Månad: juni 2018

Publicerat

LOVE, SIMON


Obegripligt mossig version av komma-ut-som-gay-film trots att halva världen verkar vallfärda till biograferna för att se 17-årige Simon mejla sig ut ur garderoben just nu.

Det här lika smaklöst som ett hubbabubba man tuggat på i perioder sen 1983 så jag väljer att låta min dotter tycka och tänka idag. Jag såg filmen med henne, hon är 21, jag är en gammal kärring i sammanhanget och inte det minsta målgrupp för filmen MEN – hon är! Så här är Filippas recension av Love, Simon.

Love, Simon är egentligen inte dålig, men det känns som en film som borde ha producerats för 30 år sedan snarare än år 2018. Filmen motsvarar ett fint försök att filmatisera en ung killes struggeling med sin sexualitet men det blir för klyschigt och trovärdigheten faller gång på gång när scener av överdramatisering av såväl mobbning och utfrysning sker.

Filmen hade dock, i mina ögon, blivit betydligt bättre om fokus istället hade varit att porträttera en homosexuell eller transsexuell kärlekshistoria genom forum som Grindr eller Snapchat istället för det tafatta försöket att göra film av ett anonymt mejlande. Inte minst då filmen ”leker” med stereotyper och normer på ett skiftande sätt och visar ”förslag” på snubbar som skulle kunna vara den som Simon mejlar med. Det känns som att manusförfattarna vill förmedla den viktiga läxan att vem-som-helst kan vara gay och att stereotypifiera människor och sätta de i fack är otroligt dumt. Samtidigt som de har en übergay karaktär med i filmen som lägger kommentarer på löpande band som sätter mobbarna på plats och en pappa som ständigt drar heteronormativa antaganden om Simon och andra män.

Jag vet inte ens vad jag egentligen vill eller borde säga om denna film mer än att det gör mig väldigt ledsen om denna film behövs så mycket som tittarsiffror och omdömen verkar peka mot. Vem är jag att egentligen betygsätta eller formulera en åsikt kring problematiken att vara homosexuella idag, eller förr i tiden? Vem är jag att ifrågasätta Simons känslor inför sin sexualitet och den, av honom, existerande uppfattningen som hans skolkamrater har kring öppet homosexuella? Det är inte min sak att kommentera hans eller andra lidande av att komma ut eller hitta sig själva. Däremot, om det i USA eller andra västerländska länder, fortfarande finns en mentalitet om homosexualitet som den i filmen, tycker jag det är otroligt sorgligt.

Men hur viktig filmen än är….den är långtråkig och skitdålig. Och då hjälper viktigheten inte ett dugg.

Filippas betyg:

Mitt betyg:

Publicerat

SNACKA OM FILM #145 – ”Gay all the way”

I det sista avsnittet innan vi går på ett litet sommarlov blir det gayfilmer deluxe i podden. Vi listar våra favoriter bland gayfilmer – och det finns SÅ många att välja bland – och jag har varit på bio och sett en homosexuell ung killes vedermödor i filmen Love, Simon. Steffo har sett klart en spansk TV-serie och tillsammans har vi sett tokroliga Game Night.

Dessutom, i samarbete med Norrköpings Turistbyrå, tävlar vi ut två gånger två biljetter till utställningen Marvel Avengers S.T.A.T.I.O.N! Alltså, hallå, HUR BRA VINST ÄR INTE DET? Värde hela 600 kr per biljettpar! Seså, in och tävla nu, senast måndag 2 juli kl 16.00 behöver vi ditt tävlingsmejl (till film@sofpodden.se). Mer info om tävlingen hör du i avsnittet.

Som avslutning måste jag tillägga att vi inte försvinner helt i sommar, nejdå. Under fyra juli-torsdagar kommer våra sommaravsnitt ut och du kan följa med oss ut i sommar-Sverige där vi pratar film på ett annat sätt än vi vanligtvis gör i poddarna. Lyssna så kommer du förstå.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

Publicerat

TOMB RAIDER

För fem år sedan skrev jag ett inlägg om Kvinnlighet här på bloggen och då främst om kvinnlighet på film. Jag kunde då inte undgå att skriva några rader om den förra Lara Croft på film, Angelina Jolie.

”Att springa och hoppa över stock och sten, hustak och gränder i jakten på bad guys iklädd denna BH-lösa outfit skulle för varje verklig kvinna med liknande kroppsform innebära att hon slog ut framtänderna på sig själv av bröstgunget. Angelina Jolie gör inte det. Ingen actionbrud gör det. Actionbrudar på film har kroppar som inte finns. Dom är vrålstarka i muskler som inte syns. Dom är vrålsmarta men tillåter sig bete sig som våp om situationen så kräver. Dom är aldrig hungriga, blir sällan lortiga bara blöta och blir dom blöta så är det bara på överkroppen och när dom har linne. Det vita.”

Kanske var det denna känsla inför actionbrudar som gjorde att jag ändå var rätt pepp på att se Alicia Vikander som Lara Croft i 2018-års version av Tomb Raider. Det är verkligen inte mycket av Angelina Jolie i henne och detta menar jag som något positivt. Alla dom uppenbara träningstimmarna till trots så känns Vikander ändå som en ”vanlig tjej” och jag tycker det är ett stort plus för filmen. Årets version av Lara Croft är en kvinna som yngre tjejer skulle kunna ha som verklig ”idol”, Jolies version blev mer av en…ja, jag säger ordet nu….runkdocka.

Den norske Vågen-regissören Roar Uthaug blev den som fick ta tag i Tomb Raider den här gången och jag tycker han gör det han kan med ett manus som har väldigt mycket övrigt att önska och en dito scenografi. Det här är en film som känns som den är gjord till 50% i en dator och till 50% av plast. Kanske inte så bra som helhet kan jag tycka. Däremot tycker jag att Alicia Vikander ger filmen en tyngd i sitt sätt att spela Lara som filmen mår bra av. Jag tror på henne, jag köper att hon kan hantera en pilbåge och sparka på bus och hoppa så sjukt jävla långt utan att slå ihjäl sig. På det sättet blir hon en mänskligare variant av en TV-spels-figur, alltså tvärtom mot hur jag upplevde Angelina Jolie i samma roll.

Jag hade inte jättetråkigt när jag såg filmen men jag brydde mig liksom aldrig om något. Det är en saga, en TV-spelssaga och sådana har jag svårt att investera mitt känsloliv i. Betygsmässigt är filmen närmare en trea än en etta, den är på nåt sätt okej men jag vill helst inte se om den igen. Ytlig underhållning för stunden alltså. Mycket ytlig. Men jag slutar aldrig fascineras över Alicia Vikander och hur jävla begåvad hon är på det hon gör.

30 juli släpps filmen på Blu-ray och DVD. 

Betyg på filmen:

Betyg på Alicia Vikander:

Publicerat

EUPHORIA


När Alicia Vikander teamar upp med regissören som gjorde henne till den hon är (ja, jag hävdar fortfarande att rollen som Erika i Hotell är den bäst skrivna rollen Alicia fått till dags dato – även om hon gjorde det jättebra även i Till det som är vackert), Lisa Langseth, så är det klart att jag hajar till.

Tredje gången gillt i samarbeten, det är klart dom känner varandra bra vid det här laget. Så pass bra att det är Alicia Vikanders produktionsbolag Vikarious Productions som står bakom Euphoria med manus och regi av Lisa Langseth.

Historien handlar om systrarna Ines (Vikander) och Emelie (Eva Green) och om en resa som visar sig vara den sista dom gör tillsammans. Emelie är svårt sjuk och det vet lillasyster Ines inte om. Inte heller vet hon om storasysters mål med resan men det ska hon – och vi som tittar – snart bli varse.

Kanske har du redan läst dig till vad filmen handlar om, kanske inte, men hur som helst vill jag inte spoila något här. Jag vill hellre att du tittar på filmen för jag tycker verkligen att den är VÄRD att tittas på.

Filmens ”svaghet”, som verkligen inte är en svaghet men som säkert klassas som en i boxoffice-mått mätt, är att den är tung, alltså – faktiskt – jättetung. Precis som i Hotell behandlas här riktigt svåra djupa frågor men där Hotell bjöd på en berg-och-dalbana i känslor och ibland var sådär skönt lättsamt och dråpligt rolig där tar Euphoria sig själv på stort allvar från början till slut. Inget fel i det MEN det kanske inte gör att den lockar några stora skaror att köpa/hyra den? Tyvärr, måste jag tillägga, för denna typ av film är oftast givande och ger minnen för livet men man måste också ge av sig själv för att nå dit. Man måste orka släppa in den och det är inte alltid man gör det. Inte jag heller.

Jag som normalt sett inte är något fan av Eva Green måste passa på att ge henne all cred och alla applåder jag kan för hennes insats. Herrejesus vad bra hon är här! Hon, Alicia och Charlotte Rampling är skådespelarna filmen är upphängd på och denna stabila trio fixar detta utan minsta problem – och utan smink! Det slog mig efter ett tag hur skönt det var att se dessa kvinnor i närbild och dom är helt….rena. Filmen blir på nåt sätt ännu mer mänsklig när dom bjuder på varenda por, varenda rynka, varenda ryckning som finns i ansiktet. Jättefint.

Betygsmässigt står filmen och vajar mellan en stark trea och en fyra men jag tror den får landa på en trea trots att jag känner mig lite snål. En mycket BRA film är det hur som helst och jag hoppas den når ut till filmtittare både här i Sverige och annorstädes. Den är verkligen värd det.

Betyg på filmen:

Betyg på Alicia Vikander:

Igår skrev jag om Kärlek över haven med Alicia Vikander och imorgon kommer ännu en film med henne i huvudrollen, dock i en heeeelt annan genre. 

Publicerat

KÄRLEK ÖVER HAVEN

Håll i hatten och stoppa tummen i mun för nu blir det Alicia Vikander-bonanza här på bloggen i dagarna tre! Det hör nämligen inte till vanligheterna att en stor svensk skådespelare är aktuell med tre filmer samtidigt och inte vilka tre filmer som helst. Det här är tre filmer som visar på olika sidor av Vikanders skådespeleri, tre helt olika genres.

Men vi börjar idag med filmen som fått den patetiska svenska titeln Kärlek över haven. Har det nåt med hennes förra film Fyren mellan haven att göra? Ska hon ”bli en Mel Brooks eller Goldie Hawn” då varje film säljs in som något likadant? Det våras för… blev Mel Brooks signum, Tjejen som… blev Goldie Hawns. Alicia Vikander riskerar att fastna i havet…-filmer och DET är inget plus. Originaltiteln på dagens film är Submergence och varför den inte hade kunnat heta det även i Sverige övergår mitt förstånd.

Den tyske regissören Wim Wenders är känd för en hel del stora titlar: Himmel över Berlin, Paris, Texas och Faraway, so close (In weiter Ferne, so nah! eller Fjärran, så nära! som den heter på svenska) för att ta några exempel. Han gjorde även en film 2015 som heter Every thing will be fine som jag varit nyfiken på ett tag men inte sett än. Nu har han alltså satt tänderna i J.M Ledgards roman Submergence och gett huvudrollerna till Alicia Vikander och James McAvoy.

Dom spelar Danielle Flinders och James More som blir förälskade i varandra och när James hålls fången av jihadister i ena änden av världen och Danielle dyker utanför Grönland hålls denna kärlek vid liv med hjälp av minnen och längtan. Det är så jag uppfattar filmen i alla fall. Den är lite ”hoppig” kan man säga då historien gungar fram och tillbaka genom nutid och dåtid och jag kan säga att för egen del är detta ofta ett berättarsätt som inte funkar så bra. Jag kommer liksom ur fokus hela tiden, man tillåts aldrig koncentrera sig i bara det man ser utan måste hela tiden vara beredd på att tas ur kontexten och acklimatisera sig någon annanstans.

Tyvärr, för filmen och för mig, är det därför det känns som att ingenting funkar. Jag känner noll kemi mellan Vikander och McAvoy och det är ju också något som är rätt viktigt i en kärleksfilm. Trovärdigheten. Glöden. Passionen. Var för sig tycker jag dock att skådespelarna gör vad dom kan och jag skyller denna jättemiss på dålig personregi, inget annat. Båda två är alldeles för bra skådespelare för att inte kunna spela mer förälskade än dom gör här. Men filmen, alltså filmen, den kan man både ha och missta. Att se Alicia Vikander agera är dock aldrig trist. Tycker jag.

Betyg på filmen:

Betyg på Alicia Vikander:

Jag gav filmen en 2:a i podcasten Snacka om film men när jag satte mig ner och skrev om filmen ångrade jag mig. Det får man göra.
Imorgon och på onsdag kommer det ännu mer Alicia här på bloggen. 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: BLOOD & CHOCOLATE (2007)

Tillhör du dom som tokgillar Twilight-filmerna och samtidigt har en faiblesse för det lite läskiga? Se Blood & Chocolate. Alla vi andra kan med fördel hålla oss låååångt borta från detta skräp.

Det finns ingenting av värde att skriva om själva filmen annat än att Olivier Martinez och Hugh Dancy i rollistan inte hjälper det allra minsta för att känna att man står ut under filmens gång. Den kvinnliga huvudrollen spelas av Agnes Bruckner och hon känns som en beige kopia av Kristen Stewarts Twilight-Bella. Suck alltså.

Kanske är det regissören Katja von Garnier som är den mest intressanta i den här soppan. Efter att i många många år gjort filmer med kvinnor i huvudrollerna (på lite olika sätt i lite olika genres) är hon på g att göra en sci-fi-katastrofrulle med Samuel L Jackson som handlar om att rädda planeten innan gravitationskraften försvinner. Inversion är titeln. Låter inte helt offside i mina öron. Blood & Chocolate är dock något helt annat, den får rött kort och avstängning under resten av temat.

Blir du sugen så finns filmen att se på Viaplay. Nästa söndag kommer förhoppningsvis en text om en bättre film.

Publicerat

DEN BLOMSTERTID NU KOMMER

I oktober 2015 drog filmskaparkollektivet Crazy Pictures igång en Kickstarterkampanj där dom bad om ekonomisk hjälp för att kunna färdigställa en filmidé dom hade. Ett thrillerdrama om vad som händer några personer när Sverige attackeras utifrån. En film med stora visioner vad gäller effekter. Målet var 300000 kronor men redan efter två dygn var det uppnått med råge och totalsumman slutade på imponerande 788000 kronor.

Igår hade filmen svensk premiär och runt om i Sverige finns dom 2285 kickstarter-backarna och ännu fler filmintresserade som är osedvanligt peppade på en SVENSK film. Det är just det där. Den blomstertid nu kommer är en svensk film som verkar locka även dom som normalt sett inte tittar på svensk film och redan DÄR är filmen intressant.

Det har snackats om att filmen är en svensk katastroffilm a la Hollywood och efter att ha beskådat både första och andra trailern ett antal gånger (med ståpäls!) är jag med på tugget. Filmen kändes verkligen så. Imponerande stämning, snygga scener och coola effekter, precis som man vill ha det! Men med facit i hand och en summering av filmen i både skallen och magen måste jag säga att filmen är betydligt mer än så.

Det tar en stund innan filmen ”kör igång”, om man med ”kör igång” menar att det händer något som har med katastrofen/attacken att göra, och det är både ett lyckokast (i mina ögon) och modigt.

Går man och ser filmen i tron att det är en svensk Olympus has fallen (typ) med dumaction från början till slut, ytligt skrivna karaktärer och tuggummidum dialog så finns det en risk att man blir besviken. En ganska stor risk till och med. Det är därför jag tycker det är så satans MODIGT att göra som Crazy Pictures-killarna gjort, att skriva ett manus som grundar karaktärerna långsamt i en dåtid som gör att man förstår dom bättre i en nutid.  Detta plus att den manliga huvudrollen Alex (Christoffer Nordenrot) är en komplex ångestriden antihjälte som inte ens är särskilt trevlig gör att historien känns genommänsklig på ett helt annat plan än man oftast ser i denna typ av film.

Det finns så mycket som är jättebra med den här filmen att jag väljer att inte bry mig om småsakerna som inte känns riktigt hundra. Jag vill inte gnälla för gnällandets skull. Jag vill istället hylla filmen för dess förmåga att få Sverige att se ut som Sverige gör men genom en kameralins som snappar upp varenda liten detalj alldeles perfekt. Den lilla traktorn som syns i fjärran genom en öppen bildörr. En midsommarstång som vajar i blåsten. Inte bara en utan två SAAB:ar med varierande produktionsår. Domedagskänslan av Stockholms innerstad under otäck attack, doften av östergötsk skog, sommarregn mot hud, bildäck på grusväg, den där kyrkan som är så vit och ståtlig nånstans mitt ute i spenaten. Oh, det finns så mycket att tycka om, speciellt om man är van vid att befinna sig på lite olika ställen i Sverige sommartid. Man känner igen sig, det är stört omöjligt att inte göra det.

När jag såg filmen på galapremiären i Stockholm igår blev det en stående ovation under eftertexterna som inte ville ta slut. Jag var en nanometer från att börja gråta och jag kände mig så glad och stolt å dessa filmmakares vägnar att dom drog projektet i hamn och att dom aldrig tummat på ambitionsnivån.

Den blomstertid nu kommer ÄR en film som aldrig setts och gjorts i vårt land förut och det är en film som i backspegeln kommer sätta ett avtryck och göra ett avstamp för en helt ny nivå på svenskt filmskapande. Jag känner mig bombsäker på det. Crazy Pictures har visat ATT det GÅR att göra det som många säkerligen trodde var omöjligt. Ett svenskt katastroffilmsdrama som rör, rör om och berör.

Så gå och se den här filmen på bio nu! Bara gört! Se den på bio, betala för att se den! Ladda för i helvete inte ner den om du kommer över nån skakig suddig version och se den INTE på en datorskärm/mobil när den släpps på blu-ray. Se den så stort och så högt du kan och titta på mängden av namn i eftertexterna. Allt går att göra om man hjälps åt. Precis allt.

I avsnitt 144 av podcasten Snacka om film snackar både jag och Steffo om den här filmen. Han såg den på filmskaparnas hemmaplan, Norrköping. Lyssna här om du vill.

Publicerat

SNACKA OM FILM #144 – ”Meet the Peebles!”

Nu när midsommarhelgen närmar sig kanske det är läge att se en riktig svensk sommarfilm på bio? Den blomstertid nu kommer till exempel. Vi såg filmen igår kväll och pratar (oss varma) om den i veckans avsnitt.

Förutom detta kommer du få höra en lista som består av skådespelare som gjort sig mer kända utanför vita duken än på, vi hamnar på en film med en redigt crazy titel i Fånar som spånar och vi grottar ner oss rejält i Alicia Vikanders inte mindre än TRE aktuella filmer: Kärlek över haven, Euphoria och Tomb Raider.

Ja det var väl det. Åsså lite fotboll. Men bara lite.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

ABZURDAH

Cielo (Eugenia Suárez) är en ung tjej som börjar chatta med en äldre man vid namn Alejo (Esteban Lamothe) på internet. Han är peppande och stöttande och när dom till slut träffas IRL visar det sig att han dessutom är snygg. Dom inleder en relation som – när man tittar på den objektivt – är dömd att misslyckas och när den sen gör det hamnar Cielo i en hemsk negativ spiral med anorexia, bulimi och depression.

Filmen Abzurdah är baserad på argentinskan Cielo Latinis självbiografi med samma namn som hon skrev när hon var 20 år och ville belysa problemen med just ätstörningar. Nu är Latini 34 år och har skrivit en bok till som eventuellt också kommer bli film.

Abzurdah är verkligen en ungdomsfilm med stort U men kanske också en film att se tillsammans med sina föräldrar – om båda parter är tämligen opryda. Filmen innehåller nämligen en hel del sexscener som kanske kan anses cringe för en del? För övrigt är skådespeleriet rätt igenom bra och filmen är med sina exemplariska nittio minuter väldigt smidig att ta sig igenom.

Jag såg filmen på Netflix.

Publicerat

DU FÖRSVINNER

Det här med hjärnsjukdomar har man sett skildras på film på både det ena och det andra sättet. Oftast dock i form av Altzheimer eller andra minnesrelaterade åkommor. I danska filmen Du försvinner är det dock en man med diagnostiserad hjärncancer vi får följa samt hans fru, son och en samtalsgrupp med människor som lever med personer som har problem med just hjärnan.

Det är en komplex film det här och en i många stycken modig och svår film. Modig för att den inte räds visa de mest fula av baksidorna när det kommer till denna form av sjukdomsbild (både från den sjukes sida OCH från partnerns). Svår är det för den ger ingenting gratis. Den här filmen får man gräva sig igenom med lite spade, tålamod och koncentrerat intresse och inte ens då får man något tillbaka. Ingenting just då i alla fall. Den bjussar inte på instant gratification MEN kanske något ännu viktigare, den dröjer sig kvar. Den tvingar mig som sett den att sila och sålla och känna efter, kanske till och med analysera historien.

Hur skulle jag göra som fru till en man med dessa problem? Hur skulle jag bete mig om min man förskingrat och felplacerat över tolv miljoner av skolans pengar, den skola maken är rektor för? Hur skulle jag göra om han hade sexuella förhållanden med inte bara en eller två utan tre kollegor på skolan? Går det att skylla hans beteende på cancern? Har den påverkat honom så pass att han blivit en annan människa? Kan han göras ansvarig för brotten han blivit åtalad för?

Det finns många bottnar i den här filmen och det som gör mig både fascinerad SAMT irriterad på filmen är skådespelarna och hur dom visar dessa bottnar. Huvudrollerna innehas nämligen av Danmarks kanske minst omtyckningsbara skådespelare – Nikolaj Lie Kaas, Danmarks mest fantastiska skådespelande kvinna – Trine Dyrholm samt Sveriges mest internationelle skådespelare (som inte finns längre) – Michael Nyqvist. Lie Kaas är hemsk, inte bara här utan alltid, Nyqvist är urdålig, verkligen inte alltid men här och Dyrholm är Queen Trine dvs magisk!

Alla som har någon i sin närhet med någon form av minnes- eller beteendestörning som beror på hjärnans icke varande borde se den här filmen, jag tycker verkligen den. Men med förbehåll för att den är spretig, konstig och verkligen inte självklar. Dock, nån vecka efter att jag sett den, måste jag erkänna att jag ändå tycker den är riktigt bra.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: EVENT HORIZON (1997)

Nu tycker jag det är dags för en rymdskräckis här i temat och det här är inte vilken rymdskräckis som helst. Event Horizon är en rymdskräckis som helt gått mig förbi, som så många filmer gjorde just 1997 – av naturliga orsaker. Som att jag blev mamma för första gången. Till exempel.

Nackdelen med att se en såhär pass ”gammal” effektbaserad film för första gången är att om inte effekterna håller måttet känns filmen lätt B. Och den här känns B. Hur bra skådespelarna än sköter sig så blir filmen inte alls lika maffig som jag antar att den hade varit om jag sett den på bio, låt oss säga, 1997.

Filmen utspelar sig 2047 och handlar om räddningsfarkosten Lewis and Clark (och dess mannar) som snappar upp en signal från Event Horizon, en farkost som försvann spårlöst under sin jungfrufärd.

Kapten Miller (Laurence Fishburne) och hans besättning som består av löjtnant Starck (Joely Richardson), Smith (Sean Pertwee), Peters (Kathleen Quinlan), Justin (Jack Noseworthy – bra namn!), Cooper (Richard T. Jones), D.J. (Jason Isaacs) och Dr. William Weir (Sam Neill) som befinner sig i rymden trots att han lider av klaustrofobi (??).

Event Horizon försvann vid ankomsten till Neptunus och besättningen på Lewis and Clark börjar anta att nån form av massaker ägt rum och plötsligt drabbas en efter en av svåra hallucinationer. Otäcka bilder på nära och kära som i deras fantasier befinner sig på rymdfärjan och på ett eller annat sätt är skadade. Vad är det som tagit sig ombord på farkosten och vad är det som händer deras psyken?

På pappret låter Event Horizon som en riktig höjdarfilm tycker jag, en film som borde passa mig som handen i handsken. Och den är inte SÅ pjåkig, det är den inte, men den är heller inte någon film att minnas någon längre stund. 39 kr på Itunes är den kanske värd men mest för att jag nu kan bocka av den som sedd. Gillar man ryndskräckgenren tycker jag dock att man ska se den. Det hör till allmänbildningen.

Här kan du läsa om resten av filmerna jag skrivit om i detta tema.

 

Publicerat

ALL THE MONEY IN THE WORLD

Det var mycket snack om den här filmen när det begav sig. Den var precis färdiginspelad när drevet gick som värst mot Kevin Spacey och hans (uppenbarligen) skitbeteende och regissören Ridley Scott tvingades agera snabbtänkt och smart. Han kapade helt enkelt (fast SÅ enkelt var beslutet kanske inte ändå?) alla scener med huvudrollsinnehavaren Spacey och spelade in dessa med Christopher Plummer istället. 88-årige Plummer gick alltså in och satte scenerna på blott NIO dagar OCH fick en Oscarsnominering för sitt jobb dessutom. Starkt jobbat måste jag säga – redan innan jag sett filmen. Efter att ha sett den är jag ännu mer impoI dennerad. Christopher Plummer alltså, vilken hjälte!

I den här filmen spelar Plummer Paul Getty, en oljemiljardär, en man som vid denna tidpunkt (1973) var den rikaste människan i världen. Men, ibland känns det verkligen som att vettet går ut där pengarna går in. Paul Getty är nämligen ingen bra människa. Han är ett as, ett svin och han går över både lik och sitt eget kött och blod för att få det han vill och det han vill ha är mer pengar.

All the money in the world är baserad på verkliga händelser, på det som hände 1973 då hans barnbarn John Paul Getty III blir kidnappad i Italien och kidnapparna kräver en lösensumma på 17 miljoner dollar. Jämfört med en vanlig löntagare är det Piggelin-pengar för gubben Getty men han vägrar helt krasst betala och med detta sätter han unge Getty i en hemsk situation och hans mamma (Michelle Williams) blir så pressad som en utsatt ensamstående mamma kan vara.

Det här är en film som har mig i sitt grepp från början till slut. Det är en dialogdriven film, alltså inget för den som längtar efter en actionfilm. Mark Wahlberg är nedtonad och bra i sin roll, Michelle Williams är strålande, Plummer givetvis KUNG och Charlie Plummer (som inte är släkt med Christopher på riktigt) som spelar det kidnappade barnbarnet är trovärdig på alla sätt. Det finns helt enkelt inget att klaga på med filmen, den är välgjord in i minsta detalj och den visar på pengaproblematik i många lager. Så varsågod, här kommer ett filmtips i sommarnatten!

 

Publicerat

JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM

Den femte filmen i dinosauriefranchisen som började med Jurassic Park 1993 verkade på förhand vara filmen ingen ville ha. Inte ens vi som är mer än lovligt förtjusta i dom där utdöda djuren fick upp pulsen och än mindre när första trailern kom. Irritationen var av den grad att den endast kunde sänkas genom att andas i påse samt älta eländet med andra invigda. Trailerjäveln var FRUKTANSVÄRD. Den berättade ALLT tyckte man (och man är inklusive jag själv) och peppen var nere på långt under ytan och flämtade.

Men, ändå, klart man sitter där med tindrande ögon som ett barn på julafton och tittar. Ändå. Att första minuterna av Jurassic World: Fallen Kingdom dessutom var TOPPEN är en helt annan historia. En sann sådan. Början är verkligen jättebra.

Filmen för dagen är regisserad av spanjoren Juan Antonia Bayona, men numera kallar han sig J.A. Det gjorde han inte 2007 när han så effektivt regisserade skräckfilmen Barnhemmet , en film jag håller högt i den genren. Det finns scener i dagens film som på vissa sätt påminner om Barnhemmet och DET var nåt jag aldrig hade kunnat ana på förhand.

Det är – med facit i hand – ganska mycket i filmen som inte fick att ana på förhand och DEN KÄNSLAN var verkligen inget jag kunde ana på förhand. Filmen drar nämligen iväg åt ett håll som trailern inte visar och det gjorde mig positivt överraskad. Annars är det faktiskt en hel del med filmen jag gillar, den känns otroligt påkostad och alla scener där dinosaurierna uppenbarligen inte är gjorda med datorers hjälp utan är rena ”dockor” gör mig glad.

Nåt som annars inte gör mig glad är skådespelarnas insatser. Chris Pratt känns otroligt oinspirerad, Bryce Dallas Howard känns som hon är med i spelfilmsversionen av Askungen, Jeff Goldblum är med så lite att han sannolikt fått ett otroligt högt gage och inte kunde säga nej, Toby Jones är rent hemsk och unga Isabella Sermon  är inte ett dugg bättre.

Näe, där skådespelarna sviker där dyker Blue upp som huvudperson och blir den jag bryr mig mest om av alla. Blue, den någorlunda tama dinosaurien som Owen (Pratt) hade koll på i Jurassic World. Här är det dags att rädda Blue och dom övriga dinosaurierna från Isla Nublar och dess aktiva vulkan. Det blir mumsaction i sommarnatten och jag gick från biografen nöjd och underhållen. Det här var MYCKET bättre än jag på förhand trodde!

Publicerat

SNACKA OM FILM #143 – ”Hallisar!”

Idag är dagen då den stora VM-festen drar igång OCH det är dagen då avsnitt 143 av denne lille pod ser dagens ljus.

Denna vecka, ja vad händer då? Vi har såklart varit på bio och sett den femte Jurassic Park-filmen, Jurassic World: Fallen Kingdom, jag tar sett DVD- och streamingaktuella Ridley Scott-rullen All the money in the world och Steffo har fått rysningar av Helen Mirren i Winchester. Dessutom listar vi filmer med surrealistiska inslag och sportar upp en TÄVLING. Den här veckan har du chans att vinna fjärde säsongen av serien The Last Ship i en fin blu-ray-box i samarbete med 20th Century Fox Home Entertainment. Sista dagen att tävla är på måndag kl 16 och all övrig info får du i podden.

Film är kul, fotboll är toppen och Heja Sverige!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

Publicerat

MAUDIE

Kanadensiskan Maud Lewis, född Dowley, föddes 1903 och kämpade med svår reumatism i hela sitt liv. Tunn, krum och i perioder i svåra plågor kämpade hon sig igenom ett liv med sorger och bedrövelser men också i vuxen ålder med kärlek och så småningom med stor berömmelse för sin konst.

Filmen Maudie beskriver hennes liv i korta drag men fokuserar mest på den inte helt enkla relationen mellan henne (spelad av Sally Hawkins) och den buttre, inåtvände fiskaren Everett Lewis (Ethan Hawke). En kärleksrelation som började som en anställning som hembiträde hos en ensam man som vägrade släppa in någon på livet men som sedan utvecklades till något mer. Men det tog tid. Och det var ingen självklarhet.

Det här är en film som är både mysig och enerverande. Jag har väldigt svårt för män som Everett, det finns alltför många i hans generation som beter sig som genuina bufflar utan nån som helst koll på normalt socialt beteende och empati. Samtidigt, när man skrapar på ”den karga manligheten” hos en sådan man, som så ofta är en sköld runt dom mest normala manspersonerna, kommer det fram ett varmt hjärta och kärlek – även om det sitter långt inne.

Att se Sally Hawkins som Maud blir som ett öppet sår i mitt mellangärde. Jag har en weak spot för människor som kämpar med sina kroppar, som mot alla odds tar sig framåt trots krångel och smärtor, som sällan klagar och gnäller och hennes skeva uppenbarelse och otroligt vackra vakna ögon är hjärtskärande. I den här filmen ska detta samsas med att bli orättvist behandlad av sina allra närmaste, att bli slagen och nedvärderad och det är klart att mitt hjärta blöder.

Aisling Walsh har gjort en mycket fin film som faktiskt är hennes första sedan The Daisy Chain (2008) men den allra första gjorde hon redan 1988, Joyriders.

Här är ett urval av Maud Lewis härligt färgglada målningar. Filmen finns att se på Viaplay.