Månad: januari 2017

Publicerat

YARDEN

”Bästa knegarfilmen sedan Äta sova dö!” står det på den insäljande affischen som även strösslas med höga betyg, fyror från en hel drös med kritiker runt om i Sveriges mediahus.

Jag hade en fundering på att se den här filmen när den gick på bio men det kom andra filmer emellan och den slutade gå. Så kom då Guldbaggenomineringarna förra veckan och dom gör nytta speciellt för smalare filmer som denna OCH för såna som jag som gärna ser denna typ av film men ibland behöver en spark i ändan för att få det gjort.

Nu är i alla fall Yarden sedd och jag kan konstatera så mycket som att Anders Mossling fick en nominering för Bästa manliga huvudroll som arbetaren med nummer 11811 i Malmös hamn, att Sara Nameth blev nominerad för Bästa manus (baserad på Kristian Lundbergs roman), att Ita Zbroniec-Zajt nominerades för Bästa foto och att Patrik Strömdahl nominerades för Bästa ljud. Grattis till er fyra.

Jag sitter inte i Guldbaggejuryn men om jag gjorde det hade jag bara nominerat en av dessa. Ita Zbroniec-Zajts foto är magnifikt, hela filmen är (precis som det också står på affischen) bildgenialisk men annars kan jag ärligt säga att filmen inte nådde fram till mig över huvud taget.

Jag är allergisk mot skådespeleri som är ”en halv sekund efter”, när någon säger nåt och en karaktär ska svara och den tar liiiiiite för lång tid på sig, sådär så det känns som att det är noll procent realistiskt för så pratar man inte i verkligheten. Antingen hummar man aslänge för att man faktiskt inte vet vad man ska svara eller så svarar man ögonaböj. Den där mittemellanreaktionen får mig som åskådare att bli nervös. Har skådespelaren tappat texten? Varför är han inte mer ”med”?

Alla skådisar i Yarden pratar på det här sättet men det är speciellt i kommunikationen mellan 11811 och hans son som det blir extra problematiskt. Dom känner varandra, dom är en familj, inte två främlingar på en buss och deras dialoger låter så sjukt styltiga.

Nähäpp, det här var ingenting för mig men blir du nyfiken på filmen kan du hyra den hos Triart.

 

Publicerat

SWISS ARMY MAN

Att se Swiss army man är som att ha fått en liten pappersbiljett till en åktur på ett nöjesfält man inte visste fanns.

Det är som att öppna en tjock trädörr som sitter mitt på en putsad vägg och där bakom gömmer sig den mest fantasifulla av åkturer, kanske bland det knasigaste du kan tänka dig. Eller…nej förresten, det du INTE kan tänka dig. Jag tror nämligen att det är få personer i världen som skulle kunna skriva ihop ett filmmanus som detta.

Swiss army man är så flippat, så blindgalet, så hjärtvärmande, så roligt, så gripande och så underbart att jag sitter här och ler långt efter att filmen tagit slut. Jag som är ett stort fan av prutthumor dessutom kan tala om att den här filmen tar Dom Rejäla Fisarna till en helt ny nivå. Och nej alla ni finkänsliga humorfinsmakare därute, det handlar inte alls om det ni tror. Ingenting i Swiss army man handlar om det ni tror, eller det jag tror. NU vet jag ju vad filmen handlar om eftersom jag sett den men jag hade inte kunnat gissa på förhand.

Paul ”jag tvättar aldrig håret” Dano är en av Hollywoods unga skådespelare som jag har allra svårast för men här gör han ett sånt otroligt fint porträtt av sin rollfigur Hank att jag blir alldeles varm i hjärtat. Att Daniel Radcliffe vet vad han pysslar med har han visat på många fler sätt än i Harry Potter och jag gillar hans mod i valet av roller. Han känns totalt orädd och det betalar sig bra, inte minst här. Att spela död i en hel film kan inte vara en barnlek.

Så…om jag sträcker fram en såndär tivolibiljett till dig som det står Swiss army man på, vill du ha den? Tar du den? Vågar du åka?

Publicerat

MÅSTE GITT

 

Metin (Can Demirtas) bor i Jordbro med sin mamma och yngre bror. Han försörjer sig på att pantsätta kinesiska Rolex-kopior, råna kiosker och tända eld på bilar åt folk som vill ha hjälp med sånt och hans kompisgäng är av samma skrot och korn.

I hemlighet skriver han dagbok, för någon form av ”logg” över all skit han gör och är med om, med klockslag, namn på kumpaner, allt. Hela hans liv här på jorden hänger på att den där svarta boken aldrig blir synlig för någon, han skulle inte leva många sekunder om han tok-golade på det sätt som texterna i boken visar. Samtidigt när han en dröm om att bli skådis och söker i hemlighet till en teaterskola. När informationen om intagningen kommer åker han till skolan för att provspela och det går rätt sådär för att vara diplomatisk. Det mest häpnadsväckande är att han tappar den svarta boken och en av skolans lärare (Lena Endre) hittar den. Och hennes man är bokförläggare.

Att gå och se en svensk film på premiärdagen (alltså en fredag) och salongen är knökfull hör inte till vanligheterna (och ja, jag bortser från 100- och 101-åringar och män som hatar kvinnor och heter Ove nu). En salig blandning av ungdomar, medelålders och gamlingar samsades om platserna och det var KNÄPPTYST under hela visningen – förutom ljudet av en hel massa skratt. Inte en lysande mobilskärm så långt ögat nådde! Att filmen dessutom avslutades med jubel och applåder när eftertexterna rullade är något jag inte varit med om varken före eller efter Trevligt folk, ja, förrän nu då.

Jag blev alldeles glad av den här filmen! Can Demirtas och Ivica Zubak har verkligen fått till ett kanonmanus och att Can själv gör huvudrollen är ett genidrag. Så jävla likeable (som Quincy Jones III skulle ha sagt). Vilken härlig start på det svenska filmåret!

Mitt betyg:

Snart-18-årige-sonens betyg:

Jag pratar om den här filmen i avsnitt 71 av filmpodcasten Snacka om film.

Publicerat

Fredagsfemman #258

5. Är även 2017 Tom Hardys år?

Han har varit med och skrivit manus samt har huvudrollen i HBO-TV-serien Taboo. Han spelar in Triple Frontier mot Channing Tatum. Han repriserar rollen som Mad Max i Mad Max: The Wasteland. Han kommer spela Al Capone i Fonzo, han har en av huvudrollerna i Christopher Nolans nya film Dunkirk OCH han ska enligt uppgift spela Stormtrooper i Star Wars Episod VIII. Mycket jobb blir det och inte alla filmerna kommer ha premiär i år men visst fortsätter han vara en av världens mest intressanta skådespelare?

.

.

.

4. Isabelle Huppert

Idag har Paul Verhoevens nya film Elle biopremiär. Jag såg filmen i måndags och den vevar fortfarande runt i skallen så pass mycket att min text inte kommer förrän nästa helg. Ska försöka samla mig så pass att jag kan prata om den i podden på torsdag först. Det är en komplex film det här, en udda liten fågel och föga förvånande med Isabelle Huppert i huvudrollen är sen sexuellt laddad på dom mest ovanliga sätt. Hon har många strängar på sin lyra och jag har enormt svårt att bedöma vad jag egentligen tycker om henne men INTRESSANT är hon helt klart. Och hon GÅR lika ofta i bild som Tom Cruise springer.

.

.

.

3. Bulla upp frukost på onsdag för DÅ blir det åka av – och långläsning!

Helvete vilken lista jag kommer publicera då. Bloggens i särklass längsta inlägg någonsin. Mustigt, mastigt, viktigt, mäktigt och framförallt, så jävla FULLMATAD med filmkärlek så jag baxnar själv. Herreguuuuud alltså, nu är jag ju superkorkad som haussar upp detta men jag kan inte riktigt låta bli. Jag har jobbat som en DÅRE för att få till detta och nu ligger listjäkeln och väntar på sin lilla sekund i rampljuset. Nu återstår bara att se om nån mer än jag fattar grejen. Haha. Hoho. Hihi.

.

.

.

2. Det roligaste med Assassins Creed

Det absolut roligaste med Assassins Creed (som har biopremiär idag) är Sigge Eklunds intervju med Michael Fassbender inför filmens premiär i England. Maken till skämskudde, alltså herreguuuuud. Vågar du lyssna, klicka här.

.

.

.

.

1. Stockholm Filmdagar

På onsdag smäller det, då är det dags för årets bästa filmiska huvudstadsdagar. I dagarna två kommer jag, ett gäng filmspanare och gräddan av Sveriges filmrecensenter att låsa in oss i biomörkret på Victoria och njuta av filmer som La La Land, Moonlight, Jackie, Gold, Vaiana, Silence och en hel dröööööös andra filmer som har biopremiär inom dom närmaste månaderna. Det ska bli MYS! Bigtajmmys!

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #71 – ”Gang wars…gang land…gang bang?”

I det 71:a avsnittet pratar jag om den högaktuella biofilmen Måste gitt, Steffo har sett en film som är bortom hans målgrupp men det är klart han testar ändå (filmen heter Nerve) och vi listar våra favoritgadgets från James Bond-världen.

M. Night Shyamalan har snart premiär på sin nya film Split och vi passar på att gräva ner oss i hans filmografi en liten stund. Och kommer Steffo ha fixat Uppdraget? Har han hittat tre svenska filmer som han LOVAR att se under 2017? Och vad får JAG för uppdrag till nästa vecka? Och Filmrouletten, är den snäll mot oss? Uj, uj, uj så många frågor. Men det allra bästa med dessa frågor är att dom rätas ut i veckans avsnitt. ALLIHOPA!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

MAGGIE´S PLAN

Maggie (Greta Gerwig) vill ha barn. Hon vill ha barn sådär jättemycket att hon gett upp hoppet om att träffa någon ”riktig” pappa utan vill istället lösa problemet genom att fixa en spermadonator. Vilket hon gjort. En gammal bekant/skolkamrat ställer upp och även om han hellre vill ”donera” in the flesh än i burk fixar han biffen och detta även med glädje då han gärna slipper ha någon form av kontakt med barnet.

Det Maggie inte räknat med i sin plan för att bli mamma är att hon ska bli förälskad. För det blir hon. I en gift lärare och författarakademiker vid namn John (Ethan Hawke). John tycker att Maggie är en rätt soft person, i alla fall jämfört med den franska akademikerhustrun Georgette (Julianne Moore) som har både temperament och vilja vilket John inte längre uppskattar. Maggie känns som en sorglös hippie i jämförelse – och dessutom tjugo år yngre. Ett uppköp för John men som sagt inget Maggies originalplan innehöll.

Nåja. Kärleken kan ta sina irrvägar och det påvisar den här filmen. Verkligen. Mycket här i livet går att planera – tror man – men egentligen, går det verkligen? En målsättning, en längtan, är det verkligen samma sak som att ha en plan?

Rebecca Miller har skrivit och regisserat detta lilla indiedrama som passerade medvetandet utan så mycket som bromsa till i korsningen. Sevärd under tiden jag tittade men direkt efteråt mindes jag knappt vad jag sett.

Bill Hader och Maya Rudolph kan ses i små biroller och alla skådisar i filmen gör sina jobb väl. Det är väl bara att historien inte är så….djuplodande. Ibland är det alldeles gott så.

I avsnitt 70 av podcasten Snacka om film snackar jag mer om den här filmen.

Publicerat

Veckans varulv: DOG SOLDIERS

Jag tänkte börja detta nya veckotema med en film som gick från att vara en rätt oansenlig liten film till att bli en stor och omtyckt snackis och som nu (skulle jag säga) är något av en modern klassiker i varulvsgenren.

Neil Marshall skrev och regisserade Dog Soldiers 2002 och det var hans långfilmsdebut. Efter den kom filmer som klaustroskräckisen Instängd (2005), Doomsday (2008) och Centurion (2010) men sen har det varit tämligen tyst på långfilmsfronten. Men att göra en film som Dog Soldiers med en budget på ynka 20 miljoner kronor är bra gjort även om det är på bekostnad av stora skådespelarnamn i rollistan. Samtidigt, behövs det verkligen i en film som denna? Är det inte effekter och stämning man vill åt i första hand?

Mitt svar på dessa frågor är definitivt ja.

Det här är en film som utspelar sig på skotska höglandet (men som till mesta delar är inspelad i Luxemburg och Norge) och det är en film som är gjord mer som en humoristisk actionfylld krigsfilm än en regelrätt skräckis. Ramhandlingen är att en grupp brittiska soldater med mer eller mindre testosteron-overdose är ute på övning i skog och mark och springer på kvarlevor från någon som blivit brutalt dödad där i skogen. Det skriks och skjuts samtidigt som det ska vara lite putslustigt och är man på rätt humör förstår jag att filmen funkar till tusen.

När jag såg filmen för tio (+) år sedan fick den samma betyg som nu men jag uppskattade den mer som helhet på nåt sätt. Nu gillar jag varulvselementen allra mest och får narkolepsi av gastande stridspittar med fixerad uppspärrad blick och camokläder. Effekterna är dock blodiga och brutala och funkar jättebra i en film som den här.

Det känns som en värdig och stabil start på temat.

Publicerat

Nytt veckotema: VECKANS VARULV

Vad är en varulv egentligen? Om man ska lyssna på folktron så är det en människa som förvandlas till en varg eller ett vargliknande monster, oftast när det vankas fullmåne. Människorna som blir varulvar har oftast råkat ut för en förbannelse eller blivit bitna av en varg. Det kan bero på andra saker också, i alla fall när man tittar på filmhistorien. Det finns liksom inte någon helt igenom solid sanning, det är helt enkelt lite luddigt.

Och lika luddiga som varulvsanledningarna är, lika ludna blir dom (oftast män) som förvandlas. Mytologin kring varulvar är dock ingen ny företeelse. Ordet varulv fast med stavningen hvarulf är känd i svenskan sedan 1700-talet medan engelskans werewolf och tyskans werwolf har hittats i litteratur från 1000-talet.

När det gäller filmmediet så gjordes den första varulvsfilmen redan 1935. Den svenska titeln var Dr Yogami från London (Werewolf of London). Jag har redan skrivit om ett gäng varulvsfilmer här på bloggen, den franska Vargarnas pakt, den danska Når dyrerne drømmer, filmen som bygger på klassikern om Rödluvan Red riding hood, cgi-festen Van Helsing och Twilight-filmen: New Moon samt säkerligen några fler som går att placera i detta tema men som jag inte kommer på nu men nu kommer det alltså ticka in en i veckan i nästan tre månader framöver. Det finns ju så många.

Varulvsfilmgenren är rätt tacksam då den sträcker sig från riktigt otäcka skräckfilmer till spännande nästan-thrillers till actionkomedier till ren parodi och jag ska försöka knöka in alla sorter här i temat.

Klockan 10 idag kommer i vilket fall den första filmen i temat här på bloggen. Gör dig redo för håriga män med vassa tänder, gula ögon och en inneboende drift att döda intet ont anade människor.

Här kommer jag fylla på med en lista på alla filmer jag skriver om:

1. Dog Soldiers (2002)
2. En amerikansk varulv i London (1981)
3. Howl (2015)
4. The Wolfman (2010)
5. Wolf (1994)
6. Late Phases – Night of the Lone Wolf (2014)
7. Wolfcop (2014)
8. Teenwolf (1985)
9. The Howling (1981)
10. Bad Moon (1996)
11. Ginger Snaps (2000)
12. Silver Bullet (1985)

Publicerat

STAR TREK BEYOND

Förutsättningarna var dessa:
Normalt sett kan vara en quick-fix-människa som gillar att få saker å ting gjorda snabbt, enkelt men ändå med ett schysst resultat MEN när det gäller filmtittande blir jag ofta lite mer av en grävare. Jag vill göra det ordentligt. Så istället för att hyra filmen jag egentligen vill se har jag alltså tragglat mig igenom både Star Trek och Star Trek Into Darkness för att – som den Star Trek-totala-novis jag är – liksom fatta grejen, komma in i handlingen och stämningen. Och nu är jag alltså framme vid målet, NU ska jag äntligen få se Star Trek Beyond!

Anledningen till titt:
Jag ville se scenen ur Start Trek Beyond som ”alla” pratar om. Scenen med Sabotage-låten.  Det finns ingen annan eller bättre anledning än så. Ibland räcker det mest banala för att man ska få en fix idé som inte släpper förrän den är genomförd.

Tankar under filmens gång:
Redan i första scenerna känner jag att jag längtar tillbaka till Into Darkness och dess färgglada dito. Jag får inte alls någon inspirerande känsla i kropp och knopp, inte förrän jag ser den nya rymdstationen Yorktown, den funkar på mig. Men…dog inte Kapten Kirk (Chris Pine) i förra filmen. Alltså nu känner jag mig så jävla BORTA. Jag såg ju filmen IGÅR. Nåja, alla pusselbitar behöver kanske inte falla på plats, prettyfejset är med här med i alla fall, precis som övrig besättning som jag, trots att jag nu hängt med dessa karaktärer i tämligen många timmar de senaste dygnen, inte bryr mig ett jota om. Det är en väldig skillnad att titta på Star Trek jämfört med Star Wars, i alla fall för mig. Det här är bara yta, inga känslor alls och på nåt sätt känns hela historien med federationer hit och dit mycket mer spretigt och otydligt än i Star Wars (även om jag tycker det kan vara luddigt även där med alla platser, planeter och namn).

Summering när filmen är slut:
Jag HATAR Karl Urban! Sådär, nu är det sagt. Han ÄR den sämsta högt avlönade skådespelaren det senaste seklet. Jag är även medveten om att detta är en sk biofilm, en storfilm, en film som bör avnjutas i stor salong med kanonljud och bild MEN jag måste säga att jag blev beyond besviken på hur filmen ser ut. Jag har ändå ingen mini-TV hemma, heller inget undermåligt ljudsystem. Ändå känns filmen i långa stunder väldigt….B. Men så kommer en scen här och där som imponerar och är snygg som fan och sen, nähä, då går luften ur igen,

Men Sabotage-scenen. Var det värt att lägga en knapp arbetsdag på att titta ikapp dessa filmer? Klart det inte var. Låten är ju störtskön men scenen….njääääää. Halvbra. Tre plus. Dock, från den scenen och sista halvtimmen av filmen så växer den och hoppar upp ett snäpp betygsmässigt. Det är nåt med ljusblått, glas, vit metall och den oändliga rymden runt omkring som ger mig hög puls. Samma sak hände i Rogue One.  Men varför….VARFÖR…måste den där jäkla Spock vara så förnumstigt ÄDEL hela tiden? ”Neeeejdå, rädda inte mig, rädda dig själv”, ”Lämna mig här, gör det, jag kommer dö men det spelar ingen roooooooll”, bla bla bla. Tröttsam typ det där. Och okej att jag är en sucker för TV-luggar men hans är fanimej obegriplig.

Det här var troligtvis det sista jag kommer se från Star Trek-världen. Jag tackar för mig, stänger dörren och går vidare genom livet inte det minsta klokare. Men jag gav den en chans i alla fall!

 

 

 

Publicerat

STAR TREK INTO DARKNESS

Förutsättningarna var dessa:
Jag har alltid varit 0,0% sugen på att se den här filmen och detta TROTS att Benedict Cumberbatch har en av dom största rollerna. Det säger egentligen allt. Att mina förväntningar på filmen fått sig en rejäl kryobehandling och ligger på tok-minus efter gårdagens titt på Star Trek hjälper inte heller till. Det här ÄR en film jag känner ett våldsamt motstånd till att se, ändå ska det göras – och det NU.

Anledningen till titt:
Den stora – och enda – anledningen är fortfarande att jag vill se Sabotage-scenen i Star Trek Beyond med kött på benen. För att kunna göra just detta krävs det att jag har 127 mintuter Star Trek OCH 132 minuter Star Trek Into Darkness i min filmiska ryggsäck. Fan vad jag är idog när nöden kräver!

Tankar under filmens gång:
Redan i filmens röda inledningsscen är jag mer investerad än jag var under hela förra filmen. Sen dyker Benedict upp med sina isblå ögon och säger ”I can save her” och då dör jag lite. Kanske behöver det inte bli så pjåkigt det här?

Leransiktet Karl Urban är givetvis med igen (Obs! Stelnad lera, inte geggig) och resten av besättningen från förra Star Trek-filmen. Anton Yelchin fortsätter att kombinera underprestation med överspel och Chris ”prettyboy” Pine fortsätter vara söt på det där aurafattiga sättet att han blir mer som en skyltdocka än en man med puls. Men…Simon Pegg verkar agera i en helt annan film… Vad pysslar han med??? Det känns dock som att regissören J. J Abrams hittat stilen i den här filmen för den är långt mycket snyggare än den förra.

Summering när filmen är slut:
Det finns ingenting att gnälla på när det gäller scenografi, färger och rymdmys. Filmen är helt klart visuellt läcker, det känns som att den utspelar sig i en helt annan filmisk galax än förra filmen. Vad gäller manuset så fattar jag inte ett skit. Jag minns när jag skickade in min son på bion för att se den här filmen medans jag såg Baksmällan 3 med mina jobbkollegor och när han kom ut sa han att det var ”förbjudet med barnaga i Sverige” (han hade redan sett Baksmälle-filmen annars hade han självklart fått gå med. SÅ elak är jag inte.) Han var skitförbannad för han fattade inte ett jota och NU förstår jag honom. Jag ids helt enkelt inte bry mig MEN ögonen blir rätt glada ändå över allt det snygga. Benedict till exempel. Han lyckas skänka lite mänskligt liv åt karaktären Khan och DET kan inte vara det lättaste.

Så summeringen måste bli att det är ett steg framåt jämfört med Star Trek men det är fortfarande inte en BRA film även om den är cool och bitvis rätt  underhållande. På´t igen då, nu väntar Star Trek Beyond. See you tomorrow.

Publicerat

STAR TREK

Förutsättningarna var dessa:
Jag har aldrig sett ett enda avsnitt av TV-serien Star Trek. Jag har hört talas om namnen Spock och Kirk och ordet klingon men det är ungefär så långt som mina Star Trek-kunskaper sträcker sig. Jo, det är nåt med fingrarna också, man ska dra isär dom två och två som nån form av….hälsning? Äsch. Jag vetefan. Jag tänker inte gubbgissa på sånt jag har noll koll på.

Anledning till titt:
Jag har hört så himla många prata om ”en viss scen” i Star Trek Beyond där Beastie Boys låt Sabotage används och det är tydligen en scen som är ”out of this world”. Star Trek Beyond är dessutom regisserad av Justin Lin och han känns som en regissör som kan förvåna – positivt. Dagens film är inte Star Trek Beyond – jag veeeeeet – men jag kände att jag borde se dom tidigare filmerna för att kunna se den nyaste och ge den en ärlig chans. Dessutom, dagens film är regisserad av J.J Abrams, jag menar, hur illa kan det bli?

Tankar under filmens gång:
Det är förunderligt hur man kan få så många skådespelare att underprestera samtidigt. Den vanligtvis så stabile Anton Yelchin (RIP) skulle inte kunna övertyga en blind om sina skådiskvalitéer här. Chris Pine är ingen personlig favorit men han brukar inte reta upp mig och det gör han inte här heller, han är bara…blek. Men så har vi Karl Urban, världens kanske nu levande sämste skådis och här slår han ännu en spik i DEN brädan. Och Simon Pegg som så många klagar på när han agerar comic relief i Mission Impossible-filmerna…. Kom igen, HÄR DÅ??? VAD GÖR HAN HÄR??? Varför är han ens med??? Att jag inte riktigt förstår själva manuset orkar jag inte ens bry mig om för filmen är tråkig så jag smäller av. Båååååårrriiiiiiing.

Summering när filmen är slut:
Jag måste ge mig själv en klapp på axeln för den här gången hade mina icke-förväntningar verkligen rätt. Jag har medvetet undvikit den här filmen (fram till nu…) och jag var smart som gjorde det för det här klickade verkligen inte med mig alls.

Tjohooooo, det här var ju lajbans! Nu blire Star Trek Into Darkness!! Mer om den imorgon.

Publicerat

Fredagsfemman #257

 

5. Längtar du som jag efter en till ”riktig bio” i Stockholm?

Gör som jag, hoppa på kickstarterkampanjen för Bio Capitol på Sankt Eriksplan! (Här är en direktlänk till mer info och kampanjen). Jag tycker det är superhärligt med eldsjälar som kämpar järnet för nåt dom tror på och vad kan kännas bättre än att avstå en bättre (eller sämre) pizzamiddag och istället skänka en slant till ett fint projekt? Sen kan jag inte riktigt fatta grejen med varför man prompt måste kunna äta INNE på en biograf men det ”ska” tydligen vara så, kolla bara Bio Rio och Filmstaden Scandinavias VIP-salonger. Men för någon som inte ens fattar vitsen med popcorn är det klart att porslinsklirr och mat-os blir helt obegripligt…

.

.

.

4. Guldbaggenomineringsgrattisar

Applåder och visslingar till att Martha & Niki nominerades till Bästa dokumentär, att Johan Kylén fick en nominering för Bästa manliga biroll som Roland i Jätten, att Sophia Ersson fick en nominering för bästa originalmusik för Pojkarna och att Eva von Bahr, Love Larson och Pia Aleborg fick en (visserligen helt j-a given men ändock) mask/smink-nominering för Jätten.

.

.

.

3. Skam

Ja, Skam. Ja, jag har sett Skam nu, tre säsonger (finns på SvtPlay). Ja, jag tycker Skam är bra men jag förstår inte alla som säger att det är det bästa som någonsin gjorts stjärnstopp forever and ever. Som tonårsserie beträffat finns det väl rätt många som är bra gjorda, vettigt skriva, som tar upp viktiga ämnen OCH har snygga skådespelare i alla roller? Det är ju bara som en väldigt lång och norskpratande version av Bullens brevfilmer, eller?

.

.

.

2. Har du inte sett en film – var tyst!

MovieZine skrev häromdagen en lista över dom Bästa svenska filmerna från 2016, en lista som visar att det kom en hel hög riktigt BRA svenska filmer även förra året. När MovieZine länkar till denna lista på Facebbok skriver en kille vid namn Håkan denna kommentar: ”Jag har inte sett någon svensk film 2016. Några saknas på listan och svensk film håller inte samma klass som den gjorde förr. Mest har jag inte haft tid att se någon.” Jag kunde givetvis inte låta bli att svara på denna luddiga kommentar så jag skriver: ”Hur vet du att det saknas filmer eller att svensk film inte håller samma klass som förr om du inte hunnit se någon?” Svaret kommer nåt dygn senare: ”Filmer man hört om som verkar bra finns inte med. Bara en på denna lista som man hört talas om för att man känner en som är med och jag har sett en del nya svenska filmer så jag vet vad jag pratar om.” Jag fick sätta mig på fingrarna för att inte kommentera detta men kom igen nu, kan vi inte komma överens om EN sak en gång för alla (och detta gäller verkligen inte enbart denne Håkan utan vääääääldigt många så kallade filmälskare i detta land):
SÅGA OCH/ELLER DISSA INTE FILMER DU INTE SETT!
VAD DU TROR ATT EN FILM ÄR ÄR HELT OINTRESSANT. SE FILMEN OCH HA SEDAN EN ÅSIKT. EFTERÅT. DET ÄR NÅT SÅ ÖVERJÄVLA KORKAT ATT UTTRYCKA SIN MENING OM  NÅT MAN INTE HAR EN ANING OM!

.

.

.

1. Den långa väntan är över!

Åratal av frustration kan nu läggas bakom mig, läggas bakom OSS. Alla vi som finner oförställd glädje i att se Benedict Cumberbatch och Martin Freeman ikläda sig rollerna som Sherlock Holmes och Dr Watson har nu julafton på måndagarna. I måndags släpptes första avsnittet på Netflix och två måndagar till kan man längta till soffan och 1,5 timmes högkvalitativ brittisk underhållning. Säsong 4 alltså. Blir det den sista?

Publicerat

SNACKA OM FILM #70 – ”Det är Jonah Hills fel!!”

Årets första avsnitt av Snacka om film är ett heeeeelt vanligt sådant. Vi listar filmer som hade varit bättre om huvudrollsinnehavarna varit av ett annat kön, jag har sett Greta Gerwig, Ethan Hawke och Julianne Moore i Maggie´s plan, Steffo har varit på bio och sett Passangers och vi båda har sett Miles Teller och Jonah Hill som vapendragare i War Dogs.

Dessutom pratar vi om Sherlock, Skam och förväntningar inför filmåret 2017. Och lite annat. Såklart. Det blir ju lätt så när mikrofonen är på.

Välkommen till ett nytt år med SoFpodden som sällskap på torsdagarna!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

POJKARNA

2011 skrev Jessica Schiefauer romanen Pojkarna och hon fick Augustpriset för den samma år i kategorin Barn- och ungdomsbok. Pojkarna handlar om Momo, Bella och Kim, tre fjortonåriga tjejer som är sjukt trötta på sättet dom blir behandlade på i skolan och då speciellt av killarna. Det är trakasserier och mobbing dagligen och personalen i skolan verkar inte göra ett dugg åt det.

Bellas stora hobby är odling och en dag planterar hon ett frö som verkar växa extremt fort, poff säger det och blir till en blomma. Av nån anledning som jag inte riktigt förstår smakar tjejerna på blommans nektar och det gör att dom förvandlas till pojkar ett helt dygn. Dom blir liksom utseendemässigt förvandlade, flickkropparna blir till pojkditon och dom får uppleva hur det är att vara en unga killar, hur dom tänker, känner och – framförallt – blir behandlade av andra.

2015 skrev Alexandra-Therese Keining ett manus baserat på boken och regisserade även filmen och jag måste säga att jag blev positiv överraskad av filmen. Känslan pendlar mellan verklighetstrogen, saga och konstfilm och Sophia Erssons specialkomponerade musik förhöjer stämningen enormt, i alla fall för mig, vilket KAN bero på att jag är väldigt förtjust i denna typ av elektronisk musik.

Jag tänker att det inte kan vara helt lätt att sammanfoga alla dessa delar till en fungerande film, att det är lättare i en bok där man själv kan läsa, spela upp scenerna framför sig i huvudet och kanske få övernaturligheter att kännas lite mer realistiska. Dock, sett till förutsättningar, Pojkarna är väl värd en titt och det är dessutom en skruvad och intressant take på hela genusprylen.

 

Publicerat

FILMÅRET 1980

1980 var ett konstigt filmår. Jag tror inte att någon annan filmårslista har haft högre medelbetyg än detta. Plats 5-10 har fått 4/5 och 1-4 5/5, det är otroligt högt och inte en enda trea har smugit sig in på ren nostalgi-räkmacka.

Jag tycker bara så MYCKET OM alla filmerna på min lista och detta trots att det är filmer med 37 år på nacken. Det är coolt. Det är filmklassiker värda namnet och dom flesta av filmerna har jag sett om många många gånger även i modern tid. Nu kör vi.

 

10. Har vi inte setts förut?
(Seems like old times, Regi: Jay Sandrich)

Goldie Hawn anno 80-tal måste vara det sötaste som fanns på denna jord. Och rolig som FAN också. Och filmen är mysig trots att hon inte har några riktiga Fiffi-favoriter som motspelare.

.

.

.

9. 9 to 5
(Nine to five, Regi: Colin Higgins)

Här är tre riviga kvinnor i en film som borde vara radikalfeministernas svar på landskapsblomma. Fina färger, bra tempo, halvgalet och bra skådespelarinsatser rätt igenom. En film som håller för många omtittar. Tycker jag.

.

.

.

8. Alligator
(Regi: Lewis Teague)

1980 visade sig vara ett toppenår för skräckfilmsgenren och här kommer alltså den första läskiga filmen. En gigantisk alligator lever i Chicagos avloppssystem och som synes på bilden, den är verkligen inte att leka med.

.

.

.

7. Dimman
(The Fog, Regi: John Carpenter)

Det bästa med den här filmen är stämningen. Dimman. Musiken. 80-talskänslan. Kanske minns jag den som aningens bättre än den är, det var ett tag sedan jag såg om den, men i väntan på bättre vetande får den stanna på plats sju.

.

.

.

6. Maniac
(Regi: William Lustig)

Det var inte svinlätt att hitta en okej bild till listan när man googlade på Maniac. Mycket äckel-päckel är det.  Grovt äckel-päckel. Och filmen är mörk som tusan och Joe Spinell är verkligen som klippt och skuren i rollen som Galningen med stort G.

.

.

.

5. Sällskapsresan
(Regi: Lasse Åberg)

Underhållande, träffsäker, rolig och charmig, Sällskapsresan har verkligen alla rätt. En svensk klassiker, helt i klass med Vätternrundan, Vansbrosimmet, Lidingöloppet och Vasaloppet.

.

.

.

4. Fredagen den 13:e
(Friday the 13th, Regi: Sean S. Cunningham)

Som skräckfilm tycker jag den här filmen har allt. Jag blir precis lika rädd när jag ser den nu som när jag smög in på biografen i byhålan trots att jag var väldigt mycket yngre än 15. Då fick jag lära mig den hårda vägen varför det finns åldersgränser på biofilmer.

.

.

.

3. Cannibal Holocaust
(Regi: Ruggero Deodato)

Som att få en smäll rätt in i magen av en vältränad och arg knytnäve. Så kändes det. Och känns. Har man sett Cannibal Holocaust och drabbats av den är det nämligen inte en film man glömmer i första taget.

.

.

.

2. Rymdimperiet slår tillbaka
(Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back, Regi: Irvin Kershner)

Det här är filmen som under hela min uppväxt aldrig nådde över en 2:a men som härom året fick en REJÄL uppryckning i min kropp och själ då den golvade mig TOTALT. En sån SJUKT bra film! Heja Star Wars! Bästa filmen!

.

.

.

1.The Shining
(Regi: Stanley Kubrick)

Det här är en i princip helt felfri film. Mustig, mastig, fullt med osedvanligt begåvad scenografi, sådär så att varenda scen kan fotas av till en tavla. Det enda smolket i glädjebägaren heter Shelley Duvall men filmen är så pass bra att jag har överseende med hennes läbbiga ögon. Färgerna, musiken, paniken, den psykiskt sjuka Jack Nicholson, lille Danny, snöoväder, jättehotell. Alltså Stephen King-MUMS är vad det är!

.

.

Andra filmspanares 80-listor hittar du här:

Filmitch
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Jojjenito
Absurd Cinema
Filmfrommen
Flmr