Månad: december 2017

Publicerat

Fredagsfemman #306 – Julklappstips för filmälskare

5. Presentkort på Stockholms nya snackisbiograf!

Bio Capitol på Sankt Eriksgatan 82 i Stockholm är så gott som färdigbyggd och nu är hemsidan igång för fullt. Som julklappstips kan man bland annat köpa ett medlemskort som även är laddat med fyra biobiljetter till valfria filmer i valfri salong i valfri fåtölj. Fi tusan vad härligt det är med oberoende biografer drivna av filmälskare som verkligen våga satsa på det dom tror på!

.

.

.

4. Är du duktig på att baka? Ge bort filmiska cupcakes!

Minioner, Mike Wazowski, Pinhead, popcorn, filmbolagsloggor, Pennywise, Bilar, BB8, Kung Fu Panda. Att bildgoogla ”movie themed cupcakes” öppnar en hel ny fikabrödsvärld (kolla här får du se) och kreativiteten rinner till oavsett om man vill eller inte. Det finns inte en enda filmnörd som inte skulle bli rörd till tårar av att få en liten kartong med cupcakes föreställande ens favoritfilm.

.

.

.

3. Dricka kaffe ihop med din favoritpodcast?

Jag har (ju) en filmpodcast ihop med Flmr-Steffo. Jag har också en faiblesse för att göra prylar av sånt jag gillar. Som våra loggor. Och sen gillar jag kaffe. Och muggar kan man använda till så mycket. Mjölk. Pennor. Skumtomtar. Tops. Varm choklad. Ett bra sällskap helt enkelt. På Snacka om films merchandise-webshop kan man köpa en mugg eller två till nån som lyssnar på podden och envisas med att dricka dryck i näverkåsor. Eller ur händerna. Eller direkt ur kranen.

.

.

.

2. Upplevelser

Överlag gillar jag julklappar som inte är fysiska ting. Jag gillar att få vara med om saker, upplevelser, sånt som blir ett minne i hjärtat och hjärnan och kanske inte ”bara” stannar som något att damma av i bokhyllan. Jag vet inte om det är signifikant för filmnördar i allmänhet men jag tror kanske inte det. Många kanske uppskattar en fräsig steelbox mer än en konsert, en resa eller något annat MEN om konserten eller resan innefattar något av filmisk karaktär kanske det är mer uppskattat? En helgtur till Nybro till exempel? Varför Nybro?? kanske du undrar. Jo, där finns ett James Bond museum. Klicka här för att komma till världens fulaste hemsida men kanske också början på vad som kan vara en roadtrip man sällan glömmer. Ett tips bara. Det finns fler. Googla vetja.

.

.

.

1. Filmposters gjorda av riktiga fans!

Sajten etsy.com är överlag den kanske bästa och roligaste shoppningsajten på hela internetz och den gör en inte ett dugg besviken om (eller när) man letar julklappen till filmnördar. Här kan du hitta posters från diverse filmer och TV-serier och hittar du inget just där är det bara att klicka vidare på sajten för det är banne mig OMÖJLIGT att ge sig in i etsy-världen utan att handla något.

Publicerat

STAR WARS – THE LAST JEDI (IMAX 3D)

Jag skulle utan att tveka byta ut min originalaffisch på Star Wars  från 1977 som hänger på sovrumsväggen till den här versionen av Star Wars: The Last Jedi. Det här måste vara årtiondets snyggaste filmaffisch! Jag får hjärtklappning. Den röda färgen. Dom rundade kanterna. Rey. Mark Hamills blick. Det är perfektion tamejfan!

Tyvärr, ja jag använder mig av ordet tyvärr redan nu, det enda som är perfektion med den här filmen är just postern. Det mesta annat är mig väldigt likgiltigt. Konstigt likgiltigt. Irriterande likgiltigt. Jag menar, Star Wars-världen ligger mig varmt om hjärtat och jag såg fram emot filmen men var inte överdrivet pepp, inte sådär så att förväntningarna låg som en spikmatta mellan mig och upplevelsen. Jag satt där på IMAX-salongen i Solna exakt på min uträknade favoritplats, den som minimerar ögonstrul när man tvingas se film i bajs-3D. Jag hade kaffe med mig och kroppen var på helpaus då mobilen låg och vilade i en vaktad påse utanför entrén. Det fanns ingenting runtomkring som störde. Ingenting att skylla på. Jag kan bara säga att regissören och manusförfattaren Rian Johnson inte är en snubbe i min bok. Inte alls faktiskt. Och detta varken före eller efter The Last Jedi.

Filmen tar vid där Star Wars: The Force Awakens slutade, där Rey (Daisy Ridley) kommit till den där gröna ön där Luke Skywalker (Mark Hamill) befinner sig. Och sen är det det gamla vanliga med motståndsrörelser och farkoster och rymdkrig och sprängningar och ord man inte förstår och platser man inte sett förut och lasersvärd, CGI-gubbar, elakingar och snällisar och allt däremellan. Och den unga svarta killen och den unga vita tjejen och den stora håriga killen och han den långa med stora näsan och hon den jättelånga stormtroopern och den rödhåriga irländaren har nu fått en ny kompis i en manga-kindad asiatisk flicka och en stammande puertorican. Det är ju fint. PK-rätt och riktigt. Flera av dessa unga skådespelare gör sitt jobb mycket bra och en av dessa är inte Domhnall Gleeson.

Sen är det Laura Dern med världens längsta hals som i flera scener får mig att vilja sitta bredvid den blå anden från Aladdin bara för att kunna gnugga på den där flaskan eller vad det nu var och önska mig en skämskudde gjord av mörkläggningstyg. Den känslan kommer till mig lite då och nu faktiskt och det med fler skådisar i bild än Dern. Till och med Mark Hamill lyckas med den bedriften i en scen då han med uppspärrande ögon ser mer ut att passa i en SNL-sketch än någonting annat. Rian Johnson och personregi alltså. Ingen match made in heaven direkt.

Överhuvudtaget känns filmen i långa stunder tråkig för att sedan blixtra till här och där och bli om inte bra så väl en fröjd för ögat. Slutklämmen på den röda saltytan till exempel. Kanonfint. Men för övrigt, är det ett mastodontavsnitt av Planet Earth (Planet Space?) jag kollar på? Så SJUKT mycket djur överallt. Allt från ekorrar med samma gulliga uppsyn som Mästerkatten i stövlar när han vill ”nåt” från white-walkers-rävar till nåt konstigt med fyra bröst och grön mjölk och det är ett helt GÄNG med fler djuriska varelser och jag kan inte låta bli att fundera på hur alla högljudda Jar-Jar Binks-haters tar detta. Funkar det? Är dessa gulliga gimmick-figurer okej? Blir det för mycket? Ja, jag tycker nog det. Det blir för mycket av både djuren och den underliga humorn som sipprar in här och där. Rian Johnson och humor alltså. Inga BFF´s direkt.

Det var länge sedan två timmar och trettiotvå minuter kändes längre än nu. Det var i april 2016 närmare bestämt och då hette filmen Batman v Superman: Dawn of justice. Betygsmässigt hamnar båda dessa filmer på samma betyg pga just tråkig, oengagerad och för lång. Det här med tajt klippning och kill your darlings är inte så dumt faktiskt. Hör du det Rian Johnson?

Jag, Steffo och vår gäst Frippe pratar mer om den här filmen i avsnitt 119 av filmpodcasten Snacka om film. Här kan du lyssna.

Publicerat

SNACKA OM FILM #119 – ”Äcklig gubbe!”

Det här är ingen vanlig vecka i gamla Svedala och det beror inte på att det är veckan före jul och att lucia precis är avklarad, nejdå. Det här är ju veckan då nästa del i Star Wars-sagan (den åttonde) rumlar in över biosalongerna och SJÄLVKLART har vi sett den och lika SJÄLVKLART kommer vi prata om den i podden. Detta tillsammans med en GÄST.

Resten av podden tar vi oss igenom själva Steffo och jag och detta ända från listan på svenska höjdarfilmer gjorda efter 1975, Tulpanfeber med Alicia Vikander och ”julfilmen” El Camino Christmas direkt från Netflix. Så det blir ett spretigt avsnitt med både högt och lågt, jättesvenskt och vrålamerikanskt.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

YOU´RE NOT YOU

Hilary Swank är en skådis som inte alltför sällan väljer (eller får) rätt svåra roller och annorlunda roller. Här spelar hon en kvinna, Kate, som får ALS.

Kate är klassisk konsertpianist och gift med hunken Evan (Josh Duhamel). När filmen börjar firar dom hennes 35-årsdag och hans förhoppning är att hon ska vara lika läcker i hans ögon när hon fyller 70. Hon lovar honom att hon kommer vara det men när filmen direkt hoppar 1,5 år framåt i tiden förstår man att så inte är fallet. Kate har redan då börjat bli rejält sjuk och rätt snart behöver hon en personlig assistent. Kate och Evan anställer Bec (Emmy Rossum).

Det här är egentligen exakt samma film som Livet efter dig, minus romantiken. En hemtjänsttjej med skinn på näsan och ett jäkla driv som gör livet lättare för den rullstolsburne kvinnan som förtvinar där hon sitter.

Som vanligt när jag ser denna typ av sjukdomsfilm sitter jag i soffan och mår dåligt. Jag blir så himla rädd att själv hamna i den situationen och jag blir så rädd att jag har svårt att se filmen som ”bara en film”. Det här är trots allt verklighet för väldigt många människor. FÖR många människor. Skådespelarmässigt klarar sig alla och dom får godkänt betyg men det finns många filmer i den här genren som berör mig mycket mer än You´re not you gjord. Däremot inte sagt att det är en jättedålig film, det tycker jag inte det är. Sevärd men beige, kanske.

Den här filmen finns att se på Netflix och jag såg den efter att ha fått ett tips från Moya. Klicka här för att se listan på filmtips jag fått från henne och skrivit om.

Publicerat

ANNABELLE: CREATION

Svenske regissören David F. Sandberg gjorde den finfina skräckisen Lights out förra året och nu har Hollywood gett honom förnyat förtroende med prequelen till Annabelle från 2015. Mitt hat mot porslinsdockor kände inga gränser redan innan denna film och jag kan inte säga att jag blivit mer tålmodig efteråt. Vad är det för jävla påhitt egentligen? Porslinsdockor? Bääääähh! Fi fan. Grisäckligt.

Om det är någonting David F. Sandberg är bra på så är det att använda sig av inte bara musik för att få oss som tittar i rätt stämning utan även ljud. Andra ljud. Alla ljud. Kontrasten mellan oljud och tystnad till exempel. Otroligt smart gjort och det är dessa fingerfärdigheter som gör att den här filmen helt klart blir sevärd trots ett manus som kanske inte förtjänar en Oscarsnominering direkt.

Skådisarna sköter sig, effekterna är bra och trots att jump scares känns himla mycket 2015 så funkar dom även här. Jag höll på att skita ner mig rejält ett par gånger och mer än så kan man inte begära av en skräckfilm.

I årets Halloweenavsnitt i podcasten Snacka om film pratar jag och Steffo en hel del om just denna film. Sugen på att lyssna? Klicka här.

Publicerat

BABY DRIVER

Edgar Wright är en regissör att lita på. Även om många av hans filmer börjar i hundra knyck och det-här-blir-en-fullpoängare-känsla så är det väldigt ofta andra halvan saggar betänkligt och jag hamnar på en 2,5-3 till slut ändå. Men, det är ändå SEVÄRDA filmer. Scott Pilgrim, The World´s End, Hot Fuzz, Shaun of the dead, klart det är filmer man bör ha sett, inget snack om saken, ojämna eller inte.

Att Baby Driver på pappret känns som en film i min smak är solklart. Efter första kvarten är jag i himmelriket. Kreativt, kul, coolt, massor med musik, fullt ös medvetslös. Jag borde ha fattat redan då att det var början på slutet men jag ville så gärna att det skulle hålla in i mål. Tyvärr gjorde det inte det. Det höll knappt alls.

Vissa scener är jättecoola men det är så långt emellan dom att filmen inte kan bli godkänd trots allt. Att Jon Hamm ser ut som sångaren i Rammstein är ett jätteplus i min bok men inte heller det hjälper upp betyget. Tjatigt och enahanda, så känns det. Inte alls lika fluffigt, fartigt och färgglatt som trailern utlovade.

Årets besvikelse såhär långt, i alla fall för mig.

 

Publicerat

THE BOAT THAT ROCKED

Jag blir så brutalt uttråkad av filmer av detta slag. Det känns som vi gått igenom decennium efter decennium av filmer om gubbs, med gubbs, av gubbs, där män orerar, män sexualiserar, män regerar, män klappar sig för bröstet, män håller varandra om ryggen, män gör vad dom vill, män super, män gubbar sig, men bevisar sin potens, män gottar sig, män goffar sig, män förhäver sig, män förhöjer sig själva, män förminskar andra och framförallt, när en över två timmar lång film i princip BARA handlar om dessa män (ett rejält antal dessutom) då blir jag riktigt blasé.

Kvinnorollerna är horan, den galna wannaben, den lesbiska och den söta systerdottern som förväntas ligga med den unga tajta killen men hamnar istället i säng med den gamla tjocka håriga bara den unga tajta tittar bort ett par sekunder. Kåta kvinnor har ingen urskiljningsförmåga. Dom tar allt dom får, hej hopp bara. Så är dom. Kvinnsen.

Richard Curtis har skrivit och regisserat denna film om ett gäng manliga discjockeys och radiopratare som sänder piratradio från en båt ute på Nordsjön nånstans i slutet på 60-talet/början på 70? Det här är alltså mannen bakom Love Actually och Notting Hill. Han skojar man inte bort i en handvändning, i alla fall inte INNAN denna film är sedd. Och nu är den det så nu lägger jag Richard Curtis i en liten hatt, viftar med en blyertspenna och vips har jag skaffat mig en dvärgkanin.

Skådespelare som Bill Nighy, Nick Frost, Rhys Ifans, Kenneth Branagh, Tom Sturridge, Rhys Darby, Chris O´Dowd och Tom Brooke gör inte någon glad här, JAGMENARHERREGUD INTE ENS PHILIP SEYMOUR HOFFMAN KAN FÅ FASON PÅ DEN HÄR SKUTAN även om han inte gör mig besviken skådspelarmässigt. Filmen är bara så ruggigt mossig att jag har svårt att se den för ”vad den är”. För vad är den? Den är….absolut ingenting i mina ögon, inte mer än ett steg närmare slutet på mina PSH-filmer.

Uäääääh.

 

Publicerat

SOLSIDAN

När den populära TV-serien Solsidan blir film är det SJÄLVKLART att jag vill se den. Inte för att jag är något hardcorefan av serien MEN har jag lidit mig igenom Svensson, Svensson-filmen (pga gillade serien på 90-talet. Oklart varför dock) samt Reine och Mimmi i fjällen (pga gillade Tre Kronor, för övrigt detsamma som i förra parentesen) så känns det som att Solsidan har alla förutsättningar att lyckas betydligt bättre som film.

Och ja, det är helt sant. Solsidan ÄR en lyckad långfilm så tillvida att den går att se även om man inte har tok-koll på alla karaktärer och den har en egen berättelse som räcker för en hel långfilm. En välskriven sådan dessutom. Lägger man till riktigt bra skådespelarprestationer (där Felix Herngren sticker ut ordentligt och imponerar stort) så får man en svensk familjekomedi som verkligen gör skäl för namnet.

Filmen börjar med att Alex (Herngren) och Anna (Mia Skäringer) droppar chockbeskedet att dom ska skiljas för Fredde (Johan Rheborg) och Mickan (Josephine Bornebusch) på självaste julafton och därifrån skjuts pilar åt olika håll. Alex ensamhet i den sunkiga ungkarlslyan, Annas nyförälskelse med den vivida David (Henrik Schyffert), Ove Sundberg (Henrik Dorsin) som är rädd att bli lämnad av frun (Malin Cederblad) pga dåliga spermier, Fredde och Mickans unga son som påvisar personlighetsdrag av socialistisk karaktär och farfar Mauritz (Sven Wollter) som Fredde misstänker är den skyldige till detta.

Det blir en resa genom det många av oss skulle kalla vardagen men självklart är det twistat en aning. Ibland fnissar jag av igenkänning, ibland vrider jag mig i biofåtöljen av att vissa saker kommer för nära och när Ove är i bild vill jag bara gömma mig bakom en såndär hård sittkudde för barn. Många i salongen tänker dock tvärtom och skratten både mullrar och rullar när Ove dominerar i sina pinsamma scener. Lyckat, såklart. Att JAG inte tokskrattar betyder ingenting i sammanhanget. Jag FATTAR grejen, jag tycker bara att det är MER skämmigt än hysteriskt kul.

Summa summarum delar jag ut en mycket stark trea till Solsidan och jag undrar samtidigt: varför fick den inte juldagspremiär? Det här är verkligen en film för ALLA och den är det på ett BRA sätt. Hur ofta händer det?

 

Publicerat

Fredagsfemman #305

5. Var inte rädda!

Det pratas om Henrik Schyffert överallt. Han syns överallt. Hans kreativa hjärna är inblandad i massor som har med humor att göra i Sverige och nu har han även en rätt stor roll i Solsidan-filmen. Det kan vara lätt att tänka att han bara är en överskattad och övervintrad 90-talistikon med PK-stämpel rätt över pannan MEN det är att göra det enkelt för sig. Efter att ha sett hans show Var inte rädda (för andra gången) är det inte svårt att inse VARFÖR Henrik Schyffert har den plattformen han har i svensk underhållning. Han är helt enkelt KNIVSKARP i sitt sätt att framföra stand-up och likt vilken rockstjärna som helst har han publiken i sin hand från första minuten till sista. Föreställningen är smart på SÅ många sätt och jag kan inte göra annat än att ge den fem salta skrattårar av fem.

.

.

.

4. Idolfinal och På spåret-start

Ikväll krockar det bigtajm på gammel-TV:n för när klockan slår 20 startar Idolfinalen i Globen och På spåret-tåget drar igång från Göteborg. Hanna och Chris ska tävla om vem som slipper vinna (ja, med facit i hand är det betydligt bättre för karriären att hamna tvåa än etta) och Kristian och Fredrik drar torra intelligenta skämt längs tågrälsen. Men helt ärligt, vi kommer att få se mycket av både Hanna Ferm och Chris Kläfford i musiksverige framöver oavsett hur det går ikväll.

.

.

.

3. Spela Shoreline!

Hitlåtens historia är ett program på SVT som jag tycker jättemycket om. Sjukt välproducerat och intressant nästintill oavsett vilken låt dom sätter tänderna i MEN det senaste avsnittet kanske är det bästa av dom alla. Broder Daniels Shoreline. Herregud, vilken låt och vilken historia! Klicka här för att komma direkt till programmet. Sätt dig sedan ner och njut. Och förundras.

.

.

.

2. Gwendoline Christie!

Efter att ha sett klart andra säsongen av Top of the lake, den som fått tilläggstiteln China girl, kan jag inte göra annat än att applådera Jane Campion som skapat serien, Elisabeth Moss som har huvudrollen, Nicole Kidman som ror hem stans största extra-garnityr OCH Gwendoline Christie som är så JÄVLA bra i allt hon gör! Brienne i Game of Thrones, Captain Phasma i Star Wars och nu Miranda i Top of the lake. Jag vill se henne i mer, jag vill se henne i helt vanliga roller. Hon är så lång och så cool och så väldigt bra på sitt jobb. Det är en ynnest att se henne agera, YNNEST sa jag!

.

.

.

1. Satans Demokrati!

Ikväll är det dags för några av mina arbetskamrater att gå på Satans Död, imorgon är det min tur och jag är SÅÅÅÅ pepp. Satans Död alltså, den sista delen i Satans trilogi som började med Satans Demokrati 2015, fortsatte 2016 med Satans Delirium och avslutas i år med den allra sista ”föreställningen” på nyårsafton. Sen är det slut. För evigt. Vad Satans Demokrati är är jättesvårt att förklara (här kan du läsa mer) men av det jag har fått se på förhand är det ett experiment av sällan skådat – och lyckat – slag. 3500 kvadratmeter som utforskas av publiken genom att man tar sig igenom olika rum som konstnärer skapat och därigenom får alla besökare sin helt egna upplevelse. En fördjupning in i ett samhälle som speglar vår historia, nutid och framtid och det på ett – i mina ögon – helt magiskt sätt då alla hundratals inblandade kreativa människor har fått utrymme att tänka utanför alla lådor som kan tänkas existera. OCH dom har använt färg sponsrad av en färgbutik som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det är kanske det allra bästa med att vara egen företagare. Man kan sponsra bra saker man tror på. Och jag tror på Satans Demokrati! Att få se allt live imorgon ska bli a dream come true.

 

 

 

 

 

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #118 – ”Det machiavelliska monstret”

Döden, döden, döden. Avsnitt 118 präglas av död, svårmod, psykisk ohälsa och ledsamheter men däremellan försöker vi få in lite solglimtar i form av Solsidan-filmen och annat mys. Vi har gemensamt sett den nya dokumentären Jim & Andy som finns att se på Netflix och Steffo har klickat sig in på Viaplay och sett Hunt for the wilderpeople. Sen blir det hårdrock, gangsterfilm, knarkare och pepp för både Star Wars och jul. Hurra!

 

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

THE BABYSITTER

80-talet är inte enbart på tapeten när det gäller kids-i-Gooniesinspirerade-grupper-med-ET-cyklar-som-löser-spännande-problem (som i Det och Stranger Things). Under 80-talet var skräckkomedier riktigt stort och det känns nästan FÖR självklart att filmbranschen ska köra vidare på den grejen just precis nu.

Skräckkomedier med lökig grundstory, nån nördig ung snubbe, nån lättklädd blondin och en jävla massa blod och klafs, när man ser The Babysitter känns det inte som om någonting hänt på trettio år. Tiden har stått stilla, på gott och ont.

Jag tycker inte det är dåligt men jag tycker inte heller att det är bra. Effekterna ÄR toppen men jag känner mig trött filmen igenom. Den känns så omodern i bemärkelsen ofräsch. Samtidigt snygg och ett hjärndött skönt tidsfördriv.

Jag är skeptisk helt enkelt.

Nyfiken på filmen? Den finns att se på Netflix.

 

 

Publicerat

CARRIE PILBY

Carrie är 19 men beter sig som 27 eller 12. Hennes åldersmässigt ojämna personlighet är dock fullt förståelig eftersom hon hoppat över fyra klasser i skolan, för ett år sedan tog examen från Harvard, bor ensam pga pappans flytt till London, mamman dog när hon var 12 och hon är en extremt osäker ung vuxen med egentligen noll koll på det mesta utom det man kan läsa sig till i böcker.

Pappan (Gabriel Byrne) är orolig för sin dotter men har ändå svårt att ta sig från London till New York (av en anledning som sedan droppas i filmen) och han har inte bara ordnat en jättefin lägenhet till henne (givetvis med öppen spis och allt), han har även sett till att hon går till en terapeut (Nathan Lane) samt får jobb som korrekturläsare av domar på ett advokatkontor.

Terapeuten försöker få henne på fötter på alla sätt som går men kläcker till slut idén med en bucket list och den funkar. Carrie går med på att beta av den och försöker göra allt som står på bästa sätt. Skaffa ett husdjur. Gå på en dejt. Läsa om din favoritbok.

Carrie spelas av Bel Powley, tjejen från The diary of a teenage girl och jag tycker hon spelar sin roll mycket bra. Att hon pendlar mellan att vara en jobbig jävel och en smart ung kvinna kan kännas lite schizat men det är ju precis det hon är och ska vara. Männen i filmen är antingen äldre och trygga eller yngre, ganska snygga och stöpta antingen i hipstermallen eller smartisfacket. Den unga Professor Harrison till exempel (spelas av Colin O´Donoghue) har mjuk rundhalsad kashmirtröja och Måns Zelmerlöw-kroppsspråk och det finns antagligen ingen intelligent hormonstinn 19-årig tjej i världen som kan värja sig mot någon som honom. Perfekt skriven rollfigur alltså.

Det här är en film som med sina 98 minuter rinner iväg i ett skönt tempo. Att filmen utspelar sig i ett höstmysigt New York gör inte saken sämre direkt. Jag längtar tillbaka dit, jag längtar efter stickad halsduk, sparka löv i Central Park och dricka varm dryck i fluffig soffa med tvåhandsfattning, uppdragna ben och mörkhårig snubbe bredvid mig som citerar Keats och Rousseau.

Den här filmen finns att se på Netflix och jag fick den som ett mejlat tips från Moya. Fler filmtips som jag fått från henne, sett och skrivit om kan du se här.

Publicerat

WALK WITH ME

25-årige Thomas (Mikkel Boe Følsgaard) är vad man skulle kunna kalla ”en riktig stridis”. På plats i Afghanistan trivs han som fisken i vattnet i soldatmundering och tung beväpning. Det känns som hans kall. Han ÄR en soldat och som sådan är han fullt övertygad om att han gör gott. Att han gör skillnad, speciellt för barnen i byn.

Sen händer det som inte får hända. Hans bästa kompis, minröjaren Jimmy (Morten Holst), gör sitt bästa med att pricka ut gömda minor men det hjälper inte, Thomas kliver på en och blir av med inte bara båda benen utan också – såklart – sin soldattjänst.

Sjukhusvistelsen blir lång, det krävs en hel del av både träning och acceptans för att Thomas ska komma ikapp med kropp och själ och det är inte helt lätt för flickvännen att hänga med i svängarna.

Walk with me, eller De standhaftige som filmen heter i danskt original, skulle väldigt enkelt kunna bli en standardfilm enligt vilken krymplingsmodell-på-film som helst men jag tycker den klarar sig från både vägbulor och diken. Det är ett kärleksdrama som inte enbart handlar om att bli ”räddad” av någon annan och bli ”hel” av kärlek, nej jag tycker den här filmen har fler bottnar än så. Den berörde mig starkt och jag förstår att den blev utvald som en av tre presumtiva oscarskandidater från Danmark förra året. Det filmen föll på är att 2016 var ett väldigt starkt danskt filmår och att tävla mot Kollektivet och (vinnaren) Under sanden är ingen enkel match. Ett annat år hade det kanske gått vägen?

Filmen är regisserad av svenska Lisa Ohlin och manuset är skrivet av henne och Karina Dam.  Huvudrollsinnehavarna Mikkel Boe Følsgaard och Cecilie Lassen är så bra att man sällan tänker på att det är en film man tittar på. Alltså, det är väldigt bra gjort av ALLA inblandade! Ett absolut filmtips om man längtar efter att se ett romantiskt drama med både hjärta och själ.

Tillgänglig på C More till 7 februari 2018!

Publicerat

HBO-TIPS: 25 SEVÄRDA FILMER (UPPDATERAT)

HBO Nordic är en streamingtjänst som specialiserat sig på TV-serier.

Enligt deras hemsida erbjuder dom mer än 3500 serieavsnitt men det finns faktiskt en hel massa bra film också där! Det är dom sistnämnda jag koncentrerar mig på idag när jag ögnat igenom hela listan och tipsar om 25 mycket sevärda filmer som finns att se mellan alla TV-serier det är så himla lätt att fastna i.

Jag la upp en lista i januari 2016 men då filmer kommer och går så är det här en uppdaterad sådan. Rykande aktuell och uppdaterad 2017-12-01 och filmerna är inte rankade enligt någon speciell ordning.

Klicka på filmens titel för att komma till min recension.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

25. Maria Larssons eviga ögonblick, regi: Jan Troell

24. 21 Grams, regi: Alejandro González Iñárritu

23. Planet Terror, regi: Robert Rodriguez

22. Collateral, regi: Michael Mann

21. Up in the air, regi: Jason Reitman

20. Rocky, regi: John G. Avildsen

19. Drive, regi: Nicolas Winding Refn

18. Kalifornia, regi: Dominic Sena

17. Shutter Island, regi: Martin Scorsese

16. A history of violence, regi: David Cronenberg

15. Margot at the wedding, regi: Noah Baumbach

14. Bäst i Sverige, regi: Ulf Malmros

13. The Cell, regi: Tarsem Singh

12. Demolition Man, regi: Marco Brambilla

11. Minority Report, regi: Steven Spielberg

10. Mud, regi: Jeff Nichols

9. Magnolia, regi: Paul Thomas Anderson

8. Panic Room, regi: Davi Fincher

7. The ides of March, regi: George Clooney

6. Paradise Lost-trilogin, regi: Joe Berlinger och Bruce Sinofsky

5. Brokeback Mountain, regi: Ang Lee

4. The last house on the left, regi: Dennis Iliadis

3. Along came Polly, regi: John Hamburg

2. Behind the candelabra, regi: Steven Soderbergh

1. Notting Hill, regi: Roger Michell

 

Publicerat

LEJONKVINNAN

Tågstationschef Gustav Arctander (Rolf Lassgård) väntar barn med sin söta fru men nånting går jättefel. Frun dör i barnsäng och kvar står Arctander med en dotter som enligt hans egen utsago ser ut som en….lo.

Vi befinner oss någonstans i Norge 1912 och att vara udda är ingen instagramvänlig gimmik direkt. Arctanders första reaktion på barnet är att han vill att hon ska försvinna, att hon ska dö. Han kan inte ta henne till sig och det anställs en kvinna för att sköta den biten. Den superludna bebisen döps till Eva och där börjar berättelsen om Lejonkvinnan, om Eva som tvingas acceptera och leva med den enda skillnaden mellan henne och alla andra tjejer: hon har päls.

Filmens manus är baserad på romanen Løvekvinnen av Erik Fosnes Hansen och det är filmens regissör Vibeke Idsøe som överfört bokens text till film. Jag kan tänka mig att boken är både maffig och mustig på ett sätt som filmen kanske inte riktigt är MEN filmen är å andra sidan något så härligt som en tvättäkta familjefilmsmatiné. Det här är en film att se under julhelgen med en mormor, en faster, barnen, farfarsfar och undre laget i en Aladdin-ask som sällskap.

Filmen är välgjord och mysig, den är tänkvärd och hemsk, den tar upp många kluriga frågor som handlar om vem man är, om det är insidan eller utsidan som räknas, om det tuffa i att vara annorlunda och det ännu tuffare i att bli illa behandlad av personer i sin närhet. Och i dessa #metoo-tider finns det scener i filmen som gör ont på fler än ett sätt.

Filmen finns att hyra på Itunes (men bara med norsk, dansk eller finsk text) och den finns att köpa på DVD på tex Discshop.