Nästan lika bra som Rocky IV
Gosse, vilken formidabel smörja! Om det så skulle vara den sista filmen på jorden, undvik den!
Herregud alltså, stackars skådespelare som behöver skylta med sina fejs på filmaffischer och omslag. Och dom är många också. Och namnkunniga. Hur blev det såhär?
Kvalificerat pretentiöst dravel är vad det är och jag kan inte ens skylla på Terrence Malick. Jag spyr.
Så är den då sedd, årets första lilla film som blivit en snackis. En film som mixar rasism, kärlek, splatter, humor, hypnos och skräck och som med en budget på 5 miljoner dollar redan spelat in 167. Vad säger man? Nåt rätt har han gjort Jordan Peele.
Jordan Peele är alltså manusförfattare och regissör till den här filmen (hans långfilmsdebut!) och annars mest känd som Peele i TV-serie-duon Key and Peele, eller den ene snubben i kattfilmen Keanu som kom förra året (där den andre är Keegan-Michael Key). Men nu kan både Peele och produktionsbolaget skratta hela vägen till banken för en film som Get Out görs inte så ofta.
Om jag ska jämföra Get Out med någon annan film blir det 2015-års lilla-stora-skräck-snackis It Follows. Filmerna har samma tempo, samma ljudbild, samma ”hipstriga” känsla, samma diffusa skräck (för den som tror att Get Out är en ”vanlig” skräckis kommer bli grymt besviken), det leks med kameravinklar och jump scares, det mesta händer i dagsljus och det otäcka är inte det uppenbara.
Här är det den unge svarte fotografen Chris (Daniel Kaluuya) som efter fyra månader (eller är det fem?) ska följa med sin vita flickvän Rose (Allison Williams, ja precis, Marnie i Girls) till hennes rikisföräldrar över helgen. Han är lite orolig för att Rose inte berättat att han är svart men hon insisterar på att det inte spelar nån roll, att föräldrarna inte kunde bry sig mindre. Och nej, det kanske dom inte gör, men det faktum att neurokirurgen och hans hypnoskunniga fru håller sig med färgad arbetskraft i hemmet gör Chris en smula konfunderad.
Det här är en film som är brutalt spoilerkänslig och jag tänker därför inte skriva mer om handlingen med rädsla för att paja nåt för dig som tänker se den. Jag hoppas nämligen ATT du tänker göra det för filmen är helt klart sevärd OCH den är intressant. Den sätter igång tankar i skallen jag inte hade innan och det är alltid ett plus. Sen är jag kanske inte fullt lika blown away av filmen som många andra verkar vara men att det är en BRA film kan jag skriva under på.
I avsnitt 86 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om våra upplevelser av Get out. PLUS, filmen till ära, har vi ett BONUSAVSNITT enkom för att prata spoilers. Här hittar du det vanliga avsnittet och här är bonusavsnittet som vi kallar ”Afterburner”.
5. Trailern till Babybossen
Det är nåt med trailern till Babybossen som lockar mig. Jag skrattar åt den. Högt. Kanske till och med lite FÖR högt. Undrar verkligen om filmen håller hela vägen? (Här kan du se den. Trailern alltså.)
.
.
.
4. Filmaffischtips?
Är det nån som har något bra tips på var man kan köpa filmaffischer i storleken 50 X 70? Dom ska användas som ”bruksaffischer” och kommer ha begränsad livstid, därför gör det inget om dom är billiga. Alla tips mottages tacksamt.
.
.
.
3. Baby Groot
Självklart kommer lilla Baby Groot stjäla showen i Guardians of the Galaxy Vol 2. Små hittipåfigurer gör ofta det. Och själv ska jag se filmen två lördagar på raken, DET ser jag fram emot!
.
.
.
2. 85-95-podden
Här kommer ett rykande podcasttips till alla som är förtjusta i actionfilmer gjorda mellan 1985 och 1995. Jocke och Tage tar sig an en film per avsnitt och på den mest charmiga finlandssvenska får dom mig verkligen att förstå VARFÖR denna period i filmhistorien ligger mig och många andra så varmt om hjärtat. Dom luskar även reda på bakgrundsinformation om filmerna som får nördar som jag att gliiiida ner i split. Och missa för tusan hakar inte avsnittet som handlar om Cobra, när dom är på plats på en biograf i Helsingfors som på Stallones 70-årsdag hyllar honom genom att visa just – Cobra!
.
.
.
1. Titus Welliver
Han är fin, Titus. Han är tuff också. Och lojal. Och en engagerad pappa. Åtminstone är han det när han spelar polis i TV-serien Bosch vars tredje säsong just nu visas på HBO Nordic. Har du minsta intresse av polisserier måste du ge denna en chans. Ja. Du. Måste. Det finns inte många måsten här i livet annars. Andas. Bajsa. Dricka vatten. Sova. Och titta på Bosch.
.
.
2017 fortsätter leverera på biograferna och den här veckan har vi sett inte mindre än två bioaktuella filmer: Patriots Day och Get out. Vi listar även kanonfilmer som börjar på bokstaven B och fortsätter med att prata om en superaktuell TV-serie som också börjar på B, nämligen Bosch.
Filmrouetten blev en antiklimaxchock till skillnad mot Uppdraget när jag skulle kärleksbomba en av mina riktiga favoriter: Sandra Bullock. Bortsett från detta blev det en del pladder om både världsläget 1986 och vädret.
I avsnittet pratar vi även om vårat stundande 100:e avsnitt och att du nu har chansen att hjälpa oss med det genom att sponsorköpa en unik Sofpodden-mugg. Här är länken dit.
Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden
”Inga kvinnor älskar män som lyssnar på Phil Collins.”
Jag skrattade högt när en av filmens huvudpersoner kläckte denna oneliner – men jag vet inte varför. Resten av filmen log jag mig igenom, sådär med huvudet på sned och gungade med i takt med musiken. Musiken? Ja, musiken! Det här är nämligen en film för alla oss som fattar grejen med musik, som inser att den är viktig av SÅ många anledningar och är du dessutom bevandrad i 80-talsmusik – och gillar den – kommer det här vara kattens pyjamas för dig!
Sing Street handlar om ett gäng killar som bildar ett band och sångaren Conor (Ferdia Walsh-Peelo) vill nog mest göra det för att imponera på den snygga Raphina (Kelly Thornton). Hon är ett år äldre, har pojkvän och är fotomodell. Conor bor hemma hos sina grälande föräldrar och försöker passa in på den skolan föräldrarna hade råd med. Svarta skor är ett krav men Conor har bruna och det finns inte pengar att köpa ett par till.
Det stora problemet med att vilja starta ett band KAN vara att man inte kan spela men Conor löser det med hjälp av sin haschrökande slackerbror Brendan (Jack Reynor) som kan lära ut konsten att lira. Killarna i bandet har i alla fall förstått värdet i att göra musikvideos och det blir såklart en rimlig inkörsport för att be snygg-Raphina om hjälp. Lite kvinnlig färgring har väl aldrig skadat?
Jag hyrde den här filmen på Itunes. Jag såg den. Jag messade Steffo att se den DIREKT så vi kunde prata om den i podden och sen såg jag om den igen. Och letade upp soundtracket på Spotify och sen såg jag om filmen en gång till. Vilket VITAMINPILLER! Vilken superhärlig liten film! 
Historien är ingenting man inte redan sett förut men paketeringen är underbar och ett grådaskigt 80-tals-Dublin har väl aldrig spruttit – spritt? sprutat? – mer av liv än det gör här. En film om att växa upp, hitta sig själv, sätta ner foten och älska musik. Vad finns det att INTE gilla?
Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia och Filmitch-Johan hade musikalvecka på sina bloggar förra veckan och i fredags skrev Johan om den här filmen. Jag såg den direkt, hejochhå liksom, det var inget att vänta på. Tusen tack för detta tips Johan och tack till er båda för givande läsning hela veckan lång.
Och nej…fick du som läser detta panik nu och tänker ”jag kan inte se Sing Street, jag hatar ju musikaler”? Det ÄR inte en musikal i egentlig mening. Det är en musikfilm. All dialog pratas och det bjuds inte upp till spontandans när man minst anar det så du kan lugnt titta på filmen.
Sure, bittre, buttre Fred (Christopher Plummer) har tvingats flytta. Dottern (Marcia Gay Harden) har sett till att det kommer en hemtjänstassistent och tittar till honom varje dag, något som Fred tycker är skit. Han vill vara ensam och han vill klara sig själv.
Freds fru är död och det är något Fred tar rätt lätt på. Enligt egen utsago hatade dom varandra nästan hela livet och således är frugan ingenting Fred saknar. Han verkar inte ens sakna henne som sällskap.
Den nya lägenheten ligger granne med Elsas (Shirley MacLaine). Elsa är Freds totala motsats i allt, hon är vivid, hon är spontan, öppen och full av livsglädje. Hennes yolo-mentalitet sprider så sakteliga av sig på Fred även om han är extremt motvalls – såklart. Han är ju gammal och gubbe och det är en amerikansk film, klart han ska vara fullkomligt omöjlig att tycka om och givetvis ska Elsa vara en sån stark och envis kvinna att hon inte ger upp hoppet om att få Fred att dansa och le.
Suck.
Jag tror jag är alldeles för ung för det här. Jag kan tänka mig att Elsas och Freds jämngamla tittare kan oooooo:a och åååå:a sig röda i ansiktet men jag är alldeles för urbota skittrött på lättkränkta gamla gubbar att jag har svårt att se det charmiga i dom även om det är Christopher Plummers trevliga ansikte som spelar en av dessa just idag. Däremot är det en bra kemi mellan honom och Shirley MacLaine.
Som filmduo är Elsa och Fred jättegulliga. Jag tror på dom och jag köper historien – även om jag inte gillar allt jag ser.
Jahopp, då står det klart att ett nej inte alltid är ett nej, i alla fall inte i min bloggvärld. Eller kanske snarare, att säga definitivt nej till nåt är alltid dumt. Man kan ju ångra sig. Och ångra mig är precis vad jag har gjort nu.
När mina bloggkamrater sa hejdå till 80-talet och började lista åren på 70-talet sa jag tack för mig i tron att jag inte hade så mycket att komma med, att mitt filmiska minnesbibliotek under detta årtionde kanske inte var så mycket att förlita sig på. Nu har jag dock tänkt om. Jag har ju sett en hel drös med filmer från 70-talet och det finns ingen anledning för mig att inte försöka mig på att lista även dessa år.
Så. Nu kör jag. Baklänges som vanligt. I förhoppning om att hinna ikapp mina bloggkamrater tills 1975 ska listas (dom är klara med 1977 och 76 kommer 3 maj…jag hinner inte till dess). Meeeeeen hey ho, let´s go. In i dimman!
10. Ett Herrans Liv
(Life of Brian, Regi: Terry Jones)
Som ett icke-fan till Monty Python-gänget var jag skeptisk när jag tog mig an denna film men SOM jag skrattade. Vilket tankeväckande lyckopiller!
.
.
9. The Brood
(Regi: David Cronenberg)
Jag har verkligen en sweetspot för David Cronenbergs tidigare alster hur konstiga dom än är. För konstigt ÄR det. Och köttigt!
.
.
8. Jag är med barn
(Regi: Lasse Hallström)
Lasse Hallström fick idén till den här filmen är hans fru väntade sonen Johan men i filmen är det Bosse (Magnus Härenstam) och Lena (Anki Lidén) som ska bli föräldrar. Med förhinder. Men inga over-the-top-förhinder utan mer vardagskomik with a little twist. Mysigt och kul!
.
.
7. Kinasyndromet
(The China Syndrome, Regi: James Bridges)
Kärnkraftsdrama när det är som allra mest 70-tal och därmed också som allra BÄST. Jane Fonda och Michael Douglas är banne mig en oslagbar duo.
.
.
6. Apocalypse Now
(Apocalypse, Regi: Francis Ford Coppola)
En krigsfilmsklassiker, inget snack om den saken. Marlon Brando, Dennis Hopper, Martin Sheen, Robert Duvall…det är män i långa rader som är skitduktiga framför kameran och en bakom som inte är så pjåkig han heller.
.
.
5. Huset som Gud glömde
(The Amityville Horror, Regi: Stuart Rosenberg)
Det här var en av skräckfilmerna jag såg när jag var alldeles för liten. Självklart skrämde den skiten ur mig och lika självklart har den en plats på listan. Filmer man aldrig glömmer har ofta det.
.
.
4. Rocky II
(Regi: Sylvester Stallone)
Uppföljaren till den fantastiska Rocky är inte tokig alls. Relationen mellan Rocky och Adrian fördjupas och dom får en liten kiddo. Fint.
.
.
3. Manhattan
(Regi: Woody Allen)
New York i svartvitt i kombination med Woody Allen – hur kan detta INTE bli bra? Lägg dessutom till Mariel Hemingway, Diane Keaton och Meryl Streep så blir det ännu fler plus (även om jag inte tycker att detta är någon av Woodys absolut bästa filmer)
.
.
2. Kramer mot Kramer
(Kramer vs. Kramer, Regi: Robert Benton)
Alltså, det här är en sån JÄVLA bra film! Det är en film som alla föräldrar oavsett ålder borde se! Den gör ont i hela magen men vad gör det? Vem har sagt att filmtittande bara ska vara mys?
.
.
1. Alien
(Regi: Ridley Scott )
En. Helt. Perfekt. Film.
.
.
Flera av mina filmbloggarvänner har som sagt redan publicerat sina 1979-listor och här är länkar till dessa:
Just som jag på riktigt trodde att Tim Burton tappat det helt som regissör kommer han med en film som fullständigt blåser mig av stolen. Eller fåtöljen. Eller vardagsrumssoffan.
Det här är en film som på ytan känns som något vilken ungdomsäventyrsfilm-med-fantasyinslag-och-så-mycket-cgi-att-man-vill-spy men ACK så fel det är. Eller rättare sagt, det ÄR inte fel MEN man spyr inte. Snarare tänker ”men HERREGUD vad ÄR det här, det här är ju JÄTTELÄSKIGT för kids, vilka är målgruppen egentligen, det här blir ju superknasigt.”
Men filmen BRA. Den är SKITBRA. Och Eva Green som jag annars brukar avsky som pesten med dom där stora ko-ögonen hon är som klippt och skuren i den här rollen. Verkligen. Jag är inte ironisk nu. Asa Butterfield som spelar yngligen, den ”manlige” huvudrollen, är filmens svagaste kort och han är tyvärr med lite för mycket i filmen för att jag ska känna mig riktigt bekväm. MEN egentligen är det skitisamma för det här är dom spännande effekterna och dom kreativa scenlösningarnas film och framförallt är det den där härliga känslan av att man aldrig riktigt vet vad man kommer att få se. Fan, jag älskar den grejen! Som att det finns en liten söt flicka som har värsta käften med huggtänder i nacken, sånt är härligt att se, speciellt när man inte är beredd.
Filmen är baserad på en roman med samma namn skriven av Ransom Riggs, vilken är den första av tre böcker om Miss Peregrines där bok två heter Hollow City (eller ”Spökstaden: andra boken om Miss Peregrines besynnerliga barn” på svenska) och den tredje Library of Souls (”Själarnas bibliotek”). Det jag självklart hoppas på är att det även kommer fler filmer. Det vore smutt. Rent finemangs faktiskt. Och jag hoppas att Tim Burton håller i takt-och-trumpinnen även i fortsättningen för denna typ av film behärskar han verkligen – så länge han håller Helena Bonham Carter och Johnny Depp långt från inspelningsplatsen.
Om man både regisserar och skriver manus till en film som Trolljägaren, då kommer man få göra fler filmer. Garanterat. Norrmannen André Øvredal har härmed bevisat att min tes var rätt eftersom han är mannen bakom just Trolljägaren och nu har han fått regissera en engelskspråkig lite-mera-storfilm, kanske?
The autopsy of Jane Doe är i alla fall en storfilm om man ser till kroppsliga effekter. Den handlar om en pappa (Brian Cox) och hans son (Emile Hirsch) som arbetar som obducent respektive assistent till obducenten. En dag ligger en död ung kvinna på metallbordet framför dom. Polisen behöver veta hur hon dog och ja, det behöver obducentteamet också kan man säga för ju mer dom skär, gräver, sågar och mikroskopanalyserar desto oklokare blir dom. Den okända kvinnans kropp beter sig helt annorlunda mot hur en kropp SKA göra och frågetecknen hopar sig. Att radion byter kanal mitt i alltihop är en annan sak. Eller….är det?
Det här är inte en film för kräsmagade. Det här är inte en film för någon som får kväljningar av att se innanmätet på en människa, öppna hjärnor, knivar som skär i organ, blod som rinner, brännskador, avkapade tungor och det mesta annat i den ”häraden”. Jag får känslan av att filmen är ganska autentisk när det kommer till just obducerandet, även om historien i sig kanske inte är så verklighetstrogen. Eller jag HOPPAS att den inte är det för den ÄR ruggig.
Jag tycker den här filmen funkar utmärkt som ”bruksskräckis”. Den gör sitt jobb. När lamporna slocknar på bårhuset får jag riktiga ilningar längs ryggraden och olustkänslorna sitter i från filmens början till slut. Betygsmässigt hamnar filmen på en mycket stark trea. Får jag för mig att se om filmen är det fullt möjligt att betyget höjs men jag lägger in en brasklapp här då det kan dröja innan jag vill se Jane Doe igen. Det kan dröja länge. Det är å andra sidan ett BRA betyg i sammanhanget.
I avsnitt 85 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här lilla rysliga godsaken. Lissna.
5. Rian Johnson
Det här är snubben som kommer vara på allas läppar när julen börjar närma sig. Det är nämligen han som både har skrivit manus OCH regisserat nästa del i Star Wars-sagan: Star Wars: The Last Jedi som får svensk biopremiär 17 december. Med filmer som Brick, The Brothers Bloom och Looper i bagaget så kan jag inte säga att hans namn allena gör att min puls stiger i Star Wars-sammahang men just därför kanske det kan bli bra?
.
.
.
4. Bulken!
Min gudson kallar honom för det. Bulken. Asbra ord tycker jag. Passande. Coolt. Han är ju det. Bulkig. Och hulkig. Och bäst!
.
.
.
.
3. Hej då Hannah, Marnie, Jessa, Adam, Shoshanna, Ray och Elijah!
Nu är TV-serien Girls slut och jag måste säga att sista säsongen fick en vändning som känns lika överraskande som självklar som perfekt. Det är klart serien skulle sluta som den gjorde. Och jag måste säga att det är coolt att ha följt en serie där ingen av rollfigurerna egentligen är enkel att tycka om. Alla är udda och svåra och egocentriska och jag skulle inte klara av att ha en enda av dom som vän mer än max en vecka men det är den känslan som får mig att känna att jag faktiskt LÄRT MIG NÅT av att titta på serien. Det finns folk av alla sorter och alla är vi helt okej på nåt vis.
.
.
.
2. Förälskad i Rom
Ja precis Förälskad i Rom. I avdelningen huvudstadsromcoms måste ju denna film tjongas upp på listan. Betydligt mysigare film än jag mindes den som. Jesse Eisenberg är nästan lika bra här som han var i Café Society. Och Penelope Cruz är ju härlig. Och Ellen Page! Och Alec Baldwin är med (precis som förra veckan). Härlig stad det där, Rom.
.
.
.
1. Big Little Lies
Sådärja. Nu har även jag sett den, snackisserien på HBO, den där med Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Shailene Woodley, Laura Dern, Alexander Skarsgård och Adam Scott. Bland annat. Den där som är regisserad av Jean-Marc Vallé, precis, höjdarregissören som gjorde Texas Buyers Club, Wild och Demolition. Och ja jävlar va bra den var. Vilken precis lagom lång serie också! Sju avsnitt a ca 50 minuter. Precis. Lagom. Lång. Och bra. Sa jag att den var BRA? Det gjorde jag va?
.
.
En av oss är poddare på vift i ett varmare land och en är det inte men det hindrar inte oss från att smacka ut ännu ett avsnitt av Snacka om film. Idag med sköna filmiska syskonpar, en viss Miss Peregrine, Daniel Espinosas rymdthriller Life och en obduktion av Jane Doe. Sen pratar vi lite om nya Star Wars-trailern, Steffo redovisar sitt True Detective 3-uppdrag och filmrouletten tar oss till andra sidan jorden.
Det blev lite hit och lite dit och runt en liten bit helt enkelt. Hoppas du gillar det.
Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden
Hur skulle du uttrycka dig om du visste att du bara hade ett visst antal ord kvar att säga och när dom orden var slut skulle du dö?
Tänk på saken.
Tänk riktigt ordentligt på saken.
Exakt.
Visst får man direkt tanken att man vill förflytta den idén till Twitter?
I filmen A thousand words är det den snabbpratade komikern-som-hade-sin-peak-på-80-talet Eddie Murphy som behöver brottas med det här dilemmat. Han som gjort sig en grej av munlädret, som ordbajsar som om det inte fanns en morgondag. Perfekt att casta honom som bokagenten Jack McCall alltså.
Det mest intressanta med filmen är att den byter riktning helt efter typ halva filmen och blir något annat än den flamskomedi man kanske trodde till en början att den skulle bli. Inte såååå pjåkig men högre betyg än en stark tvåa blir det tyvärr inte.
Attans alltså. Man läser idel lovord om en film, man är förtjust i Michael Shannon i alla roller han gör och samtidigt är man inte så värst begeistrad i skribenter som frekvent använder man i text istället för att skriva jag.
Frank & Lola är en såndär film som gjorde mig genomglad när jag hittade den. Imogen Poots och Michael Shannon i en och samma film, en spännande duo, ett filmpar man inte sett förut, det kändes spännande och fräscht. Att Michael Nyqvist och Justin Long dyker upp i biroller samt en sjukt plastikopererad Rosanna Arquette gör inte mycket för att höja filmen, det är mer ett faktum. Dom är där. Ja det är dom. Punkt.
Frank (Shannon) lever och verkar i Las Vegas och där träffar han på Lola (Poots), en kvinna som verkar ha ett ganska mörkt och rörigt förflutet. Frank blir väldigt förälskad i Lola och Lola berättar historier om sina ex för Frank och då speciellt en man som verkar ha gjort Lola illa. Frank blir som besatt av denne man och en kärlekshistoria som kantas av svartsjuka och svek tar sin början.
I andra filmer på detta tema kan det vara rätt enkelt att bli känslomässigt engagerad, när jag känner att jag tror på kärlekshistorien och ser i dom båda vad dom ser hos varandra. Men här…nada. Filmjäveln är iskall och kemin mellan Shannon och Poots är rent skrattretande icke-existerande. Hur kan man göra en film som blir så fel? Jag fattar verkligen inte. NÅN måste ju ha sett att det inte funkade, att det sprakade noll och ingenting mellan Frank och Lola? Nähäpp, inte då. Inte nån enda. Så då får jag bli ”nån”, för det här är verkligen inte bra på en fläck.
Jo. Michael Shannon är bra. Men att vara det alldeles allena bland andra skådespelare hjälper inte filmen så värst mycket. Tyvärr.
Som duo är Frank och Lola som två isbitar som samsas i ett glas utan att klirra i varken glasets kanter eller varandra. En etta alltså. Kan inte bli mer än så.
Nästa tisdag kör jag på med en annan duo. Kanske blir det bättre lycka då?
Why him? Varför just han?
Varför väljer den söta lilla intelligenta Stephanie Fleming (Zoey Deutch) att vara tillsammans med den coola knastatuerade livsbejakande dataspelsmiljonären Laird Mayhew (James Franco)? Stephanies pappa Ned (Bryan Cranston) fattar ingenting. Han tycker Laird är hemsk. Annorlunda, utåtagerande, säkerligen missbrukare, lögnare och galenpanna. Han vill nånting bättre för sin fina dotter. Kanske vill han att dottern ska hitta någon mer lik honom själv så att dotterns framtid kommer gå i rakt nedstigande led till frun Barb (Megan Mullally)? För hon verkar ju ha kul? Ned själv är ju ett under av utstrålning, glädje, fysiska aktiviteter och kreativa idéer?
Ja jag är både ironisk och lite hånfull nu. Ned är nämligen ingen direkt skön farbror. Han känns som värsta sortens stela beigea traditionalist och jag förstår helt och fullt varför Stephanie försöker rebella mot honom och hela familjeprylen.
Det vankas jul och Laird bjuder in till firande i sitt extremt stora och lyxiga hus och Lairds egen baktanke är att fria till Stephanie. Kan det gå annat än åt helsefyr när det första Laird gör är att visa en nygjord tatuering på ryggen föreställande familjen Flemings julkort?
Mina förväntningar på den här filmen var beyond låga kan jag säga. James Franco är ingen favvis, Bryan Cranston tycker jag sällan är någon wow-upplevelse på vita duken och dom kvinnliga skådespelarna hade jag ingen större koll på. Kanske just därför blev den här tittningen en rätt angenäm upplevelse och framförallt är det Bryan Cranston som växte REJÄLT i mina ögon. Han spelar sin roll med skön trovärdighet utan att en enda gång spela över.
Franco är Franco, han känns som en pårökt gamer (gejmer) både privat och på film och gör inte bort sig han heller här även om det ser bra fånigt ut att alla hans tatueringar är typ 80-tals-stencil-lila.
Som helhet tycker jag Why him är en helt okej komedi även om den precis lika gärna hade kunnat heta Why her? För vad Laird ser hos Stephanie är lika höljt i dunkel som vad Ned inte ser hos Laird.
Jag fick den här filmen som Uppdrag i ett avsnitt av Snacka om film (83). Steffo vet vad jag tycker om James Franco och hade säkert sina aningar om att jag skulle såga filmen jäms med fotknölarna men så blev alltså inte fallet. Så kan det gå.
Fast & Furious 8 eller The fate of the furious, oavsett titel så är det här den ÅTTONDE delen i franschisesagan vars primära mål är att krascha så många bilar som möjligt på kortast möjliga tid till ball musik och guppande rumpor.
Jag är inget hardcorefan av filmerna egentligen MEN jag ÄLSKAR den sjunde filmen så jävla otippat mycket. Det var en superhärlig upplevelse att se den med alla over-the-top-actionscener som fick mig att sitta på biofåtöljskanten och göra raketen med händer och fötter.
Efter att ha sett trailern till film nummer åtta ett antal gånger samt följt inspelningen via Dwayne Johnsons Instagram fanns det ingenting som tydde på att denna film skulle göra mig besviken. En biljakt med fucking UBÅT! Hallå, kom igen, man smäller ju aaaaav!!
Jag skulle ljuga om jag sa att pulsen inte var högre än vanligt när jag satt på min favoritplats i IMAX-salongen i Solna. Det var pressvisningsdags, jag hade en stor Starbucks-kaffe med mig och kände uppriktig glädje över att kunna känna mig bio-pepp bara dagar efter terrordådet på Drottninggatan. Så filmen börjar och filmen pågår och efter tre fjärdedelar tänker jag att njääää, det HÄR var väl inte så vidarevärst kul va? Det är nåt så inihelvete dumt bara. Actionscener som är så välkoreograferade och påkostade att det dels gör mig förbannad och dels får mig att längta tillbaka till sjunde filmen som till råga på all over-the-top-action var sååååå läckert snygg! Åttan är inte snygg. Den är mer gritty. Mer ojämn. Mer korkad liksom.
Men.
Men.
Meeeeeeen. Så drar sista halvtimmen igång och med den kommer ståpälsen som ett brev på posten. Fasiken alltså, nu är det plattan-i-mattan-tempo! Nu är det så överdrivna och galna actionsekvenser att jag fnittrar som en skolflicka. Högt också. Haha, jag känner mig som en crazy person. Wohoooooo! Vin kommer flygande och nån surfar på en bildörr och där kommer ubåten – UBÅTEN!!! – och det bara MÖRSAS in en massa svindumma lösningar som ingen jävel tror på och typ ALLA hade varit döda redan i första filmen om dessa bilar och förare hade funkat som vanliga bilar gör. Men ingenting funkar som det ”ska” i Fast & Furious-filmerna, fan, inte ens JAG funkar som jag borde. Jag borde ju hata den här skiten men det går inte, jag gör inte det.
Sista halvtimmen gör att filmen går från en ganska svag tvåa till en trea och det är ju okej MEN det är inget jämfört med sjuan som slutade på en stark fyra hos mig. Regissören F. Gary Gray må vara duktig på det han normalt gör men den här typen av filmer kanske han ska strunta i framöver. Charlize Theron lägger inte två strån i kors för att göra något extra med sina screentimeminuter, dock är hon aldrig någonsin dålig så jag kan inte klaga på henne alls. Det är långt från Mad Max-kvalitéer bara, that´s all I´m saying.
Dwayne Johnson är pumpad och charmig, Vin Diesel fortsätter se lågintelligent ut men det funkar, Jason Statham är cool, Michelle Rodriguez är tyst, samlad och förstående, precis sådär som kvinnor ”ska” vara i filmer som denna. För det är ju så att om man inte lyckas skicka hjärnan på semester så går man mentalt sönder av att se en film som Fast & Furious 8. Om man däremot lyckas (och vill) ge sig själv en hjärndöd paus så är den här filmen kanske precis det man behöver?
