Månad: mars 2017

Publicerat

SNACKA OM FILM #80 – ”Pungspark!!”

Bioåret 2017 har börjat with a bang och i veckans avsnitt pratar vi om två bioaktuella storfilmer: Kong: Skull Island och Logan.

Vi listar även filmer där Anthony Hopkins varit bra, pratar om SF´s Bioklubben och hur svårt det är att använda intjänade poäng och sen ska jag mot bättre vetande försöka lovebomba en av dom skådespelare jag tycker allra sämst om (men som Steffo verkligen gillar): Casey Affleck. Ett Uppdrag är ett Uppdrag är ett Uppdrag.

Åttionde avsnittet med Snacka om film levererar alltså en salig blandning av ditt och datt. Precis som vanligt.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

XX

Jag är en såndär jobbig människa som inte tror på könskvotering. Jag tror inte på att kvinnor ska ges möjlighet att FÅ plats TROTS att vi är kvinnor utan att vi ska TA plats för att vi ÄR kvinnor och jävligt bra på det vi gör. Jag fattar att vi ibland måste bevisa in absurdum hur bra vi och att det inte ska behöva vara så i ett modernt samhälle men till slut kommer poletten trilla ner, till slut kommer alla fatta att kvinnor är precis lika bra som män på ALLA positioner. Kvinnor kan allt, precis allt, och kvinnor kan utan att behöva åka shortbus in på männens områden, kvinnor kan av den enkla anledningen att begåvning, idéer, kreativitet och kunskap inte sitter i mufflan.

XX är en film som bevisar min tes! Här är det fyra kvinnor som regisserat varsitt segment och tillsammans blir det till en skräckantologi som är bland dom bästa, mest homogena och skrämmande jag sett!

Jovanka Vuckovic regisserade ”The Box”, filmen som handlar om något föräldrar fasar för: när ens barn helt slutar äta. Anne Erin ”Annie” Clark som är mer känd under artistnamnet St. Vincent har regisserat film nummer två, ”The Birthday Party” där Melanie Lynskey spelar en mamma som försöker få ihop nerverna när ett barnkalas strax ska börja OCH livs-mattan rycks undan under fötterna – samtidigt.

Roxanne Benjamin har regisserat skräckfilmen Southbound (2015) samt varit producent för vissa av segmenten i dom kända V/H/S-filmerna och här regisserar hon ”Don´t fall”, en film som handlar om vad som kan hända när fyra vänner campar mitt ute i skogen.

Den sista delen i antologin heter ”Her only living son” och är regisserad av Karyn Kusama, kvinnan som regisserade Charlize Theron i Æon Flux (2005), Megan Fox i Jennifer´s Body (2009) och Tom Hardys look-alike Logan Marshall-Green i The Invitation (2015). Den här lilla filmen är bra otäck alltså och Christina Kirk spelar den panikslagna mamman Cora med imponerande trovärdighet. Hennes son fyller 18 om en dag och det är sista chansen för henne att behandla honom som ett barn. DET är en del av jobbigheterna, den andra är att sonen beter sig allt annat än snällt mot sina skolkamrater. Han är helt enkelt…konstig.

Jag gillade VERKLIGEN den här filmen, den kändes så himla nyskapande! Förutom ”The Box” så är alla manus skrivna av dom inblandade kvinnorna och det känns verkligen att skräcken är gestaltad ur ett kvinnoperspektiv – och detta alltså på ett bra, spännande och NYTT sätt!

”The Box”

”The Birthday Party”

”Don´t fall”

”Her only living son”

Filmen som helhet:
med ett mardrömsplus i kanten för filmen släpper inte taget.

 

 

 

Publicerat

Veckans varulv: BAD MOON

”Half man. Half wolf. Total terror.”. Det är den här filmens tagline. Inget tjafs, rätt på´t bara. Skönt på något vis. Det är skönt att se Mariel Hemingway i huvudrollen också, hon är en såndär skådis jag alltid gillat men som aldrig fått den där riktiga karriärraketen hon så väl förtjänat. Hon känns så jävla….trevlig.

Filmens andra huvudroll spelas av Michael Paré MEN jag undrar om det inte är hundjäkeln som är mest i fokus ändå. Hunden Thor.

Filmens manus är baserad på en roman av Wayne Smith som heter just ”Thor” och där är berättelsen berättad utifrån hundens perspektiv. Det är inte filmen även om jag FÖR EN GÅNGS SKULL faktiskt skulle ha önskat att den var det. Jag tror den hade lyft ännu ett snäpp då även om filmen såklart hade blivit bra knasig då. Men, efter att ha befunnit mig i varulvsfilmvärlden i rätt många veckor nu, så tycker jag att just varulvsfilmer ofta funkar även om dom är twistade och udda in absurdum. Varulvarna i sig är så centrala att dom blir som en lugnande röd tråd hur grund, dåligt skriven – eller bra – manuset än är.

Bad Moon börjar med en sexscen i ett tält mellan Ted (Paré) och hans flickvän och alla över tre år vet ju hur en sån slutar i en skräckfilm. Personligen har jag sett på tok för många sådana scener för att någonsin mer i mitt liv sova i tält. Skuggor av en kniv mot tältduken, eller stora klor för den delen, gives me the creeps. Nåja. Ted överlever varulvsattacken, så mycket kan jag säga, MEN han blir biten och när han är på besök hos sin syster (Hemingsway) och dennes son är det mest hunden Thor som anar oråd.

Jag har förstått att den här filmen blev rejält sågad när den kom men riktigt SÅ illa tycker jag faktiskt inte att det är. Effekterna är rätt lökiga men jag gillar stämningen i filmen och – som sagt – jag tycker om Mariel Hemingway. Betygsmässigt kan det bara bli en tvåa men det är okej tidsfördriv för stunden.

Här kan du hitta länkar till alla varulvsfilmerna i temat.

Publicerat

KONG: SKULL ISLAND (IMAX 3D)

Det händer ibland att jag ser filmtrailers trots att jag egentligen inte vill men när jag såg trailern till dagens film gled jag fanimej av stolen. SKOJAR NI MED MIG????? tänkte jag när jag flämt-andades och kinderna blev alldeles röda. VILKEN JÄVLA TRAILER! Och efter en sån resa finns det bara två slutdestinationer: antingen har man redan fått se allt av värde och filmen är kass ELLER så levererar filmen över all förväntan.

När jag satt på ”favoritplatsen” på IMAX-biografen i Solna (den enda platsen jag lyckats hitta där det går att se 3D utan att bli vansinnig – och ja, jag har provat mig fram den hårda vägen) och höll krampaktigt och handsvettigt i filmaffischen man fick vid entrén var jag på gränsen till rädd. Jag var så sjukt pepp på att äntligen få se filmen att det kändes som att fallet skulle bli så jävla högt och att jag om två timmar kommer hitta mig själv som en besviken blöt fläck på golvet. Kong och två timmar kom och gick och ja, jag låg där på golvet till sist men inte på grund av en filmisk flopp utan för att jag var helt svettig!

Kong: Skull Island är en ORGIE av dödscoola effekter som bara MATAS filmen igenom. Det är tufft, det är högljutt, det är flåsigt, det sprängs, skjuts och dödas på löpande band och vissa scener är väldigt grafiskt otäcka. Då slår det mig att filmen faktiskt är från 11 år och det känns faktiskt helt orimligt i min värld. Det här är nämligen inte ”bara” ett actionäventyr som King Kong-filmer varit genom historien, det här är mer som om mittentimmen i Peter Jacksons tretimmarsversion från 2005 satts på repeat – gånger hundra.

Att det är stora skådespelarnamn i egentligen samtliga roller är riktigt coolt för man har inte superkoll på vilka som kommer överleva ÄVEN om jag hade kunnat sätta en tia på både Tom Hiddleston och Brie Larson. Samuel L Jackson är med och gör en ordinär Samuel L Jackson-roll, John C Reilly ger filmen lite mänsklighet och värme, John Goodman gör det han ska, Corey Hawkins (Dr Dre i Straight Outta Compton) fortsätter imponera genom att välja/få roller som är väldigt olika varandra och Jason Mitchell visar att det inte var en engångsföreteelse att han var jättebra som Eazy-E i nyss nämnda musikfilm, han är kalas här med.

Kong själv görs med den äran av Toby Kebbell (som även har en ”vanlig” roll i filmen) och han har ju visat förut att han kan det här med att spela apa. Koba i Apornas Planet: Uppgörelsen, någon?

Det filmen förlorar på är att den går i samtliga klassiska ”been-there-done-that”-fällor. Till exempel, alla beväpnade militärmän har massor med kläder, kängor och hjälmar och den lilla kvinnliga fotografen Mason Weaver (Larson) springer runt i djungeln med sin kamera endast iklädd jeans och ett enkelt linne. Hon blir heller aldrig smutsig i håret och det torkar och lockar sig med rekordfart när hon i en scen hamnat i vattnet.

Men….orka gnugga sönder filmen när den är så COOL som den faktiskt är. Under flera scener sitter jag och tänker ”men alltså, är det inte FANTASTISKT vad dom kan göra???? Tänk att det går att få se filmer som ÄÄÄÄ SÅ HÄÄÄÄÄR!!” Så betygsmässigt blir det klurigt men jag spaltar upp det lite. King Kong är en hjälte och ska som en sådan bedömas. Hur skulle världen se ut utan honom? Vilka monster skulle vi tvingas brottas med? Det kanske är dags att skicka honom till Amerikat igen en gång för alla?

Manus och skådespelare:

Effekterna:

Jag hjärta King Kong-känslan:

 

Publicerat

WAR ON EVERYONE

John Michael McDonagh är en liten hjälte i min bok. Han har skrivit och regisserat The Guard (4/5) och Calvary (5/5) så det är självklart tokintressant när han kommer med en ny film. War on everyone har dessutom två rätt intressanta skådespelare i huvudrollerna, Alexander Skarsgård som är stabil för det mesta och Michael Peña som är en såndär birollernas mästare, en sån som alltid lyckas vrida ur dom roller han får till max. På pappret kryllar filmen alltså av plus men…MEN…det är på pappret. Slutresultatet ser dock aningens annorlunda ut.

Det här är en film som handlar om poliserna Terry Monroe (Skarsgård) och Bob Bolaño (Peña). Dom är ena riktiga skithål och suputer, dom använder sig av så pass alternativa jobbmetoder att chefen hotar med uppsägning men trots detta fortsätter polismännen supa och knarka på arbetstid samt jaga bus på moraliskt tveksamma vis.

War on everyone är alltså en ”tokrolig komedi”, en såndär film som – om man har fördomar (och det har man) – män i grupp hö-hö-hö-skrattar till efter att ha druckit tre burköl och dubbeldippat en påse chips med smak av dill och gräslök. Återigen, på pappret, så är även The Guard en sån film, men skillnaden mellan The Guard och War on everyone är milsvid i charm och smarthet. Jag fattar egentligen inte varför den här filmen inte klickar för mig, jag kan bara konstatera att den inte gör det. Alls. Den klickar inte på en endaste fläck.

Men, för att ta ETT exempel. Bob är blåst, inte lika blåst som Terry som är mer bimbo-dum än rent korkad, men Bob hör helt klart inte till begåvningsreserven. Hans fru däremot, Delores (Stephanie Sigman) är givetvis inte bara vacker som en dag, hon är klok också. Man ser henne ständigt med en bok i handen och allt som händer kan hon härröra till någon historisk händelse eller figur. Bob och Delores har även två söner tillsammans, två tjocka ocharmiga pojkvaskrar som tveklöst mest fått pappans genbank.

Jag är TRÖTT på att se idiotmän som lyckas fånga toppenbruttor som om toppenbruttorna inte förstod sitt eget bästa och insåg vilket smörgåsbord av intelligenta bra snubbar världen kryllar av. Jag är om möjligt nästan lika trött på korkade ungjävlar som jag förväntas skratta åt. Jag kan inte det för jag tycker inte det är roligt och det smärtar i kroppen att en duktig manusförfattare som John Michael McDonagh inte förstår bättre. Jag fattar faktiskt inte vad som hände här. Hur kan War on everyone vara SÅ undermålig som jag faktiskt tycker att den är?

Betygsmässigt landar den på en okej tvåa vilket kanske inte ses som uselt men ändå är det så långt ifrån hans andra filmer att det känns som en redig flopp. Jag saknar Brendan Gleeeson. Kanske är det dags att se om Calvary?

Uppdatering i mitten på mars 2017. Jag ångrar mig. Den här filmen är genomusel. Jag kände mig snäll för att jag tycker om regissören men vem försöker jag lura? Här kommer rätt betyg:

Tips! Läs gärna recensionen skriven av Vrångmannen på filmbloggen film4fucksake också. Ifall du inte tror mig. Här är den.

Publicerat

T2 TRAINSPOTTING

Redan i första scenen får jag ståpäls. Förra filmen började med att det sprangs rätt rejält och även denna uppföljare börjar så, dock på ett heeeeelt annat sätt. Musiken pumpar på. Lust for life med Iggy Pop som är så karaktäristisk (om man tänker på Trainspotting från 1996) har fått en modern remix och Renton (Ewan McGregor) ser aningens fräschare ut än han gjorde för tjugo år sedan. Frågan är: är han så pigg som han verkar?

Sen kommer dom som på ett pärlband, Begbie (Robert Carlyle), Spud (Ewen Bremner) och Sick Boy (Jonny Lee Miller). Vad har det blivit av dom? Vad har livet gett dom? Vad har livet tagit? Jag tänker inte spoila någon del av handlingen här men så mycket kan jag säga att regissören Danny Boyle bjuder oss alla på one hell of a movieride! Dom tokiga kreativa scenlösningarna som Danny Boyle är en sån MÄSTARE på!

Och färgerna! Och tempot! Och musiken! Alltså… MUSIKEN! Soundtracket är precis lika helgjutet som i förra filmen (om inte snäppet ÄNNU vassare). Visst kändes det som ett liiiiitet antiklimax när låten Born Slippy med Underworld användes flera gånger under filmens gång – men BARA introt. Jag satt som på nålar för att få höra lite längre, för att låten skulle komma igång men nä, det blev aldrig så. Synd på så goa…clementiner. För övrigt anser jag att det här inte är en film man ska läsa om, den ska UPPLEVAS på stor duk och med högt ljud!

Nu har jag inte sett sketamånga filmer från 2017 men av dom jag sett är T2 Trainspotting garanterat den hittills bästa. Jag är helt kär i den här filmen och jag längtar efter att se om den. Jag ville se om den direkt efter att eftertexterna började rulla – SÅ härlig tycker jag att den var. Så tycker du att Trainspotting var det minsta bra, se den här filmen. Se den och njuuut!

[Här är mina tankar om Trainspotting från 1996]

Vill du höra mig prata om filmen kan du lyssna på avsnitt 79 av Snacka om film.

Publicerat

Fredagsfemman #266

5. Fina Hugh Jackman

Han är en hårig tuffis på film, en charmig skådespelare som alltid levererar på topp oavsett vilken film han är med i och han har precis gått igenom ännu en canceroperation. Det är lätt att glömma bort Hugh Jackman, att ta honom för givet för att han gör inte så mycket väsen av sig men den här veckan tänker jag tjonga upp honom på listan. Jag såg nämligen Logan i onsdags. Ja det gjorde jag.

.

.

.

4. Guldbaggehelg på Filmhuset

Hela helgen visas det gratisfilm på Filmhuset, ALLA Guldbaggenominerade filmer! ALLA! Max två biljetter per person och visning kan botas och det är alltså helt spritt språngande GRATIS. EN superbra anledning att gå och se BRA SVENSK FILM alltså! Länk till skojigheterna finns här.

.

.

.


3. Herremingud dom är tillbakaaaa!

Igår körde den nya säsongen med Brynolf & Ljung igång på TV4 och herresötejesus vilka grejer dom gör. Och fortsätter hitta på. Det blir liksom värre och värre, mer och mer förfinat och jag har inte på femton år varit så förbannad på en chipspåse som jag blev igår. Titta, snälla bara titta och SEN kan ni säga att jag har fel när jag sitter och katatoniskt gungar fram mitt mantra: ”Nääää, nämen näääää, hur faaaaan gör dom?? Dom är HELT otroliga!”

.

.

.

2. Mellofinal

Tänk vad sex veckor går fort när man har roligt! Årets Mello HAR varit rolig även om det kanske inte har varit något toppenår musikmässigt. Första gången jag hörde Loreens låt trodde jag den skulle gå direkt till final, vinna finalen och sen vinna hela Eurovision – SÅ bra tycker jag den låten är. Men det är jag det och det här året verkar jag inte tycka lika som kreti och pleti – alls. Så imorgon vet vi hur resten av befolkningen röstar. Spännande ska det bli hur som helst.

.

.

.

1. King Kong FTW!

Ikväll smäller det! Fi fan alltså! Årets första jag-går-ner-i-brygga-premiär på bio är här och jag har haft kaninpuls hela veckan. Fredagkväll, gorillafilm och IMAX. Detta livet alltså, det är bra najs!

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #79 – ”Kraftwerk & Tage Danielsson”

Film kan vara långtråkigt, enahanda, sövande och ren skit och det kan vara den totala motsatsen. Energigivande, superhärlig, spattigt bra helt enkelt. Den här veckan pratar jag om två bioaktuella filmer varav den ena är ett magplask och den andra så nära en fullträff man kan komma. Steffo har sett en en ytlig fredagkväll-i-soffan-komedi och det kan också vara precis vad man behöver ibland.

Annars tickar avsnitt 79 på och är lite mer ”vanligt” än förra veckans dito. Oscarsgalan är avklarad och nu blickar vi framåt och därför listar vi filmer som hade blivit bättre med dinosaurier, Steffo har tagit tag i Uppdraget som han fick av mig för två veckor sedan (att kolla på Bonusfamiljen på SVT) och som lök på laxen har vi sparat en gobit från förra veckans inspelning som vi klipper in nu istället: Filmrouletten featuring Johan och Sofia!

Vi hoppas veckans avsnitt gör dig glad och nöjd och sprallig ända ut i tåspetsarna!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

FILMÅRET 2016

Jahopp. Jag känner mig klar nu. Ja jag gör det, jag känner mig så pass klar med 2016-års filmer att jag är redo att göra min lista över förra årets allra bästa filmer.

2016 var ett riktigt bra filmår tycker jag, hög klass på massor av filmer och det förklarar varför antalet bubblare blev så pass många som det blev. Tio platser är bara tio hur gärna jag än skulle vilja knö in filmer som gjort mig både glad, brydd och förfärad.

Jag tror det här är första året någonsin som jag sett om väldigt många filmer som befinner sig på listan. Jag känner mig därför stensäker på att dom ska vara där. Sen kommer det alltid att finnas en chans/risk att det smyger in någon otippad film från vänster som tar sig in på listan men så är det ALLTID, även på äldre listor. Ingen lista är ristad i sten men min är så nära man kan komma. Så håll i dig nu, nu kör vi!

Uppdaterat 2017-07-02: The edge of seventeen åkte ut från listan och The cure for wellness tog sin in.
Uppdaterat 2018-06-01: Midnight Special åkte ut från listan och Brimstone tog sig in.
Uppdaterad 2022-01-16: 10. The girl with all the gifts åkte ut och Dangal tog sin in.

.

10  Swiss army man
(Regi:  Dan Kwan & Daniel Scheinert)

Nu upprepar jag mig, jag vet, men Swiss army man spelar i precis samma liga som Midnight Special och The girl with all the gifts om man tänker på hur lite jag visste om den innan jag såg den. Och den HÄR filmen visar prylar du ALDRIG förut sett på film, det kan jag LOVA. Paul Dano och Daniel Radcliffe visar vilka modiga världsklasskådisar dom är!

.

.

9. Nocturnal animals
(Regi: Tom Ford)

Herrejävlar vilken film! Udda, vacker, spännande så jag satt på kanten på biostolen och andades som en stressad kanin. Lösa trådar, smart manus, fenomenala skådespelare och i princip helt bortglömd när det vankades Oscarsgala. Obegripligt tycker jag.

.

.

8. Jätten
(Regi: Johannes Nyholm)

Det blev några guldbaggar för Jätten till slut och det gjorde mig så himla glad! Antagligen fick dessa baggar några fler filmälskare att knata iväg till biografen för att se den där filmen som gjorde mig så himla glad i magen när jag såg den – både första och andra gången. En annorlunda, jobbig och sorglig snällisfilm, så skulle jag vilja sammanfatta den. En film om vänskap och som visar vad som är det verkligt viktiga här i världen oavsett vem man är eller hur man ser ut.

.

.

7. Train to Busan
(Busanhaeng, Regi: Sang-ho Yeon)

En koreansk zombiefilm som fick mig att både bita på naglarna och börja gråta, alltså dom växer inte på träd. Välgjort och spännande och kanske mer ett gruppdynamiskt drama än en kleggig skräckfilm även om den är otäck – också.

.

.

6.  Zootropolis
(Zootopia, Regi: Byron Howard, Rich Moore & Jared Bush)

Jag älskar Zootropolis! Jag älskar älskar älskar den här filmen SÅ mycket! Trots detta hamnar den ”bara” på en fjärdeplats för året. Det säger mer om hur bra filmåret 2016 var än om filmen i sig.

.

.

5. A cure for wellness
(Regi: Gore Verbinski)

Dane DeHaan i huvudrollen i detta sekels mest underskattade film. Det här är en FILM-FILM, påkostad, otroligt vacker, obehaglig (en del scener är rent fruktansvärda) och jag satt bara och HÄPNADE samtidigt som illamåendet i kroppen växte. En film som inte släpper taget om mig, en film jag redan sett om tre gånger, en film att fundera på, att applådera, att njuta av. Tack Gore Verbinski för att du är ett sådant visuellt geni. Maken till filmupplevelse upplever man väldigt sällan!

.

.

4. Brimstone
(Regi: Martin Koolhoven)

Filmen är så genomvidrig på alla plan men samtidigt så genomarbetad, så smart berättad, så snyggt filmad och med så väldigt bra skådespelarprestationer att jag helt enkelt inte kan göra annat än att applådera Koolhoven och hans medarbetare. Det här är nämligen en Film-Film, det finns ingenting att klaga på och vore den inte holländsk skulle säkert hela världen känna till den på ett helt annat sätt än den gör nu. Den sitter som en hulling i mitt hjärta och där får den stanna. Det måste få vara okej.

3. Dangal
(Regi: Nitesh Tiwan)
Den före detta brottaren Mahavir Singh Phogat (Aamir Khan) ska bli pappa och drömmer om att hans son ska följa i hans fotspår och ta den guldmedalj han själv aldrig tog. Men Mahavir får bara döttrar, fyra stycken för att vara exakt. När det visar sig att dom två äldsta flickorna har fallenhet för att ”ge tillbaka” på killarna i skolan bestämmer han sig. Han ska träna upp dom till brottare och dom ska bli BÄST. Hans fru och flickornas mamma tycker inte det är en lika bra idé, vem ska vilja gifta sig med dom då?
Kombinationen biopic, sportfilm och Bollywood visade sig vara BULLS EYE. Det här är en fröjd för alla sinnen och en riktig filmpärla. Det är dessutom Indiens mest inkomstbringande film genom alla tider och blott den femte icke-engelskspråkiga filmen någonsin som passerat över 300 miljoner dollar i intäkter. 5/5, samma betyg som alla filmerna på plats 1-7 fått.

.

.
2. Jag, Daniel Blake
(I, Daniel Blake, Regi: Ken Loach)

Årets allra största överraskning för mig är Jag, Daniel Blake. Den slog mig i magen som med ett feldoserat baseballträ och jag blev helt sänkt, jag blev så ledsen att jag inte kunde prata om filmen med mina filmspanarvänner direkt efteråt, sorgsenheten stockade sig i halsen och tårarna låg på lurpass i ögonvrårna i timmar efteråt. Det här är en otroligt viktig film och den sätter igång tankar (i alla fall hos mig) som gör bra jävla ont samtidigt som dom är nödvändiga.
Livet alltså, det där jävla livet som för dom flesta av oss är riktigt bra men för andra är ett rent helvete och vi som kan hjälpa till gör det inte.

.

.

1. La la land
(Regi: Damien Chazelle)

Wow! Det finns inget annat jag kan säga, inget mer än wow! Nu har jag sett La la land fyra gånger och den växer för varje gång. Musiken, färgerna och allt det där man ser direkt vid första titten bleknar i den tredje och fjärde när man kan kisa och se allt det finurliga på ett helt annat sätt. Det här är ingen film som sätter sig i magen på samma sätt som Jag, Daniel Blake men det är en fulländad film, en film som gör mig lycklig och det är framförallt en film som får mig att förstå varför jag ser 999 mediokra filmer för att nå fram till den där tusende som öppnar mina ögon för något annat. La la land är den tusende och den kommer bli en musikalklassiker på samma sätt som Singin in the rain och Grease och snart ser vi den på scen runt om i världen!

.

.

Bubblare: Sing Street, Arrival,  The Hollars, Edge of seventeen, Midnight Special, Martha & Niki, Kungens hologram, Split, Edge of winter, Captain Fantastic, Deadpool, 10 Cloverfield Lane och Bad Moms.

Det lär ticka in fler årslistor från filmbloggare inom den närmsta tiden. Här hittar du länkar till dessa:
Movies-Noir
Jojjenito
Flmr
Fripps filmrevyer
Spel & Film

Publicerat

Veckans varulv: THE HOWLING

Vad jag förstår är det här en riktig klassiker i varulvsgenren? Regisserad 1981 av den käcke gossen Joe Dante som tre år senare klämde i från tårna med Gremlins och tre år tidigare klämde i från andra kroppsdelar med Piraya. Säga vad man vill om Joe Dante men att regissera effektbaserade filmer klarar han rätt så bra.

The Howling hette Varulvarna på svenska när den hade premiär den 21 september 1981 och jag minns filmaffischen på den lokala lilla kvartersbion jag är uppväxt med men jag minns också att jag förstod att det var många år kvar till mina föräldrar skulle tillåta mig att se ”såna” filmer på bio. Jag vara bara nio år då och det var långt till femton. Jag lärde mig dock vad tidigt utvecklad kropp och skinn på näsan kan göra så det dröjde inte SÅ många år innan jag kunde kila förbi kassörskan i tron att jag hade åldern inne och hen gick på det – varje gång.

Mitt första besök i The Howling-världen var alltså inte i en biograf utan på VHS där jag min vana trogen spolade fram till dom mest goriga scenerna och såg dessa på repeat. Vad filmen handlade om spelade ingen direkt roll, det var effekterna jag ville se. Så när jag nu sett (om) filmen från början till slut utan att ha fingret på spolknappen känns det som att jag sett den för allra första gången. Nu har jag ju till och med sett alla tråkiga bitar, det vill säga första halvan av filmen.

Gary Brandner verkar ha varit en man med våldsam fascination för varulvar då hans romaner (och filmmanus) ligger till grund för inte bara dagens film utan även Howling II: Stirba – Werewolf Bitch, Howling III, Howling IV – The Original Nightmare, Howling V: The Rebirth, Howling VI: The Freaks och Howling: New Moon Rising. Bara när jag läser namnen på hans tre fruar spelar fantasin mig ett spratt, för visst är dom varulvsfilmskompatibla: Martine Wood Brandner, Barbara Nutting och Paula Moon?

80-talet är en riktig guldgruva när det kommer till allsköns skräckfilm och The Howling är egentligen inget undantag. Det enda trista med filmen är att den är så pass tråkig innan den – så att säga – ”kommer igång”. Men när filmen väl ”kommer igång”, ja då jäklar händer det grejer. Effekterna är helt klart förstklassiga och likaså ljudet. Burr alltså. Att se filmen med lurar ger en ljudbild jag knappt visste fanns i form av knak, knaster, kladd(o)ljud, käkpartier som brister, ögon som fladdrar, det är så mycket MUMS om man man gillar genren att jag helt enkelt bara ler.

Betygsmässigt står filmen och väger mot en fyra men nånstans retar jag mig för mycket på dom första dimmiga 40 minuterna, helheten kan inte bli mer än en trea. Men effekterna är fem plus, inget snack om DEN saken!

Publicerat

MY SON, MY SON, WHAT HAVE YE DONE

Vad kan man säga om en film som börjar såhär:

”DAVID LYNCH PRESENT
A WERNER HERZOG FILM”

och sen radas namnen upp med MICHAEL SHANNON som den första.

Willem Dafoe, Chloë Sevigny, Udo Kier och Michael Peña, Man smäller ju av litegrann, kombon känns gjuten. Att Michael Shannon dessutom ser ut som en spritt språngande blindgalen Marty Feldman på postern gör inte saken sämre.

Han har ”nåt” den mannen, nåt som gör att jag definitivt skulle sprutbajsa ner mig om han älgade ikapp mig på en dåligt upplyst grusgång nånstans. Inte för att jag tror att han skulle göra mig illa, jag tror egentligen inte han skulle göra nånting alls utom möjligtvis gasa förbi mig med långa beslutsamma steg men jag skulle bli svinrädd ändå. Han utstrålar nån form av don´t-mess-with-me-you-fuckface och det är svårt att inte ha respekt för honom som skådespelare för han bombar aldrig. Det gör han inte här heller även om filmen i sig är bra jävla jobbig att kolla på.

Filmens regissör Werner Herzog har beskrivit filmen som ”a horror film without the blood, chainsaws and gore, but with a strange, anonymous fear creeping up in you” och jag kan hålla med om alltihop – egentligen – men det är en krävande film att se, krävande och KVÄVANDE. Musiken är klonkig och plonkig, svår och genomträngande och att David Lynch är exekutiv producent går faktiskt att känna när man ser filmen, om inte annat för att Grace Zabriskie – Laura Palmers mamma Sarah i Twin Peaks – spelar Brad Macallams mamma som blir dödad med ett antikt svärd av sin allt annat än psykiskt friska vuxna son.

Manuset till den här filmen är baserad på en verklig händelse från 10:e juni 1979 när Mark Yavorsky dödade sin mamma men Herzog har varit tydlig med att det inte är en biopic på något sätt eftersom man faktiskt inte får se själva mordet. Herzog hälsade på Yavorsky i fängelset i slutet på 90-talet men han kände att han behövde ta avstånd från Yavorsky och jag kan väl bara anta (efter att ha sett filmen) att han är en människa man inte gärna kommer nära om man kan välja motsatsen. Han känns inte helt….sund. Filmen blev klar 2009, sex år efter Yavorskys död.

Det här är Michael Shannons film från början till slut men jag tycker det är synd att Herr Herzog har ”herzogifierat” filmen så pass mycket att jag fick migrän av att titta på den. Sevärd på nåt twistat sätt, men jobbig som fan.

Publicerat

THE EDGE OF SEVENTEEN

Men jösses Amalia vilken härlig film! Dialogen är som ett f***ing smatterband, jäklar alltså, det går undan!

Det är ett SMART manus Kelly Fremon Craig skrivit OCH hon har även regisserat filmen på ett alldeles ypperligt vis och hallelujah hurra vad härligt allt är, tjofaderittan nu slår jag en baklängeskullerbytta på pin kiv.

Hailee Steinfeld spelar Nadine, highschooltjejen som känner sig sådär annorlunda och utanför som nästan alla 16-17-åringar gör. Hon har dock EN kompis, en såndär riktig bästis som heter Krista (Haley Lu Richardson) och dom har varit som ler och långhalm sedan barnsben. Men Nadine har också en storebror Darian (Blake Jenner). En snygg jäkel. Och hux flux har Darian och Krista fått upp ögonen för varandra och Nadine blir nån slags weird tredje hjulet VERKLIGEN mot sin vilja.

Det finns så mycket att gilla med den här filmen men jag hoppas och tror att du vill leta upp filmen och hitta gill-grejerna själv. Nu har jag sparkat dig i baken och fått upp dina ögon för den här lilla – men stora – filmen, resten is up to you. Och LYLLO DIG som har den kvar att se för den är häääärlig alltså.

Publicerat

EN VÄLDIG VÄNSKAP

Fúsi (Gunnar Jónsson) är en man runt 45-50 skulle jag gissa, en stor man med långt hår som fortfarande bor hemma hos mamma. Han har jobb och så men annars är det inte mycket ”normalt” med honom. Han har nån vän, det har han, men mestadels är han ensam, leker med sitt modellbygge föreställande nåt slag under andra världskriget.

Mammans jämnårige älskare tycker att Fúsi borde bege sig ut och träffa lite folk (aka fruntimmer) så han ger Fúsi ett presentkort på att lära sig linedance. Han klär upp sig och på sig och beger sig dit trots att han verkligen inte vill men efter några sejourer på dansgolvet lär han känna en kvinna som till och med bjuder hem honom på thé. Men eftersom han inte dricker thé utan bara mjölk tackar han nej. Idiot.

Det här är en såndär riktigt liten film och även om den är isländsk så känns den även svensk, eller nordisk om man så vill. Socialrealism med en komisk twist och en jättestor man i huvudrollen som jag har svårt att känna sympati för. Jag inser att det är synd om honom i vissa fall men samtidigt känner jag bara ”kom igen för faaaaaaan, skärp dig!”

Vad gäller den svenska titeln på filmen så tycker jag den mest är missvisande och dum. Originaltiteln är rätt och slätt Fúsi och det hade väl funkat bra även här? Virgin Mountain är inte heller klockren men En väldig vänskap signalerar en helt annan typ av film än det faktiskt är. Tycker jag.

En isländsk trevlig bagatell, det är min känsla för filmen. Och en fräsch motvikt till alla CGI-blockbusters med miljardbudgetar.

Publicerat

Fredagsfemman #265

5. Sista Girls

Såhär tre avsnitt in i sista säsongen av Girls känner jag mest att det är skönt att det snart är över. Skämskudden får jobba HÅRT, det är blytungt pinsamt mest hela tiden och Lena Dunham överträffar sig själv i att bjuda på just sig själv och sin kropp. Ändå tittar jag. Såklart. Jag vill ju hänga med ända in i kaklet.

.

.

.

4. Andrew Garfield

The Amazing Spider-Man, Hacksaw Ridge, Den andra systern Boleyn, Never let me go, The Imaginarium of Doctor Parnassus, The Amazing Spider-Man 2, The Social Network och 99 Homes, alltså, Andrew Garfield har varit med i såååå många riktigt BRA filmer och han är en superstabil skådespelare, därför tänker jag att om du är sugen på att se den bioaktuella filmen Silence just på grund av Andrew Garfields medverkan (så som jag gjorde), don´t do it. Just don´t!

.

.

.

3. På spåret-final!

Kalle Lind och Isobel Hadley-Kamptz mot Kristin Lundell och Johan Hilton. Vilken final det kan bli! Fan vad det är härligt med intelligenta allmänbildade människor, såna som är med i matchen oavsett vilket ämne det ska pratas om. Det ÄR nörigt att vara tuff och tufft att vara nördig!

.

.

.

2. Danny Boyle

Alla anledningar till att tjonga upp Danny Boyle på veckans lista är bra anledningar. Han är en utomordentligt bra regissör och en av mina stora favoriter och imorgon ska jag äntligen få se Trainspotting 2. Första filmen är en modern klassiker (min recension hittar du här) och förväntningarna på tvåan är höga men sansade. Vad jag tycker om T2 kommer du såklart kunna läsa här på bloggen nån dag nästa vecka.

.

.

.

1. Abstract

Utan överdrift så tycker jag att Abstract är det BÄSTA Netflix satt sin Netflix Original-stämpel på hittills. En dokumentärserie som handlar om design och kreativa människor inom olika yrkesområden som till exempel mannen med det störtsköna namnet Tinker Hatfield som designade Air Jordan-skorna eller den danske arkitekten Bjarke Ingels som har gjort en slalombacke uppepå taket på en sopförbränningsfabrik eller den fantastiske illustratören Christoph Niemann som fick min hjärna att fullständigt gå i SPINN! Dom här åtta avsnitten gör mig LYCKLIG, världen blev liksom en bättre plats på nåt vis! Så ett bättre titta-på-TV-tips än detta kan jag inte komma på.

Publicerat

SNACKA OM FILM #78 – ”Det var inget skämt!”

Tidigare i veckan var det Oscarsgala och det blev inte vilken gala som helst. Grejer hände. Det var en kväll med glädje, chock, godisregn, skratt, besvikelser och framförallt en hel del DANS på mitt vardagsrumsgolv. Steffos utlovade spontandans när Casey Affleck fick sin Oscarsstatyett finns till allmän beskådan på sofpoddens instagram- och facebook och inom en snar framtid kommer TWERKANDET som en av veckans gäster bjöd på varje gång La la land tog hem en guldgubbe att visas på samma kanaler. Så VÄRT att hålla koll efter, så mycket kan jag säga!

Gäster ja, denna vecka hade vi två gäster som du som har koll på podden har hört förut. Värmlännningen och musikalmannen Johan och den pålästa finurliga arbogabon Sofia. Det blev en låååååång och jättekul inspelning (och en jäkla massa klippade och killande av darlings för Steffo) och vi avhandlade en hel del som inte handlade om Oscarsgalan: vi reste jorden runt på film i listform, vi recenserade feel-good-filmen (?) Dolda tillgångar och vi adderade en helt ny punkt i podden som vi kanske kan kalla ”en-film-jag-vill-prata-om-av-en-jättebra-anledning”.

Lägg till en hel del inklippta reaktioner inspelade direkt under Oscarsgalan så har du veckans MASTIGA, MAFFIGA, MUFFLIGA, MYSIGA avsnitt. Det ÄR inget skämt!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden