special (1978)
11. The Fitzgerald Family Christmas (2012)
12. Lovely, still (2008)
13. Unaccompanied minors (2006)
14. The Night Before (2015)
15. Trolltyg i tomteskogen (1980)
16. Ensam hemma (1990)
17. Klappjakten (1996)
18. Love the Coopers (2015)
19. Julefrukosten (2009)
20. Välkommen till familjen (2005)
21. Happy Christmas (2014)
22. Rare Exports: A Christmas Tale (2010)
23. Ett päron till farsa firar jul (1989)
24. Christmas Eve (2015)

Publicerat

ELSEWHERE

När en tonårstjej försvinner efter att ha varit på dejt med en kille hon träffat på nätet är det ingen i stan som letar, inte ens hennes mamma. Jillian (Tania Raymonde) är nämligen tuff, utåtagerande, flirtig, ja ”slampig” om man nu känner för att använda ett ord som det som förklaring. Borta är hon hur som helst och den enda som verkar bry sig är hennes jobbkollega Sarah (Anna Kendrick).

När jag skrev om Mr Right (också med Anna Kendrick) fick jag tipset från Moya att se denna film istället och nu är det gjort. Elsewhere är en helt annan genre men den är eoner bättre än Mr Right trots att jag inte tycker den här filmen heller är någon höjdare. Jag känner liksom aldrig av någon direkt spänning. Konstigt nog. Den borde ju vara spännande, manuset är helt okej egentligen och skådespelarna också men det är nåt som gör att filmen känns lite….fjuttig. Som att den är gjord som ett elevprojekt på en filmskola i Vermont eller så.

Här finns fler tips på filmer från Moya.

Publicerat

BROWNIAN MOVEMENT

I Min pappa Toni Erdmann spelar Sandra Hüller en rätt naken roll, to say the least. Hon känns väldigt bekväm i sin nakenhet, så pass bekväm att jag som tittar till slut också vänjer mig vid dom rätt explicita scenerna hon gör.

När jag började gräva i hennes filmografi hittade jag denna film från 2010 och nu förstår jag varför hon kändes så naturlig i Toni Erdmann, det var ju jordnötter jämfört med Brownian Movement. Här är hon naken mest hela tiden, plus att hon har sex med kreti och pleti utan att egentligen själv förstå varför. Eller så vet hon varför hon tar hem okända män (patienter) för lite kravlös sex, men filmens beskrivning av varför känns lite luddig. Kanske finns det ett genomtänkt manus, kanske inte, kanske ville manusförfattaren och regissören Nanouk Leopold bara ha en godkänd anledning till att filma bröst och håriga ryggar i närbild, vad vet jag?

Det finns en viss komplikation mellan att ofta vilja ha sex med random män och att samtidigt vara gift med en man som blir väldigt ledsen när man är otrogen och det får filmens Charlotte (Hüller) erfara. Vad lösningen på problemet är får du helt enkelt ta reda på själv men för egen del kändes det på tok för enkelt. No no. Ett icke tillfredsställande slut.

Publicerat

SAVAGE GRACE

Filmen fick namnet Utan nåd på svenska men jag undrar om någon på jorden känner igen filmen med den titeln? Jag frångår därför min självpåtvingade princip och använder mig av originaltiteln i hela recensionen.

Stockholms Filmfestival må vara slut för den här gången men det hindrar inte mig från att återse en film som jag knappt mindes nånting av, annat än att den är urtypen av en festivalfilm. Den innehåller en hel del naket, homosexualitet, mord, psykisk sjukdom, självmord och som grädde på moset i detta fall även incest. Mums filibabba alltså för alla oss som från tid till annan gillar att gegga ner oss i såna här visserligen små filmer MEN med stora skådespelarprestationer.

Barbara Daly Baekeland (Julianne Moore) gifte sig för att pengar lockade mer än mannen ifråga och hennes make Brooks var, som barnbarn till uppfinnaren av bakelit, otrooooligt rik. Äktenskapet känns otroligt omysigt, det är bara ytan som räknas, kläder, prylar, det vackra boendet och att vara Den Perfekta Mamman OCH lyckas med konststycket att amma sonen Tony och utstråla knullvänlighet samtidigt. Barbara lyckas med det – ett tag i alla fall.

Tony (Eddie Redmayne) växer upp och blir tonåring med allt vad det innebär av sexuell utforskning och eskapader och maken Brooks är otrogen, han har en affär med Tonys jämgamla tjejkompis. Barbara blir vansinnig på maken och frustrerad på sonen, baaaah, homosexuell, vad är det för bjäfs? Den perfekte sonen ska väl inte vara bög heller? Barbara smider planer och försöker omvända honom på det enda sätt hon förmår: genom att själv förföra honom.

Det är väldigt mycket i den här filmen som är rent äckligt och kanske är det äckligaste det faktum att hela historien faktiskt är sann. Familjetragedin är liksom inte enbart det som händer sista kvarten, det här är kolsvart rätt igenom. Stackars människor som är så rätt igenom sjuka. Hur kan det bli såhär illa?

Filmen i sig är kanske inget att hänga i julgranen men Julianne Moore och Eddie Redmayne lyckas båda spela sina rollfigurer med bravur, något som inte kan ha varit det enklaste. Å andra sidan är båda dessa skådespelare kända för att inte backa för knepiga roller men här fick dom nåt redigt att bita i. Nåt med en hemsk bismak. Som ett ruttet hundben ungefär.

I avsnitt 64 av Snacka om film pratar jag lite mer om denna film.

Publicerat

DEN ENGELSKA ROMANTIKERN

How to make love like an Englishman. Some kind of beautiful. Den engelska romantikern. Teach me love. Kärt barn har många namn men gäller detsamma på filmer som begåvats med ett pärlband av titlar. Är detta en ”kär” film?

Efter att ha sett busskrocken Urge med Pierce Brosnan i en ledande roll kände jag ett desperat behov av att se honom i en mer ”normal” roll i en ”vanligare” film för att få tillbaka lite av den grundrespekt jag ändå har för karln. Och se, min sluga baktanke gick hem!

Här spelar Pierce Brosnan Richard, en poesiprofessor på Camebridge med förkärlek för romantiska författare och när han går igång och energiskt orerar om passion i skrift sitter salens alla kvinnliga studenter och trånar. Tänk lektionsscenen med Indiana Jones och tjejen som skrivit ett meddelande på ögonlocken. Ta det gånger hundra. Typ.

Kate (Jessica Alba) är en av dom trånande tjejerna men det hennes klasskamrater inte vet är att hon dejtat sin lärare ett halvår och att det börjar bli dags för honom att träffa resten av hennes familj. Som systern Olivia (Salma Hayek) till exempel, den undersköna kvinnan Richard precis flirtat med i en bar. Han kan liksom inte låta bli då han är en ”romantiker” ut i fingerspetsarna.

Det är såklart upplagt för komplikationer, för relationsbergochdalbanor MEN kanske inte på det sätt man först trott. Dialogen är riktigt fräck och det är härligt att se både Salma Hayek och Pierce gå loss ordentligt både verbalt och i fysiskt ”överspel” i vissa scener.

Jag skulle säga att filmen är VÄLDIGT sevärd trots det kanske låga betyget. Det blev en trea på grund av att det är en film jag glömde strax efteråt men under tiden jag såg den var jag mycket underhållen.

 

Publicerat

ALLIED

Han heter Steven Knight, snubben som skrivit manus till dagens film. Det är svårt att inte ha höga förväntningar när hans namn är inblandad i en filmproduktion. Han är nämligen författare till manus som Locke och Eastern Promises och skapare av TV-serien Peaky Blinders. Sen tänker jag ett varv till, jag tänker på att han även skrivit manus till filmer som Bränd, Hummingbird, Seventh son och 100 steg från Bombay till Paris och då kanske tempen sänks en aning och blir lite mer…normal.

Robert Zemeckis är en regissör som sällan gör bort sig. Med filmer i bagaget som Den vilda jakten på stenen, Tillbaka till framtiden 1-3, Roger Rabbit, Döden klär henne, Kontakt, Cast away, Dolt under ytan, Polarexpressen, Flight, The Walk och icke att förglömma FORREST GUMP så erkänner jag att känslan i magen när jag sätter mig i lus-salongen Grand 1 för att se Allied är denna: jag kommer att få se en RIKTIG film.

Allied är en film som inte gör mig besviken samtidigt som den gör mig smått förvånad och på slutet även lite irriterad. Förvirrande? Ja, kanske. Jag ska försöka förklara.

Jag har sett filmens trailer EN gång. Det var dumt. Antingen skulle jag inte ha sett den alls eller så skulle jag ha sett den fem gånger till och då koncentrerat mig. Handlingen är nämligen inte alls som jag trodde genom att enbart ha sett trailern vid ett ynka tillfälle. Kanske missade jag nåt väsentligt, kanske var trailern redigt otydlig men hur som helst tar det en halvtimme innan jag släpper det jag trodde filmen skulle vara och tittar på det som är.

Brad Pitt och Marion Cotillard är bra i huvudrollerna även om jag inte riktigt känner någon passionerad glöd dom emellan. Hade jag gjort det hade filmen växt betydligt. Jag fick dock känslan av att jag hade många ur presskåren i mitt lag då det pratades en hel del på pressvisningen samt spelades Wordfeud (på mittenraden i salongen med störande lysande skärm i ögonhöjd för alla oss där bakom) redan efter en timme.

Känslan av att jag sett en RIKTIG film är dock sann och riktig, Zemeckis berättar historien med en lätthet och den är snygg och trovärdig. Steven Knights manus däremot, alltså slutet, jag får en bismak av provföreställningar här, att publiken buat ut originalslutet och att Knight behövt skriva om det så det passar den amerikanska marknaden. Det finns nämligen ett slut som hade varit perfekt i mina ögon. Jag tänker inte skriva det här såklart men jag tror att alla som ser filmen kan fantisera ut det.

Hoppas bara att herr Knight slipper kompromissa med manuset till The girl in the spider´s web, vilken är den amerikanska originaltiteln på film nummer två om Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander, den som är baserad på den senaste boken, den som David Lagercrantz skrivit. Och Fede Alvarez ska regissera. Det borgar för att även Milleniumfilm nummer 2 a la Hollywood kan bli en RIKTIG film.

Publicerat

Fredagsfemman #251

5. Nedräkning till julkalendern

Och nu pratar jag inte om SVT´s årliga julkalender eller nåt sånt. Jag pratar om att det för första gången kommer dyka upp en sort-of-julkalender här, på bloggen. 1-24 december, varje morgon, som en liten icke-existerande lucka att öppna men kanske läsa? På torsdag alltså, då kört den igång, Fiffis filmtajms filmiska julkalender.

.

.

.

4. Lovesick säsong 2

Tjipp tjopp sa det bara, sen hade jag sett hela säsong 2 av denna puttriga mysiga serie. Så jag skulle vilja tipsa om den. Lagom korta avsnitt, småkul, bra karaktärer, ingen hjärnforskning direkt.

.

.

.

3. Ben Foster

Alltså, vem ÄR den här mannen egentligen? Han har världens i särklass vanligaste ansikte, jag menar, jag som aldrig glömmer ett fejs minns inte hur han ser ut från film till film. Han är en mänsklig kamelont  och en alldeles tokbra skådis. Idag har den senaste filmen med honom premiär, Hell or high water, men jag undrar om inte hans förra fortfarande går kvar på biograferna? Inferno alltså, där spelar han skurken. Så mitt tips är: håll koll på Ben Foster. Du kanske inte alltid hittar honom men ser du hans namn i eftertexterna utan att ha fattat att han var med så vet du att han lyckats med sitt värv – igen. (Har du mån minut över, bildgoogla karln. Du kommer häpna.)

.

.

.

2. Room Escape

Igår testade jag Room Escape och mitt liv kommer aldrig bli riktigt detsamma igen. Jag hade bokat in det som en del av jobbets konferensdag, mest tänkt som en intressant samarbetsövning men det blev väldigt mycket mer än så. Zombie Lab, Bunkern, Prison Break, The Bank, Zodiac Killer, det finns många rum att utforska och i alla dessa har man en timme på sig att lösa problemet annars går ALLT åt helvete. Som i mitt fall igår, det blir en zombie outbreak precis utanför dörren. (Läs mer här. Och testa vettja!)

.

.

.

1. SE VÄRLDENS BÄSTA DISNEYFILM PÅ STOR DUK PÅ SÖNDAG

Detta är ett evenemangstips jag bara inte kan undgå att sätta på veckans förstaplats. På söndag visar nämligen Cinemateket (i Stockholm) Bernard & Bianca. Kl 14.00 startar filmen och det är gratis för alla filmiska finsmakare under 15 år. Läs mer om visningen här och vill du hitta en vettig anledning till att se filmen, läs min recension så ska vi se om jag kan övertala dig.

Publicerat

SNACKA OM FILM #64 – ”Incest och utrensning”

Den här veckan föll det sig så att vi pratade om några filmer som handlar om teman man kanske inte ser just varje dag. Typ incest och utrensning. Därav titeln på veckans avsnitt. Jag har sett Julianne Moore förföra sin son i Savage Grace och Steffo har sett The Purge: Election Year, en film som är aktuellare än någonsin i dessa valdagar.

Imorgon har filmen Hell or high water biopremiär och den pratar vi om såklart, plus att vi listar filmer som är bättre än böckerna (och min etta ÄR helt klockren, jag står för det) samt tar oss i kast med filmrouletten igen.  Dessutom pratar vi ännu mer om Gilmore Girls och om fenomenet att Steffo som femtioplussare älskar serien och jag som….har gett den en chans.

Hoppas du får en trivsam dryg timme ihop med oss.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

TRAGEDI PÅ EN LANTKYRKOGÅRD

Som man bäddar får man ligga kanske Puck (Tuva Novotny) tänker? Eller så gör hon inte det, jag vet inte riktigt. Men hon blir bra svartsjuk i alla fall när den unga välsminkade Barbara (Katia Winter) visar äkta maken Eje (Linus Wahlgren) mer än lovligt mycket uppmärksamhet – och Eje besvarar detta.

Den sista filmen i denna första omgång (kommer det fler ?) av filmatiseringar av Maria Langs böcker utspelar sig i kyrkomiljö, bland präster, kyrkligt aktiva unga och snipiga kärringar (typ Sissela Kyles Tekla). Självklart är det ond bråd död inblandad, hemliga relationer, lögner och skit, varför ändra ett vinnande lag liksom?

Efter 6 X 1,5 timme med detta gäng vidhåller jag att filmerna är grundmysiga på ett sätt som gör att jag ser dom mer som långa TV-serieavsnitt än som långfilmer. Och det är ett BRA betyg. Jag vill ha mer och det trodde jag ALDRIG när jag började titta på första filmen. Välgjort, fläckfri scenografi och Tuva Novotny är grym!

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här.
Tredje filmen kan du läsa om här.
Fjärde filmen kan du läsa om här.
Femte filmen kan du läsa om här.

Publicerat

CENTRAL INTELLIGENCE

Finns det nån på jorden som INTE charmas av Dwayne Johnson? Om svaret är ja så har denna människa inte sett dagens film för HELVETE vad han bjussar på sig själv här!

Motsatsen kan kanske sägas om den lille spillevinken Kevin Hart som spelar den andra huvudrollen i den här filmen. En tvärhand hög och högljudd som det där larmet som skränar första måndagen i varje månad. Vad kallas det? Hesa Fredrik? Jag har fram tills nu ALLTID tyckt att han varit svinjobbig MEN – som sagt – det var innan jag såg honom här.

Man kanske kan säga att precis som med Jesu födelse så kan man dela upp det mesta före och efter man sett Central Intelligence. Bam!

Den här filmen är något så ovanligt som en actionkomedi som ända in till slutet inte är helt självklar. Vem är The Bad Guy egentligen? Som grädde på moset behandlar den mobbning, ångest över att livet kanske inte blev som man hade tänkt sig och viktigheten med vänskap. Och nej, filmen är inte DJUP för fem öre men den räds inte att gräva lite i psyket och håller sig ovanför bältet vad gäller humor. Precis! Du läste rätt! Ovanligt va?

Satans trevlig film det här och SOM jag log under slutscenen. Fick fan HICKA så mysig var den. Fantastiskt! Och Kevin Hart pratar helt normalt under större delen av filmen och min kommentar till Dwayne Johnsons Instagram-löfte om att bli politiker när han lägger av med skådespeleriet är bara: HELL YES!

En större man med ett större hjärta går banne mig inte att hitta. Och gräver nån fram nåt skit om honom kommer jag på riktigt att tappa tron på hela mänskligheten.

 

Publicerat

DEMOLITION

Jag tror många kan känna igen sig i känslan att man vill slå sönder om inte alla så väl ALLT runt omkring sig för att man är så jävla frustrerad över nåt. Över livet. Över att det man planerat och trott inte blev som man velat. Över orättvisor, över ödet, över sorg.

I regissören Jean-Marc Vallées förra film Wild var det Reese Witherspoon som försökte räta upp jobbigheter i sitt liv genom att bege sig ut på en vandring alldeles själv. I denna, hans nyaste film, är det Jake Gyllenhaal som har problem i livet och han löser detta på ett helt annat sätt. Han demolerar hela huset.

Som i så många filmer förut är det en trafikolycka som förändrat någons liv och den här gången är det Davids (Gyllenhaal) fru som omkommit och livet blir aldrig mer detsamma. På sjukhuset stoppar han in pengar i en varuautomat men automaten är trasig och han får inte ut den godisbit han betalar för. Han ringer journumret som står på maskinen och får där kontakt med Karen (Naomi Watts), en kvinna som tar kundservice till en helt ny nivå.

Demolition är en film som berör mig. Den berör mig inte på samma djupa sätt som Wild men jag förstår den. Jag köper den. Jag tycker dessutom att Jean-Marc Vallée är en mycket intressant regissör. Tänk bara att han gjort Young Victoria och Dallas Buyers Club – också. På SJU år!

I avsnitt 62 av podcasten Snacka om film pratar jag mer om Demolition.

Publicerat

FANTASTISKA VIDUNDER OCH VAR MAN HITTAR DEM

Okej, såhär var det. Jag hade inte alls tänkt att gå och se den här filmen på premiärdagen, jag hade inte tänkt att se den alls på bio faktiskt. Dels för att jag kände mig mer än lovligt skeptisk till nån slags reboot på hela Harry Potter-världen och dels för att det var Flykten till framtiden jag bestämt mig för att se. Men visningstider i kombination med hällregn gjorde att jag var totalt osugen på att lalla runt på stan i väntan på Ulf Malmros-filmen så jag smet in på Saga, sådär superspontant liksom. Jag slapp ju 3D:n där också vilket alltid är ett superplus.

Så, genomblöt och rätt så opepp gömde jag mig i en stol bakom en pelare. Den lite äldre biografvaktmästaren presenterade filmen och HAN var inte opepp kan jag säga. Dessutom la han till att mobiltelefoner inte fanns i 20-talets New York och jag tror alla lyssnade på hans uppmaning att stänga av elektroniken. Härligt ändå. Ungdomarna som fyllde ett par tre rader var inte heller det minsta neggo på förhand. Solklara Harry Potter-fans som var knäpptysta under hela visningen. Alltså jag överdriver inte nu, det hördes inte ett pip från dom. Det kan ha varit JAG som hördes mest av alla när jag försökte få min droppande jacka att torka under filmens 130 minuter.

Eddie Redmayne (nej Christian han är inte äcklig han är göllig) spelar huvudrollen som Newt Scamander, killen med dom lite underliga skorna som reser till New York med sin läderväska med mystiskt kloförsett innehåll. Han håller huvudet aningens snett filmen igenom samt biter sig lite på läppen hela tiden (samma sida av läppen som huvudet lutar åt) och den lilla lilla grejen gör att Redmayne lyckats få sin Newt att kännas som Newt och inte som ”Eddie Redmayne i ålderdomliga kläder”. Han är väldigt duktig att gå in i sina karaktärer oavsett om han sjunger musikalsånger i Les Misérables, härmar Stephen Hawking, är Marilyn Monroes assistent eller klär sig i kvinnokläder. Det är väl egentligen bara skurkrollen i Jupiter Ascending som varit ett riktigt magplask från tian hittills?

Newt teamar i vilket fall ihop sig med Tina (Katherine Waterston) vars arbete är att bekämpa onda trollkarlar, hennes telepatiska hottiesyster Queenie (Alison Sudol) och så Jacob Kowalski, en småtjock vanlig snubbe som i Harry Potter-världen hade kallats mugglare men här i den amerikanska trollkarlsuniversumet heter ”no-maj” (om jag inte minns helt fel nu). Det är en rätt skön kvartett som känns betydligt vuxnare än kidsen på Hogwarts, kanske av den enkla anledningen att dom ÄR äldre.

Filmen i sig är bitvis riktigt mörk och tänker man efter på vad man egentligen ser så är vissa saker faktiskt väldans otäcka. Jag tänker främst på Ezra Millers rollfigur Credence Barebone som spelar en mobbad ungdom med nedfälld blick och Jon Voight som den Trump-anhängare han är spelar en roll som skulle kunna vara Trump himself (utan att han för den skull tar någon direkt stor plats i filmen). Kanske kan det också ses som ytterst tveksamt varför Colin Farrell tackade ja till sin roll då den inte är stor och han inte gör nåt spektakulärt av den, men filmmakarna kanske ville ha ännu ett känt fejs och betalade bra?

Hur som helst, jackan torkade, jag hade mysigt i biografen och filmen var inte alls så pjåkig. En härlig fredagseftermiddag.

Publicerat

OTHER PEOPLE

En vuxen gaykille flyttar hem till byhålan när mamman diagnosticeras med cancer. Det är själva grund-premissen till den här filmen. Lite elände och sorg, lite vardagshumor och lite bögdrama, javisst, Other people är urtypen av en festivalfilm.

Affischen till vänster försöker skvallra om att det är något alldeles extraordinärt det här men det tycker jag inte alls att det är. Däremot är vissa av skådespelarprestationerna riktigt bra och det är speciellt Molly Shannon som mamman (som även kan ses i en finfin biroll i TV-serien Divorce) och Jesse Plemons som sonen David (precis, det var han som var med i Black Mass, han som kommer få alla roller som Philip Seymour Hoffman fick för femton år sedan).

Other people är en film man både kan ha och mista OM det inte är så att man själv lever/har levt under det tunga oket av att man har en väldigt sjuk familjemedlem i sin omedelbara närhet. Har man den erfarenheten kanske filmen kan funka lite mer som en skön filt för psyket än den gjorde för mig. För mig blev den nämligen bara en-film-som-alla-andra, en sån som rann av mig i samma sekund som den tog slut.

Det här är sista filmen av dom jag sett under Stockholms filmfestival. Det blev inte så många i år men bättre med några än inga alls tänker jag.

Publicerat

CHILD EATER

 

 

 

 

Med den isländske regissören Erlingur Thoroddsen på plats in da house visades hans film Child Eater som första filmen ut i årets Horror Night på Stockholms Filmfestival.

Mina förväntningar på filmen var tyvärr ganska höga men alla förväntningar berodde på filmaffischen. Den är as-schysst ju. Den utstrålar många parametrar jag gillar i skräckfilmssammanhang: nån ensam person på ödslig plats, skog och sen nån rutten jävla monstermördare som grädde på moset. Den här är dessutom piffad med glajor som ser ut som en blandning mellan några Harry Potter skulle kunna ha och skyddsglasögon från kemilektionerna på högstadiet.

Helen (Cait Bliss) ska vara barnvakt till den lille pojken Lucas (Colin Critchley) en kväll och den lille pojken ser naturligtvis nåt läskigt i garderoben när det är sovdags. Han säger i och för sig att han är rädd på grund av den otäcke mannen han sett i skogen flera gånger samt att det finns en ingång i huset genom källaren som kanske ska vara hemlig men som egentligen bara är raka spåret rätt in i hemmet. Men som vanligt i skräckfilm är det ingen som lyssnar på rädda barn och som vanligt har barnet helt rätt.

Det finns så mycket med den här filmen som inte är bra men jag ids inte fokusera på allt detta. Istället kan jag säga att Cait Bliss sköter sig alldeles exemplariskt samt att förtexternas typsnitt i 80-talstappning gör mig lycklig. Annars, nä, not so much. Att filmen ändå får en tvåa skyller jag på att jag sett så himla mycket sämre skräp i denna genre men tvåan är verkligen inte stark.

Jag såg filmen tillsammans med Movies-Noir-Christian och han var inte nådig direkt efteråt. Här är hans text om filmen.

 

Publicerat

NOCTURNAL ANIMALS

Iskallt. Bubblande passion. Tystnad. Ögon som talar. Dyr konst, exklusiva saker, dött äktenskap.

Välputsade ytor, vackra människor. Distans. Resor, böcker, galleri.

Rödhåriga kvinnor, metrosexuella män, höga klackar, dansande tjocka kvinnor, kostymer, trä, kakel, tweed och lyx.

Att det här är en film av och med Tom Ford kan en blind se, speciellt om man sett En enda man (med Colin Firth och Julianne Moore) som han gjorde härom året. Känslan och färgerna går igen även om det är en helt annan berättelse som spelas upp den här gången, en historia med många lager och som tål att tänkas på – och SOM jag tänker – långt efter att sluttexterna rullat klart.

I Nocturnal animals är det Amy Adams som spelar ”den rödhåriga kvinnan” Susan, med Isla Fisher som sidekick (eller vad man nu kan kalla det). Jake Gyllenhaal spelar den manliga huvudrollen som Susans exman, Armie Hammer är hennes nuvarande man, Laura Linney är hennes mamma och Aaron Taylor-Johnson är en redneckjävel sminkad nästintill oigenkännlighet. En gedigen samling skådespelare alltså och alla – ja ALLA, till och med Mr Hammer – är alldeles perfekta. Väldigt fint agerande rätt igenom. Tom Ford är inte bara duktig på manusskrivande, berättande och det rent visuellt snygga, han är grym på personregi också.

Det här är en film som i vissa scener är så jobbig att jag märker att jag håller andan. Jag var så känslomässigt inne i filmen att det blev fysiskt jobbigt, jag spände mig i biofåtöljen, spjärnade emot, mådde dåligt. Samtidigt älskade jag upplevelsen. Såklart. Hur kan jag INTE göra det? Film som berör och som oroar, det är ju det man letar efter, i alla fall om man i det här fallet stavas jag.

Abel Korzeniowski komponerade den jättefina musiken i filmen och han är även mannen bakom musiken till En enda man, TV-serien Penny Dreadful samt den underskattade filmen W.E vars soundtrack gått varm hemma hos mig.

I min värld är Nocturnal animals en Riktig Film. Välgjord in i minsta detalj, den hänger kvar i mitt medvetande, jag grunnar och tänker och önskar att fler vänner går och ser filmen så vi kan diskutera den för just nu känner jag mig väldigt ensam med mina funderingar. Vad hände egentligen?

Jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 63 av podcasten Snacka om film.