Ett av dom större glädjeämnena med mina filmbloggande vänners årsbästalistor, förutom spänningen över vilka filmer som får topplaceringar, är att det i princip alltid dyker upp någon film som helt tagit sig under ens egen radar. På Movies-Noirs lista dök det upp en otippad rackare på plats TVÅ – Shot Caller, en fängelsefilm som helt gått mig förbi. Eftersom jag brukar gilla fängelsefilmer var det självklart för mig att leta upp filmen och ge den en chans. Herregud. Nikolaj Coster-Waldau i LÅNGTRADARMUSCHE också! What´s not to like?
Här får vi se hur livet kan förändras i en handvändning för en skötsam familjefar som Jacob (Coster-Waldau) när han en kväll efter en parmiddag på stan kör mot rött och blir ansvarig för en olycka med dödlig utgång. Han blåser 1,0 promille och åker fast för både rattfylla och vållande till annans död och hamnar i fängelse. Länge.
Inuti fängelset blir han liksom nån annan. Gängens lagar trumfar fängelsets egna och han tvingas göra saker som är bortom hans normala kompassriktning. Som intern blir han känd som ”Money” och livet utanför måste han – mer eller mindre medvetet – förtränga. Sonen till exempel. Sonen kommer hinna bli rätt stor innan han kommer ut men vad ska han göra? Han är dömd och kan inte göra något åt saken.
Den fd stuntmannen och numera regissören Ric Roman Waugh har med Shot Caller prickat in en trio fängelsefilmer då han började 2008 med Felon och fortsatte med Snitch 2013. Habila filmer i den här genren alla tre även om grundkänslan är olika i dom alla. Den här filmens stora (och för historien rätt onödiga) plus är den orgie av ansiktsbehåring vi får se på både poliser och fängelsekunder. Rena rama julafton.
Nikolaj Coster-Waldau gör ett riktigt bra jobb med sin roll, han får kämpa på bra. Lake Bell som hans fru är också stabil. Så om jag summerar upplevelsen fick jag mig en rejält BRA film till liv som jag aldrig hade hittat utan Christians hjälp. Så TACK för tipset!
Sofpodden är tillbaka och denna vecka är det inte jag som tappat rösten utan Steffo. Med lagomt kraxande tar vi oss igenom en lista med våra favoritskådespelare från Irland, vi har sett den nya sci-fi-rullen på Netflix som heter Anon, vi har varit på bio och sett The Hurricane Heist och vinnarna i Daddy´s Home 2-tävlingen ska koras. Favoritpappor på film hade vi frågat om och vi fick in en hel drös med förslag. Tack!
Nu hejar vi på Benjamin ikväll och fram till dess kan du köra podden på repeat om du vill. Inte så dumt faktiskt, Steffo låter som Norrköpings Barry White i öronen.
Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden
Jag läste nånstans på nätet någon som sammanställt dom bästa skräckfilmerna från 2015 och där hittade jag titeln Queen of earth. Lät ju sjukt intressant! En skräckfilm med Elisabeth Moss i ena huvudrollen och Katherine Waterston i den andra. Kanonskådisar båda två. Sa jag att det var en skräckfilm?
Alltså, den filuren som genrebestämde Queen of earth som en skräckfilm borde flås levande. Ja nu är jag hård, jag vet det men ibland behöver man drämma till med storsläggan för det är inte okej att ljuga på det här viset. När eftertexterna rullat klart hittade jag en annan text på nätet där filmen jämfördes med ”en mix av Woody Allen när han inte gör komedi och Ingmar Bergman”. Och DÄR slog nån ett helt rätt huvud på spiken! Fi fan! DET förklarade att det tog mig dryga fem timmar att se 90 minuter!
Att Elisabeth Moss är en av film- och TV-världens kanske mest intressanta skådespelare skriver nog många under på. Hon har ett otroligt öppet och uttrycksfullt ansikte och i en film som denna när stora delar filmas i extrem närbild gör hon sig verkligen bra. Jag skulle kunna säga att den här filmen ÄR Elisabeth Moss. Synd bara att manuset är så undermåligt, annars hade filmen nog kunnat bli riktigt njutbar.
Catherine (Moss) och Virginia (Waterston) är bästa vänner sedan en hel massa år och filmen utspelar sig när dom båda befinner sig i Virginias föräldrars sommarstuga, fint belägen vid en sjö. Catherine vistas där för att hon mår dåligt. Virginia mår också dåligt men mest på grund av Catherines närvaro. Dom bråkar oavbrutet, tjafsar sådär fult, ger varandra hugg och verbala tjuvnyp på det där sättet så man inte alls förstår VARFÖR dom är vänner, än mindre umgås under samma tak hela tiden. Och varför är Catherine inte det minsta tacksam att hon får bo i huset? Jag fattar inte.
Jeffrey Dahmer är en såndär seriemördare som ”alla” vet vem det är. Eller var, han är nämligen död. Han blev, 34 år gammal, ihjälslagen av en medfånge på Columbia Correctional Institution och detta efter att 2,5 år tidigare blivit dömd till femton livstidsstraff (totalt 957 år) för sjutton mord och senare ännu ett livstidsstraff för ett mord i Ohio 1978, hans allra första.
Jeffrey Dahmer var diagnosticerad med borderline personlighetsstörning, schizotyp störning och psykotisk störning men ansågs ändå vara frisk i juridisk mening och han blev alltså seriemördare,blottare, nekrofil och kannibal som ung vuxen. Hur gick det till? Hur var hans uppväxt? Går det att förklara hans personlighet på något sätt? My friend Dahmer gör ett tappert försök då filmen visar på psykisk instabilitet hos modern och en fader som blir orolig och känner igen sig allt för mycket i sonens beteende. Att det är pappan som tillhandahåller kemikalier så att sonen ska kunna upprätthålla en ”djurkyrkogård” i ett träskjul känns mer än lovligt udda, speciellt eftersom han ser vad sonen gör, vad som finns sparat i glasburkar på hyllorna. Men det jävliga är tydligen inte alla döda och mer eller mindre sönderfrätta djur, det är att Jeffrey är allt för mycket ensam, för isolerad.
Filmen är intressant, den är välgjord och framförallt är den lågmäld otäck. Ross Lynch spelar Dahmer både porträttlikt och med inlevelse och att det är Anne Heche som spelar mamman Joyce går knappt att se. Det värsta med filmer som denna är att det finns en överhängande risk att man blir livrädd för hela mänskligheten och ja, det blir man.
Det här med att åldras och kanske ångra sånt man gjort och inte gjort i sitt liv, det finns många filmer som behandlar den frågan. Tillbaka till Montauk är en av dessa.
Författaren Max Zorn (Stellan Skarsgård) återvänder till New York för en ”bokturné” och letar upp en före detta flickvän, Rebecca (Nina Hoss), som inte riktigt släppt taget hos honom trots att många år gått sedan se sist sågs.
Trots två bra skådespelare är detta en film som inte berörde mig ett dyft. Jag har svårt att bry mig om en tämligen oempatisk och egoistisk Max, hans navelskådande är totalt ointressant och Rebecca beter sig som en stereotypisk kvinna i denna typ av film. Inget nytt under solen alltså. Att se eller inte se, det spelar ingen roll. Den är dock inte värd hyrkostnaden på Itunes.
Det har kommit några skräckfilmer på senare år där handlingen inte är som premissen först får oss att tro. Det handlar alltså inte om någon twist i egentlig mening utan mer om att vilka som är förövare och utsatta kan ändras under filmens gång.
I den här filmen är det en ung kvinna som kidnappas av tre personer men det kidnapparna inte vet är att det lurar en DEMON i skuggorna. Eller skuggor och skuggor….vi alla vet var demoner håller hus nånstans. Väl?
Jag roade mig med att läsa IMDb:s användarrecensioner av filmen och man kan väl säga att citatet: ”Why is the rating so high for a movie so horrible??” användes av många. Filmen var nämligen uppe på imponerande 7,9 i betyg (men har nu sjunkit till mer modesta 5,2). Personligen tyckte jag den hade vissa kvalitéer, jag gillar mörkret och scenografin jättemycket och jag har definitivt sett sämre filmer i den här genren MEN det är dom manliga skådespelarna som drar filmen i smutsen. Det är nämligen ingen effektfilm det här, det är en historia som i grund och botten handlar om människor och deras reaktioner på det som händer och då kan man inte stå med uppspärrade ögon och artikulera ord som om det saknades ett par kromosomer – eller tre.
Summa summarum, regissören Alastair Orr kanske är en snubbe man bör hålla koll på framöver om man gillar skräckfilm?
Här kan du läsa vilka övriga filmer jag skrivit om i detta söndagstema. Jag försöker hitta skräckfilmer från lite olika länder och denna är en sydafrikansk produktion.
Nu är det dags för ett såntdär riktigt mastodontinlägg igen och detta har jag funderat på ett bra tag. Minnet behöver ibland lite hjälp och det är därför jag sammanfattar Marvels samlade verk på den här sidan – inklusive premiärdatum, lite snabba tankar från recensionerna och mina betyg i Marvel-form såklart.
Inlägget börjar med filmerna från Marvel Cinematic Universe – i premiärordning – för att sedan ta sig igenom Spider-Mans värld och sedan övriga filmer med favoritloggan i förtexterna. X-men, Punisher, Fantastiska fyran, Blade, HULKEN och sånt mys. Sen kommer sidan fyllas på vartefter det kommer fler filmer, det tar liksom aldrig slut. Vilken TUR va?
Storyn kan beskrivas på det svåra sättet, eller på det lätta. Det lätta är att den stenhårde mogulen som sålde vapen till alla som hade råd plötsligt fick ett samvete när han såg på plats vilken skada dessa gjorde i verkligheten. SÅ, han bestämmer sig för att bygga en ”maskin” som kan se till att bara dummisar dödas, inte dom oskyldiga. Jeff Bridges spelar hans affärspartner och Gwyneth Paltrow hans assistent. Dom båda är jättebra i sina roller. Men Robert Downey JR, ja… Robert Downey JR….alltså, jag är typ kär!!! Han är snygg och bra och snygg och som klippt och skuren för den här rollen. Och bra. Sa jag att han är snygg?
Den här filmen lider av all världens barnsjukdomar. Precis som en supergullig fyraåring kan förvandlas till oigenkännlighet genom elaka vattkoppor blir den här finfina grundhistorien till ingenting annat än en menlös yta och en bakgrundsmusik som kan göra en förlamad hyperaktiv. Det presenteras mer information under förtexterna än det gör i en normallång svensk film sammantaget. Okej, jag känner till storyn men den som tittar och mot förmodan inte vet detta kommer bli galen. Känslan från första fem fortgår filmen igenom, varken Edward Norton eller Tim Roth kan råda bot på det hur mycket dom än försöker. Och dom försöker. Hårt. Med varenda muskel dom kan uppbringa. Med varenda uns av skådespeleri dom lärt sig på teaterskolan. Men det går inte, filmen lyckas inte nå fram till mig hur många gånger jag än försöker.
Mickey Rourke borde tacka sin lyckliga stjärna för alla misslyckade operationer för det var inte bara ansenliga mängder diffust jox som sprutades in här och där, det var ett par-tre injektioner skådespelartalang och personlighet också – och SOM dom gjort nytta! Fan han är BRA alltså! Vem hade kunnat göra den galne ryssen Ivan Vanko bättre än Mickey Rourke? Ingen på denna sida Vintergatan i alla fall. Sammantaget är Iron man 2 en sevärd rulle, den är välgjord och skön och Robert Downey JR går verkligen från klarhet till klarhet för mig. Nu hoppas jag på en trea men utan idioter, vilket aldrig kommer ske eftersom Stark inte klarar sig en sekund utan glosögde Pepper Potts och med den insikten sjönk även han mina ögon. Men bara lite. Han är ju så snygg. Blink, blink.
Jag behöver bara se tjugo minuter av Thor för att inse att det här inte kommer bli min favorit bland Marvel-filmerna. Det är helt enkelt urbota tråkigt. Mediokra effekter. Det är så mycket guldiga saker som är så dåligt animerade att jag blir förbannad. Krydda det med Sir Anthony Hopkins som TALAR högt med MAGSTÖD och spänner (upp) ögonen i nån icke existerande bluescreenfigur för att verkligen VISA exakt vad han tänker och känner och att han är en STOR man, en GUD till och med! Han är ju Oden, krigens och skaldekonstens gud. Chris Hemsworth är däremot en KLIPPA i rollen som Thor. Det känns som han är född till det här.
Historien handlar om den lille tarmen Steve (Chris Evans) som inte vill något annat än att tjäna sitt land som soldat och hjälpa världen genom att strida mot nazismen. Han är alldeles för kort, alldeles för otränad och har alldeles för många sjukdomar för att ens bli påtänkt som soldat men vetenskapsmannen Dr Erskine (Stanley Tucci) hittar honom och ger honom en chans och under den militära träningen visar det sig att han har egenskaper som dom flesta hårdtränade stridisarna saknar: empati och ärligt mod.
För mig borde detta koncept med en mash-up av seriehjältar vara mer klockrent än julafton. En massa häftiga karaktärer som totas ihop och måste jobba tillsammans för att rädda världen. Färgglatt, tjommigt, effektfullt, egon som måste slipas av i kanterna för att kunna samarbeta och den givna förutsättningen att dom såklart inte kan misslyckas. Hey! Kom igen! Vi snackar Hulken här, å Iron Man, Captain America å Thor och sen var det Black Widow och Hawkeye som smög in lite från sidan men som ändå fick – och tog – bra mycket plats. Hur kan man inte gilla detta? Hur kan man inte smälta?The Avengers är hur jag än vänder och vrider på det en helt okej och underhållande film. Den saknar ”nåt, den saknar ”det” för att få mig att gå ner i split men jag lämnade biografen både mätt och nöjd och hade något tjoffat till mig i ryggen hade jag nog kunnat klämma fram en liten rap eller två.
Jag säger som jag alltid sagt, lite blue dabadi dabidaj dabadi dabidaj har ingen dött av. Egentligen hade min recension av Iron Man 3 kunnat sluta där. Eiffel 65´s hit från 1999 är nämligen mitt bäst bestående minne av 140 minuter Marvel-action och det är inget bra betyg till en film som jag egentligen borde älska förbehållslöst. Eller ja, jag minns kanske inte bara låten. Lite Robert Downey Jr i blå solglasögon också. Det som fascinerar mig mest med filmen (förutom Blu dabidej) är ändå eftertexterna. Jag fick en klump i halsen, jag fick ståpäls på armarna, jag fick hjärtklappning och jag ville aldrig att dom skulle ta slut. När bokstäver, musik, snygga grafiska bilder och perfekt klippning harmonierar som i dessa eftertexter då kan jag inte göra annat än att kära ner mig – och höja betyget ett snäpp mot det jag bestämt mig för.
Jag behöver bara se en kvart för att känna att Thor: The Dark World är betydligt mer ”min grej” än förra Thor-filmen. ALLT är av någon anledning snyggare. Effekterna sitter där dom ska, det är en mycket ”klarare” bild, ljudet är mullrigare och samtliga skådespelare pratar aningens lugnare men det märks störst skillnad på Sir Anthony. Det är också väsentligt färre Gud-hit-och-dit-tjafs-scener och ingen kunde vara gladare än jag för det.
Med facit i hand hade trailern rätt, Captain America: The Winter Soldier var riktigt bra! Det är ett helt annat tempo än i första filmen, musiken är pulshöjande och perfekt för ändamålet, det är en rappare dialog, det finns inbäddad humor, effekterna är jättebra och the bad guy, The Winter Soldier, är badass (nääästan) på det där no-mercy-sättet som Ivan Vanko var i Iron Man 2 eller Bane i The Dark Knight Rises. Det sistnämnda gör att filmen faktiskt blir riktigt spännande på sina ställen. Skådespelarmässigt är Scarlett Johansson och Samuel L Jackson stabila, Anthony Mackie är med lite för lite, Robert Redford gör det han ska och Chris Evans är en anabolaspännis med utstrålning i klass med en skiva Wasa Husman. Svårslagen i Marvels universum och kantboll på högsta betyg när jag såg om den.
Chris Pratt är den perfekta svennebananhunken i rollen som Peter Quill/Star-Lord. Han ser precis lagom vanlig ut och han är väldans charmig men han har ett litet problem som just i denna film blir ett ganska stort: han är inte helt hundra när han ska spela mot figurer som inte finns. Rocket och Groot är annars filmens stora behållningar tycker jag. Tvättbjörnen med Bradley Coopers röst är en riktig comic relief och att Vin Diesel gör rösten till Groot är kanske inte så viktigt även om han gör det jättbra. Det bästa med Groot är att han är för denna film vad Hodor är för Game of Thrones: en stor personlighet på sitt relativt enstaviga vis.
Joss Whedon är alltså filmens manusförfattare och regissör (han låg bakom även första filmen) och jag har precis samma problem med den här filmen som med den förra: det är inte tillräckligt snyggt, inte tillräckligt påkostat, inte tillräckligt unikt på något sätt. Jag känner mig bortskämd med blockbusters som är så in i minsta detalj perfekta rent utseendemässigt, som har så extraordinära actionscener och spektakulära effekter att när det kommer en film som denna som är ”sådär” så känns det inte okej. Jag kräver mer än såhär och jag tror inte jag är ensam om det.
Paul Rudd spelar Scott Lang, mannen som precis kommit ut ur fängelset och som på grund av ett nytt inbrott (som gick lite fel) kom över en dräkt som gör honom liten som en myra men ändå stark som värsta hulken. Michael Douglas är doktor Hank Pym, vetenskapsmannen som uppfunnit dräkten och hela grejen med att kunna krympa avståndet mellan atomer för att göra organismer mindre utan att för den skull paja nånting väsentligt. Det visar sig att en dålig trailer kan vara det bästa receptet för en bra filmupplevelse. Ant-Man var nämligen något så ovanligt som en rolig, egensinnig, småknasig, väldigt välspelad, alldeles precis lagom lång actionäventyrskomedi och jag tycker jättemycket om den! Att jag såg den i 2D i en fullsatt skrattande salong gjorde säkert sitt till men man ska inte förringa känslan man har under visningen oavsett om den är positiv eller negativ.
Det händer en hel del i den här filmen. Tempot är högt från början till slut, speltiden är i sammanhanget rätt normala 147 minuter (men det ÄR bra långt alltså) och det är DRÖSVIS med superhjältar som ska få plats. Varför filmens titel är förknippad med just Captain America förstår jag inte riktigt, den kunde precis lika gärna ha hetat Avengers 3. Det är snyggt – såklart, det är skön humor – såklart, det är karismatiska skådespelare i samtliga roller utom en, den kanske viktigaste i just denna film, huvudrollen. Jag tycker väldigt mycket om tjommigheten, jag tycker om känslan, jag tycker om samspelet. Det jag inte tycker om (och som det känns att jag påpekar i ALLA filmer av denna sort) är att slagsmålsscenerna är alldeles på tok för utdragna. Jag fattar inte vem som har glädje av att se minuterna rinna iväg och det slåss, sparkas och kastas runt personer hit och dit tillsynes inte till någon nytta.
Benedict Cumberbatch, allas vår mest fantastiska Sherlock, skulle alltså spela doktor Stephen Strange, den egocentriske kirurgen med dom fantastiska händerna som råkar ut för en bilolycka och söker sig till en mystisk plats i Nepal för att återfå kontroll över sin sargade kropp, något som den moderna medicinska vetenskapen inte klarar av att hjälpa honom med. För egen del kändes det helt självklart. När dom första bilderna från inspelningen kom ut och man fick se Benedict i A.J-skägg (kan du din Backstreet Boys fattar du vad jag menar) fattar jag inte att NÅN kunde tvivla, klart som korvspad att han skulle vara en PERFEKT Doctor Strange! Och nu när jag har sett filmen kan jag bara nicka sådär hårt så hakan slår i bröstkorgen, han är helt enkelt KANON och han lyckas göra sin Stephen Strange både knepig, charmig och riktigt rolig.
Jag tyckte förra Guardians-filmen var bra men jag blev inte helt blown away av det nyskapande fräscha som många verkade se i den filmen. Den var annorlunda och lite crazy med blandningen av rymdfilm, 70-talsmusik och en ihopskrapad samling knasbollar som genom mestadels en slump började jobba ihop mot samma mål. När jag såg filmen första gången kan jag säga att jag var allt annat än besviken. Herregud, hur skulle jag kunna vara det, Sylvester Stallone dök ju upp och även om hans namn visades före Kurt Russells i förtexterna kan ingen fullt fungerande människa säga att hans rollfigur bräcker Kurtans i viktighet. Stallones roll kunde ha klippts bort hur lätt som helst så jag undrar om hans medverkan inte bara är en språngbräda inför vad som väntar i film nummer tre.
Att se trailern för dagens film första gången gjorde ont. Att se postern var ännu värre. Det där collaget av utklippta filmfigurer som ser ut som ett kreativt sammelsurium skapat av en serietidning, barnsax, björnklister och glitterspray imponerar föga på mig. Tvärtom. Allt förhandsjox gällande filmen fick ner mina förväntningar på en nivå som var under nollpunkten, något som med facit i hand väldigt sällan är av ondo. Ett stort plus med denna film är att den inte börjar om från början IGEN med själva origins-storyn, den har vi sett (*host* till leda) och den behövs inte berättas ännu en gång. Spider-Man: Homecoming är istället en fräsch, charmig och ungdomlig film som känns väldigt modern (i brist på bättre ord). Den har löst Avengers-tråden på ett mycket smart sätt och det var länge sedan jag var SÅ underhållen från början till slut som under denna visning. Filmen har inte några direkta dippar alls, det är full fräs, sitt i båten.
Dags för den tredje filmen om tajte Thor och den är verkligen som ingen annan. Här gäller det att hänga med i svängarna för alla inblandade skådespelare har verkligen kopplat på stor-charmen. Chris Hemsworth som Thor, Tom Hiddleston som Loki och Cate Blanchett gör entré som systern Hela och henne ska man banne mig inte skoja bort! DÄR är en riktig hårding alltså och jag måste säga att Blanchett gör henne jättebra även om jag alltid gärna ser någon annan i rollen när hon är i farten. Att Mark Ruffalo är så jättefin som den gröne Bruce Banner kan väl inte någon bli förvånad över? Det finns en del minus i filmen, Karl Urban till exempel, han är ett sånt brutalt jätteminus plus att spellängden återigen – *gäsp* det är ju en superhjältefilm – är en sisådär tjugo minuter för lång. Dom där CGI-fest-slagen dessa filmer alltid slutar med kan ju göra en smått tokig.
NU är den första Marvel-filmen här med idel ädel supercoola svarta skådespelare! Att filmen dessutom har en intressant historia som inbegriper ett pärlband av karaktärer som alla är grundade och välskrivna OCH att det är en stand-alone-film utan drösvis av andra Marvel-hjältar är enbart plus. Jag känner mig lite mätt på CGI-fester a la Avengers-hopkok och det här är verkligen ingenting sånt. Det här är en film som berättar historien om T’Challa, han som blev Black Panther och kung i Wakanda (Chadwick Boseman) men den berättar även historien om hans antagonist Erik Killmonger (Michael B. Jordan). Det finns väldigt mycket att tycka om med filmen men det finns även en del som drar ner betyget en smula. Jag tycker filmen är lite för lång, jag tycker (som vanligt) att det är en alldeles för utdragen sista fajt och jag tycker att det är problematiskt att den skådespelare med svagaste auran innehar huvudrollen. Chadwick Boseman är inte dålig, han är bara tunn jämfört med det explosiva kollegiala gänget han har runt omkring sig.
Det är som om min insida saknar organ. Skulle jag ropa ner i svalget skulle det eka från magmunnen till ändtarmen. Det är nåt med Avengers: Infinity War som klingar otäckt i mitt känsloliv, det är som om Thanos förkroppsligar den första riktiga superhjälteskurken som faktiskt känns helt jävla oregerlig och som har en agenda som andas ett uns av uträknad mänsklighet även om den är alldeles vidrig. Sen är det slutet som är det riktigt episka. Slutet. Käftsmällen. Kinapuffen i näsborren. Tarmsköljningen med kaustiksoda. Modet att göra såhär, det är kaxigt, det är häftigt och det är VÄRT denna tomhet att få vara med om detta. Marvel visar IGEN att det inte är någon som slår dom på fingrarna när det kommer till underhållning a la serietidningskaraktärer. Jag bär min Marvel-underarmstatuering med stolthet och längtar tills jag får se fortsättningen. För visst kommer det en fortsättning. Det gör det alltid.
.
.
.
.
Ant-Man and the Wasp
(juli 2018)
Regi: Peyton Reed
Hope Van Dynes (Evangeline Lilly) mamma Janet (Michelle Pfeiffer) dog när Hope var liten, fast i nån kvant-grej, förminskad in absurdum och borta för evigt. Nu har Dr Hank Pym (Michael Douglas) kommit på en grej, Janet kanske inte alls är död? Det kanske är möjligt att rädda henne nu en sisådär 20-25 år senare?
Ant-Man, Scott Lang (Paul Rudd) sitter i husarrest med fotboja och försöker få dagarna att gå. Med endast tre dagar till frisläpp behöver Hope och Dr Hank hjälp och ”fixar ut” Scott från huset. Det är ju en mamma som måste räddas!
Jag tycker den här uppföljaren är okej men lite trött. Sevärd för stunden och dom kreativa bildlösningarna när det gäller myr-och-geting-människor är självklart underhållande att se, annars är det mycket som är rena upprepningar från första filmen. Walton Goggins som skurk är också uppfriskande. Så det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna.
.
.
.
.
.
.
Captain Marvel
(mars 2019)
Regi: Anna Boden & Ryan Fleck
Det tog alltså ända till 2019 innan Carol Denvers aka Captain Marvel tog sin in i Marvels filmiska universum och i Brie Larsons skepnad gör hon det med storm. Den här filmen är Marvels variant på Wonder Woman, dvs en kvinnlig superhjälte som småtjejerna verkligen kommer kunna ta till sig och se upp till. Men, till skillnad från Gal Gadot ser Brie Larson lite mer ut som en ”vanlig tjej” även om hon givetvis är supervacker och hårdtränad även hon.
Captain Marvel balanserar fint mellan det komiska, det actionspäckade och over-the-top-cgi-fest så även om jag hamnar i slagsmålströttma nu och då hjälps det upp av 90-talshits och en skön kemi mellan Carol och Nick Fury (Samuel L. Jackson). Med filmen i backspegeln känner jag dock att den inte blir mer än en gäspning, ungefär precis som Black Panther. Båda filmerna hamnar helt rätt i PK-världen och jag är glad att dom producerats men det gör ingen av dom till superdupertoppenfilmer för det. Samtidigt förstår jag att Marvel kanske (?) tagit till sig av kritiken mot sina likriktade manliga superhjältar (alla vita, alla skäggiga, alla stöpta i samma form). Brie Larson är hur som helst en skinande stjärna!
.
.
.
.
.
.
.
.
Avengers: Endgame
(maj 2019)
Regi: Joe Russo & Anthony Russo
Den sista filmen, den 23:e, i denna del av Marvel Cinematic Universe har nu sett dagens ljus och jag är så nöjd, så nöjd, så nöjd. Vilken ihopwrappning, vilket epos, vilken fanservice för alla oss som hängt med från dag 1 och lagt ner en ansenlig mängd både tid och pengar på den här sagan. Tusen tack, tack för allt till ALLA inblandade!
Thanos gjorde ”the snap” i förra filmen och 50% av jordens befolkning blev till aska. Det här är superhjältarnas chans att gå tillbaka i tiden och därmed förändra framtiden både för oss ”vanlisar” och för dom själva. Det här är tre timmars brutalmys i biosalongen. Det är känslosamt på ett sätt superhjältefilmer sällan är och det beror mycket på att stakes:en för en gångs skull är på riktigt. Att alla inte kommer överleva förstår man. Frågan är….hur många kommer försvinna? Och är det för alltid?
Peter Parker är så perfekt gestaltad i all sin vanlighet av Tobey Maguire som inte är det minsta träig eller teatralisk, han går in i sin roll med hundraprocentig trovärdighet precis som Kirsten Dunst gör som Mary Jane. Jag knorvlar ut alla mina butterhetsrynkor från pannan, kinderna och mellan ögonbrynen och låter mig bara charmas och underhållas. Spider-man är två timmars kvalitativ underhållning för både stora och små och så pedantiskt välgjord att jag har svårt att hitta nåt specifikt att gnälla över. Ja, det ska vara James Franco som Harry Osborn då. Gnäll-gnäll-gnäll-gnäll, hua, James Franco är inte min homeboy, inte här och inte någon annanstans heller men samtidigt ids jag inte hänga upp den här filmen på honom. Han är inte värd det. Spider-man. En kille som blir typ en spindel av att bli biten av en. Hela upplägget är ju bara så urbota dumt egentligen. Korkat. Larvigt. Fånigt. Men ändå, jävlar vad det funkar på film!
Alfred Molina gör entré som den utåtagerande doktor Octopus med bläckfiskarmar av stål i en uppföljare som är minst lika bra som ettan. Aningens mer humoristisk dessutom. Kärleksrelationen mellan Peter och MJ utvecklas åt alla håll och kanter och James Franco är fortfarande med på ett hörn. Effekterna är toppen, historien är precis lagom mörk och engagerande och den håller för många omtittar. Precis som förra filmen växer den här varje gång jag ser den. Och ja, jag har sett den många gånger. Alltså JÄTTEmånga.
I den tredje filmen kommer mörkret in i Spider-man då han inte bara har sandmannen (Thomas Hayden Church) och Venom (Topher Grace) att brottas med utan även sig själv. Sjukt snygga effekter i den här filmen, sjuuukt snygga och trots skyhöga förväntningar från min sida så funkar filmen fint. Jag gillar att hela gänget är kvar och att regissör Sam Raimi tog sig igenom filmerna med sig själv bakom ratten. En riktigt bra trilogi som med fördel kan ses som ett långpass i soffan endast med kiss-och-fylla-på-popcorn-skålen-pauser.
The Amazing Spider-man kändes som en hundraprocentigt onödig film och har gjort så sen jag först hörde talas om att den skulle komma. Det var bara tio år sedan Spider-man kom och behovet av en remake – redan! – var noll. Det kändes fullkomligt överflödigt och enbart som en dålig ursäkt att få sälja mer leksaker och spel. Så mysglädjen över min nya kofta var utan överdrift starkare än längtan efter att få se Andrew Garfield i blåröd spandex. Det finns så mycket som är bra med den här filmen att trots att jag försöker krysta fram något fel så går det inte, inte ens ett litet. Jag hade 136 väldans underhållande minuter i biosalongen, jag fick en nu-börjar-jag-snart-gråta-klump i magen på slutet, jag känner mig lite småkär i Garfieldkillen, jag imponerades av effekterna och jag retade mig minimalt på 3D:n.
The Amazing Spider-Man 2 visade sig vara precis just det – alldeles underbar. Vadå underbar? kanske du tänker nu. Hur kan en sånhär film vara underbar? Det är ju bara fåntratterier. CGI-effekter. Larv och överdrivna slagsmål. Ja, det finns superhjältefilmer som är allt detta, som är ”bara” allt detta. Sen finns det superhjältefilmer som är något annat, något mer, kanske mer som en ”vanlig film” om man så vill. Det här är en superhjältefilm med utomordentliga skådespelare som kan visa äkta känslor, det här är en film som har scener som i sanning berör.
Att Andrew Garfield och Emma Stone är ett par i verkliga livet (aka ”Stonefield”) är helt klart positivt för både denna film och den förra, det fullkomligt sprakar om dom när dom är tillsammans. Sally Field gasar upp Aunt May till en helt annan nivå än Rosemary Harris klarade av i dom ”gamla” Spider-man-filmerna och Dane DeHaan är galet bra som Harry Osborn/Green Goblin.
Spider-Man: Homecoming (oktober 2017) Regi: Jon Watts
Den här filmen hör till Marvel Cinematic Universe (se lite längre upp i inlägget)
Spider-Man: Into the Spider-verse
(december 2018)
Regi: Jon Watts
.
.
.
.
.
.
.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
X-Men
(juli 2000)
Regi: Bryan Singer
X-Men-gänget har aldrig varit mina favoriter men det här är ändå en film jag sett ett par gånger, dock inte sen jag började med bloggen och har således inte publicerat någon text. Jag minns den dock som ”helt okej”, det får räcka tills det blir en omtitt.
.
.
.
.
X-Men 2
(maj 2003)
Regi: Bryan Singer
Jag var inte överdrivet förtjust i uppföljaren till X-Men, då lite förtjust att jag inte sett om den sedan 2003. Mer text kommer OM det blir en omtitt.
.
.
.
.
X-Men: The Last Stand
(maj 2006)
Regi: Brett Ratner
Som jag minns det var den tredje X-Men-filmen ett fall framåt men jag har inte sett den sedan 2006 så jag ska nog inte säga för mycket. Tills det blir en omtitt får betyget bli det jag minns att jag tyckte sist.
Wolverine försöker ta reda på sanningen om sitt ursprung och om Weapon X-programmet. Vad är hans kropp gjord av egentligen? Här kryllar det av slagsmål, det är skitigt, hårt och kallt OCH det är första gången vi får se Wade Wilson/Deadpool (Ryan Reynolds). Liev Schreiber gör rollen som Victor Creed och han är allt annat än empatisk och mysig. Fy fan vad den mannen kan se hård ut. Och det känns inte ens som att han gör sig till. Burr. Med tanke på vad som komma skall med Wolverine som karaktär känns det som att den här filmen gjorde ett rejält avstamp från X-Men-världen och in i det lite mer gritty och klafsigare. Men jag fattar inte varför jag inte skrivit om filmen på bloggen? Jag gillade den ju! Jättemycket!
Att få följa Charles Xavier ända från 12-års ålder tills han blev Professor X och den polska judiske pojken Erik Lehnsherr som såg sin mamma bli ivägskickad till koncentrationslägret och hela hans resa tills att han blev Magneto det kändes både maffigt och fint. Det här är verkligen en prequel som gör nytta! James McAvoy som Xavier och Michael Fassbender som Magneto är båda helt fenomenala i sina rolltolkningar men det jag tycker allra mest om med X-men: First class är ändå Matthew Vaughn, regissören. Jag tror jag är lite kär i honom. Han har alltså inte bara lyckats göra kultfilm av Kick-ass, här lyckas han göra en serietidningsaction som håller hela vägen från start till mål, som får min puls att gå på högvarv i 132 minuter OCH som får mig att le som en proppmätt bonnkatt hela vägen hem från bion. Efter ett par omtittar känner jag mig dock säker på att det är den bästa X-Men jag sett.
Vad är det som gör The Wolverine så bra? Hugh Jackman naturligtvis. Han gör Wolverine så mänsklig. Han är skitig, han har ont, är ledsen, rädd och arg och han tar – precis som Hulken – aldrig i mer än nöden kräver. Han är snäll mot dom snälla, elak mot dom elaka och har inget tålamod med idioter. Det är en bra skriven och sammanhållen historia, det är en strålande häftig och färgglad sidekick i Yokio (Rila Fukushima) och actionscenerna är inte bara påkostade, dom är kreativa. Hela filmen är dessutom i total avsaknad av våp och det känns som en frisk bris i sommarvärmen.
Om X-men: Days of future past kan man säkert säga mycket men att säga att den är engagerande och/eller spännande känns noll procent korrekt. Jag fick känslan av att filmen är ett hafsverk. Med så många toppenfina skådespelare i dom stora rollerna så känns det värdelöst att 75% av filmen består av urtråkiga effekter och överpompös musik. Stora delar av filmen kändes marginellt mer pulshöjande än att titta på en skärmsläckare i Windows XP. På plussidan finns givetvis Hugh Jackman. Han är en sån fullträff som Wolverine att filmbolaget borde grina sig konkava av lycka över att ha castat honom. James McAvoy och Michael Fassbender är såklart bra även i denna film och filmens sort-of-bad-boy är Peter Dinklage som Bolivar Trask, mannen med skön 70-talsmusche, bruna brillor och med rundborste fönad frisyr. Sista halvtimmen får också hamna här, på plus alltså. På minussidan hamnar typ allting annat.
Filmen är rolig. Den är knäpp. Den är finurlig som tusan (bara förtexterna gjort mig alldeles upprymd) och den är blodig. Jag vet att många jämför den med Kick-ass och jag kan förstå jämförelsen men Deadpool är ändå en helt annan grej. En alldeles egen seriehjälteknasbollgenre med ett djup och en svärta som kanske endast kan jämföras med Daredevil och humorn endast med Ant-man på speed. För här går det undan, det gäller att hänga med och även om jag tyckte jag gjorde det så var det nog ett och annat fiffigt skämt som flög över mitt huvud. Det kryllar nämligen av dom. Manuset är smart och rappt, Ryan Reynolds kämpar på och lyckas faktiskt göra sin Wade Wilson aka Deadpool till en mänsklig komplex figur, snabb i käften, kaxig, charmig och samtidigt…ledsen.
Det visade sig att den här filmen utspelar sig en stor del i 80-talet och en del av min själ befinner sig fortfarande där. Därför fylls mitt hjärta med stor filmisk kärlek när jag ser scenen med Quicksilver som räddar sina vänner i en fräsig filman sekvens till tonerna av Sweet dreams med Eurythmics. Filmens helt klart mest minnesvärda scen! Historien är lite hoppig och med en bad guy som supersminkade En Sabah Nur/Apocalypse blir det aldrig riktigt spännande även om jag tycker Oscar Isaac är cool i rollen. Jag såg inte att det var han förrän jag läste eftertexterna. Jennifer Lawrence är fortfarande dötrist som den där smurfblå mutanten Mystique men på plussidan hamnar Tye Sheridan som Cyclops, Sophie Turner (Sansa Stark!) som Jean Grey och Evan Peters som Quicksilver.
Logan är en film för oss som väntar. Logan är en film för oss som fattar grejen, för oss som uppskattar när en film med 15-årsgräns faktiskt har det – och får det – av en anledning. Det här är en film som luktar svett och motorolja, det här är en film som känns som när man går vid vägrenen på en motorväg en varm sommarnatt, nedkissad med sönderslagna knogar men skitglad ändå. Det här är en film för alla som säger att dom inte gillar superhjältefilmer i allmänhet och X-Men-filmer i synnerhet för Logan spelar i en helt annan liga, en helt NY liga. Jag kan inte göra annat än att falla ner på knä låta handflatorna möta marken precis framför Wolverines imponerande tår. Det här är stor filmkonst, det här är make-up-effekter i världklass och det här är välskrivet, engagerande, spännande och vackert. Hugh Jackman, din jävel. Din Logan ÄR Logan och jag vill inte se någon annan ta vid denna roll under min livstid. Att avsluta sagan om Wolverine på det här sättet är inget annat än intelligent och vackert. Det räcker nu. Sagan är slut, jag är slut och regissören och manusförfattaren James Mangold har satt en ny nivå för kommande superhjältefilmer att knäcka.
I den här filmen, precis som i förra, blandas ren jävla galenskap med en mörkare underton som jag tycker fungerar jättebra. Filmerna behöver sorgen för att knasbolligheterna ska kunna kicka in ordentligt i själen. Det finns bad guys som beter sig som bad guys på riktigt, det finns scener som man inte kan ha osedda om man en gång har sett dom (babyben ftw!) och som dom filmiska referenserna är het freakin klockrena. För att uppskatta Deadpool ända ut i fingerspetsarna – och ända in i hjärteroten – måste du vara en del icke-PK, du måste uppskatta sånt som är utanför boxen, du måste kunna skratta åt skämt som andra kanske ser som konstiga och/eller rent av störda och du kan inte sitta och halvsova. Det händer nämligen grejer varenda millisekund av filmen (nånstans på duken) och det är därför både denna film och den förra har en sån himla hög omtittningspotential. Man ser helt enkelt nya saker hela tiden.
.
.
.
.
.
.
.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ .
Howard the Duck
(augusti 1986)
Regi: Willard Huyck
Den här lille filuren dök sjukt oväntad upp i en post credit scene i Guardians of the Galaxy men han känns som en Marvel-figur som inte är såååå himla intressant i sammanhanget. Faktiskt. Kvack kvack. På svenska fick filmen titeln Ingen plockar Howard och det var väl en typisk lösning i mitten på 80-talet.
Jag minns inte filmen som någon komisk VHS-favorit från min tonårstid (min brorsa skulle nog inte hålla med där dock), men den känns ändå så pass okej i mitt minne att jag inte vågar se om den i vuxen ålder. Jag låter den helt enkelt vara.
.
.
.
Blade
(augusti 1998)
Regi: Stephen Norrington
Wesley Snipes är som klippt och skuren – och faktiskt helt underbar – som Eric Brooks, aka Blade, mannen som är till hälften människa och till hälften vampyr. Han har vampyrens styrka och människans känslor.Blade växer upp till att bli en vampyrjägare för att hämnas i sin mammas namn. Vampyrerna har infiltrerat nästan alla stora organisationer men de behöver Blades unika blod för att kunna kalla på vampyrguden La Magra och ta makten över människorna. Det här är mörkt, det är snyggt, det är sevärt och det är Wesley!
.
.
.
.
Blade II
(mars 2002)
Regi: Guillermo del Toro
Med en (redan då) mästerlig regissör som Guillermo del Toro bakom spakarna blev uppföljaren till Blade nästan lika bra som originalfilmen. Vampyrerna behöver hjälp och då kommer allas vår stencoole Blade till undsättning. Filmen utspelar sig i Prag och vi får se en ny typ av vampyrer – Reapers – och de har ena gigantiska käftar som dricker blod till ett stencoolt soundtrack. Vampyrerna kommunicerar på tjeckiska och rumänska och det känns som ett plus för filmen. Den långa, svarta läderrocken gör sig kanon i slow motion. Allt är helt enkelt SÅ coolt!
.
.
.
Daredevil
(14 februari 2003 – alla hjärtans dag (!!))
Regi: Mark Steven Johnson
Det finns bara tre personer i världen som kan se och tycka om filmen Daredevil alldeles förutsättningslöst, tre personer, no more, no less. Jag kan till och med namnge dom. Dom heter Violet, Seraphina och Samuel och allihop har efternamnen Garner Affleck. Självklart måste det vara supercoolt att se sin mamma och pappa fajtas som seriehjältar på film, ingen kan ifrågasätta den åsikten, jag skulle säkert tycka samma sak i deras situation. Att se min mamma som Elektra, den stenhårda bruden med simmaraxlarna och min pappa som en blind slagskämpe i röd latexoverall, klart det skulle va ballt alldeles oavsett filmens kvalité för övrigt (även om jag just nu skrattar mig kräftröd i ansiktet då jag får upp flashar av familj kickandes ass i färgglad latex när jag blundar). Jag fick bita i det stora tuggbenet för att stå ut med nittio minuter Ben Affleck som inte direkt har sina bästa dagar framför kameran. Med min son som sällskap (och alibi) genomlider vi filmen tillsammans. ”Fett fånigt” är ett uttryck jag hör titt som tätt i kombination med ”nämeeeeeh va dåååååligt” och ”varför är det så mörkt hela tiden? Jag ser ju inte vad som händer!” Jag kan inte göra annat än att hålla med. Det är ju inte VI som är blinda, det är ju Daredevil.
Förtexterna till Hulk kan ge en helkroppsförlamad människa spasmiska ryckningar och hos mig sprider sig ett härligt lyckorus åt Marvelloggan sedd genom ett grönt filter. Hela bakgrunden till Hulkens var och varförklaras av i ett huj och jag tror att även någon som inte är insatt i varken historien eller problematiken kan förstå rubb och stubb. Det är inte kvantfysik direkt, eller jo, det är ju faktiskt just det det är. Att gammastrålning inte är att leka med visade Stan Lee och Jack Kirby när dom skapade serietidningen om den grå (!) varelsen The Incredible Hulk 1962. Nu var Hulken bara grå i ett enda nummer och det tackar jag allra ödmjukast för, han passar ju så bra att vara grön, fast å andra sidan vet jag ju inget annat. Jag tycker inte filmen är dålig och jag tycker inte GB´s Big Pack-burkar med glass är äckliga men let´s face the fact, det är inte Ben&Jerry. Jag retar mig på Ang Lee´s fascination att visa flera filmrutor samtidigt (nej, det ser inte ut som en serietidningssida, det blir bara hattigt att titta på), jag retar mig på att filmen känns lite för lång (127 minuter) och jag retar mig på att det aldrig hettar till mellan Bruce och Betty men bortsett från detta så är filmen oklanderlig. Jennifer Connelly är jättebra som Betty och hon är utseendemässigt lik sin filmiske pappa Sam Elliott (med härligt grov gråsprängd mustasch). Nick Nolte kör sitt ”Nick Nolte-spel” och här funkar det. Han är smutsig, lite äcklig och twistad i skallen och en sådan figur känns som Noltes paradroll.
.
.
.
The Punisher
(april 2004)
Regi: Jonathan Hensleigh
Filmen handlar om FBI-agenten Frank Castle, en man som hade allt: en underbar familj, ett härligt liv och ett spännande arbete. Men hans tillvaro slås i spillror när hans sista uppdrag tvingar honom in i en kamp mot den hänsynslöse affärsmannen Howard Saint (John Travolta) som dödar hela hans familj. När Castle hämnas sin mördade familj tar han även på sig uppdraget att befria landet från kriminalitet genom att göra sig själv till domare, jury och avrättare – The Punisher. Han har inga superkrafter för att bekämpa ondskan han ser. Han får lita till sin intelligens, sin stridserfarenhet och till sin obevekliga vilja att hämnas alla de som utsätts för samhällets orättvisor. Texten här innan är hämtad från Wikipedia, jag har nämligen inte skrivit någon egen text om filmen men jag tycker verkligen att Thomas Jane är så SJUKT bra som The Punisher. En mycket sevärd film!
.
.
.
Blade: Trinity
(december 2004)
Regi: David S. Goyer
Whistler (Kris Kristoferson) och Blade (Wesley Snipes) börjar bli oroliga. Vampyrerna är ovanligt mycket i farten. Det är något som inte känns rätt, nu mer än någonsin. Whistlers okända dotter (Jessica Biel), som har gått i sin fars fotspår, rycker in när allt ser förlorat ut, med sin egen vampyrutrotningsfirma.
Jag har ingen text om den här Blade-filmen heller men endera dagen kanske det blir en omtitt av alla tre filmerna, då uppdateras texten här med såklart. Och kanske även betygen.
Elektra
(januari 2005) Regi: Rod Bowman
Ljusår bättre än Daredevil men ändå ingen riktigt bra film. Betygsmässigt nafsar den på en trea men det skulle krävas en omtitt för att jag skulle höja den till det. Och nja, en omtitt lockar inte riktigt. Men vem vet, i framtiden kanske?
.
.
Man-Thing
(april 2005)
Regi: Brett Leonard
Inte sett. Än.
.
.
.
.
.
.
.
Fantastic Four
(juli 2005)
Regi: Tim Story
När en resa i rymden går fel förändras fem människor av de kosmiska strålningen och får fantastiska krafter. Uppfinnaren Reed Richards (Mr. Fantastic) får förmågan att sträcka och forma sin kropp likt gummi. Hans tidigare flickvän Susan Storm (Invisible Girl) får förmågan att bli osynlig och att böja ljus till kraftfält. Hennes yngre bror, Johnny Storm, kan flyga och kontrollera eld och tar namnet Flamman (Human Torch). Piloten Ben Grimm (Thing) blir till ett motståndskraftigt monster av sten. Tillsammans använder de sina krafter för att rädda världen från Viktor von Doom (Doktor Doom). Jag gillar kvartetten Ioan Gruffudd, Jessica Alba, Chris Evans, Michael Chiklis och det här är en film jag sett många gånger tillsammans med min son. Effektmässigt håller den kanske inte jämfört med nyare filmen men den är charmig som tusan och det räcker långt.
.
.
.
Ghost Rider
(februari 2007)
Regi: Mark Steven Johnson
Inte sett. Än.
.
.
.
.
.
.
.
Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer
(juni 2007)
Regi: Tim Story
Jag kan vara den enda i norra hemisfären som tycker det här är en bra film. Men jag tycker det. Jag gillar gänget och skulle gärna ha sett fler filmer med dessa fyra. Men Chris Evans fick viktigare saker att göra än att spela The Human Torch. Bli Captain America till exempel.
.
.
.
.
Punisher: War Zone
(december 2008)
Regi: Lexi Alexander
Inte sett. Än.
.
.
.
.
.
.
.
Ghost Rider: Spirit of vengance
(februari 2012)
Regi: Mark Neveldine & Brian Taylor
Inte sett. Än.
.
.
.
.
.
.
.
Fantastic Four
(augusti 2015)
Regi: Josh Trank
Obegripligt nog har jag inte sett denna i sin helhet heller. Än.
.
.
.
.
.
.
Venom
(oktober 2018)
Regi: Ruben Fleischer
Första filmen i Sony´s Marvel Universe är också den första om Eddie Brock (Tom Hardy) vars kropp intas av ”utomjordingen” Venom. Att Tom Hardy är PERFEKT i rollen kan väl knappast förvåna någon men att filmen är så pass genuint underhållande som den är förvånande i alla fall mig.
En skön mix av vardaglig humor och övernaturligt mörker gör detta till en toppenfilm i Marvels värld!
Efter den fruktansvärda inledningen fortsätter den fruktansvärda filmen. Historien börjar för 25 år sedan när två små bröder, fruktansvärt dåligt (över)spelade av skådespelare jag inte ens tänker bemöda mig att namnge, får se din (över)spelande pappa omkomma i en orkan med flygande bilar, hus, skräp och träd som är så dåligt CGI:ade att det ser ut som scener ur Pixels. Fast där var ju tanken att det skulle vara pixligt och halvkackigt gjort. Här är det bara….B.
Sen fortsätter filmen med att 25 år har gått och att den ena brodern (såklart), Will (Toby Kebbell) ska leka hjälte och överbemanna både rånare och orkan med pappans död i ”färskt” minne. Lite kvinnlig fägring får vi i Casey (Maggie Grace) men att bara skriva in en kvinna i manus hjälper inte för god karma, det är sen gammalt.
Det har gått 22 år sedan Twister hade biopremiär och effekterna i den filmen håller bättre än i The Hurricane Heist. Det här är nämligen en film som i mina ögon är helt OBEGRIPLIG att den får biopremiär. Det här är en B-film. Det här är en katastroffilmernas Sharknado. Så. Jävla. Illa. Är. Det.
Filmen har biopremiär idag, i alla fall i Stockholm. Mitt råd: lägg inte dina skattade pengar på den här skiten!
Han spelade Ted i How I met your mother, ja det gjorde han, Josh Radnor. Jag som inte har sett så mycket av just den TV-serien känner ändå igen hans fejs från några mer eller mindre kända romantiska komedier. Han har nämligen ett sånt fejs, ett fejs man minns. Och dagens film är alltså hans film, egentligen i alla sätt som går. Han har skrivit manus, han regisserar själv och han spelar den manliga huvudrollen. Aka, hans film.
Här spelar han Jesse Fisher, en 30-nånting-typ-åring som blir bjuden hem till sin studentstad för att gå på en professors avtackningsfest. Professorn heter Peter Hoberg (och spelas av Richard Jenkins). När Jesse är på plats hemma hos Peter möter han föräldrarna till Zibby (Elizabeth Olsen), en collegestudent som han sedan lär känna lite bättre och blir våldsamt förälskad i.
En mysig liten romcom alltså? Ja, det är det faktiskt. Lägg till Allison Janney och Zac Efron till rollistan också så får du en mycket välspelad liten mysfilm att se om andan faller på.
Avsnitt 137 är ute i etern och i detta avsnitt provar vi en ny take vad gäller spoilerfyllt snack – vi gör en post credit scene fast i ljudform. Anledningen är såklart att vi sett Avengers: Infinity War och att det finns MÄNGDER med grejer att prata om men ALLT känns som spoilers. Men vi har löst det på ett – tycker vi – bra sätt och du som är känslig för spoilers behöver inte oroa dig.
Förutom den nyaste Marvel-filmen har vi sett Rooney Mara och CASEEEY AFFLECK i spökfilmen A ghost story. Dessutom presenterar vi vinnarna i förra veckans Twin Peaks-tävling OCH tjongar på med ännu en tävling nu när vi ändå är i gasen. Den här gången kan du vinna PAPPOR! Jamenvisst!
Veckans lista var det också såklart och vi listar våra favoritSOFFOR på film! Oj oj!
Smaklig hörning – hoppas vi.
Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden
I väntan på Den blomstertid nu kommer, filmen som många i min ålder (och yngre) ser som den första svenska RIKTIGA katastroffilmen kan jag meddela att vi har fel. Redan 1971 kom Deadline, Stellan Olssons film som tveklöst kan kallas katastroffilm även om effekterna kanske är aningens mindre spektakulära än i dagens filmer i samma genre.
Ett flygplan med biologiska stridsmedel exploderar ovanför Kullahalvön i Skåne. Dimman lägger sig över den lilla badorten Mölle, folk börjar hosta, polisen evakuerar och snart rapporteras det första dödsfallet. Det utbryter en epidemi och sjuka människor med blodiga köttsår trängs i provisoriska sjuksalar, det grävs gravar med grävmaskin och dom som har möjlighet att fly vill verkligen fly men det hjälper inte. Det har satts upp vägspärrar som tungt beväpnade militärer vaktar.
Det var på 70-talet som katastroffilmer blev en riktigt stort genre i Hollywood och även om inte Deadline kan mäta sig med filmer som Airport´77, Skyskrapan brinner och Earthquake så är det en ganska sevärd betraktelse över katastroftänk i både stort och smått, i familjer och samhället. I det lilla påminner Deadline om Contagion, just pga att man inte vet vad det är för typ av smitta och att folk faktiskt dör – och det fort.
Sen är det klart att det blir smått outhärdligt både med den otextade skånskan och det frigjort sexuella, föräldrar som utan att blinka tar av sig kläderna och börjar göka i vardagsrummet med barnen närvarande. Det förstnämnda på grund av att det inte går att höra/förstå vad som sägs och det andra på grund av ofräscht.
Det känns fint att få se en glimt av ett Sverige som var med gamla polisbilar och ett helt annat sätt att uttrycka sig men dialogen är för styltig för att jag ska känna mig bekväm. Som ett tidsdokument är filmen dock intressant på väldigt många sätt, det handlar om rädslor för det okända, miljöhot och en respekt för överheten som vi kanske inte riktigt ser nuförtiden.
Jag såg den här filmen på SVTPlay och det är en av alla filmer med några/många år på nacken som Svenska Filminstitutet restaurerat. Här kan du läsa mer om digitaliseringen för att vår filmskatt skall kunna beskådas i många många år framöver.
Ray Charles Robinson föddes 1930 i Albany, Georgia och dog 10 juni 2004, tre månader innan filmen om hans liv premiärvisades på Toronto Filmfestival. Ray hade en yngre bor som hette George som tre år gammal dog mitt framför hans ögon och det var i den vevan Rays syn började försvinna. Två år senare var han helt blind.
Ray Charles var en stor artist, pianist, sångare och kompositör men han var också svår på damer. Under större delen av hans liv var han gift med Della Bea Robinson (i filmen spelad av Kerry Washington) men det hindrade honom inte från att skaffa tolv barn med nio olika kvinnor. Lägg därtill ett hårt och svårt narkotikamissbruk så har hans liv allt man kan begära för en biografifilm Hollywoodstyle.
Regisören Taylor Hackford har lyckats gör en film som i den här genren känns tillverkad efter Formel 1A och det är inte dåligt, verkligen inte, det är bara ganska själlöst. Två och en halv timme lunkar på och Jamie Foxx fullständigt briljerar som Ray. Det räcker för en sevärd film men det räcker inte för att filmen ska gnugga sig in i kroppen och knoppen på mig.
Gillar du biografier och musikfilmer är det definitivt ett tips men jag skulle bli förvånad om filmen om Ray kommer rocka din värld.
Ett av dom större glädjeämnena med mina filmbloggande vänners årsbästalistor, förutom spänningen över vilka filmer som får topplaceringar, är att det i princip alltid dyker upp någon film som helt tagit sig under ens egen radar. På Movies-Noirs lista dök det upp en otippad rackare på plats TVÅ – Shot Caller, en fängelsefilm som helt gått mig förbi. Eftersom jag brukar gilla fängelsefilmer var det självklart för mig att leta upp filmen och ge den en chans. Herregud. Nikolaj Coster-Waldau i LÅNGTRADARMUSCHE också! What´s not to like?
Efter den fruktansvärda inledningen fortsätter den fruktansvärda filmen. Historien börjar för 25 år sedan när två små bröder, fruktansvärt dåligt (över)spelade av skådespelare jag inte ens tänker bemöda mig att namnge, får se din (över)spelande pappa omkomma i en orkan med flygande bilar, hus, skräp och träd som är så dåligt CGI:ade att det ser ut som scener ur Pixels. Fast där var ju tanken att det skulle vara pixligt och halvkackigt gjort. Här är det bara….B.
