Månad: januari 2018

Publicerat

COCO

Jag började Stockholm Filmdagar med att se ett urtråkigt multieuropeiskt drama som gav mig svenskt rekord i att snabbsomna i en biofåtölj. Tyvärr sov jag inte så länge, jag tvingades genomlida säkert 90% av filmjäkeln och när jag såg vilken film jag prickat in som nummer två fick jag panik. Det var samma typ av film. Igen. Så jag löste problemet. Jag gick in i en annan salong, helt random alltså. Man kan göra så när det är filmdagar och hela biografen är abonnerad för visningar av ny film.

Jag satte mig ner och Coco började! Wow, tänkte jag! Härliga tider! Tecknat, glatt, mysigt och det handlar om en liten kille som vill spela gitarr, det såg jag ju på Kalle Ankas jul, det klippet var jättecharmigt. Och alla talar svenska också, jag behöver inte ens läsa texten! Det här kan knappast bli ledsamt, långsamt, tråkigt eller tragiskt.

En halvtimme in i filmen sitter jag där med stora ögon och bara….vafan, vadfan HÄNDE??? Den där gitarren är ju liksom…sekundär….kan man säga. Men, bortsett från vad jag trodde och tänkte om filmen och att den inte riktigt gav mig det jag trodde: HERREMINJÄVLAR VAD FINT ANIMERAT!! Har man någonsin sett nåt snyggare??? Lille Miguels ansikte till exempel, wrrrååååååhhhhhhh man vill ju bara peta in ett finger i hans lille kind, så sjukt rart alltså! Jag tycker jättemycket om alla scener från det ”vanliga” Mexico, från torget, gränderna, allt det där. Men sen kommer det, det där övernaturliga, andarna, skeletten, döden och då tappar filmen mig.

Det jag dock inte tror att den kommer göra är att tappa dom mindre barnen och jag hoppas att alla föräldrar som går och ser filmen med sina barn är beredda på horderna av följdfrågor som kan komma. Jag hoppas att dom orkar prata vidare för jag tror det kan snurra till sig ordentligt i knattarnas små huvuden. Några svar däremot är ju svårt att ge, ingen av oss vet vad som väntar efter döden även om denna film verkligen försöker få oss att tro det.

Publicerat

DARKEST HOUR

Jag börjar med att säga att den här typen av film verkligen inte – i normalfall – är min kopp thé. Historia, krig och gubbar som gör gubbiga saker, det blir inte snigelspår i biofåtöljen direkt. Vad var det då som fick mig att se Darkest Hour trots mina fördomar och aversioner? Faktiskt bara Gary Oldman.

Gary Oldman är en såndär skådespelare som aldrig gör mig besviken. Han är en kameleont, han spelar nästan aldrig samma typer av roller och han gör det väldigt sällan enkelt för sig. Sånt gillar man ju. Skådisar som vågar utmana sig själv ibland. Här får han chansen att sitta i sminket några timmar varje inspelningsdag för att förvandlas till den brittiska premiärministern Winston Churchill och SOM han gör det! Och SOM sminkmänniskorna gör det! Vilken otrolig make-up, alltså! Visst ser man att det är Gary Oldman där bakom nånstans men framförallt känner jag att det är Churchill jag ser, en politiker jag nästan inte visste (och vet) någonting om.

Det här är ingen biopic, ingen film som ger oss människan Winston. Det här är en boats som visar händelser under en mycket begränsad tid, dvs från andra världskrigets början och ett tag till framöver. Churchill är ny på sin post och måste känna efter med både hjärnan och hjärtat hur han ska göra, ska han förhandla med den där vidriga vattenkammade mustaschmänniskan i Tyskland eller inte?

Hela sex Oscarsnomineringar blev det för den här filmen och jag tycker den är värd dom alla även om jag tror att det bara är Gary Oldman som har en verklig chans på vinst. Och kolla, den får en TREA av mig! Vad skulle den då få av dig, speciellt om du är en sådan filmtittare som gillar historiska dramatiska filmer och krig?

Publicerat

THE POST

Trion Spielberg-Streep-Hanks skojar man inte bort i en handvändning. Klart som korvspad att dom alla tre drar folk till biograferna och lägger man dessutom till att The Post är en såndär ultramysig murvelfilm som utspelar sig på 70-talet bland tidningsmakare med riktiga skrivmaskiner, beiga gabardinbyxor och en oförställd tro på att rollen som den tredje statsmakten faktiskt var viktig, ja då får man en rätt igenom gedigen Film-Film!

Tänk alltså, på 70-talet trodde journalisterna att dom kunde göra en verklig skillnad i världen genom att inte som nu skriva om Camilla Läckbergs senast köpta leopardtofflor eller vara först med att publicera namn och bild på tafsare med namn som gör sig på löpsedlar utan genom att utmana etablissemanget, att stå upp för sin sak, ha en vision, att vara politiska. Och vet du. Det var inte bara något dom trodde, dom gjorde skillnad! Tror du mig inte kanske du borde se The Post.

Det var i juni 1971 som dom största tidningarna runt om i USA tog ställning för yttrandefriheten och publicerade dokumenten som kallas The Pentagon Papers, regeringshemligheter som varit hemligstämplade i flera decennier. Katherine Graham (Meryl Steeep) var chefredaktör och ansvarig utgivare på Washington Post – och också den enda kvinnliga chefen i den amerikanska tidningsvärlden – och det är hon som är filmens fokus. Men trots att titeln The Post syftar till just Washington Post så var det hos New York Times det hemliga materialet först landade.

Det finns absolut ingenting att klaga på med The Post, scenografin är så in i minsta detalj perfekt att det inte går att förstå att filmen är gjord 42 år efter Alla presidentens män. Meryl Streep är  – såklart – Oscarsnominerad för sin roll som Kay Graham och jag suckade när jag hörde det för det kändes så…blasé…att nominera henne så fort hon visar sig på vita duken. Men nu med facit i hand undrar jag om inte den här rollen är åtminstone topp-fem i hennes karriär? Tom Hanks har en tacksam roll som charmige redaktören Ben Bradlee och han är så likeable att klockorna stannar. För mig är det annars Bruce Greenwood som Robert McNamara som imponerar stort. Han harvar runt bland birollerna i Hollywood och är sällan dålig och även om även detta är en biroll så gör han nånting mer med den.

Är du sugen på att se en riktig film sådär som bara riktiga regissörer kan göra när riktiga skådespelare presterar på topp med ett manus som är så frejdigt skrivet och John Williams komponerat musiken och Spielbergs favoritfotograf Janusz Kaminski står bakom kameran – se The Post! Dessutom, det är så SATANS trevligt med skrivmaskinsknatter!

Publicerat

Skräckfilmssöndag: HELLRAISER (1987)

Här kommer den, en av skräckfilmshistoriens mest ikoniska klassiker. Det är många år sedan jag såg Hellraiser och det tänkte jag ändra på nu. Perfekt för detta tema dessutom. Ju.

Pinhead, den där vidrige fan som jag tyckte var så satans otäck när jag var liten, usch alltså, tusenmiljoner spikar i hela huvudet! Vad kommer jag tycka och tänka om honom nu? Och allt det hyperblodiga, ÄR filmen så blodig som jag minns den?

*trumtitrumtitrum klockan går och NU har det gått 94 minuter*

Hahahaha…..ojojojoooooojojojoj, nämenVAAAAA!!! Okej. Nu benar vi ut det här lite va? Pinhead. Han är ju typ INTE MED ALLS! Jag mindes honom som nån form av huvudkaraktär men det var han ju absolut inte. Istället handlar filmen om Larry (Andrew Robinson), en beige svennebananman som är gift med Julia (Clare Higgins) som är vråltänd på Larrys bror Frank (Sean Chapman) men not so much på sin egen snubbe. Den där heta otrohetsaffären hon har med Frank gör att hon gör ”vad som helst” för honom, alltså vaaaaaad som helst. Till och med dödar folk med hammare och bär runt på utmärglade kladdiga lik för att Frank – som nu är typ död – ska få sin köttiga hunkiga kropp tillbaka istället för den krypande slemhögen han är nu. Nåt har nämligen hänt. Frank har köpt en pusselkub, en kub som öppnas om man fipplar med den och små blå droppliknande 80-tals-effektgrejer hoppar runt. Jättespännande. Not. I samma veva flyttar Larry och Julia tillbaka till ett hus som Larry och Frank har ärvt men Frank enligt uppgift inte vill ha. Men det vill han nog för det är dit han letar sig tillbaka i sitt sökande efter blod.

Jag fattar att om man läser det jag skriver så tror man att jag tycker det här är JÄTTELÖKIGT – BARA – och det må så vara men det är inte riktigt sant. Jag tycker Hellraiser är en funktionell skräckfilm och effekterna pendlar mellan wow-va-coolt (fortfarande!) och nåt man ser i Blå Tåget på Grönan (dvs verkligen inte så skrämmande). Egentligen är det dom minsta effekterna som är dom bästa (en hand som dras emot en spik, ett ansikte som trätts på ett annat och den där kanten som då uppstår mellan hår och nacke….blodigt, hårigt och klafsigt – snyggt gjort!

Jag blev inte det minsta rädd när jag såg filmen samtidigt som jag minns att jag upplevde motsatsen 1987. Men det är 31 år sedan och mycket vatten har flutit under broarna både vad gäller denna filmgenre och mig som tittar. Betyg då? Jamenherregud, klart filmen åtminstone får godkänt, det måste den få, men det kommer dröja minst 31 år tills jag ser om den. Om det ens räcker.

Jag kommer skriva om en skräckfilm varenda söndag under 2018, både nya, lite äldre och allt där emellan. Här kan du läsa om filmerna jag hittills skrivit om.

Publicerat

MOLLY´S GAME

Molly Bloom (Jessica Chastain) var en ung begåvad skidåkare. Hon hade siktet på vinter-OS i Salt Lake City 2002. Men när det var dags för OS-uttagningarna och hon var mitt i första åket hände en olycka som tvingade henne att avbryta sina tankar på en karriär inom skidsporten. Hon tog en paus, ville göra något annat och levde på sparade pengar några månader.

Under den tiden började hon jobba åt en snubbe som anordnade hemliga pokerkvällar med höga insatser, populära bland Los Angeles högdjur, skådespelare, regissörer, män med makt och möjlighet att få fram stora mängder pengar i kontanter. I filmen är några av dessa män spelade av skådespelare som helt klart fått jobbet för att dom skulle kunna vinna look-alike-tävlingar, det kan omöjligt vara en slump vad gäller utseendemässig likhet, så känner jag. En av pokerspelarna, Player X, spelas av Michael Cera och jag trodde ett tag att han faktiskt spelade sig själv men är man bara lite lyhörd förstår man utan tvekan vem hans verkliga jag är.

I sitt jobb som assistent har hon nu tillgång till alla dessa spelares mobilnummer och detta utnyttjar hon. Hon blir sin egen. Hon bjuder in till egna pokerkvällar – och hon höjer insatserna! Med ens är det inte vara ”vanliga” storspelare som vill vara med, Mollys hemliga svartspel lockar samhällets riktiga skithögar, maffian, såna grabbar och det dröjer inte länge förrän FBI är henne på spåret.

Filmen Molly´s game är baserad på Mollys Blooms egenskrivna bok och filmens manus är skrivet av ingen mindre än dialogfilmernas Dalai Lama: Aaron Sorkin. Som grädde på moset gör han även sin regidebut. Så det Molly´s game är – förutom en boats – är en Sorkin-film in i minsta atom. Det pratasprataspratas och när det inte pratas så är Jessica Chastain/Molly voice over. Man kan alltså utan att krydda det minsta säga att 98% av filmen består av ord. Det är pratet som är det viktiga, inte bilderna.

Är det då en film? Är det en ljudbok? Behövs ens scenerna för att föra filmen framåt? Ja. Jo, det gör dom. Dom behövs för att det är en sån jävla YNNEST att se Jessica Chastain och Idris Elba agera. Dom är ljuvliga båda två OCH dom har en personkemi som gör mycket plus för filmen. Att Idris advokat Charlie Jaffey är helt och hållet påhittad för filmen gör ingenting.

Jag gillar filmen, jag tycker första halvan är MYCKET bra och sen dalar den en smula. Den är lång – 2.20 – och det är minst en halvtimme för mycket. Det känns som att Aaron Sorkin blev lite för kär i sina egna ord, han kunde liksom inte döda sina älsklingar och det är både fullt förståeligt OCH synd. Samtidigt, hey, vad finns det att klaga på? En välgjord film som denna och Jessica Chastain som återigen visar vilken KLIPPA hon är. Klart den är sevärd även om den betygsmässigt inte når upp till mer än en stark trea hos mig.

Steffo går nästan ner i brygga bara man nämner Aaron Sorkin. Det spelar liksom ingen roll i vilket sammanhang. Nu har han också sett Molly´s game och vi pratar om den i avsnitt 125 av Snacka om film. Blev han besviken? Hamnade vi på samma betyg? Eller gled han av stolen med ett stön? Lyssna får du höra!

Publicerat

Fredagsfemman #312

5. Grattis Ruben!

Det blev ingen Guldbagge för Bästa film till Ruben Östlund och hans The Square men det blev en Oscarsnominering för Bästa utländska film. Och filmen som ”snodde” honom på en Golden Globe blev inte ens nominerad (Utan nåd). Men….hur är det ens möjligt att han inte fick en Guldbagge för Bästa film? Jag. Kan. Inte. Förstå.

.

.

.

4. Grattis Hoyte!

Sällan har väl en oscarsnominering varit lika given som Hoyte van Hoytemas var i år, nominerad för bästa foto i filmen Dunkirk? Och sällan har väl kategorin Cinematography varit starkare?  Roger Deakins för Blade Runner 2049, Bruno Delbonnel för Darkest Hour, Rachel Morrison för Mudbound, Dan Lautsen för The shape of water – och så Hoyte. Oscarsnatten kommer bli sjukt spännande!!

.

.

.

3. En lektion i konsten att vara totalt närvarande

Jag är inget stort fan av pratshowen Skavlan (längre) men klickade av en slump igång avsnittet som gick förra veckan. Kristofer Hivju var gäst (bland annat) och det gick inte att sluta titta. Den närvaron han utstrålar borde vara en målbild för alla människor att uppnå även om vi alla kan enas om att väldigt få skulle lyckas. Men han är liksom DÄR, han är DÄR HELA TIDEN, han bjuder på sig själv, han lyssnar på andra och han har VAKNA ögon. Det känns lyxigt att få vara med om det. Titta får du se (klicka här). Han är med redan från början.

.

.

.

2. Bonusfamiljen 2!

På måndag! På SVT! Andra säsongen av Bonusfamiljen drar igång och jag som har sett hela kan absolut gå i god för att om du gillade första säsongen kommer du INTE bli besviken på den andra. Det värsta är när den är slut. Å andra sidan, nu kan jag ju börja om igen. Satan vad mysigt! Värsta bästa svenska serien – sedan Våra vänners liv!

.

.

.

1. Tom Selleck fyller 72 år på måndag!

Fan. Jag har betydligt värre åldersnojja när det gäller andra än mig själv. Men på måndag är det inte bara Bonusfamiljen som kommer tillbaka, det är också dags för Tom Selleck att blåsa ut 72 LJUS PÅ TÅRTAN!!! Vad säger man? Grattis Tom! Grattis till 72 år och The Most Faboulus Mustasche in the Universe!

Publicerat

SNACKA OM FILM #125 – ”Kaniner med kåk”

Herregud, det 125:e avsnittet! 125 veckor på raken har vi tjongat ut ett podavsnitt och denna torsdag är inget undantag.

Den här veckan listar vi filmer som utspelar sig under havsytan, jag har sett Gary Oldman ikläda sig rollen som Winston Churchill i Darkest Hour, Steffo har sett en ny skräckis på Netflix och vi har gemensamt sett den bioaktuella filmen Molly´s game. Dessutom blir det såklart en hel del snack om måndagens Guldbaggegala.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

TOM OF FINLAND

Du har säkert sett hans teckningar. Snygga, muskulösa läderklädda män i varierande poser, ofta och gärna med en motorcykel inblandad eller någon annan form av kostym. Eller varför inte med ett majestätiskt blottat könsorgan? Tom of Finlands karaktäristiska svartvita teckningar känns som loggor för hela gayvärlden och trots att det var 27 år sedan han dog så känns hans konst odödlig.

Touko Laaksonen föddes 1920 i S:t Karins i Finland och som homosexuell man i Finland – och tillika militär –  hade han det inte så lätt. Det var ingenting det gick att vara öppen med, han kunde inte ens vara det inför sin syster som han delade boende med. På fritiden levde han ut sina fantasier genom att teckna och teckningarna föreställde alltid samma sak: gaymän. Även om teckningarna inte var ”rumsrena” så var det inte bara därför han höll dom gömda, att stämplas som homosexuell kunde sätta hela ens liv – och ens familjs liv – i fara. Att vara bög ansågs vara en sjukdom och något som kunde botas på diverse vårdinstitut.

Filmen Tom of Finland är regisserad av Dome Karukoski och manuset är skrivet av en man vars namn låter som en finsk hittipå-skämt-version av en svensk skäggig kändis i kortbyxor: Aleksi Bardy. Vi får följa Touko från hans tid i det militära tills hans peak i äldre dagar och skådespelaren Pekka Strang gestaltar honom i alla dessa åldrar med bättre och sämre resultat. Ingen skugga ska falla på hans skådespelarprestation men trots (eller på grund av) att make-up-gänget består av en ansenlig mängd människor (18 st enligt IMDb) så lämnar hans åldrade ansikte väldigt mycket övrigt att önska. Huden verkar vara förstenad. Den rör sig inte. Rynkorna ser ut som dom är karvade i hårdplast. Det ser jätteknepigt ut.

Det är fint att se att Touko fick vara med och se Tom of Finlands framgångar och inte bli ännu en Vincent van Gogh-figur som blir känd först efter sin egen död. Idag kan man se hans bilder bland annat på Museum of Modern Art i New York som har en permanent utställning av Tom of Finlands bilder och på Toms Saloon i Hamburg samt i Tom House i Los Angeles.

Som biopic tycker jag filmen är funktionell. Bra tempo om än – kanske – något ytlig men sevärd är den helt klart. OCH ger en tankeställare om hur långt vissa delar av världen ändå kommit vad gäller homosexuellas möjligheter och rättigheter att leva och vara precis som den man är. Det känns som otroligt självklart men man får inte glömma att det inte alltid varit så.

 

 

 

Tom of Finland finns att se på C More och där finns det MASSOR med andra bra filmer att se – också.  Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

DOTTERN

Det byggs en ny biograf i Stockholm, en bio som heter Capitol. När byggnaden var i sin linda startade gänget bakom biografen en kickstarterkampanj som jag givetvis hakade på. Jag betalade in lite pengar och skulle som tack få en liten present som tack när öppningen närmade sig.

Dagarna före jul dök den upp och jag måste säga att jag blev över förväntan glad över detta kickstarter-kinderägg som damp ner i brevlådan! En ursnygg svart tygpåse med biografloggan i guld, två fribiljetter OCH en DVD-film som jag aldrig hört talas om men blev jättesugen på att se. Och NU är det alltså sedd. Dottern. The Daughter. En film (löst) baserad på Henrik Ibsens pjäs Vildanden och med en HARANG av bra folk framför kameran.

Sam Neill. Geoffrey Rush. Paul Schneider. Stabila snubbar alla tre. Odessa Young som Hedvig. Simon Stone heter mannen som skrivit manus och regisserar och det här är hans långfilmsdebut. Han känns som en man uppvuxen med teater (kanske både som skådespelare och publik) för filmen har ungefär samma tempo som denna pjäs har på en teaterscen. Det låter inte riktigt lika högtravande i själva dialogen men att det är en filmad pjäs kan han inte svära sig fri ifrån.

För mig är filmens stora behållning Paul Schneider som Christian, mannen som återvänder till sin barndoms stad när pappan (Rush) ska gifta om sig med en (mycket) yngre kvinna. Christians mamma tog sitt liv, något som varit hysch-hysch under hela hans liv men nu är det dags att dra fram dom gamla skeletten till ytan igen. Tycker Christian. Hans omgivning håller nog inte riktigt med.

Jag såg den här filmen en kväll när det droppade snöblandat regn på fönsterrutan och det fladdrade stearinljus både här och där i lägenheten. Det var bra. Filmens långsamma tempo skänkte mig lugn i hela kroppen. En annan dag hade filmen kanske gjort mig stressad och nipprig? Så kan det ju vara. Sevärd tycker jag dock att den är, både för oss som redan innan sett Vildanden på en teaterscen och er som inte gjort det.

Publicerat

GISSNINGAR, HISSNINGAR OCH DISSNINGAR INFÖR GULDBAGGEGALAN IKVÄLL

Kl 20.00 ikväll börjar årets upplaga av den högt emotsedda svenska filmfesten Guldbaggegalan. Jag kommer precis som vanligt att sitta bänkad framför TV:n och just i år kanske mer engagerad än någonsin då 2017 har varit ett exceptionellt starkt svenskt filmår.
Här kommer min lilla guide genom de olika kategorierna. Klicka på filmernas namn om du vill läsa recensionerna av dom filmer jag sett.
.
Bästa film 

”Borg” (mitt betyg 5/5)
”Korparna” (mitt betyg 1/5)
”Sameblod” (mitt betyg 4/5)
”The Nile Hilton Incident” (mitt betyg 2/5)
”The Square” (mitt betyg 4/5)

Min GissHissDiss: Tre filmer av fem som vilket annat år som helst hade kunnat sopa banan med dom andra. Att Korparna är med i gänget är helt obegripligt för mig men jag vet att min åsikt i korpfrågan är rätt radikal. Om jag får bestämma vinner Sameblod så kan The Square knipa Oscarn istället.
.
Bästa regi 

Janus Metz, ”Borg”
Amanda Kernell, ”Sameblod”
Tarik Saleh, ”The Nile Hilton Incident”
Ruben Östlund, ”The Square”

Min GissHissDiss: Alla fyra är värdiga sina nomineringar men jag säger som på förra kategorin: låt Amanda Kernell vinna Guldbaggen så kan Ruben ta Oscarn.
.
Bästa kvinnliga huvudroll 

Jennie Silfverhjelm, ”All Inclusive”
Evin Ahmad, ”Dröm vidare”
Lene Cecilia Sparrok, ”Sameblod”
Mia Skäringer, ”Solsidan”

Min GissHissDiss: Vinner inte Lene Cecilia Sparrok så ska jag äta gul snö. Med liten röd spade.
.
Bästa manliga huvudroll 

Sverrir Gudnason, ”Borg”
Reine Brynolfsson, ”Korparna”
Fares Fares, ”The Nile Hilton Incident”
Claes Bang, ”The Square”

Min GissHissDiss: Om jag vore guldbaggejuryn hade Claes Bang bytts ut mot Felix Herngren från Solsidan men det finns bara en vinnare i den här kvartetten. Rollen som Björn Borg är nämligen Sverrirs bästa roll såhär långt i karriären som jag ser det. Superkroppen Sverrir! Servekanonen Sverrir! Vill det sig illa vinner Reine bara för att Korparna ska roffa åt sig NÅN bagge. Inget fel på hans skådespelarinsats i filmen men herregud, Sverrir really deserves it!
. 

Bästa kvinnliga biroll

Gizem Erdogan, ”Dröm vidare”
Julia Kijowska, ”Jordgubbslandet”
Maria Heiskanen, ”Korparna”
Mia Erika Sparrok, ”Sameblod”

Min GissHissDiss: Jag har bara sett 50% av dom nominerade in action men jag hoppas att lillasyster Sparrok vinner.
.
Bästa manliga biroll 

Shia LaBeouf, ”Borg”
Stellan Skarsgård, ”Borg”
Przemyslaw Sadowski, ”Jordgubbslandet”
Yasser Ali Maher, ”The Nile Hilton Incident”

Min GissHissDiss: Här undrar man om det är en trädgårdsmästare som fått ansvar för nomineringarna för jävlar vad det är KRATTAT för Shia LaBeouf att ta hem en bagge. Och han förtjänar det. Och Guldbaggen som gala skulle behöva det. Att Stellan är nominerad och inte Henrik Dorsin för Solsidan är en skymf mot den unge lille farbrorn.
.
Bästa manus 

Maud Nycander, Jannike Åhlund & Kersti Grunditz Brennan, ”Citizen Schein”
Can Demirtas, Ivica Zubak, ”Måste gitt”
Amanda Kernell, ”Sameblod”
Ruben Östlund, ”The Square”

Min GissHissDiss: Eftersom jag är väldigt förtjust i filmen Måste gitt måste jag lägga in en ande-önskan på att få se Can Demirtas och Ivica Zubak på scen, jag tror dock att det blir omöjligt att klå Ruben. Manuset till The Sqaure ÄR SÅ SMART!
. 

Bästa foto

Jonas Alarik, ”Korparna”
Sophia Olsson, ”Sameblod”
Fredrik Wenzel, ”The Square”

Min GissHissDiss: SATAN vad jag hoppas att Sophia Olsson tar hem det här!!!!!!!!
. 

Bästa klipp

Per Sandholt & Per K Kirkegaard, ”Borg”
Kersti Grunditz Brennan, ”Citizen Schein”
Anders Skov, ”Sameblod”

Min GissHissDiss: Klippningen i Borg är av yttersta världsklass så det borde inte vara möjligt för någon av dom andra klipparna att vinna. Saknar dock Måste Gitt i den här kategorin. Klippningen i den filmen skojar man inte bort.
.
Bästa kostym 

Kicki Ilander, ”Borg”
Sharareh Hosseini & David Markfant, ”Para knas”
Louize Nissen, ”The Nile Hilton Incident”

Min GissHissDiss: Här kan det bli klurigt värre. Både The Nile Hilton Incident och Borg lever på att såna saker som kostym är hundra procent trovärdigt men jag hoppas och tror att Kicki Ilander kan ta hem det här.
. 

Bästa ljud/ljuddesign

Mattias Eklund, ”Korparna”
Mira Falk, Brian Dyrby, ”Silvana – Väck mig när ni vaknat”
Fredrik Jonsäter, ”The Nile Hilton Incident”

Min GissHissDiss: Helt ärligt, här blir det kisspaus för mig. Ingen film har imponerat nåt särskilt på mig vad gäller ljud i år.
. 

Bästa mask/smink

Sara Klänge, ”All inclusive”
Petra Cabbe, ”Solsidan”
Dorothea Wiedermann, ”The Nile Hilton Incident”

Min GissHissDiss: Kan kosta på mig en lång kisspaus om detta pris ska delas ut efter Bästa ljud. Bästa mask/smink? Det är klart att alla inblandade i dessa filmer behövt smink men det är ingenting som sticker ut och ingenting jag har en åsikt om. Kanske skulle Monky varit nominerad? Tänk vad mycket clear-eyes dom droppat i apan. Skojar bara. Jag vet att apan inte är på riktigt.
.
.
Bästa originalmusik 

Jonas Struck, Jon Ekstrand & Vladislav Delay, ”Borg”
Karl Frid & Pär Frid, ”Citizen Schein”
Peter von Poehl, ”Korparna”

Min GissHissDiss: Musiken i Borg var helt p e r  f e k t! Klona baggen och ge Jonas Struck, Jon Ekstrand och Vladislav Delay varsin!
.
Bästa scenografi 

Lina Nordqvist, ”Borg”
Roger Rosenberg, ”The Nile Hilton Incident”
Josefine Åsberg, ”The Square”

Min GissHissDiss: Borg. Borg. Sa jag Borg? Inte? BORG!!!
.
Bästa visuella effekter 

Torbjörn Olsson & Alex Hansson, ”Borg”
Torbjörn Olsson, ”Korparna”
Alex Hansson & Chris Stenner, ”Monky”

Min GissHissDiss: Med tanke på hur mycket SF satsar på Monky så borde den vara en självklar vinnare. Och visuella effekter? I Korparna? WTF??? (Heja Borg!)
. 

Bästa kortfilm

”Min börda”
”Nattbarn”
”Studio 5”

Min GissHissDiss: Lägger ner min röst, tänker inte ens killgissa.
.
Bästa dokumentärfilm 

”Brev till en seriemördare”
”Himlens mörkrum”
”Silvana – väck mig när ni vaknat”

Min GissHissDiss: Lägger ner min röst, tänker inte killgissa här heller.
. 

Bästa utländska film

”120 slag i minuten”
”Moonlight”
”The Salesman”

Guldbaggens publikpris 

”Avicii – True Stories”
”Borg”
”Måste gitt”
”Para knas”
”Sameblod”
”Småstad”
”Solsidan”
”Superswede”

Min GissHissDiss: Det borde inte ens vara pengarna tillbaka på att betta på Solsidan och just därför vore det så JÄVLA roligt om Måste gitt tog hem baggen. Filmen är SÅ väl värd detta i såna fall. Se den! Den finns på C More. Var inte rädd, titta bara!
Publicerat

Skräckfilmssöndag: LEATHERFACE (2017)

När Leatherface drar igång tänker jag att det här blir mums filibabba. Hela förtexterna är som en slabbig snabbversion av Wrong Turn-filmerna fast utan dom synliga genetiska missbildningarna som det gärna kan bli om man skaffar barn med sitt syskon – och när dessa incesterier gått i arv i generationer.

Här är det en helt ”vanlig” white trash-familj som sitter runt matbordet under en födelsedagsfika men det är verkligen ”vanlig” med citationstecken. En mamma (Lili Taylor), ett gäng bröder, en tjuv, en tårta och en…motorsåg. Det är tämligen otäck stämning och det blir rätt blodigt. Snyggt filmat är det också.

Filmen utspelar sig 1955, alltså nitton år innan The Texas Chainsaw Massacre såg dagens ljus och Leatherface blev en skräckfilmsikon på riktigt. I dagens film får man se varför han blev som han blev. Och hur. Och när.

När eftertexterna rullar sitter jag helt stilla i soffan och tankarna bara virvlar runt. Det är så väldigt många scener i den här filmen som gör mig genuint ledsen. Sorgsam, liksom. Det här med att det finns folk som med sådan lätthet dödar andra ”för skojs skull”, det är ju LIV vi pratar om här. Och kom nu inte med det där snacket att det här är ”bara på film” för det ÄR INTE ”bara på film” sånt här händer. Det finns så väldigt många galna människor även i verkligheten som med ett stick/en kula/något ännu brutalare faktiskt tar någon annan av daga, en person som är någons son eller dotter, någons flickvän, pojkvän, man eller fru, nåns bästa vän, någons mamma eller pappa.

Att se en skräckfilm som denna och samtidigt befinna sig i detta tankemönster, det är fan inte bra för psyket. Verkligen inte. Jag får en klump i magen och jag undrar vad FAN jag pysslar med som alldeles frivilligt ser sånt här på min fritid. Det är ju hemskt! Vidriga människor utan tillstymmelse till empati, en mamma som jag hade önskat var ofrivilligt barnlös, läkare och mentalvårdare som saknar en hel del i sin utbildning. Och så jag då. Jag som mitt i all denna fruktansvärda och hyperblodiga misär faktiskt tänker ”men det här är ju banne mig riktigt bra!”. Jag är en sjuk människa men det är dagens sanning: jag tycker Leatherface är en riktigt bra skräckfilm. En skräckfilm som är gore:ig, blodig, vidrig, spännande, fruktansvärd OCH dessutom snyggt filmad, har jättebra effekter OCH bra skådisar – hur ofta händer det?

Lili Taylor är anledningen till att filmen ploppar upp på en 4:a i betyg för hennes närvaro är helt brutal. Hon ger mamma Verna redigt med kött på benen. Sam Strike som Jackson bör också nämnas som ett jätteplus. Filmens andra kända fejs, Stephen Dorff som polisen Hal Hartman, kör med konsekvent överspel som inte känns det minsta trovärdig i hans profession samtidigt som jag som medmänniska kan förstå varför han ballar ur fullständigt.

Nu blir jag väldans sugen på att se om den första filmen. Originalet. Den från 1974 alltså.

Jag kommer skriva om en skräckfilm varenda söndag under 2018. Här kan du läsa om filmerna jag hittills skrivit om och listan kommer fyllas på.

Publicerat

BECK – DITT EGET BLOD

Martin Beck (Peter Haber) är tillbaka – IGEN – och är den första av fyra nya Beck-filmer som visas på C More. I sista filmen i förra omgången fick Martin nog och lämnade in sin avskedsansökan, detta strax efter att Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) dött och en ny karismatisk polis anställts i teamet: Steinar Hovland (Kristofer Hivju).

När Ditt eget blod börjar är Martin fortfarande ”pensionär” och njuter av sina lediga dagar bland annat genom att åka på vinprovningsresa till Trosa med dottern Inger (Rebecka Hemse). En ung kvinna anmäls försvunnen av sina föräldrar, en ung man eftersöks i sin frånvaro då han misstänks ha haft samröre med IS samtidigt som hans bror börjar plugga på universitetet (?) och uppenbarligen försöker sig på att tillverka en bomb. Trots att ingenting verkar höra ihop så gör det det i allra högsta grad även om det använts både kofot och glidmedel för att få manuset att hålla någotsånär ända in i mål.

Som en Beck-tycka-om-are nöjer jag mig med rätt lite, jag tycker det är en mysig filmserie och jag följer den gärna även om filmerna känns mer som långa TV-serieavsnitt än långfilmer. Jag begär inte att alla historierna ska vara supertajta MEN jag begär lite mer än vad Ditt eget blod kan ge mig. Det är torftigt det här. Det enda som sticker ut är alla scener med Steinar. Steinar is my homeboy. Han är cool, han är annorlunda och jag tror på honom. Men som helhet är den här filmen långt ifrån dom bästa i serien.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

I avsnitt 124 av filmpodcasten Snacka om film pratar både jag och Steffo mer om den här filmen. Blev det ett battle??

Publicerat

Fredagsfemman #311 – Tankar från Stockholm Filmdagar

5. Mitt minimala tålamod med cello-bröl och scener filmade på håll

Just nu går mitt liv för det mesta i 170. Att då se filmer som går i exakt motsatt tempo kan ha två olika inverkningar på ens psyke. Antingen blir man lugn och avstressad eller så börjar man hyperventilera och bli förbannad. Jag märkte under dessa dagar att mitt tålamod med extremt långsamt tempo i filmer som filmats ”på ett konstnärligt vis” (dvs utanför dom vanliga mer lättsmälta ramarna) är noll. Typ precis noll. Att dessa filmer dessutom oftast är beskaffade med ett soundtrack bestående av diverse felstämda stränginstrument som spelas i nån form av baktakt/fultakt/hästjazz på halvfart, det gör mig galen i huvet. Så två av filmerna jag såg faller offer för min bad-temper-bila. En av dom hade dessutom den svinjobbiga smaken att filma asmånga scener på håll. Från långt avstånd alltså. Det det som händer händer längst bort i bild. Gärna med en trafikerad gata mellan kameran och skådespelarna. JA MICHAEL HANEKE JAG PRATAR OM DIG!!

.

.

.

4. Längtan efter Rampage

Den obligatoriska lunch-titten av trailers och klipp på kommande storfilmer gav mig en hel del att se fram emot MEN en film stack ut mer än dom andra. Till och med mer än Ready Player One. Rampage! Dwayne Johnson och en genmanipulerad albinogorilla som heter George! (Jag är ganska säker på att det var en gorilla). Tom-i-bollen-action av bästa sort (såg det ut som) och äckligt stora djur på film är aldrig fel. Och inte en jävla cello så långt örat når!

.

.

.

3. Är det inte dags att rikta spotlighten mot nästa nordiska filmland nu?

Att Sverige gör bra film, det vet kanske inte alla men i alla fall jag. Finland har sina trogna hangarounds, att Norge är grymma vet många och att Danmark kan sina grejer vet alla. Men Island? Island då? På Filmdagarna såg jag återigen en riktigt bra isländsk film, originaltiteln är Undir trénu men i resten av världen heter den Under the tree. Kolsvart, så jävla svart alltså men välspelad, välskriven och välsmakande. Håll koll efter den på biograferna.

.

.

.

2. Att en film som baseras på nåt så dåligt kan bli så jäkla bra!

The Room är en av dom sämsta filmerna jag sett i mitt liv. Den är så undermålig att det var svårt att betygssätta den samtidigt som den sitter kvar. Ingen som sett The Room kan glömma den. Jag hade inga stora förväntningar på The Disaster Artist, filmen av och med James Franco där han själv spelar The Rooms skapare, den oefterhärmlige Tommy Wiseau. MEN. Det visade sig att Tommy ÄR efterhärmlig. James Franco lyckas nämligen göra honom i det närmaste IDENTISK. Han har dessutom regisserat en riktigt bra, underhållande och framförallt rolig film som definitivt kommer klättra in på min topplista över 2017-års bästa filmer. Riktigt snyggt gjort!

.

.

.

1. Jag kan inte upprepa det nog många gånger. Att vara i en filmbubbla är så mysigt så jag vill aldrig lämna den!

Och vet du? Det GÅR att försätta sig i en filmbubbla alldeles själv och utan att vara pressackrediterad till filmfestivaler/filmdagar. Det räcker med att ta en semesterdag och boka 3-4 biobiljetter efter varandra med bara en liten matpaus mellan tvåan och trean. Då hamnar du där. Och det är ljuvligt, LJUVLIGT I TELL YOU! Mobilen är avstängd, man smuttar på en god kaffe, man sitter still, tittar på berättelser om andras liv i andra världar och försvinner från sin egen en stund. Det är inte bara underbart, det är – i mitt fall – terapi!

Gillar du att kolla film men inte fattar vad jag pratar om? Try it! You might like it! <3

Publicerat

SNACKA OM FILM #124 – ”Vampyrfritt på Öland!”

124:an. Hitan och ditan-podden. Vi listar ”one-timers”, dvs filmer vi av olika anledningar helst bara ser en enda gång. Jag har sett Matt Damon krympas till en 12-centimetersmänniska i Alexander Paynes nya film Downsizing och tillsammans pratar vi om en av STORFILMERNA som går på bio just nu: Three billboards outside Ebbing, Missouri. Den här veckan försöker vi oss även på en ny grej i podden när vi ska försöka battla något vi BORDE tycka olika om. Som Beck till exempel.

Förutom detta blir det semlor, kaffe och vitlök. Enjoy!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

THE DIARY OF A TEENAGE GIRL

Jag undrar om The diary of a teenage girl kanske skulle kunna funka på samma sätt för amerikanska ungdomar som Fucking Åmål gjorde (gör?) på svenska? Det är liksom en helt vanlig tonåring i centrum, en tonårstjej som heter Minnie (Bel Powley) som inte tänker på så värst mycket annat än att knulla. Och knulla gör hon. Men många. Med allt (höll jag på att skriva men DET är inte riktigt sant), om nu ALLT även innefattar mammans (Kristen Wiig) pojkvän Monroe (Alexander Skarsgård).

Det här är en film som visar väldigt mycket naket om man med naket menar icke skylda toppiga tonårsbröst. Den som längtar efter en spritt språngande näck Alexander Skarsgård får leta i andra filmer (eller i TV-serien Big Little Lies) men duger det med vilken Skarsgård som helst är mitt tips att punktmarkera pappa Stellan. Som Alexander sa i Conan O´Briens talkshow: ”Jag tror jag var fjorton när jag såg min pappa i byxor för första gången”.

Men nu är det Minnie som är huvudperson och filmen utspelar sig i 70-talets San Fransisco. Mysigt alltså, såklart. Hemtrevliga 70-talet med murriga sammetssoffor och stormönstrade ryamattor, utsvängda jeans, brunt, orange och blå ögonskugga. Marielle Heller har regisserat och hon gör ett riktigt bra jobb. Hon har även skrivit filmens manus baserad på en roman av Phoebe Gloeckner.

Rätt kvinnor på rätt plats (och rätt man!) och det blir en film som är sevärd OCH riktigt bra. Att den inte får högre betyg beror kanske på att 45-åriga kvinnor inte riktigt är målgruppen. Hade jag sett den när jag var 15 hade det antagligen varit full pott.

Psst. Filmen finns att se på Netflix!