Månad: oktober 2017

Publicerat

THE RING 2

Naomi Watts hade lätt kunnat bli nästa års sommartema OM jag inte vore en sån icke tålmodig typ. Nu betar jag istället av dom filmer jag inte sett i sakta mak och nu har turen kommit till en film som jag BORDE ha sett för länge sedan, jag älskade nämligen The Ring. Det här är fortsättningen på den amerikanska remaken som kom 2002, fortfarande med Naomi Watts i huvudrollen som journalisten Rachel Keller.

Nu har hon och lille sonen Aidan flyttat till en mindre ort och ska börja sitt nya liv. Allt verkar lugnt och skönt till en början men snart tar sig en viss Samara-med-det-långa-håret sig in i Aidans drömmar och förpestar honom så pass att han – precis som alla andra som kommer i hennes väg – riskerar att dö.

Nej, nämen nej, det här var inte så kul alls. Det var inte speciellt otäckt heller. Fan också. Det intressanta med The Ring 2 är att den är regisserad av japanen Hideo Nakata, samme Hideo Nakata som regisserade originalfilmen Ringu OCH dess uppföljare Ringu 2. Borde han inte ha bättre koll på filmmakande än att släppa ut en film som inte är bättre än The Ring 2? Määääääääh, nääääääääh, jag vetefan. Usel är den inte men den är SÅ mycket sämre än The Ring på ALLA plan. Till och med Naomi Watts är sämre. Obegripligt, men sant.

Publicerat

HOME AGAIN – KÄRLEKEN FLYTTAR IN

Jag har försökt hitta en liknelse till dagens film i musikhistorien men det har varit svårt. Det första som dök upp var Michael Bolton men även den mest slätstrukna av ballader får ändå ett oumpf av Boltons röst. Så det närmaste jag kommer är faktiskt hissmusik. Såndär totalt ogenerisk plinketiplonk har man ju hört både här och där med Home again-hissmusik är en helt egen sort, en sån som ligger som en ljudmatta i bakgrunden MEN den är SÅ slätstruken, SÅ snäll och SÅ totalt menlös att ingenting, absolut INGENTING, fastnar mellan öronen. Det rinner ut som ljummet vatten i duschen. Rent ljummet vatten. Alltså helt utan spår av vare sig shampoo eller tvål.

Direkt efter jag sett filmen på Malmö Filmdagar kände jag att det var en etta. Den hade liksom….ingenting. Nu, med några dagars funderande känner jag att även ingenting kanske kan vara någonting. Home Again retar inte upp mig, det gör den inte. Den är alltså inte frustrationsdålig så den förtjänar det lägsta betyget. Filmen är heller inte produktionsteknisk undermålig, den har inte skådespelare som skämmer ut sig, den är bara så fasansfullt MESIG.

Det finns ingenting som skaver i filmen, alla är schyssta, det som skulle kunna bli problem blir det aldrig, vuxna beter sig vuxet. barnen är barn, känslorna är beskedliga och mitt i smeten är Reese Witherspoon som en leende slev som rör runt sig själv utan att någonsin bli riktigt trött, grinig, lycklig, panikslagen eller besviken. Hon är ett satans neutrum filmen igenom. Gullig som en rosa nalle såklart och söt som fyrahundra sockervadd. Jag hade så gärna velat se henne TOKFLIPPA, göra NÅT som stack ut men nej, det finns ingenting negativt, smutsigt eller fel i filmen. Och en flawless film är ungefär lika intressant som en flawless människa. Inte alls alltså. Men ointressant och urdålig är inte alltid samma sak så jag klämmer till med en tvåa, den är dock genomskinlig som nyklorat poolvatten.

Nu återstår att se vad mina filmspanande vänner tycker om filmen. Lika blasé som jag?
Carl
Jojje
Henke

Publicerat

KORPARNA

När jag såg trailern till Korparna trodde jag att det var en film som utspelade sig under samma tidsperiod som Utvandrarna. Det visade sig vara väldans fel. Korparna handlar om en bonde, hans familj och vedermödor och när filmen börjar är det 1978. 1978!

Exakt var i Sverige den där anskrämliga bondgården är belägen förtäljer inte historien men det pratas rejäl ståkkhålmska trots att den unga flickan ”från Stockholm” som kommer till byn på besök verkar vara lika udda som en längdskidåkare i Kenya.

Bonden och familjefadern Agne (Reine Brynolfson) kämpar på med sitt arrende och har inte mycket annat för ögonen än att försöka flytta en sten, sörpla i sig vattnig potatis, fläsk och sås och bete sig som en douche mot sina två söner. Den äldste sonen Klas (Jacob Nordström) har inga planer på att vara fadern till lags men han vet att det som tas för givet är att han tar över gården. Frun Gärd (Maria Heiskanen) är den enda som utstrålar det minsta värme men det är inte yppigt passionerat quinnligt mys vi pratar om här, nej det är en karg värme, en sådan som är slutprodukten då en människa aldrig får något varken gott, snällt eller fysiskt tillbaka i ett förhållande.

Korparna är en film som i min värld helt saknar existensberättigande. Jag förstår inte värdet i att ge en film som denna ekonomiskt stöd på något plan då den inte har något nytt eller väsentligt över huvud taget att berätta. Korparna är en film som ger svensk-film-belackarna vatten på sin kvarn då den här filmen är PRECIS som många TROR att ”svensk film är”. Men nej, svensk film är inte alls som Korparna, Korparna är som Apflickorna, Det är filmer som med ett kreativt foto lockar filmtittare som uppskattar konstnärlig film för ja, Korparna är mycket mer av en bildmässig installation än en fungerande film, i alla fall för mig.

Jens Assur är en fantastisk fotograf men steget från att vara det till att bli filmregissör är ganska långt. Det krävs en engagerande berättelse, det krävs personregi och av detta ser jag ingenting i Korparna. Jag ser dock perfekt uppställda traktorer i motljus, vackra isiga fåglar, grusvägar som placeras perfekt vertikalt längst till vänster i bild och en konkav son med kamera som smyger omkring bland strån på en äng.

Det här är inte bra. Det här är verkligen inte en bra film. Det Korparna dock har är kanske den pinsammaste sexscenen svensk filmindustri någonsin skådat – och DET vill inte säga lite. Den tog aldrig slut. Och den gnisslade tamejfan så torftigt och kliniskt var den. Hade man varit en fluga på väggen hade man känt en svag doft av potatisskal, frustration och ammoniak i rummet.

Personligen är jag även så urbota less på filmer med en ofungerande far i centrum att skulle kunna fräsa. Räcker det inte snart? Hur många såna här filmer ska man behöva tugga sig igenom innan man får se en man som faktiskt rannsakar sig själv, analyserar sitt beteende, förändrar sig själv och sin livssituation och beter sig SOM FOLK? Filmens Agne är som Orup skulle ha uttryckt det, ”en spillra av en man”, men han är en man som det är omöjligt att känna medlidande eller förståelse för. Att han ens kunnat bli gift, det är fan en gåta!

Jag visste inte detta innan jag såg filmen men Korparna är baserad på en roman med samma namn skriven av Tomas Bannerhed och som fick motta Augustpriset 2011. Jag kan tänka mig att boken är en betydligt mer angenämare läsning än filmen var att beskåda. Och jag kan inte göra annat än hålla med min filmspanarkompis Jojje som efter visningen kläckte idén om att filmen Korparna istället skulle ha blivit en perfekt coffeetablebook. DÄR hade du kunnat göra riktig nytta Jens Assur.

I veckans avsnitt av Snacka om film snackar jag lite mer om den här filmen och jag såg den på Malmö Filmdagar tillsammans med filmspanar-Jojjenito. Här är hans tankar om filmen.

Publicerat

Fredagsfemman #297

5. Jessica Chastain får mig att lida med nöje

Jag undrar om inte Fröken Julie kan vara den tråkigaste pjäs någonsin skriven. Jag har aldrig förstått storheten i den trots att jag gett den en chans på teaterscenen och flera på film. MEN. Så dök Miss Julie upp på Netflix. Regisserad av Liv Ullman och med Colin Farrell och Jessica Chastain i huvudrollerna. Över två timmar lång. Det går inte att se allt i ett svep, då går man ihjäl, men jag kommer beta av filmen i sakta mak. Jag tycker fortfarande berättelsen är otroligt tråkig men Jessica Chastain är en sån jävla QUEEN att till och med bajs som detta glimrar till ibland. Recension kommer. När jag sett klart.

.

.

.

4. Grattis Kazuo Ishiguro!

Tänka sig, här är årets Nobelpristagare! Mannen som skrev böckerna som blev kanonfilmerna Återstoden av dagen och Never let me go. Roligt! Och grattis!

.

.

.

.

3. Drömmer du om att vara med i en film eller teaterpjäs?

Nu finns en helt ny castingtjänst där du själv kan lägga upp din profil och göra dig redo för ett skådespelarjobb – eller åtminstone nå ut på ett lätt och bra sätt och på en sammanlänkad plattform. Tjänsten heter Take25 och här kan du logga in om du känner dig nyfiken. Så….vad väntar du på? Guldbaggegalan nästa….kanske?

.

.

.

2. På tisdag släpps programmet! Och tävla! Passa på nu!

8 november kör årets upplaga av Stockholms Filmfestival igång och på TISDAG släpps programmet och biljetterna. Skulle du vilja vinna ett medlemskort OCH en gratis biljett till en festivalfilm (värde 360 kr!)? Lyssna på avsnitt 110 av Snacka om film-podden. Sista datum (och tid) för inmejlande av tävlingsbidrag är söndag kl 15. Alltså nu på söndag. Tjopp tjopp, snabbt skare gå. (Länk till podden——–> HÄR!)

.

.

.

1. Jo Nesbø

Idag har Snömannen biopremiär, filmen som är baserad på Jo Nesbøs första roman om polisen Harry Hole, här gestaltad av ingen mindre än Michael Fassbender och filmen är regisserad av den stabile Tomas Alfredson. MEN, det stannar inte där. Jo Nesbø är nämligen The Kille To Be i Hollywood just. Inte mindre än FEM filmer baserad på hans hjärna och penna ligger i pajpen! Kolla bara:
* Headhunters – en amerikansk version av den toppenunderhållande norska filmen Huvudjägarna
* Blood in snow – Tobey Maguires regidebut baserad på Nesbøs roman Blod på snö
* Jackpot – ett originalmanus av Jo Nesbø regisserad av Will Bluck (Easy A) och med skådespelare som Mila Kunis, Bryan Cranston, Armie Hammer och Jennifer Garner
* I am Victor – Här är det islänningen Baltasar Kormákur som håller i regipinnen och bara DET är intressant!
* The Son – Regi: DENIS VILLENEUVE!!!!! Huvudroll: JAKE GYLLENHAAL!!!! JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!!!!

Publicerat

SNACKA OM FILM #110 – ”Färgporr från framtiden!!”

Diskussionen om Blade Runner-världen fortsätter denna vecka när både Steffo och jag varit på bio och sett Blade Runner 2049. Är boxningshandskarna på eller av, DET är frågan?

Vi listar stabila regissörer, jag har sett den svenska filmen Korparna som har biopremiär imorgon, Steffo har sett Stephen King på Netflix i filmen Gerald´s game, vi har en finfin TÄVLING med fina priser sponsrad av Stockholms Filmfestival och på tal om denna festival så hamnar vi i ett snack om det här med inkvotering av kvinnliga regissörer i tävlingssektionen.

Det blev ett långt avsnitt men det är också fullmatat OCH nedklippt. Hej och hå. Mycket Denis Villeneuve blev det också. Världens kanske bästa regissör just nu?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

BLADE RUNNER 2049

Det här är första gången i år som jag känner att mina Gollum-kvalitéer gör sig påminda. ”Å ena sidan” brottas med ”Å andra sidan” och i mitten sitter jag i biofåtöljen alldeles stabilt och avslappnat och tänker tankarna som blir som en tennismatch i hjärnan.

Det är inte länge sedan jag såg om Blade Runner. Det var inga roliga timmar. Segt som bortglömd knäck på spisen, andefattigt men ändå inte en besvikelse. Den var som jag mindes den, på´t ungefär. Förväntningarna på denna uppföljare kanske borde ha varit superlåga då kan man tycka men nej, inte när min favoritregissör är framme. Denis Villeneuve är en man som gör mig pepp. Han kan sina saker och jag känner mig trygg oavsett vad han tar sig för. I min värld finns det ingenting som kan göra Blade Runner 2049 sämre än föregångaren. Ingenting.

Jag stoppar ner högerhanden i plastmojängen som är gjord för läsk eller kaffemugg, den som sitter längst fram på armstödet. Det är skönt på nåt vis, handen ligger still där, vilar liksom. Hela stolen skakar. Den vill gärna göra det när Hans Zimmer är i farten. I fallet med dagens film är det både Zimmers musik och Villeneuves huskompositör Jóhann Jóhannssons bröl vi får njuta av. ”Å ena sidan” ler. Ler från öra till öra. Det brölas! Det brölas så jag får ståpäls på armarna. ”Å andra sidan” ler också (hur ska den sidan kunna låta bli) MEN tänker ett steg längre. ”Å andra sidan” tänker på historien, på manuset, på att en fantastisk ljudbild aldrig någonsin kan rädda en hel film.

”Å ena sidan” ber ”Å andra sidan” tänka på Tron Legacy, där var det exakt så. Daft Punks musik gjorde hela skillnaden och fullpoängaren satt som en smäck. ”Å andra sidan” ber ”Å ena sidan” att tänka på Jared Leto och hans blindlinser. Är inte varenda scen med honom totalt bortkastad? Skulle inte den två timmar och fyrtiotre minuter långa filmen LÄTT ha kunnat kortats en halvtimme och av dom en kvart – lätt –  Jared rätt ner i papperskorgen. Det hade inte retat någon. Ingen hade heller saknat honom. Det ultimata beviset för en helt felskriven och onödig karaktär.

”Å ena sidan” koncentrerar sig på bilderna. På stämningen. På det OTROLIGA fotot, på den MAGISKA scenografin, på allt det perfekta, visuellt supersnygga, på en film som kommer stanna kvar på näthinnan länge länge. ”Å andra sidan”, karaktärerna. Platta som farmors pannkakor, det finns ingen jag engagerar mig i, jag känner varken för eller med Ryan Goslings ”K” (jaaaaa ”Å ena sidan”, han ÄR bra), det är nostalgimys att se Harrison Ford igen men gör han någon glad med sitt skådespeleri? Grunda karaktärer och en oengagerande historia kan aldrig ge toppbetyg till en film hur snygg den än är och hur ballt och högt det än låter.

”Å ena sidan” älskar varje scen men behöver inte höra någon prata. ”Å ena sidan” skulle kunna tänka sig att blunda och bara lyssna på filmen. ”Å andra sidan” tycker att historien hade kunnat berättas på 90 minuter. ”Å ena sidan” älskar fortfarande Denis Villeneuve, ”Å andra sidan” önskar att det var 2013 igen och då bara riktiga filmnördar hade koll på vem han var.

Det är veligt det här. JAG är velig. Jag är en schizofren Gollum som tycker och tänker en hel massa om den här filmen men det stora problemet är att jag inte känner något. Filmen är iskall och jag likaså. Allt jag resonerat mig fram till har med hjärnan att göra och alla som läst min blogg ett tag vet att jag ser filmer med magen. Med hjärtat. Blade Runner 2049 når in i min mage ungefär lika mycket (eller lite) som första Blade Runner. Det här är däremot en MYCKET snyggare film rent visuellt. Det är fint att Villeneuve kärleksfullt återanvänt en del från första filmen så att alla Blade Runner-fans känner igen sig och mår bra men han har även utvecklat spelplanen till något betydligt mer minnesvärt än första filmen, i alla fall för mig.

Det jag fick med mig mest från filmen är att jag längtar efter att se om Sicario. Och Arrival. Och Enemy. Och Prisoners. Och Nawals hemlighet. Och Polytechnique. Och Maelström. Och Un 32 août sur terre. Han är nämligen fantastisk den där Denis Villeneuve. Med eller utan Blade Runner 2049 i bagaget.

 

 

.

Jag känner att jag inte riktigt kan släppa Denis Villeneuve med det som varit. Det finns ju en framtid också, det finns projekt att se fram emot och SOM jag ser fram emot i alla fall en av hans tre kommande filmer. Han ska göra en remake på David Lynchs Dune (från 1984),  han ska göra Cleopatra med Angelina Jolie i huvudrollen som just Cleopatra OCH han ska filma Jo Nesbøs roman Sonen med Jake Gyllenhaal i huvudrollen! Man glider ju av stolen när det gäller sista filmen, gör man inte?

.

Vi var ett gäng filmspanare som såg månadens film och här är deras tankar om den:
Jojjenito
Sofia
Cecilia
Henke
Johan
Christian
Steffo
Och här är min gode vän Calles tankar om filmen.

Jag och Steffo pratar en hel massa om den här filmen i avsnitt 110 av podcasten Snacka om film. Du kan lyssna här. Till exempel. Fast inte förrän imorgon (torsdag). Hehe.

Publicerat

DE BEDRAGNA

När jag satt och tittade på Sofia Coppolas nya film som på svenska heter De Bedragna (i original The Beguiled) kunde jag inte sluta fundera på Bechdeltestet.

Jag har skrivit om det förut (här till exempel) och min åsikt är fortfarande att det är ett ytterst värdelöst sätt att mäta det här med vettig kvinnlig inblandning i film. För att klara testet måste filmen innehålla minst två namngivna kvinnliga karaktärer som någon gång under filmen samtalar med varandra om något annat än män. Jahopp. Det var det. Är det viktigt för att en film ska vara sevärd/jämnställd/politisk korrekt? Uppenbarligen är det så för många men jag köper inte det argumentet.

Som här till exempel.

De bedragna är en film regisserad av en kvinna med sju starka namngivna kvinnliga rollfigurer, alla med sin egen utmejslade personlighet och EN ynka man. Ändå är det tveksamt om filmen skulle klara Bechdeltestet då i princip varenda bildruta handlar om och syftar till mannen i centrum och kvinnorna som svassar runt honom med sin nedtryckta frustrerade sexualitet och brist på beröring och bekräftelse. Jag skiter en hel hög i om filmen får ”godkänt” eller inte, det spelar ingen roll annat än att det bevisar för mig att Bechdeltestet inte är något annat än rent larv.

En bra film är en bra film är en bra film oavsett kön på regissören, oavsett kön på rollfigurerna. Är det en välskriven historia som engagerar och berör så spelar könet absolut ingen roll, inte på någon av alla inblandade. Tycker jag. Måste tillägga det, då jag vet att många är av motsatt synpunkt. Men om man kan se en film som De Bedragna och ÄNDÅ hitta nåt kvinnosaks-jämlikhets-grej att klaga på då kanske man ska se över sitt liv och vara tacksam för att man inte har RIKTIGA problem att brottas med.

Svinbra film. Jag har inget mer att tillägga. Nicole Kidman, Colin Farrell, Elle Fanning, Oona Laurence och Kristen Dunst är härliga att se. Och i mitten av november får vi se Kidman och Farrell tillsammans igen, i en film jag redan har sett och som definitivt kommer finnas med när filmåret 2017 ska sammanfattas här på bloggen. Men fram tills dess, njut av Sofia Coppolas näst bästa film. Den här alltså.

 

Publicerat

SKILSMÄSSA PÅ FRANSKA

Från mitten på 80-talet och tio år framöver kan man jämföra filmskaparduon Merchant/Ivory med åttiotalets brittiska musiktproducenttrio Stock, Aitken & Waterman. Man visste att lägstanivån var väldigt hög, man visste vad man fick,  att det sålde som smör OCH att det fanns ett bäst-före-datum för all liknande populärkultur. Till slut skulle det inte vara fullt lika intressant och ”inne”. Och hur bra jag än tycker att ”Never gonna give you up”, ”I should be so lucky” och ”They say it´s gonna rain” är – fortfarande – så är det en brutal musikalisk tidsmarkör för en tid som flytt.

Merchant/Ivorys bästa filmer håller precis lika bra som S,A&W:s bästa låtar, jag menar, vem med ett hjärta i kroppen kan göra annat än älska Återstoden av dagen? Howard´s End, Ett rum med utsikt och Maurice är också filmer som överlevt tidens tand på ett fint sätt, kanske för att man kan kalla dom…tidlösa? Men idag ska vi alltså hoppa fram en bit i tiden, till 2003 och till filmen som i original heter Le Divorce och som är producerad av Ismail Merchant och regisserad av James Ivory. Det är dock en Merchant/Ivory-film som inte liknar någon annan av deras filmer (som jag sett) då det i mångt och mycket är en Woody Allen-film, fast utan en Woody-karaktär.

Isabel (Kate Hudson) har åkt till Paris för att besöka sin gravida syster Roxy (Naomi Watts). Roxy är gift med en fransman, Charles-Henri (Melvil Poupaud), som på sedvanligt fördomsfullt fransmannasätt även har en annan relation och han bestämmer sig för att lämna Roxy och dottern Gennie som snart ska bli storasyster för en ny kärlek. När Charles-Henri rymmer som en ryggradslös mes från det gemensamma hemmet kommer Isabel med taxin och dom möts för ett par sekunder.

Roxy tappar fotfästet samtidigt som Charles-Henri framställs som en man inte ens en desperat lergölspadda borde kunna falla för, Isabel klipper page (nähäää? When i Paris….) och blir älskarinna åt en gift äldre man samtidigt som hon ligger med en konstnär som ser ut som han gått sex mil i motvind med två kilo torrchampo i sitt mörka hår. Det röks Gauloise i skumpiga tågvagnar, det lunchas i överklassmiljöer och hux flux hamnar en värdefull tavla i centrum.

Det känns som att filmen genomgår en total genre-morfos under sina knappa två timmars speltid och visst hänger jag med men jag tycker inte om det. Så som filmen började, så trodde och hoppades jag att filmen skulle fortskrida. Django Reinhardt-gitarrer fast på franska, skämt om sparris, baguetter och annan fransk mat, två blonda skådespelare som jag vanligtvis tycker jättemycket om men som här fullständigt försvinner i totalt icke trovärdiga karikatyrkaraktärer.

Även om filmen har fjorton år på nacken så är James Ivory född 1928 och var kanske lite trött på arbetslivet redan 2003? Han har visserligen gjort två filmer till efter denna, Den ryska grevinnan (2005) och The city of your final destination (2009) och på något sadomasochistiskt sätt blir jag sugen på att se dom också. Kassa/konstiga/skumma filmer har ofta den impacten på mig. Eller så kan jag ju alltid se om Återstoden av dagen. En fullpoängare är en fullpoängare är en fullpoängare. Alltid!

Publicerat

KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE

2015 flög det in en liten smygarfilm under radarn, en film som hette Kingsman: The Secret Service. Den dök verkligen upp från ingenstans och rockade i alla fall min värld en hel del med sin fräscha input på hemliga agenter och modernt äventyr.

Det blev självklart en succé och som med alla andra kassakossor kan en lyckad film inte få vara ”bara” EN lyckad film utan självklart ska den transformeras till en franchise. För trots att uppföljaren Kingman: The Golden Circle inte verkar ha emottagits särskilt väl bland dom filmrecensenter jag följer så kan INGENTING stoppa mig från att betta en månadslön på att det kommer en trea runt 2019.

Nåja. Jag satte mig i alla fall i biofåtöljen med modesta förväntningar och – det kan inte sägas nog ofta – det är det BÄSTA med att gå på bio. Skit i sällskapet, snacksen, VIP-stolar och läsk, låga förväntningar är den allra bästa ledsagaren när man går på bio. Jag hade förväntat mig ett långtråkigt sömnpiller (filmen är trots allt två timmar och en kvart) men istället fick jag en over-the-top-film som nästan, men bara nästan, nådde upp till första filmens fröjd. Det är nåt speciellt ändå med filmmakare som vågar – och får – sätta sina egna gränser.

Här är Eggsy (Tarin Egerton) tillbaka och nu är han sambo med den svenska prinsessan aka analsexnjutaren Tilde (Hanna Ahlström). Det är dags att träffa dom blivande svärföräldrarna för första gången, alltså Kungen och Drottningen (Björn Granath RIP och Lena Endre). Samtidigt har världens knarkdrottning Poppy (Julianne Moore) förskansat sig i en specialbyggd 50-tals-stad i Kambodjas djungel där hon BÅDE har kokat ihop en dödsdrog OCH kidnappat Elton John för att ha honom som husmusikant.

Jag tror inte jag ska dra storyn så värst mycket mer i detalj, dels för att det är onödigt, dels för att det låter så lökigt i skrift och dels för att alla logiska luckor känns Marianergravendjupa om man analyserar för mycket, det är bättre att bara sätta sig i biomörkret, stänga av mobilen, koppla loss skallen från resten av kroppen och njuta av full fräs och hjärndött actionäventyr med kostymklädda män och Halle Berry i morgonrufsperuk.

Och…..en sak till! Kan man kombinera Jane Austen med zombies och cowboys med aliens så borde man kunna kombinera Kingsman 3 med Magic Mike. Eller hur?

Jag kör en microrecension av den här filmen i Snacka om film avsnitt 109. Inget nytt under solen där inte men det är ett rätt trivsamt avsnitt för övrigt. Lyssna här så får du se. Och höra.

Publicerat

BLADE RUNNER

Klarar du inte av att jag svär i kyrkan, sluta gärna läs nu. Är Blade Runner en av dina absoluta favoritfilmer och du vet med dig att du tar kritik mot filmen personligt, klicka vidare till en annan filmblogg. Vet du med dig att du blir arg när någon inte håller med dig, att du vill hämnas, jävlas, skriva elaka kommentarer och få mig att tro att mina åsikter på ett eller annat sätt är monumentalt felaktiga för att jag är obildad, smaklös, ful, idiot, tom mellan öronen, oempatisk eller helt enkelt bara en kvinna som inte fått tillräckligt mycket kuk – gör oss båda en tjänst och gör nåt bättre av din tid än att läsa denna recension.

Med dessa varningar utfärdade tänker jag börja min text med att skriva att Blade Runner anno 1982, i mina ögon, är en RIKTIG SKITFILM.

Sådär, nu är ribban lagd. Nu vet du var jag står. Och du ska veta att jag har försökt. Jag vet ju att det här är en film man som filmälskare ska gilla. Den är i topp på mångas bästa-film-genom-tiderna-lista, den har jättehögt betyg på IMDb, den har satt standarden för massor av science fiction-filmer genom åren och jag borde – BORDE – tycka om den. Jag menar färgerna, neonen, känslan, musiken, hallå MUSIKEN, 80-tals-blipp-blopp a la Vangelis, vad finns det att inte gilla? Egentligen?

Jag såg Blade Runner i slutet på 80-talet första gången och förstod inte riktigt storheten men tyckte filmen var okej. En trea. Typ. Kanske var det vad jag tyckte, kanske vågade jag inte säga annat, kanske hade jag en lite mildare syn på Harrison Ford som skådespelare då, kanske var jag mer betuttad i Rutger Hauer (vilket jag iofs fortfarande är) och kanske tyckte jag att Sean Young hade den coolaste luggen av dom alla, mycket ballare än min egen spretiga helikopterlugg.

Nu såhär 35 år senare är det dags för en uppföljare till denna klassiker. 6:e oktober är det dags för Blade Runner 2049 att gå upp på svenska biografer och då den är regisserad av en av mina absoluta favoritregissörer, Denis Villeneuve, så är det självklart att jag är lite pepp. Pepp nog att se om originalet för att vara så redo som jag kan vara för nästa del av historien, den som utspelar sig trettio år efter att Rick Deckard (Ford) kärade ner sig i Rackael (Young) och Roy Batty (Hauer) höll en episk monolog och grät i regnet.

Deckard ska jaga och döda replikanter, det hålls utfrågningar för att ta reda på vilka som är människor eller androider, det pratas och gnatas och tempot är så andefattigt långsamt att det kliar i kroppen. Ja det gör det. Det KLIAR banne mig. Och hur fina miljöer det än är så kan ingen få mig att tycka att effekterna åldrats varken snyggt eller med värdighet. Hade det här varit någon annan film än en nostalgitripp från 80-talet hade dom allra flesta kritiker skrattat ut den, det är vad jag tror.

Såg man filmen som 10-11-åring på bio så är det solklart att man älskar filmen fortfarande. Jag har också såna filmer, filmer som har en speciell plats i hjärtat dit objektivitet aldrig når (*host* Cobra *host* Rocky IV) och det är så det ska vara, filmer kan få vara som kärlekar som aldrig rostar men filmer kan också få ses som exakt det man i stunden känner. Att en skitfilm är en skitfilm är en skitfilm. Så kände jag när jag såg Blade Runner. Ändå ger jag den inte en etta. Knasigt va?

Nej det är faktiskt inte så knasigt. Jag tycker nämligen så pass mycket om filmens sista kvart att det är den känslan jag tar med mig när filmen är slut. Från Roys FANTASTISKA monolog till det öppna slutet i Director´s cut-versionen till det kanske skönare slutet i dom andra två versionerna till vetskapen om att jag får se Ryan Gosling i uppföljaren genom en kameralins som Roger Deakins har kontroll över OCH höra musiken som är specialkomponerad av Benjamin Wallfisch, den enastående islänningen Jóhann Jóhannsson OCH storfavvot Hans Zimmer.

Så jag ÄR pepp på Blade Runner 2049 även om Blade Runner 1982 var en ännu större besvikelse än jag på förhand hade trott.

Sa jag att det var en SKITFILM?

I avsnitt 109 av Snacka om film blir det ett regelrätt battle om Blade Runner. Hur skulle det kunna bli annat när det är Steffos absoluta favorit och jag kallar den….skitfilm? Lyssna här.

Här är fler recensioner av denna gamla klassiska film:
Steffo
Jojjenito
Henke
Christian
Sofia

Publicerat

Fredagsfemman #296

5. The Leftovers!

Efter att så sakta ha börjat tagit mig in i TV-serien The Leftovers inser jag att det är en serie jag definitivt kan komma att fastna för. Jag känner mig både rädd och förväntansfull inför detta. Tre säsonger. Massor med timmar. Men en hittills osedvanligt MAGISK Justin Theroux i huvudrollen. Det här är första gången jag ser något som helst speciellt i den karln men OJ, han är helt sjuuuukt bra här!

.

.

.

4. Monsters of film!

Här är festivalen som började i onsdags, håller på till på söndag och där vissa av filmerna kan ses på SF Anytime! Läs mer om festivalen här och här (eller här) kan du se filmerna som finns som VOD. Det finns bland annat en film som heter Serpent. Den handlar om en svart mamba. Och två personer. I ett tält. Jag dör nästan bara jag skriver det här. Men passa på att se 47 meters down om du har möjlighet att gå på någon av visningarna ikväll. Den visas kl 20 och 23.45 på Zita. Ett MÅSTE för alla som gillar hajskräckisar!

.

.

.

3. Denis Villeneuve

Säga vad man vill om vad som helst men det här är en snubbe som har hittat helt rätt i livet. Fy fan var najs det är, det är i det närmaste LYCKA jag känner när människor jobbar med det som dom är mest lämpade för att göra. Och Denis Villeneuve bör inte köra buss eller operera lårbenshalsar eller mata knubbsälar. Han bör göra film. För alltid. (Och detta säger jag MED EMFAS trots att jag ska se Blade Runner 2049 först imorgon). Ett extra tips! Prisoners finns på Netflix nu! Se! Se! Se!

.

.

.

2. Filmspanarträff

Hej filmspanare! Imorgon ses vi för att gemensamt se en av årets största och mest omtalade filmer. Det ska bli spännande. Och kul. Och intressant. Och långt. Och riktigt riktigt mysigt!

.

.

.

1. GUD HÖR BÖN TILL SLUT (om nu Gud kan likställas med SF)

Jag har tjatat och gnällt och tjurat och surat och mejlat och kommenterat och skrivit spaltmeter om det ABSURDA i att SF inte fixar till sin sajt så man kan betala sin biobiljett med sina egenhändigt intjänade bioklubbspoäng. Men nu….nu….NU kan man göra det! Hörde du? NU KAN MAN BETALA MED SINA POÄNG! Tack SF för att ni äntligen tagit ert förnuft till fånga och lyssnat på era kunder. Bättre sent än aldrig.

 

 

Publicerat

SNACKA OM FILM #109 – ”Jag tycker du är lite grinig nu.”

1982 gjorde Ridley Scott en liten anspråkslös film som hette Blade Runner. Hört talas om den? Jaha, nähä, inte det. Eller jo, det är klart du har. Blade Runner är Steffos absoluta favoritfilm alla kategorier någonsin stjärnstopp och NU har jag sett om den. Det gick inge bra. Eller jo, det gick bra i så mån att veckans avsnitt kommer innefatta ett BATTLE om just denna film.

Förutom detta så listar vi filmer vi stängt av, jag har varit på bio och sett nya Kingsman-filmen, Steffo har sett Guy Ritchies version av King Arthur och vi har gemensamt beskådat det underhållande bilåkarspektaklet Baby Driver.

Dessutom, fånar som spånar tar oss till en regissör som var väldigt viktig då när det begav sig men nu är han mest….trött.

Avsnitt 109 är alltså ett helt vanligt sådant men ändå lite annorlunda. Jag är liksom helgrinig. Ja ja. Nån ska vara det också.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

FILMÅRET 1971

Årets absolut mest iögonenfallande filmtitel måste i alla fall vara den svenska översättningen av  Roger Vadims Pretty maids all in a row som på svenska fick den RUNGANDE titeln: Ta mej igen…´Taiger´ Jag har dock inte sett den så tyvärr kan jag inte stoltsera med den på listan. För övrigt kan jag inte stoltsera med att ha sett överhövdan många filmer alls från året så min lista är verkligen en brokig samling av gamla minnen och några filmer sedda på senare tid. Alltså, ta listan med en nypa salt.

 

10. Klute – En smart snut
(Klute, Regi: Alan J Pakula)

Nja. Kanske ingen superhöjdare men en sevärd bagatell med Donald Sutherland och en alltid lika förtjusande och begåvade Jane Fonda. Hon är alltid bra. Alltid.

.

.

9. Den sista föreställningen
(The last picture show, Regi: Peter Bogdanovich)

Dom var unga då. Inte så konstigt, 1971 var ju länge sedan. Men Cybill Separd och Jeff Bridges var otroligt fina 1971.

.

.

8. Äppelkriget
(Regi: Tage Danielsson)

Jag minns i princip ingenting av filmen annat än att jag tyckte om den när jag såg den, men det var länge sedan. Jag tjongar upp den på listan ändå, mitt minne får bära eller brista.

.

.

7. Trafic
(Regi: Jacques Tati)

Tati var en härlig gubbe. Va? Jag tycker många av hans filmer är otroligt mysiga, dom får mig att förpassa hjärnan till en annan dimension, en annan tid och en annan….puls. Tempot går ner och semestermyset slår till. Otippat va? Jag är en Tati-tjej.

.

.

6. Söndag, satans söndag
(Sunday Bloody Sunday, Regi: John Schlesinger)

Även på plats 6 kommer en film jag bara sett en gång och för väldigt länge sedan. Å andra sidan, om filmen och minnet fortfarande sitter kvar så pass så förtjänar den en plats på listan till motsatsen bevisats. Och DET kan dröja.

.

.

5. Mitt namn är Shaft
(Shaft, Regi: Gordon Parks)

Richard Roundtree var en härlig snubbe. Hans version av filmfiguren Shaft klår Samuel L Jacksons alla dagar i veckan.

.

.

4. Utvandrarna
(Regi: Jan Troell)

Utvandrarna är en film som tillhör en filmgenre som jag personligen inte gärna ser om. Det räcker mer än väl med en tittning. All denna misär. Den gör ont. Samtidigt är det ibland nödvändigt att se filmer som denna, att påminnas om historien, att blicka bakåt och försöka förstå. Det gäller inte bara just denna historia utan alla filmer man kan lära sig nåt om samtiden genom att se.

.

.

3. Harold & Maude
(Regi: Hal Ashby)

Harold är en ung man, eller pojke, det är svårt att åldersbestämma honom då han ibland ser ut som 15 men kör bil och är giftasmogen. Han bor hemma i det stora fina huset och har som hobby att iscensätta självmord. Det är en hobby han lyckas göra både noggrannt och verklighetstroget och en blind kan se att han gör det för att få uppmärksamhet från sin överklassiga och distanserade mamma. Det han även gör när han har en ledig stund över är att gå på begravningar, något som även den gamla damen Maude tycker är kul. Det här är en film som INGEN annan. Antingen klickar den eller så gör den inte.

.

.

2. A Clockwork Orange
(Regi: Stanley Kubrick)

Att se A clockwork orange är som ett mentalt heltidsarbete. Det snurrar i huvudet konstant. Måste jag läsa boken för att förstå filmen till fullo? Skulle det ens hjälpa? Att det är en FILMKLASSIKER av stora mått kanske även belackarna kan skriva under på?

.

.

1. Straw Dogs
(Regi: Sam Peckinpah)

Det känns fint att på listans förstaplats kunna drämma till med en film som är RIKTIGT TOKBRA och den är jättebra även i nutid. Det var nämligen inte så många år sedan jag såg den. Fem för att vara exakt. Jag tycker historien är bra, den är viktig och skrämmande. Inskränkta människor kan göra så jävla mycket skada och även om Straw Dogs drar det hela till sin spets (hey, det är film!) så skulle stora delar av filmen kunna vara verklighet för många människor världen över. Dessutom är historien tidlös. Dustin Hoffman briljerar och jag säger Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

.

Det finns fler hugade filmbloggare som listar sina favoritfilmer från 1971 just idag.
Här kommer länkarna till dessa härliga bloggar:
Fripps Filmrevyer
Movies-Noir
Filmmedia
Filmitch
Flmr

Publicerat

ESCAPE ROOM

På förra årets konferens tog jag med mitt färgbutiksgäng till ett ställe i Stockholm som heter Roomescape. Ett perfekt sätt att utveckla samarbetsförmåga och laganda tänkte jag och bokade rummen Bunkern och Zombie Lab. Min förhoppning om aktiviteten stämde, det VAR ett bra sätt att fördjupa teamwork på. Det var också jättesvårt, spännande och extremt stressande. Och läbbigt. Jag som var i zombielaboratoriet tyckte verkligen det. Riktigt verklighetstroget med skärmar där man såg zombies som försökte ta sig in och vi hade en timme på oss att tänka ut VAD vi letade efter, varför och hur. Det enda vi visste var att OM vi lyckades skulle zombisarna inte kunna ta sig in i rummet.

I den här filmen är det entreprenören Brice (Skeet Ulrich) som äger ett Escape Room-ställe och som i sin iver att ”pimpa” ett av rummen kommer över en trälåda i en second hand-butik. Nu är det inte vilken låda som helst, det är en demooooooooon i lådan och om detta är affärsinnehaverskan (WTF! Sean Young!) väl medveten. Hon tror så stenhårt på detta att lådan inte är till salut. Brice skiter dock i vilket och snor lådan (okej, han lämnar en liten bunt pengar efter sig men det är ändå stöld….är det inte?).

Samtidigt har fyra ungdomar bokat in sig för ett besök på Escape Room. Dom vill göra något speciellt tillsammans och speciellt it will be. Ett rum fullt av ledtrådar och 55 minuter på sig att lösa gåtan. Varenda sekund räknas. Inga mobiler är tillåtna, det är ljudisolerat och precis som för vårat gäng i Zombielabbet så tar det ett litet tag innan dom acklimatiserar sig till uppgiften. Men sen så…

Det här var riktigt riktigt dåligt. Hade jag haft ett överskott av ruttna tomater och en iver att tokstäda hade jag kastat dessa på TV:n och buat högt, sådär som engelsmän med peruk gör åt varandra i parlamentet. Det finns ingenting med den här filmen som gör den sevärd, ingenting mer än dom sekunder Sean Young är i bild och då får man dödångest för man fattar att om HON är sådär gammal så är JAG rätt till åren kommen själv. Mitt tips blir istället att prova grejen på riktigt istället. Det finns på många ställen och kostar inte skjortan.

 

Publicerat

ABOUT RAY

Ray (Elle Fanning) föddes som Ramona och är uppväxt med sin ensamstående mamma (Naomi Watts), mormor (Susan Sarandon) och mormorns fru (Linda Emond). En bra uppväxt även om Ramona bara ville ha en familj som alla andras. Något ”vanligt”.

Men familjesituationen blev ungefär lika vanlig som hennes eget liv. Hon kände jättetidigt att hon var en pojke i en flickas kropp och nu när hon är 16 vill hon börja förvandlas till man på riktigt. För att få göra det behöver hon målsmans godkännande. Båda målsmännen. Hennes pappa behöver alltså få reda på detta och ge sitt medgivande, pappan som inte funnits i Rays liv alls.

Det finns mycket – på pappret – med den här filmen som känns intressant men efter att ha sett den känns det som ALLT slarvades bort. Elle Fanning gör sitt bästa för att bete sig som en dude och det går väl…sådär. Susan Sarandon känns också tveksam i sin roll, nåt jag sällan brukar känna. Naomi Watts gör även hon säkerligen sitt bästa men det är en del manusmässiga fadäser hon tvingas igenom då detta drama gränsar till fars och för mig funkar det inte alls.

Mer än en tvåa i betyg kan det inte bli för detta super-pk-familjedrama som från början hette Three Generations. En visserligen sann titel men ack så missvisande. About Ray är precis vad filmen är, den handlar bara om Ray.