Månad: maj 2017

Publicerat

FILMÅRET 1978

1978 var jag sex år gammal och visade mig ”bland folk” för första gången. Eftersom jag aldrig gick på dagis var förskolan min första upplevelse med jämngamla kompisar i grupp och det var skoj! Nåt som hade varit nästan lika skoj hade varit om man istället varit tonåring och fått se dessa filmer på bio istället för på knastriga VHS:er men man kan inte få allt här i livet. Nu fick jag göra påskpynt av lättölsflaskor och blommor av kräpp-papp att förvara smågodisar i istället.

10. Piraya
(Piranha, Regi: Joe Dante)
Mmmm….vilka minnen som kommer upp nu. Den där helgen när jag fick hyra  en moviebox inklusive TVÅ filmer och jag valde Rollercoaster OCH Piraya och mina föräldrar tyckte det var en BRA idé. Det var i samma veva som jag inte fick se på Dallas för att ”dom är inte snälla mot varandra”. Det är dom inte i Piraya heller kan jag meddela men det är klart, det är ju djuren som är elakingarna.

.

.

9. Picassos äventyr
(Regi: Tage Danielsson)
Det var några år sedan jag såg filmen men jag minns att jag skrattade som en HÄST förra gången. Så även om jag ser om den och hamnar på ponny-nivå har den en välförtjänt plats på listan.

 

8. Koma
(Coma, Regi: Michael Crichton)
Favoriten från Dead Ringers, Geneviève Bujold, och favoriten från typ jämt, Michael Douglas, i en film skriven och regisserad av Jurassic Park-mannen Michael Crichton men långt innan han var en Jurassic Park-man. Klaustrofobiskt småspännande i annorlunda sjukhusmiljö.

.

.

7. Hajen 2
(Jaws 2, Regi: Jeannot Szwarc)
Okej. Tvåan kommer inte upp ens till knäna på första filmen om man tänker sig att man vadar ut i havet MEN det gör inte tvåan till en dålig film på något sätt. Det är snarare ettan som är FENOMENAL.

.

.

6. Dawn of the dead
(Regi: George A Romero)
Jag tycker att Zack Snyders remake från 2004 är betydligt bättre än originalet men jag tycker å andra sidan att det här är Romeros bästa zombiefilm. Sjukt snygg filmaffisch dessutom.

.

.

5. Tjejen som visste för mycket
(Foul Play, Regi: Colin Higgins)
En söting och en tråking i en film som är väldans charmig.

.

.

4. Katastrofplats Houston
(The Swarm, Regi: Irwin Allen)
Jag har sett två filmer som handlar om bin, denna samt Flyhing Virus. Men precis som jag skrev i min recension, att jämföra Katastrofplats Houston med Flying Virus är som att jämföra en tvååring som gömmer en glaspärla i näsan med Joe Labero. Till Houstons fördel alltså. Finns det nåt mysigare än katastroffilmer från  70-talet?

.

.

3. En fri kvinna
(An unmarried woman, Regi: Paul Mazursky)
Alltså, det HÄR är bra coolt alltså! Den här filmen gjordes för 39 år sedan och är mer modern än mycket som görs nu. Den borde definitivt sätta spiken i kistan hos alla dom (kvinnor) som med bestämdhet hävdar att män varken kan skriva manus eller regissera filmer som gestaltar kvinnor på riktigt.

.

.

2. Alla helgons blodiga natt
(Halloween, Regi: John Carpenter)
Det finns en del klassiska skräckfilmer som alltid är sevärda och aldrig riktigt rensas ut från ryggmärgen. Här har vi en. Inte en rätt igenom solid film, den har sina svackor men på en årsbästalista är det magkänslan som styr – och magkänslan allena.

.

.

1. Grease
(Regi: Randal Kleiser)
Som musikal är den perfekt, som tidsdokument också. Det finns nämligen ingen chans i världshistorien att en film med detta manus hade kunnat göras i nutid. Att INTE vara okej som man är känns så icke-PK att jag nästan börjar fnissa men hey, det funkar i den här filmen och det funkar ännu bättre när man kan köra lite falsk sing-a-long från soffhörnet. Underbart charmiga Olivia Newton-John och snygga John  ”inte-gay-?-you-could-have-fooled-me” Travolta är ett magiskt filmpar. Se. Se om. Se om igen.

.

.

Mina filmspanarkompisar som också listat filmerna från 1978 är:
Henke
Christian
Jojje
Johan
Mikael
Steffo

Publicerat

Dagens duo: LILA & EVE

Ibland spelar hjärnan mig ett spratt. Alltså, såhär var det. Jag hittade den här filmen av en ren slump och ser man bara postern är det lätt att tro att det är en polisfilm man ska få se. Viola Davis och Jennifer Lopez som två hårdkokta storstadspoliser, kan man tänka sig nåt fräsigare?

Så jag sätter på filmen, fortfarande i tron att det är nån form av polisaction jag ska få se, men nix pix, det visade sig vara en helt annan typ av film. Inte nödvändigtvis sämre men helt annorlunda mot vad jag trott och det tog ett tag innan jag kunde släppa taget om mina förväntningar.

Viola Davis spelar Lila, en mamma till två tonårspojkar varav den ene, Stephon (Aml Ameen) mördas på väg hem en kväll. Sorgen är förlamande för Lila, ingenting fungerar, inte jobbet och hon har svårt att orka med sin andre son fullt ut. Hon går därför till en diskussionsgrupp för och med mammor som är i samma situation som henne (lite som ett AA-möte men som sagt för mammor vars barn blivit dödade) och där stöter hon på Eve (Jennifer Lopez) och äntligen har hon någon att prata med.

Det här är en klurig liten film. Inte pjåkig alls. Framförallt har den två OTROLIGT BRA skådespelare i huvudrollerna och det räcker långt. Jennifer Lopez tycker jag alltid har varit underskattad på vita duken och Viola Davis får visserligen mer cred (och väljer kanske andra typer av filmer än Lopez) men jag skulle gärna se henne i ännu fler filmer.

Summa summarum var detta en redig film om kärlek, sorg och hämnd och jag är glad att jag sprang på den.

Som duo är Jennifer Lopez och Viola Davis kanonhärliga MEN jag tror att dom skulle kunna komma ännu mer till sin rätt om detta hade varit den polisfilm jag trodde den var. Tänk dessa två som nutidens Cagney & Lacey? Då skulle duo-betyget skjuta REJÄLT i höjden!

(Tips! Missa inte Jennifer Lopez som stenhård polis i TV-serien Shades of Blue. Fan va bra hon är alltså!)

 

Publicerat

MANNEN UTANFÖR LAGEN

När jag klickade runt bland mina filmbloggarkompisars favoritfilmer från 1976 såg jag en film som återkom på många listor. The Outlaw Josey Wales, eller som den fick heta på svenska: Mannen utanför lagen.

Jag hade aldrig ens hört talas om filmen och hade jag det hade jag sannolikt inte tittat på den ändå, jag vet nämligen inte om jag kan tänka mig nåt tristare än westernfilmer med Clint Eastwood, De skoningslösa exkluderad. Men det var nåt som fastnade, nåt i beskrivningen av filmen på dessa listor. ”En antivåldsfilm i westernmiljö” skrev Henke. ”En roadmovie i westernmiljö”, skrev Steffo. ”En antikrigsfilm”, skrev Jojje. Och är det NÅT jag gillar så är det roadmovies och antivåldskrigsfilmer så jag zappade in på Itunes den första lediga kvällen jag hade och hyrde filmen. Att postern och speltiden på 135 minuter gav mig kalla kårar struntade jag i, nu jäklar skulle jag lära känna Josey Wales.

Filmen börjar pang på rödbetan med att Josey Wales (Clintan) håller på och plogar (?) med sin lille son och frun ropar. Sonen springer in och Josey stannar kvar på fältet. En liten stund senare ser han rökpelare som stiger upp mot skyn och han springer mot huset som står i brand, påtänt av ett gäng banditer. Sonen ropar efter pappa men Josey blir nedslagen och både frun och sonen dör i branden. Resten av filmen handlar om hur ensamvargen Josey försöker hantera sitt nya liv och hur ödet kan gripa in och liksom ”ge” en alternativ familj till den som behöver. Blod är inte alltid tjockare än vatten.

Det här känns verkligen som en western av den gamla skolan, med cowboys och indianer som porträtteras på ett sätt som inte skulle vara möjligt fyrtio år senare. Det här är också en film som har ett inneboende anti-tempo som gör en sån som jag alldeles kli-ig i fingrarna. Jag kan knappt sitta still, allt berättas så otroligt sakta. Det blev liksom en lektion i tålamod och träsmak mer än en filmisk upplevelse MEN jag kan ändå inte säga att historien på något sätt är ”dålig” eller oengagerande, för det är den inte. Det här är en bra film, det är bara inte min typ av film och därför når den inte upp i något högt betyg. Men godkänd är den absolut och jag är glad att jag tog mig tid att se den. Filmtips ska man ta till sig och beta av, så är det bara.

Publicerat

Nedräkning inför Alien: Covenant – ALIEN: RESURRECTION (1997)

Alien – Resurrection är som en pall som står på fyra rätt intressanta ben.

Sigourney Weaver är givetvis det första benet. Utan henne, utan Ripley ingen Alien-film, i alla fall kändes det inte möjligt 1997. Det andra benet är den egensinnige regissören Jean-Pierre Jeunet, fransosen som innan denna film faktiskt endast hade gjort Delikatessen och De förlorade barnens stad. Tredje benet är den amerikanske multikonstnären Joss Whedon som innan han fick chansen att skriva manus till denna Alien-film faktiskt ”bara” hade skapat Buffy the Vampire Slayer-TV-serien samt varit med på ett hörn och skrivit manus till Toy Story. Sen har vi det fjärde benet som är en man vid namn Jean-Christophe Comar men som i filmsammanhang endast rör sig med sitt artistnamn: Pitof.

Denne Pitof jobbar mest med visuella effekter i diverse filmer men han har även regisserat Vidocq (2001) samt Catwoman (2004) och efter den fadäsen var det nog läge att backa in i regissörsgaraget för evigt. Namnet ger mig dock en känsla av att killen har hybris. Pitof. Låter som en resande i knallpulver eller en suspekt trollkarl i Montmartres mer ljusskygga kvarter.

Nåja. Alien återuppstod i vilket fall 1997, både som franschise och i verklig mening. Ripley som ju dog i förra filmen är med i matchen igen men denna gång som en artificiell uppenbarelse eller en klon för att vara lite mer exakt. Det har gått 200 år sedan Alien³ slutade och på det rymdskepp där dagens film utspelar sig forskas det i biologiska vapen. Aliendrottningen som Ripley hade i magen (när hon tog självmord genom att kasta sig själv i ett eldhav för 200 år sedan) omhändertogs efter en lyckad operation och lever nu i trygg och säker fångenskap och har dessutom producerat ägg. Monstrets DNA har dock på nåt sätt fått fäste i Ripley som nu är badass-vältränad och robot-like på en helt ny nivå.

Jag har alltid tyckt att Aliens är den svagaste delen i Alien-universumet men efter att ha sett Alien – Resurrection kapitulerar jag. Det. Här. Är. Inte. Bra.

Dom stundtals kassa effekterna i Alien³ känns med ens charmigt moderna (trots att den kom hela fem år tidigare) för CGI:n som används i dagens film har verkligen INTE åldrats väl. Alla Alienfilmerna är väldigt grund-mörka, alltså nu tänker jag på färgskalan, men Alien – Resurrection är så mörk så man ser knappt vad som händer i vissa scener om man inte ser filmen i ett helt mörklagt rum.

Winona Ryder är med på ett hörn också. Och Ron Perlman och Dominique Pinon såklart eftersom det är en Jean-Pierre Jeunet-film. Jag kan inte direkt säga att någon skådis sticker ut som varken lågvattenmärke eller oscarsmaterial för filmen är så jävla dum att det går inte att kräva så mycket av aktörerna. Dom gör säkert så bra dom kan.

För mig spelar Alien – Resurrection litegrann i samma liga som Hajen 4, vilket är en film jag gillar mycket mer än jag borde. Den är toklökig, jättekonstig och har en historia som inte håller för mer än en nanosekunds granskning men gillar man hajfilmer är den helt okej. Funktionell. Sevärd för stunden. Alien – Resurrection är likadan. Gillar man Alien-världen är det självklart att man ska se filmen och man kan absolut se den med förlåtande ögon. Bara att återse Ripley känns fint även om möjligheten till varför är helt kockobello.

Vill du läsa alla mina Alien-recensioner så finns dom här:
Alien
Aliens
Alien³

Och nu blickar vi framåt mot Alien: Covenant! Hurra!

Publicerat

Nedräkning inför Alien: Covenant – ALIEN³ (1992)

När Alien³ hade biopremiär satt jag bänkad. Rad fyra i mitten och givetvis på Rigoletto 1. Jag vet egentligen inte varför jag var så peppad, speciellt inte eftersom Aliens inte var den kanonfilm jag hade hoppats på. Jag kanske hade förträngt den? Jag kan heller inte haft någon övertro till David Fincher som regissör eftersom han fram till den här filmen endast hade regisserat musikvideor.

Så, ärligt talat, jag vet inte varför jag var förväntansfull, jag minns bara att jag var det och jag minns att jag grät på slutet. Jag minns också att jag övertalade en kompis som kom på besök ett par dagar senare från en annan del av Sverige att vi skulle gå på bio och se filmen och det gjorde vi. Jag gillade filmen och ÄLSKADE slutet även denna gång. Kompisen då? Mmmm, hon tittade på mig och skakade på huvudet.

I denna tredje film är Ripley (Sigourney Weaver) ensam överlevande (ja det är hon) när hennes räddningskapsel kraschar på planeten Fiorina 161, vars enda innevånare är fängslade män, interner, sexuellt frustrerade våldtäktsmän som inte sett en kvinna på bild på åratal. Mums filibabba tänker Ripley – NOT – men får ändå ett gott öga till Clemens (Charles Dance) som i alla fall verkar vara en fungerande man både fysiskt OCH mentalt.

Men Ripley misstänker att hon inte var ensam i kapseln trots allt och hennes misstankar får fäste när flera fångar hittas brutalt lemlestade och döda.

Att se Alien³ då när det begav sig var som att få ett hårt slag i magen, både på grund av filmens slut och på grund av att allt intellekt jag kunde frambringa sa mig att nu är det slut på Alien-sagan. Att det blev en trilogi och that´s it. All logik säger ju det, det ska inte gå att fortsätta efter detta. Då visste jag som sagt inte bättre men nu vet jag ju att det blev både en fyra (recension av den imorgon) och snart en femma, även om femman utspelar sig före första Alien om jag förstått det hela rätt.

Ripley ”gjorde en Britney” femton år innan Britney själv fick tag i rakapparaten och hon fortsätter vara den största kvinnliga actionhjälten världen skådat. Hon är svintuff, hon är konsekvent, hon tar ingen skit och hon är villig att offra det allra käraste hon har för det hon tror på. Jag säger inget mer än så. Det enda jag kan tillägga är att filmen inte är fullt så välgjord som jag mindes den men jag tycker den är helt klart bättre än tvåan även om dessa två filmer hamnar på samma betyg. Jag känner mig dessutom mer än lovligt sugen på att se om Prometheus.

Håll händerna för magen och ta en tugga i bitringen, imorgon skriver jag om Alien: Återuppstår.

 

Publicerat

Fredagsfemman #275

5. 88-tävling i podden

I veckans avsnitt av Snacka om film pratar jag och Steffo ENKOM om filmer från världens bästa filmår, dvs 1988. Vi har även kastat in en musikalisk tävling i podden som ger dig en chans att vinna världens bästa film genom alla tider på blu-ray! Den filmen kom givetvis 1988. What else. In och lyssna nu, lyssna och gnugga geniknölen för att höra vilka filmer dom fem tävlingslåtarna kommer ifrån.

.

.

.

4. Dokumentärserien om Kevin

På SVT visas nu en dokumentärserie i tre delar som heter Fallet Kevin. Den handlar 4-årige Kevin som hittades död i Arvika 1998 och pojkarna Robin och Christian, då 5 och 7 år gamla, som dömdes skyldiga till mordet. I kölvattnet av dokumentära TV-serier som Jinx och Making a murderer, podcasten Serial (och andra rättegångspoddar) känns det här verkligen som en SVT-vinkling av ett klurigt mord som innefattar en hel drös med frågetecken. Ledsamt på så många plan. Och sevärt. Titta på avsnitt 1 och 2 här. 3:an kommer på onsdag.

.

.

.

3. Nedräkningen fortsätter

Nu är det bara dagar kvar. På onsdag har Alien: Covenant biopremiär och imorgon och på söndag blir det genomgångar av Alien 3 och Alien: Resurrection här på bloggen. Sen är jag redo. Jätteredo. Kan det vara som så att jag är FÖR redo?

.

Inte va?

.

.

.

2. #backaapelsinchokladen

Efter att den (av mig) extremt omtyckta apelsinchokladglassen fick det lilla drevet efter sig på Instagram häromdagen (läs om den svåra mobbingen här) gick Filmspanar-Cecilia in och drämde näven i borden med hashtaggen #backaapelsinchokladen. Sällan har jag känt mig mer tillfreds i själen. Vilka människor vore vi om vi inte står upp för dom lite mer svårsålda och flersmakiga glassarna i samhället? Vem vill bara ha rensmakiga glassar? Vi vill väl ha en mix? Hörde jag ett svagt ja därborta? Kom igen nu, ge mig ett JAAA. #backaapelsinchokladen NUUUU!!!

.

.

.

1. Eurovision Song Contest

Hur SVT kunde vara så korkade att dom la ner programmet Inför Eurovision övergår mitt förstånd. Jag tror det är fler än jag som behövde dessa program för att komma i stämning och för att göra Eurovision-semifinalerna OCH finalen till dom snackisar programmen förtjänar. Men nä, icke sa Nicke. I år får man helt enkelt komma i stämning på egen hand. Imorgon är således FINALEN som i år avgörs i Kiev och Christer Björkman är anställd som tävlingsproducent därborta i Ukraina. Jag kommer givetvis sitta som klistrad framför TV:n och tooookheja på Moldavien! Orka med alla dessa skränande wailande brudballader. Nä, HEJA MOLDAVIEN – och kläderna på Israels bakgrundsdansare.

Publicerat

SNACKA OM FILM #88 – ”Världens bästa filmår!”

SOM jag har väntat på det här avsnittet! Det har funnits en hemlig önskan inuti mig i säkerligen 50 veckor att någongång få göra ett temaavsnitt om det bästa filmår jag vet och vilket avsnitt kunde vara bättre att prata om 1988 i än just…..88?

I veckans avsnitt grottar vi alltså ner oss fullständigt i 1988 så nostalgifaktorn är supermaxad. Vi listar våran 10-i-topp från detta år och analyserar varsin utvald 88-film med LUPP. Steffo valde Working girl, jag valde Förrådd (på svenska), Betrayed i original. Vi presenterar även en MUSIKALISK TÄVLING avsnittet till ära! Gissa rätt på fem låtar som är karakteristiska för fem olika 88-filmer och ha chans att vinna VÄRLDENS BÄSTA (88)FILM på blu-ray! Sista dagen för att skicka in ditt tävlingsbidrag är måndagen den 15:e maj kl 18.00.

Om du var med 1988, sätt dig ner och upplev nostalgisk resa tillsammans med oss i öronen. Var du inte ens född då och har noll koll och/eller intresse för SÅ gamla filmer, dissa inte avsnittet ohört. För TÄNK OM du får en helt ny syn på detta filmår och kanske till och med hittar nån filmtitel nu vill leta upp och se? Man vet liksom aldrig var man hittar pärlorna.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2

Det händer inte alltför ofta nuförtiden att jag ser en film på bio två gånger. Inte för att jag inte VILL göra det men fritiden räcker inte riktigt till och då prioriterar jag oftast en osedd film framför en återtitt. Men här mina damer, herrar och alla där emellan, här kommer undantaget som bekräftar regeln.

Två lördagar på raken har jag haft ynnesten att umgås med gänget i Guardians of the Galaxy Vol 2 och där jag första vändan blev helt knockad av Baby Groots gullighet blev jag den anda vändan precis lika kär. Han är fantastiskt charmig den lille kvisten! Jag skulle gärna ha en liten fnösktorr pryl som han springa omkring i lägenheten och säga ”I am Groot” hela tiden. Jag fattar också att jag är rätt banal som faller så hårt för denna uppenbara comic relief men jag är sån, jag blir alltid betuttad i dom små söta bifigurerna, dom som alltid är med för att alla såna som är som jag ska säga åååååååh, lägga huvudet på sned och ge filmerna överbetyg pga blödig. Men vet du vad? Det är okej. Man får vara sån utan att skämmas, det har jag bestämt.

Jag tyckte förra Guardians-filmen var bra men jag blev inte helt blown away av det nyskapande fräscha som många verkade se i den filmen. Den var annorlunda och lite crazy med blandningen av rymdfilm, 70-talsmusik och en ihopskrapad samling knasbollar som genom mestadels en slump började jobba ihop mot samma mål. Mina förväntningar på denna uppföljare var därför rätt modesta, vilket som alltid är både bra och skönt. Bra/skönt – för det är inte vettigt att gå omkring med kaninpuls vid varenda biopremiär, skönt/bra – för med rimliga förväntningar blir man sällan besviken.

När jag såg filmen första gången kan jag säga att jag var allt annat än besviken. Herregud, hur skulle jag kunna vara det, Sylvester Stallone dök ju upp och även om hans namn visades före Kurt Russells i förtexterna kan ingen fullt fungerande människa säga att hans rollfigur bräcker Kurtans i viktighet. Stallones roll kunde ha klippts bort hur lätt som helst så jag undrar om hans medverkan inte bara är en språngbräda inför vad som väntar i film nummer tre.

För det är klart som korvspad att det kommer en trea, den informationen ges klart och tydligt i eftertexterna. Peter Quill/Starlord (Chris Pratt), Rocket Raccoon, Drax (Dave Bautista) och Groot är alldeles för tacksamma figurer för att inte profitera på, däremot måste jag säga att dom kvinnliga karaktärerna lämnar en hel del i övrigt att önska.

Gamora (Zoe Saldana) och hennes syster Nebula (Karen Gillan) känns som dom är med för att visa att tjejer visst kan slåss, om inte mot män så väl med varandra. Att Gamora även är Quills kärleksintresse känns bara tröttsamt, det sprakar inte av passion omkring dom direkt. Mantis, tjejen med antenn-tentaklerna (spelas jättebra av Pom Klementieff), men hennes roll är mest att bli kritiserad av Drax samt att ta emot denna subjektiva information, tugga och svälja.

MEN…..jag måste få lägga till mitt MEN nu. Jag köper allt det där. Jag köper att Drax är en utseendefixerad gubbe, han är go ändå. Jag köper att Quill är betuttad i Gamora, för jag inser att som heterosexuell snubbe i den där världen har han inte så många (någorlunda) liggvänliga (någorlunda) mänskliga (någorlunda) kvinnliga varelser att välja bland. Okej, hon är grön, det får duga, liksom. Jag köper att det sker massmord till tuff musik trots att det är en 11-årsfilm och att det därmed sitter en hel hög lågstadieelever i salongen och att dom antagligen inte fattar hur många döingar dom faktiskt beskådat under dessa 136 minuter. För det är MÅNGA. Det är JÄTTEMÅNGA. Men syns det inget blod så gills det inte, eller hur är det nu dom resonerar, den där censuren som inte längre finns?

Jag köper att Kurt Russells rollfigur Ego har två monologscener som är så långa och utdragna att vore han en bröllopstalare skulle han blivit utbuad redan i halvtid och jag köper att slutfajten är alldeles åt helvete för lång. Jag köper allt det där för när jag ser Peter Quill med Baby Groot i knät dela på ett par hörlurar för att tillsammans lyssna på Cat Stevens Father and son och jag blir alldeles blöt i ögonen så tänker jag att regissören James Gunn gör så jävla rätt, han får mig att bry mig om karaktärerna i en superhjältefilm och DET mina damer, herrar och alla där emellan är inget som hör till vanligheterna. Galaxens väktare har ingenting genetiskt gemensamt men dom är en familj och som familj väljer dom varandra. Det är fint. Jag blir rörd och berörd och jag skrattar och underhålls. Vad mer kan man begära av en film som denna? Nä, precis. Ingenting mer än så.

 

 

,.

Andra gången jag såg filmen var det tillsammans med mina filmspanarvänner. Är du nyfiken på om dom gillade filmen lika mycket som jag? Klicka vidare på länkarna här nedan.
Sofia
Henke
Jojje
Johan
Steffo
Cecilia
Johan
Mackan

Publicerat

Dagens duo: LILO & STITCH

Stitch är ett litet rackigt rymdmonster men det fattar inte Lilo, hon tror det är nåt gulligt husdjur hon fått på halsen. Ja, vad gör man inte när det enda man önskar sig i heeeela världen är en vän? Då får man ta det man får och i Lilos fall är det alltså experiment 626 från planeten Toro som rymt och hamnat på Hawaii, blir överkörd av en lastbil och misstagen för en hund och sen alltså såld som…hund…till lilla Lilo.

Lilos mamma är ensamstående och har nån socialtjänstfarbror med livvaktaraura efter sig, nån som kontrollerar om mamman är kapabel att ensam ta hand om sin dotter med allt vad som krävs av förvärvsarbete och uppfostran. Att Lilo är lite egen är en sak, men jag förstår inte problematiken att mamman skulle göra ett dåligt föräldrajobb. Jag tycker hon sköter sig så bra som man kan kräva.

Jag tycker det här är en mysig och trevlig film och jag tycker både Lilo och Stitch är störtsköna på varsitt sätt. Lilo är en egensinnig, lite klumpig och framåt tjej och Stitch är charmig med sin breda mun och tusen tänder som klapprar när han ”pratar”. För ”prata” kan han, liksom bygga San Fransisco av böcker och leksaker i ett HUJ och sen leka Godzilla i sin ensamhet. Scenen när han har en liten hawaiiskjorta och en ros i handen samt den när han spelar gitarr som Elvis får mitt hjärta att slå lite fortare. Han är bra gullig alltså.

Jag tycker det här är en utmärkt film för animerade filmälskare i alla åldrar. Att den lilla fina sången som flickan i Train to Busan sjunger är med även i den här filmen gör att jag får en liten extratår i ögat.

Lilo och Stitch som duo är egentligen bättre än filmen i sig. Dom är FINA ihop och dom klarar av saker tillsammans som dom inte kan göra på varsitt håll. Bästa sortens duo alltså!

Publicerat

PARAPLYERNA I CHERBOURG

Jag fick en present. Nej jag fick faktiskt inte bara EN present, jag fick TRE. Rätt ska vara rätt.

När Filmitch-Johan var på besök hos mig för att titta på, podda om samt twerka sig igenom Oscarsgalan tidigare i år fick jag tre fina DVD-filmer i present varav en av dom var denna film. Jag vet att Johan ÄLSKAR Paraplyerna i Cherbourg och jag ville verkligen vara i rätt stämning när jag tog mig an den så jag väntade in en ledig regnig dag när hela livet liksom kändes lite färglöst för vad kan vara bättre än dag som denna än att se en färgsprakande bitterljuv fransk kärleksmusikal? Nä precis. Inget kunde vara bättre. För såhär är det…

Jag ÄLSKAR La la land. Ja, efter fem tittningar kan jag faktiskt ärligt säga det, jag älskar den filmen. Den är inte perfekt på något sätt men den har en fantastisk känsla som jag bara suger i mig. När eftertexterna rullar och jag har sett Paraplyerna klart tänker jag men, men, men…det här ÄR ju La la land! Damien Chazelle måste ha specialstuderat Paraplyerna i Cherbourg med LUPP fanimej!

Den här filmen börjar i dur, hela första tredjedelen sprudlar av färg, glädje och kärlek. Det är glad musik, glad sång och livet leker. Sen kommer andra delen då historien liksom står och väger. Kommer allt bli bra, kommer Guy och Geneviève få varandra eller kommer det sluta så tokigt som klumpen i magen säger mig? I tredje delen blir musiken mer långsam, sorgsen och färgerna inte dovare men dom riktiga färgklickarna blir mer sällsynta och när filmen slutar sitter man där och tänker ”helvete, det här var ju inge bra” samtidigt som bitterljuva slut oftast biter sig kvar hårdare och bättre än ”så lever som lyckliga i alla sina dagar”.  Är det La la land jag skriver om nu eller är det Paraplyerna? Exakt! Vem vet? Det är fan exakt samma film!

Catherine Deneuve spelar den kvinnliga huvudrollen och hon är fanimej självlysande (precis som Emma Stone är i La la land). Vacker, charmig, härlig och sjunger jättefint och/men personligt. Nino Castelnuovo som spelar Guy är mer ordinär och tar inte lika stor plats i historien (karbonpapper på Ryan Gosling i La la land – någon?). Dessutom, nu när jag sett La la land så pass många gånger och har stenkoll på färgpaletten och hur scenografen lyckats med diagonala färgmatchningar i princip i varenda scen, ja, det är EXAKT likadant här. En gul klänning vägs upp av en gul dörr i motsatt bortre hörn. Det enda skillnaden mellan filmerna är att i den här filmen sjungs ALL dialog. Det är med andra ord en såndär musikal som är svår att gilla om man inte är ett tok-fan av genren. Vilket jag är. För det mesta.

Det är dock sång-dialogen som är mitt ENDA aber med filmen. Det är liksom inga låtar som ”sätter sig”, ingenting som sjungs på vers utan det är prat-språk som framförs via sång och ibland känns det kanske lite för improviserat (även om det sannerligen inte är det). Sen har jag ofta väldigt svårt för gälla kvinnoröster både i prat och sång och det känns som att alla kvinnoroller sjunger en oktav för högt för sina egna stämbands bästa. Det är inte falskt eller så, det är bara jobbigt för öronen.

Men kan man bortse från detta enda ”lilla” – och det kan jag – så är Paraplyerna i Cherbourg en fest för ögat och en resa tillbaka till den tiden i ens liv då man trodde på livslång äkta ungdomlig kärlek utan att vara det minsta cynisk eller bitter. Bara charmigt naiv – med ett rött paraply.

Mina filmbloggarkompisar Sofia och Henke har också sett filmen och ja, Filmitch-Johan såklart.

Publicerat

Nedräkning inför Alien: Covenant – ALIENS (1986)

1986 var ett nej verkligen INTE ett nej.

Ripley mår ruskigt dåligt mentalt efter den förra resan ut i rymden och kämpar med både sömn och annat för att orka leva. Hon hittades mer eller mindre av en slump och nu har det gått 57 år. 57 år av sömn sedan hon dödade Alien-monstret och därmed överlevde the mayhem on Nostromo. Sen hon lämnade planeten LV-426 har den blivit koloniserat och ett 60-tal familjer bosatt sig där. Kontakten med dom har dock brutits av oklar anledning och nu ska ett gäng marinsoldater resa dit för att se vad som hänt och med sig på resan vill dom givetvis ha Ripley. Den enda människan som vet vad som eventuellt väntar. Men när hon börjar prata om organismer som satte sig på ansiktet och annat äckelpäckel himlas det med ögonen och ingen verkar ta henne riktigt på allvar. Kanske skulle hon inte ha gett med sig? Kanske skulle hon ha fått dom att förstå att ett nej faktiskt är ett nej. Hon ville ju inte åka!

Det här är den Alien-film jag sett minst antal gånger genom åren. Jag har för mig att jag faktiskt bara sett den TVÅ gånger före denna omtitt då jag tyckte riktigt illa om den vid första tittningen och vid den andra ville jag mest dubbelkolla om jag litade på min egen åsikt. Och ja, det gjorde jag. Jag gillade verkligen inte James Camerons förvandling av det långsamma rymddramat som Ridley Scotts Alien var till den actionpackade monsterkrigsfilm som Aliens blev. Men det några år sedan jag såg filmen nu, kanske ser jag på den med helt andra ögon nu?

Två timmar och sjutton minuter senare kan jag säga att jag är både klokare och ganska stolt över mig själv. Jag hade nämligen koll på min filmsmak redan på åttiotalet. Aliens är inte min typ av film, inte då och inte nu.

Det jag gillar med Aliens är relationen mellan Ripley och den lilla flickan Newt. Utan dessa två hade monstren kunnat få käka upp varenda jävel och jag hade brytt mig föga. Ripley och Newt blir en mänsklig motvikt mot dom skrikiga tuffis-militärerna som jag tröttnat på redan efter tjugo minuter. Krigisar är helt enkelt inte min typ av fölk.

James Cameron är duktig på action, det är han, men det är också all denna action som gör att Aliens blir en betydligt mindre spännande film än Alien. Det är ett jäkla liv hela tiden, skränigt, hög jobbig musik och snabba klipp och det gör sig bättre i andra typer av filmer tycker jag. Hela rymdkänslan försvinner. Men kanske var det meningen och då kan ju Cameron va nöjd och glad såklart.

Jag vet att den här filmen är mångas favorit i serien men nopps, inte min. Betyget tar sig med nöd och näppe upp på en trea, mer kan det inte bli tal om.

Nästa lördag och söndag ger jag mig på del tre och fyra i Alien-franschisen. Håll ut.

Publicerat

Nedräkning inför Alien: Covenant – ALIEN (1979)

Onsdagen den 17 maj har nya Alien-filmen biopremiär, den som fått den synthiga titeln Alien: Covenant (ja, i min värld är Covenant ett band, inte så mycket mer än så).

Jag är superpepp på den filmen och tänkte därför ta fram stora trumman och slå lite på den under helgerna två genom att denna helg skriva om dom första två filmerna i Alien-serien och nästa helg om trean och fyran.

Det var inte SÅ länge sedan jag såg om och skrev om den första filmen men nu har jag sett om den ännu en gång och gör därför en kombo med den gamla texten och passar på att uppdatera den en smula.



Jag såg Alien för första gången i slutet på 80-talet.

Det var fredagkväll, det var mitt i vintern och jag kunde inte sova. Jag drog fram TV:n närmare sängen och zappade runt bland alla två kanalerna och precis då svepte Nostromo förbi. Jag släppte fjärrkontrollen, hamnade som i trans, kunde varken stänga av, somna eller blinka. Till råga på allt hade jag sjukt svårt att duscha ett par veckor efteråt, jag vågade inte titta uppåt för jag var helt säker på att det skulle sitta nåt slajmigt ostronliknande i badrumstaket som skulle släppa rätt ner över ansiktet på mig och fastna där. Facehuggern gjorde entré i mitt medvetande.

Några år senare var jag i London vid Leicester Square och betalade nästan 200 spänn för att gå in i något som hette Alien War. Hela insidan av rymdskeppet var uppbyggt som i ett rum in i vilket man blev inslussad åtta och åtta (eller tio och tio kanske, jag minns inte helt säkert). Jag fick min plats i rymdskeppet och det var tid för lift-off. Allt blev svart. Väggar och tak rörde sig, jag VAR i skeppet och nu kom ljudet, det smattrande oväsendet från ventilationstrumman, beviset för att det även i detta skepp sprang en alien lös.

När vi väl ”var uppe i rymden” hände det något. Lysdioderna började blinka helt galet, larmet gick igång liksom stoboskoplamporna och våra bälten lossnade. Vi var tvungna att fly, att gömma oss, för det var en fripassagerare ombord och våra liv var i fara. Paniken lyste i ögonen på mina medpassagerare och jag var minst lika livrädd jag.

En guide hjälpte oss in i en hiss men det fick bara plats fyra personer åt gången. Jag, min kompis och ett par som jag aldrig sett förut blev intryckta i den lilla hissen och ivägskickade. Det gnisslade och sprakade och alarmet fortsatte tjuta. Så hux flux tändes en lampa för några sekunder och jag såg den. DET VAR EN ALIEN I HISSEN! Ett monster, alldeles svart och stort var där och tjejen i hissen skrek till sen blev allt mörkt. Hissen fortsatte åka och snart var vi på säker mark. Dörrarna öppnades, ljuset tändes men…vi var bara tre kvar i hissen!

Väldigt få filmer kan få mig i rätt stämning lika fort som Alien. Sist jag mätte tog det 3 minuter och 16 sekunder sen var jag där, ingen annanstans. Jag ÄR där, i skeppet, i rymden och jag känner mig inte det minsta lurad. Jag sitter bredvid coola Ripley (Sigourney Weaver) vid det vita frukostbordet, jag har långt hem, jag är bland vänner men rädd ändå och jag vill inte dö mellan tänderna på ett utomjordiskt monster, även om det är tillverkat av svarta sopsäckar. Jag köper hela faderuttan utan att ifrågasätta så mycket som en vagnsbult och jag älskar det!

Alien är en klassiker som håller tittning efter tittning, år efter år och det är få science-fiction-filmer förunnat. Jag bugar, niger och bockar, drar upp tröjan och ber Ridley Scott skriva en autograf för det här är filmkonst när det är som bäst. Att det är Ridley själv som 38 år senare gör den nya uppföljaren är egentligen helt otroligt. 38 år har passerat. Ett halvt liv. Vilken ynnest att han fortfarande finns bland oss och vilken ynnest att man själv är kvar och kan uppleva detta. För vad man än tycker om Alien-filmerna och vilken skiftande kvalitet filmerna ändå har, det ÄR nåt speciellt det här. Nånting stort är på gång att ske. 17 maj får vi reda på vad.

Imorgon kommer recensionen av Aliens!

 

Publicerat

Fredagsfemman #274

5. Fargo. Säsong 3.

Fy fan vad jag hoppas att luften inte går ur detta för starten är EPISK! Jag säger bara FARGO S03E01!

.

.

.

.

4. Dax att credda det som creddas bör

Är det inte dags att istället för att ge vartenda litet bakverk någonsin bakat en egen dag (nu senast Budapestbakelsens dag?!? Wtf??) credda alla dessa små men fullständigt LYSANDE uppfinningar? Osthyvelns dag? Latexfogens dag? Den batteridrivna fotfilens dag? Apple-TV:s dag? Ryggkliarens? Lökhackarens dag? Brödrosten? Pincetten? Take-away-muggen? Skohornet? Infravärmens? Det är dags att vi slutar ta alla dessa uppfinningar för givna. Eller hur!?

.

.

.

3. Nedräkning inför Alien: Covenant

Det är tretton dagar till biopremiären av Alien: Covenant och jag tänker faktiskt uppmärksamma det här på bloggen genom att denna helg och nästa helg se om samt skriva om dom fyra Alien-filmerna som föregått denna. Alien och Aliens i helgen alltså. Lite extra helg-läsning sådär. För att öka peppen lite. Som om maxpuls inte räckte.

.

.

.

2. Filmspanarträff

Imorgon är det maj månads filmspanarträff och jag får inte bara glädjen att träffa my fellow filmspanare igen, jag får även säga hej till Baby Groot – igen. Det var länge sedan jag såg en film på bio två gånger men den här gången gör jag det med glädje.

.

.

.

1. Depeche Mode! Live! Igen!

Jag tror att 94,6 procent av alla mina vänner och bekanta kommer att befinna sig på Friends Arena ikväll när Depeche Mode startar sin världsomfattande Global Spirit Tour just i Stockholm. Jag har svårt att tro att denna spelning kommer klå någon av dom ”gamla godingarna”, typ Music for the masses Tour (Hovet 12 februari 1988, bussresa för mini-me ända från byhålan till storstan) men det är klart jag tar alla chanser jag kan att se dom live. Man vet liksom aldrig när det tar slut. Och när Depeche Mode lägger av dras min musikaliska matta definitivt bort under fötterna. Det här är musiken som hållit mig i handen sedan 1980 när jag inte ens kunde uttala namnet utan trodde dom hette ”Look-after-smoo”. Nu vet jag bättre. Nu vet jag att Depeche Mode uttalas ”husgudar”!

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #87 – ”En sotig erektion”

Det är torsdag igen och denna torsdag är det inte vilket avsnitt som helst som svirar runt i podcastdjungeln. Det här är veckan när Steffo och jag ÄNTLIGEN reder ut ett och annat som legat och gnagt ett tag. Vår diffrentierade (finns det nåt som heter det?) syn på Mel Gibsons Braveheart till exempel. Det blir ett BRA Battle of the Month (tycker åtminstone jag).

Vad mer? Vi listar bra filmer som kan ge brännskador och vi har även denna vecka sett två filmer tillsammans: det irländska musikfilmsdramat Sing Street OCH det färgsprakande bioaktuella superhjälteäventyret Guardians of the Galaxy Vol 2. Vi passar även på att ta tempen på ännu en het potatis: allt detta kissande på bio. Vad är det för fel på folk nuförtiden?

Så sätt på dig säkerhetsbältet och ta fram fingerfärgen för nu kör vi.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

FILMÅRET 1976

Jag tänker om lite, jag frångår min noggrannhet vad gäller att backa i filmhistorien ett år i taget och hoppar från 1979 direkt till 1976. Jag vill ju hänga på mina filmspanarkollegor som just idag listar sina favoriter från 1976. 1978 och 1977 kommer alltså spridas ut inom en snar framtid.

Vad gäller 1976 kan jag säga att den har en OUTSTANDING etta och en minst lika OUTSTANDIGT tvåa och trea. Alla andra filmer skulle säkert kunna byta plats beroende på dagsformen. Men just nu, just här, är det här mina favoritfilmer från ett år där jag live endast tittade på barn-TV och Nygammalt.

 

10. 1900
(Novecento, Regi: Bernardo Bertolucci)
Det här är inte en film man ser ostraffad två gånger, den är lång som en regnig måndag och jag ljuger inte, jag överdriver knappt för den är FEM TIMMAR OCH SJUTTON MINUTER LÅNG och bitvis rätt seg MEN den sätter sig fast.  Historien berättas genom Gérard Depardieu och Robert De Niros ögon och visst kan man hålla sig för skratt men ärligt talat, det är rätt bra det här.

.

.

9. Den lilla flickan i huset vid vägens slut
(The little girl who lives down the lane, Regi: Nicholas Gessner)
Hon var himla gullig Jodie Foster, eller hur? Fjorton år gammal (men ser ur som typ tio?) och hon fixade hur fint som helst denna stora (och rätt komplicerade) roll.  Martin Sheen hade den manliga huvudrollen.

.

.

8. King Kong
(Regi: John Guillermin)
Kong IS king – även 1976!

.

.

7. Carrie
(Regi: Brian De Palma)
Okej, boken (av Stephen King) var sju resor bättre än filmen men filmen är ändå bra. Tyvärr är dess svaga kort skådespelaren Sissy Spacek, det blir svårt att känna empati för en sån pass…omysig…skådis.

.

.

6. Maratonmannen
(Marathon Man, Regi: John Schlesinger)
Dustin Hoffman var i sitt esse just 1976, han var det va? Han hade jäklig tur (skicklighet?) med att välja sina roller. Good for him.

.

.

5. Network
(Regi: Sidney Lumet)
Cyniskt och brunt och välspelat om en TV-kanals profitering på en fd nyhetsankare. Faye Dunaway klär verkligen i beige. Inte många gör det.

.

.

4. Omen
(The Omen, Regi: Richard Donner)
Otäcka barn blir liksom ännu mer otäcka i otäcka filmer. Fråga bara Gregory Peck och Lee Remick. Och fråga Harvey Stephens som spelade lille Damien. Hade han lätt att få tjejer i skolan sen? Han verkade inte ha fått nån räkmacka in i skådespelaryrket efter den här filmen i alla fall. Han spelade sig själv i kortfilmsdokumentären Omenisms 2006 och samma år fick han sen ”stora” rollen som tidningsreporter i remaken av Omen. Jahapp. Dä va dä dä.

.

.

3. Alla presidentens män
All the President´s Men, Regi: Alan J. Pakula)
Men se på fan, här är han igen, Dustin Hoffman! Nu i sällskap med ingen mindre än Robert Redford och en massa skönt smattrande skrivmaskiner, vida manchesterbyxor och rediga telefonlurar. Det HÄR mina damer och herrar är bra 70-talsskit. En ”riktig” film, som man säger!

.

.

2. Mannen på taket
(Regi: Bo Widerberg)
En av dom bästa svenska filmerna någonsin. Det här är en Beck-film när Beck-filmerna var på riktigt. Det är smutsigt och oglammigt och Stockholm har väl aldrig visat sig från en mer gråbeige sida än här? Spännande som fan är det också. En fullpoängare i min bok!

.

.

1. Rocky
(Regi: John G. Avildsen)
Eyyy, Rocky. I love you. Det vet du.
.

.

Här kommer länkar till mina filmbloggande vänners 1976-listor. Hopp in å läs!
Steffo
Mikael
Johan
Henke
David
Christian
Jojje
Jimmy