Månad: december 2016

Publicerat

LUCKA #20: VÄLKOMMEN TILL FAMILJEN

Meredith Morton (Sarah Jessica Parker) är en överklassquinna med en pinne uppkörd i röven. Nu ska hon hem till pojkvännen Everett Stone (Dermot Mulroney) och hans stora och vivida familj för första gången och – givetvis – fira jul.

Det är mamma Stone (Diane Keaton), pappa Stone (Craig T. Nelson) och Everetts syskon Amy (Rachel McAdams), Ben (Luke Wilson), Thad (Tyrone Giordano) och Susanna (Elizabeth Reaser), det är även en del äkta makar till syskonen, ett ex som är polis samt Merediths syster Julie (Claire Danes) som kommer dit och fungerar som nån slags….reagens…på hela gänget.

Familjen Stones stora hus är såklart oklanerligt julpyntat och utstrålar så mycket storfamiljshärligheter att jag inte kan värja mig. Jag vill också vara där. Jag vill ha en stickad jultröja med renar och dricka eggnog och tjafsa med idioter jag delar dna med och kramas med framtiden.

Det är det bästa med julfilmer som denna, såna som inte bara är lull-lull och mys utan även har en del scener som gör rejält ont i magen och framkallar en och annan tår trots att den samtidigt är skön, fnissig och rätt oförarglig.

Så vill du titta på något juligt och underhållande men som ändå ger lite tuggmotstånd så är The Family Stone ett perfekt val. Den finns dessutom på Netflix OCH den står och väger mot en fyra. Kanske blir en uppjackning om jag ser om den nästa jul?

Betyg till filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

Publicerat

LUCKA #19: JULEFRUKOSTEN

Jag tänkte göra ett experiment. Det är så många som högljutt klagar på svenska filmer och som i samma andetag hyllar Danmark för deras höga nivå på långfilmer så idag blir det dansk julfilm. Jag måste helt enkelt testa.

Det går inte att dra alla svenska filmer över en kam lika lite som det går att dra amerikansk, asiatisk eller för den delen dansk film över densamma. Julefrukosten är ett mycket bra exempel på det.

Jag tycker jättemycket om dansk film, jag ser mycket och gärna dansk film och jag har hittills alltid varit nöjd med det mesta jag sett. Att därför se en dansk film som är precis lika genomrutten som vilken svensk eller amerikansk bajsfilm som helst, det var riktigt skönt faktiskt.

Julefrukosten utspelar sig på en bilverkstad bland män som jobbar, män som larvar sig, män som pruttar, män som bajsar med öppen toalettdörr, män som kollar i nakenkalendrar och skruvar motor och ett par blonda söta kvinnor i figurnära klädsel som fungerar som nån form av sans och vett mitt i hela den manliga julgröten.

Kim Bodnias närvaro hjälper inte ett dugg, jag fnissade inte ens när han fes. Nä, den här filmen är så dålig att jag nästan skäms över att ha sett den. Men bara nästan.

Betyg på filmem:

Mängd julkänsla:

Publicerat

LUCKA #18: LOVE THE COOPERS

Med Steve Martins berättarröst guidas vi genom allehandla nedslag i en familjs liv. Det äldre paret med vuxna barn och sorgen för att julfirandet (och allting annat) ”inte är som förr”, en kleptoman som åker fast för en broschstöld och som får åka polisbil med en konstapel som hux flux vågar prata känslor, en dotter som träffar en militär på flygplatsen som hon bjuder hem över jul.

Ja…..det är en del återblickar till barndomsögonblick också och fånerier och fejksnö och sånt jag inte köper för fem öre MEN när filmen klockar in på en timme och tio minuter och alla samlas i det stora huset hos mamman Charlotte (Diane Keaton) och pappan (John Goodman) så blir det faktiskt ganska…mysigt. Men mysigt och bra är inte samma sak.

Filmen går liksom på tomgång mest hela tiden tycker jag. Vad vill den säga? Att man inte ska titta så mycket bakåt utan förlika sig med nuet? Att man ska sluta gnälla? Att man ska fira jul mycket och gärna och all in och familjen är the shit och att det är okej att äta julmiddag i armyoutfit. Typ.

Betyg på filmen:

 

Julkänsla:

Publicerat

LUCKA #17: KLAPPJAKTEN

Jingle bells. En trevlig liten jullåt – fram tills nu. Jingle all the way är nämligen inte bara originaltiteln på dagens film, det är även den andra strofen i texten till den däringa jullåten. Och okej att jag har sett den här filmen en gång förut men ibland lyckas hjärnan faktiskt radera information den inte behöver och vetskapen om att man sett Klappjakten behöver man INTE ha. Därför såg jag om den till det här temat. Jag är SÅ dum i huvudet.

Det här är en film som får en att vilja åka till Playa de Varsomhelst för att slippa fira jul på vanligt sätt. Den är så skränig, så gapig, så ojojoj-stackars-pappor-aktig att jag vill spy och då inte i munnen utan rätt ut med fingrarna framför munnen så det blir som en äckel-sprinkler tjugo meter åt alla håll.

Arnold Schwarzenegger spelar alltså pappan Howard som jobbar så hårt och mycket att han hela tiden missar allt han lovat göra med sonen. Och han fortsätter ljuga trots att han vet att han inte kommer hinna till parader, teatrar, sportgrejer eller vad den än är (yada yada yada gäsp). Hemma finns Den Goda Modern Liz (Rita Wilson) som städar undan efter pappans lögner och tröstar den besvikne lille sonen Jamie (Jake Lloyd, ja DEN Jake Lloyd, han som blev Anakin Skywalker med hela världen tre år senare).

Det Jamie vill ha kanske lika mycket som en närvarande pappa är en Turbo Man, en actionfigur som (om man ska tro filmen) hela Amerikas osnutna ungar önskat sig. Pappa Howard har alltså missat informationen från frugan att denne Action Man-figur ska inköpas och tror att det bara är att åka till leksaksaffären på julafton och fixa biffen. Så enkelt är det såklart inte. Man måste överleva 90 minuters tinitusskapande gubbskrik innan figuren är i hamn och julen kan börja.

Den här filmen är för en julälskare vad ren brosk på tallriken är för en köttätare.

Mitt betyg på filmen:

Julkänsla som filmen skapar:

(Fast det är en så uppstressad julkänsla som egentligen inte borde räknas. Alls.)

Vill du höra mig och Steffo battla/munhuggas om den här filmen i podcastformat, lyssna på avsnitt 67 av Snacka om film.

Publicerat

Fredagsfemman #254

5. Ursäkta mig, men vilka NÖTTER är det som byggt Filmstaden Scandinavia egentligen?

Om akustikplattorna i taket på en gigantisk biograf som nyss firade ett år (ETT ÅR!!!!) riskerar att trilla ner, hur är resten byggt då? Och att biografen tvingas stänga en hel vecka, DEN veckan på året dessutom som (kan jag anta) varenda visning är fullbelagd av Star Wars-nördar. När folk kanske till och med tagit semester och vallfärdat från andra städer i Sverige för att få se sin favoritfranchise på IMAX? Vilka klåpare. Jag blir alldeles matt av alltihop. (Och ja, jag är en av alla som tvingats boka om mina redan köpta biljetter)

.

.

.

4. RAW JUL

I onsdags var jag på A very RAW Christmas på Hotel Hilton i Stockholm. Hur kul är det inte att se lite nya stand-up-fejs egentligen? Jo precis, det är JÄTTEkul. När det dyker upp nån på scen som drar skämt som man dels inte hört förut, dels som drar åt håll man inte kunde förutse. Anders ”Ankan” Johansson och Carl Stanley var helt grymma, jag skrattade så jag grät. Dessutom var det en medelålders barnmorska från Västerås som gjorde Raw-premiär. Modigt som tusan måste jag säga. Ann Gräsberg hette hon.

.

.

.

3. På söndag smäller det

Ingen IMAX. Ingen 3D. Bara film. Sådär alldeles på riktigt. Så fick det bli när fiffiluran själv får välja.

.

.

.

.

2. Sista Kent-konserten foreverändever

Okej, den absolut sista Kent-konserten är imorgon men MIN absolut sista blir ikväll. Med tanke på att det bara är sex dagar mellan Håkan-konserten och denna kommer det vara omöjligt att inte jämföra dessa men redan nu är min kvalificerade gissning vara denna: lika varm som förra veckans konsert var, lika kall kommer denna att bli. MEN, Kent är ett makalöst bra band och det kommer bli tomt i musiksverige när dom försvinner. Sån tur att musiken finns kvar foreverändever.

.

.

.

1. Årets sista filmspanarträff

Imorgon är det årets sista filmspanarträff och den 54:e sedan starten i januari 2012. Jag avundas inte Sofia som ska välja film i dessa Rogue One-tider då det inte kryllar av intressanta premiärer den här helgen direkt. Men, det bästa med hela tjottaballongen är att det kommer bli bra ändå. Vi får ses, prata film och antagligen se något vi kanske inte kommit på själva att vi ville se. Det är bra nog.

.

.

Publicerat

LUCKA #16: ENSAM HEMMA

”Spyskalle”. Att se Ensam hemma och läsa den svenska textningen ger upphov till en del funderingar. Vad ÄR en spyskalle egentligen? Nån som har en aning? Är det ett ord någon levande människa någonsin uttalat? Jag är skeptisk.

Jag tvivlar på att det finns någon som inte känner till handlingen i Ensam hemma men för dig som bott i ett gryt i skogen och livnärt dig på harsyra och stenlav sedan 1990 kommer här en komprimerad förklaring: 8-årige Kevin (Macauley Culkin) har oavsiktligt blivit lämnad ensam hemma när resten av familjen åkt iväg på semester över jul. Han tvingas hantera situationen och ensamheten på allehanda finurliga vis och när det sen dyker upp ett par inbrottstjuvar som grädde på moset tvingas Kevin bli kreativ på fler sätt än ett.

Den är rätt charmig den här lilla filmen, den är faktiskt det. Urtypen av en familjefilm som levererar på precis lagom nivå för alla åldrar och i kombination med att den utspelar sig under juletid så känns det som en perfekt nödlösning efter en stel julmiddag.

Betyg på filmen:

Mängd julmyskänsla:

Publicerat

SNACKA OM FILM #67 – ”Plastsäck, traktordäck och miniskidor!”

Det är ett rassligt jäkla avsnitt det här men trots biljud och andra konstigheter har det sina förtjänster. Vi listar filmer som får oss att längta till vintern till exempel, ja, eller sort of…. Lite kantboll är det allt men vi (eller i alla fall undertecknad) gjorde så gott hon kunde.

Vi tipsar om varsin TV-serie som kan vara väl värda att sätta tänderna i under eventuell julledighet (*host* tristess) och vi har gemensamt sett Steven Speilbergs senaste skapelse SVJ – Stora vänliga jätten, eller The BFG som den heter i original. Som grädde på moset TOK-BATTLAR vi om en julfilm som för mig uppriktigt asförbannad och sen lite filmroulette på det också.

En maxad timme så att säga, både med det ena och det andra. Enjoy!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

LUCKA #15: TROLLTYG I TOMTESKOGEN

Tomtar är bara 15 cm långa – utan luva – och väger endast tre hekto. Trots det är dom sju gånger starkare än en människa. Dom för ett lugnt liv utan huvudvärk och magsår.

Såna bra saker får man lära sig om man tittar på Trolltyg i tomteskogen. Man får också lära sig att den sibiriske tomten Onkel Kostja är extremt törstig på sprit, att Tor är stark och kär och att Lisa är en bra tomte trots att hon kommer från stan. Och trollen, dessa bestialiska varelser, är verkligen precis så otäcka som jag trodde när jag gick på Mulleskolan och såg såna överallt under stockar och stenar. Fjant, det lilla trollet, är dock söt. När han skriker ”HÄR MAMMA!!” som svar på frågan ”Var är Fjant?” blir jag alldeles varm i själen. Nostalgimys har den inverkan på mig.

Trolltyg i tomteskogen har egentligen ingenting med julen att göra annat än att jag minns att den gick på TV i juletid när jag var liten. Sen har tomtarna röda luvor, DET ger julkänsla nog för att filmen skulle kvalificera sig för en plats i julkalendern. Det plus att jag tycker så himla himla mycket om den här lilla filmen. Min blogg, mina regler. Trolltyg i tomteskogen ÄR en julfilm och en TOTAL fullpoängare i sammanhanget!

Betyg på filmen:

Mängden julmyskänslor:

 

Publicerat

LUCKA #14: THE NIGHT BEFORE

Är den ultimata (jul)gåvan en presentkartong som innehåller all världens droger samt en kväll i en Red Bull-limousin tillsammans med bästa polarna? Ja, tydligen är det så. Isaac (Seth Rogen) blir i alla fall glad som en speleman när hans höggravida fru ger honom just detta när han varit ett sånt stöd under hela graviditeten. Så nu hör ni tjejer, det här är vad snubbar önskar sig, inga jävla slipsar och manchettknappar. Olagligt? Skit samma va, det är ju jul!

The Night Before är en orgie i mansmys, extremfula stickade jultröjor, karaoke och infantila drogskämt. Tröttsamt så jag smäller av. Jag sitter och ritar på mitt röda hus med vita knutar som jag vill bygga på månens baksida för att slippa sånt här jävla skit men det hjälper inte, jag måste härda ut tills filmen är slut.

Jag måste dock erkänna att det inte är nåt större fel på skådespelarprestationerna. Joseph Gordon-Levitt och Anthony Mackie har bra kemi ihop, Seth Rogen är Seth Rogen och Michael Shannons närvaro gör att jag kan andas en liten stund även om han boffar som en dåre i den där bilen.

Kristen höger eller inte, jag kan inte för mitt liv se det roliga i den här filmen och inte får jag nån julkänsla att tala om heller. Däremot fattar jag ju att massor av människor (*host* Steffo) tycker det här är både mysigt och roligt men som sagt, I really really don´t.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

 

Publicerat

LUCKA #13: UNACCOMPANIED MINORS

Ett gäng mer eller mindre svinjobbiga ensamresande yngre tonåringar fastnar på Hoovers flygplats på självaste julafton då ett hemskt snöoväder sätter stopp för vidare flygningar.

Med en regissör som Paul Feig bakom ratten trodde jag att filmen skulle vara rolig ÄVEN om jag inser att målgruppen ligger runt 8-10-åriga osnutna rackarungar och inte en medelålders mamma som borde få panik över att barnen reser ensamma på julen in the first place.

Men jag får inte panik, inte över barnen, jag får panik över att allt är så mediokert. Humorn till exempel. Bara för att filmen riktar sig till barn så innebär det inte att man kan strunta i kvalitet och finurlighet. Eller jo. Manusförfattarna Jacob Meszaros och Mya Stark kan nog inte stava till något av dessa två ord.

Kidsen gör väl vad som förväntas av dom (vilken inte är så mycket) och för mig är det mest nya ansikten bortsett från Brett Kelly, den rödhåriga killen som gick att beskåda i Bad Santa. Han ser exakt likadan ut här. Tyler James Williams spexar loss och han är säkerligen en skådis man kommer se mer av framöver. Gia Mantegna (ja, Joes dotter) pratar mest om att vara naken….eller…..en gång är ingen gång, två gånger är alltid. Eller?

Nej hörrödudu, det här var inget för mig. Högljutt, bräkigt och trist. Med tanke på medelbetyget hittills i julkalendern, det här med julfilmer kanske helt enkelt inte är min grej? Åsch, vi får se. På´t igen imorgon.

Betyg på filmen:

Julmyskänsla:

 

 

.

.

Publicerat

LUCKA #12: LOVELY, STILL

Fira jul helt ensam kanske inte är sådär jättelockande, i alla fall inte för mig. Fira jul ensam när man är skitgammal känns om möjligt ännu mindre lockande.

Här är det den extremt rynkige åldermannen Robert Malone (Martin Landau) som på ålderns höst förälskar sig i mamman till sin granne Alex (Elizabeth Banks). Mamman heter Mary (Ellen Burstyn) och är typ exakt lika gammal som Robert.

Robert har en chef (?), Mike, som spelas av Adam Scott och han peppar Robert att våga fira jul med Mary, det verkar som om han aldrig firat jul med någon förut. Dom scenerna är rätt charmiga, när Robert beter sig sådär ungdomligt nykär, när han väntar att telefonen ska ringa och är allmänt stissig. Mary är också rätt gullig som går runt och trånar som en liten skolflicka efter den långe Robert. Men det är segt, jävlar va segt det är.

Jag har inte den minsta lust att vare sig bli gammal eller fira jul när jag ser filmen, dansa i snö möjligtvis eller bli tittad på sådär som Robert kollar in Mary men helst med lite yngre ögon än på nån med en fot i graven. Jag måste dock tillägga att jag är lite förvånad över att jag tyckte filmen var SÅ pass svag. Allt jag läst om den har nämligen varit både gott och plus.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

Publicerat

LUCKA #11: THE FITZGERALD FAMILY CHRISTMAS

Familjen. Detta ord som rymmer så mycket utav glädje, gemenskap, sammanhållning, genbank och traditioner men också hemligheter, bråk, öppna sår och tid som aldrig läkerdessa, ångest och annan blandad panik. Och julen är en familjehögtid, eller hur? Massor med mys och skit som kommer upp till ytan i väldigt många hem, inte enbart hos The Fitzgeralds.

Edward Burns har skrivit och regisserat denna lilla film som rymmer så väldigt mycket. Kanske upplevs den jobbig för många som eventuellt känner igen sig, kanske upplevs den som banal för dom som gått genom livet utan tillstymmelse till familjebekymmer. För mig blev den ”bara” en bra film men det är inte kattskit det heller.

Edward Burns spelar själv huvudrollen som Gerry Fitzgerald, den äldste – och vuxne – storebrodern som fungerar som nåt slags nav i familjen. Hans fem (?) yngre syskon verkar se honom som en fadersgestalt, kanske för att den riktiga pappan lämnade familjen för tjugo år sedan och mamman fortfarande inte kommit över det. Och nu vankas det både födelsedag för modern OCH jul OCH den försvunne pappan har mage att leta sig tillbaka – med jobbig information dessutom.

Det är bra skådespelarinsatser rakt igenom men för mig är Connie Britton den starkast lysande stjärnan, vilket hon i och för sig alltid är i dom filmer och serier hon är med i. Förtjänar hon inte betydligt mer cred än hon får, va va va???

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla i filmen:

Publicerat

ARRIVAL

Det enda vi alla med säkerhet vet är att vi alla ska dö.

Jobbig tanke? Ja, som fan, men oavsett hur ångestframkallande den kunskapen är så är den sann. På ett sätt gör det oss alla till läsare av framtiden, vi vet EN sak som definitivt kommer hända och den vetskapen gör att vi tvingas förhålla oss till den i allt vi gör.

Är det värt att gå nio år i grundskolan, jag ska ändå dö? Plugga vidare, låna pengar av CSN? Är det nån idé att bli kär, både hen och jag ska ju ändå dö? Och barn, vad är det som gör att vi sätter barn till världen när både vi OCH barnen (hemska tanke!) kommer försvinna från jordelivet?

Vi tar beslut utifrån vad vi vet och när vi egentligen bara vet att vi är födda och därför en dag också kommer dö, ja, vad annat kan vi göra än så gott vi kan? Och skulle vi agera annorlunda om vi visste mer? Vad tror du?

När jag sätter mig i bilen efter att ha sett Arrival med Jojje och Joel i en näst intill fullsatt Rigoletto 1 kan jag inte sitta still. Det är som om filmen landat i mig, i kroppen, i sinnet. Jag drar på Håkan jättejättehögt på bilstereon och jag känner en sån jävla lycka i kroppen över att finnas till. Jag ser bilder fast ögonen är öppna, tussilagon, världens kanske vackraste blomma, jag ser skrattande blå ögon, jag ser bra saker och hur det känns i bröstkorgen när man gör såna, jag ser solnedgång,  min enorma längtan efter att bo precis vid ett vattenbryn, jag ser barn som somnar på min arm och bubbelpool med toppluva, jag ser alla dom där magiska ögonblicken liksom uppträdda som smultron på ett strå och jag tänker att det är värt det, det är så jävla värt att leva fast jag vet att jag ska dö.

När jag gick till biografen sträckte sig min tankebana till rädslan för att mina förväntningar på filmen skulle vara för höga. Regissören Denis Villeneuve är min favvis, han har hittills aldrig gjort mig besviken och jag känner ett sting av oro att det här gången kan bli den första. Men så händer samma sak som när jag såg Sicario. Musiken! Ljuden! Brölen! Jag känner mig hemma och kan slappna av. Två timmar senare kommer jag ut ur hypnosen och jag är nöjd, jag är jättenöjd.

Att filmen inte får högsta betyg av mig beror på två saker: jag förutsåg ”slutklämmen” redan i början av filmen (och hoppades att jag skulle ha fel men det hade jag inte) OCH den nådde inte ända fram, inte ända in i hjärtat.

Samtidigt, när jag sitter i bilen och fulsjunger allt vad jag har ”Stig till toppen av världen, där änglar leker, res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel, din tid kommer, din tid koo-mm-eeeeer” så känner jag att filmen nog tog sig dit ändå om än på en liten kringelikrokväg. En omtitt så är den hemma.

.

Undrar du vad Pepp-märkningen är för nåt så kan du läsa om den här. Undrar du varför Jojjenito bytt header på bloggen så kan du läsa förklaringen här. Undrar du var Fripps filmrevyer och Movies-Noir tyckte, klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

LUCKA #10: STAR WARS – THE HOLIDAY SPECIAL

Här är dom! Hela Star Wars-ligan är samlade i en ”julig” specialfilm som gör sitt bästa för att få mig som tittar att spy upp julgröten. Redan i filmens början introduceras vi för Chewbaccas fru Malla, sonen Lumpy samt den åldrade och rätt äckliga pappan Itchy – och detta till sämsta sortens Lilla huset på prärien-musik.

Historien kretsar kring att Han Solo och Chewbacca ska försöka hinna hem till Chewbaccas familj i tid för ”julmys”, eller Life Day eller vad det nu kallas. Grejen är bara den att det är en sån fruktansvärd umpa-lumpa-musik i bakgrunden hela tiden så jag får panik i hela huvudet. Och Luke Skywalker har så mycket kajal att en gothkille med Parkinson skulle ligga i lä.

Efter tio minuter funderar jag på att stänga av men tvingar mig att fortsätta se. Resultatet blev migrän samt några av de lägsta betyg denna blogg skådat.

Alltså FY I HELA HELVETE vad det här är undermåligt, på ALLA fronter!

Orkar. Inte. Mer. Och tror du mig inte, litar du inte på att filmen är SÅ dålig, kolla själv vettja. Den finns på youtube, här är länken men du ser den på egen risk. Kom inte hit och gråt sen när du vill ha din timme liv tillbaka.

Mitt betyg på filmen:

Julkänsla? Skojar du med mig???

 

 

 

.

.

Publicerat

Fredagsfemman #253

5. Felicity Jones i rymden

På onsdag smäller det, då är det premiär för Rouge One: A Star Wars Story. Min pepp är sval men jag kommer givetvis att se filmen. Dock kommer jag inte kunna se den på pressvisningen på tisdag som för övrigt hade den längsta lista av vaktinformation/konfiskera mobiler/embargo/lova att inte skriva på sociala medier förrän 14/12 kl 00:01 som jag sett sen Skyfall. Men om jag säger såhär….ju mer embargon och tystnadslöften som filmbolag kräver – ju mindre litar dom på filmens kvalitéer. Det är i alla fall min erfarenhet. En riktigt bra film har allt att tjäna på att recensenter skriver/pratar/buzzar om en film, en dålig…ja…då vågar dom kanske inte chansa? Nåja. Det lär säljas biljetter som smör oavsett vad vi recensenter tycker och tänker.

.

.

.

4. Snart är det Lucia

Ville bara påminna om det ifall nån nu missat det? Dessutom, apropå att vi har så fjuttiga problem i Sverige att vi gör en jättegrej av en reklambild från Åhléns, 2008 fick en bäver i Karlstad vara Lucia utan att internetdrevet gick helt twistat bärsärk. Bävern blev vald med motiveringen: ”Jämställdhetsfrågor är alltid aktuella. Det är viktigt att föra fram dem i alla led. Bara för att någon har fyra tassar, päls och enorma kindpåsar betyder det inte att de är mindre värda än en blond ung vacker flicka. Jag tycker det känns som en självklarhet att man inte ska skilja på gnagare och människor i någon fråga”. Läs mer om bäverlucian här. För övrigt tycker jag att alla som vill vara lucia ska vara det. Klä ut er i nattlinne, lys upp tillvaron för dom runt omkring er, sjung en sång. Behöver det vara svårare än så?

.

.

.

3. Insiativet

Vanligt fölk som leker superhjältar för att försöka få fason på skit som händer i samhället, bli symboler för nånting gott. SVT´s senaste tillskott i mys-skoj-serie-facket är Insiativet, typ 15-minuters avsnitt som med lätthet kan avsmakas kvällstid när man vill se nåt lagom hjärndött men ändå snällt. Christoffer Nordenrot, Happy Jankell och Madeleine Martin har stora roller och Thobias Hoffmén och Christoffer Sandler är regissörer. Och jag är mest bara glad för det här gillar jag skarpt! Här finns avsnitten.

.

.

.

2. Jorden runt på 6 steg

Ibland kan jag känna ett sug efter Äventyr så det nästan blir en fysisk längtan. Jag kan vilja sätta mig i en taxi ut till Arlanda, köpa första bästa biljett ut i världen och se var jag hamnar. Det är nåt speciellt med att inte ha allting superbokat och färdigpacketerat från hemmaplan utan att ta varenda minut som dom kommer. Snacka om att man lever i nuet dessa stunder och snacka ännu mer om att man (dvs jag) gör sånt alldeles för sällan nuförtiden. Att se Filip och Fredrik kuska runt världen i TV-serien Jorden runt på 6 steg är en sån jävla YNNEST. Dom här programmen kokar ihop allt det där härliga med resor, slumpen, möten med människor, upplevelser, känslor, värmeslag, turbulens och undermåliga toaletter. Dom första tre avsnitten kan ses på Dplay redan nu (här) men vill du hellre se dom på TV med ännu mer reklam så börjar det på tisdag kl 21 i Kanal 5. Jag kan speciellt rekommendera avsnitt 3 när killarna ska hitta Pamela Anderson. Världsklass-TV, så mycket kan jag säga!!

.

.

.

1. ♥ H Å K A N ♥

2016 är året då jag kommer att se Håkan live TVÅ gånger! Och jag kräks på mig själv för att jag sammanlagt lagt en rejäl månadslön med extra allt på biljetter till dessa två konserter av andrahandsbiljettförsäljningsföretag men vad gör man inte för att ge sig själv exakt det man vill ha (plus dottern både studentpresent och julklapp). Imorgon smäller det, det gör det. Min tid kommer! Håkan i Globen och det bubblar i magen!

 

(Nä jag har inte ätit kålpudding. Kom igen.)

.

.