Månad: december 2018

Publicerat

En liten summering av mitt filmtittande 2018

Såhär på årets allra sista dag passar jag som vanligt på att summera mitt filmbloggarår. Förra året skrev jag att 2017 varit ”det trögaste året hittills i bloggens åttaåriga historia” och banne mig om jag inte skulle behöva skriva samma sak nu, fast det nionde då.

2018 har på alla sätt varit filmtittar-trögt. Första halvan av året på grund av ett vanligt jobb som tog mycket tid och kraft, sen kom fotbolls-VM med en naturlig lägre filmtittarfrekvens och sen, sen fortsatte den überheta sommaren som aldrig tog slut och då hade jag helt enkelt vare sig lust eller ork att sitta inomhus och titta på film. Men när hösten kom och med den lite svalare temperaturer kom filmtittadet igång igen och september-december har det varit som brukligt även här på bloggen.

Filmåret 2018 har för mig har även handlat om dom filmiska nyårslöften jag gav mig både 2016 och 2017.
1. titta mer på trailers (neeeeej, det här funkar inte, jag vill INTE se trailers!)
2. unna mig att stänga av riktigt dåliga filmer istället för att titta klart (25-minuters-regeln)
3. fortsätta titta på film fördomsfritt och gränslöst
4. bli bättre på att se om filmer jag gillar (check!)
5. gå mer sällan på vanlig bio

Jag måste säga att jag detta år lyckats över förväntan på samtliga punkter utom ettan. För första gången sedan SF introducerade sin bioklubb har jag varit på gränsen att halka ner från min Guldnivå (eller faktiskt, efter en dubbelkoll kan jag konstatera att jag halkar ner. Det fattas två filmer. Det intressanta är dock att jag gått på åtta filmer bokade och betalade via appen men då har det inte gått att logga in på bioklubben…men orka bråka….suck.) Det gör mig ingenting alls. Jag tycker inte SF sköter sig, jag tycker inte dom gör allt dom kan för att få till ett sunt klimat i biosalongerna. Jag tycker dessutom att filmbolagen som pushar vilka filmer som ska få biopremiär hos SF gör knepigare och knepigare val. Kanske finns det en bakomliggande orsak till detta, någon som jag som lekman inte känner till, men likväl, jag tror vi är många filmälskare i detta land som starkt ifrågasätter både själva repertoaren och bristen på visningstillfällen runt om i landet.

Året har 52 veckor och under alla dessa har jag haft ett tema på söndagarna: Skräckfilm. 52 filmer blev således sedda och skrivna om och trots att jag visste det redan innan måste jag säga att denna studie ändå kan fastslå hur extremt svårt det är att hitta pärlor inom denna genre. Det är MYCKET skräp som produceras. Nu är dock detta tema till ända och mitt psyke applåderar detta men jag är inte den som tar pauser i onödan så jag kör igång nästa tema redan på LÖRDAG. Temat kommer hålla i sig ett gäng lördagar framöver och denna gång inte handla om vare sig en viss genre eller en skådespelare i fokus, den här gången blir det något helt annat.

För övrigt blev det besök på Stockholm Filmdagar, Malmö Filmdagar, Stockholms filmfestival och två försök att gå på bio på Filmstaden Heron igen. Det var fem år sedan sist och det kommer dröja minst lika länge innan jag sätter min fot där igen. Min lilla favoritbiograf i Brandbergen, Bio Cosmopolite, har bytt ägare och haft stängt ett tag men öppnade igen nu på höstkanten. Där kan man fortfarande gå på bio och se film utan störningsmoment (och fan ta mig om jag jinxar det här nu, då förlåter jag inte mig själv!)

Nu längtar jag efter att ta nacksving på 2019 och gå all in på bloggens TIONDE år! Det ska bli kul även om jag tror att punkt nummer 5 kommer minska ännu mer nästa år. No more fucks to give var det ja och det gäller definitivt skitmänniskor på biografer.

Gott Nytt år och tack för att du följt mig och min blogg även detta år! Jag önskar dig en jättefin nyårsafton hur du än firar. Imorgon är en annan dag OCH ett annat år!

 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: TONIGHT SHE COMES (2016)

Idag, precis just idag, går jag i mål med årets stora skräckfilmstema. Efter 52 veckor och lika många filmer är det nu tack och adjö till skräckfilmssöndagarna och helt ärligt, ingen kunde vara gladare än jag. Jag känner mig otroligt mätt på den här genren och det kommer dröja ett bra tag innan jag konsumerar skräck på detta all-in-sätt igen.

Jag tror faktiskt inte jag sett lika mycket skräck under samma koncentrerade tidsrymd någonsin, inte ens i tonåren när jag var storkonsument av ”videovåld” (och SE vilket våldsamt AS det blev av mig!). Det ska nämligen tilläggas att jag inte bara sett dessa 52 filmer, jag har börjat på en massa andra också, såna som varit för kassa för att ens se klart.

Att avsluta temat med Tonight she comes känns bra. Det här är en film som troligtvis aldrig blivit gjord om inte Jason Vorhees mamma varit så jävla skum i Fredagen den 13:e (1980). Den känns som urmodern när det kommer till filmer om halvnakna sexfixerade ungdomar vid en trästuga vid vatten som blir jagade av ”något” i skogen, något som inte nöjer sig förrän alla är döda.

Den här filmen är skriven och regisserad av Matt Stuertz, mannen bakom kortfilmen Benjamin Merrymeadows and the Curse of the Four-Holed Button (från 2009) och långfilmen RWD (från 2015). Han har skrivit en liten berättelse om James (Nathan Eswine) som jobbar som brevbärare och ska leverera ett brev till en ung tjej, Kristy Jordan (Dal Nicole). Kristy bor i en stuga i skogen som är svår att hitta till och när James efter många om och men hittar dit är Kristy försvunnen. Hennes kompisar Ashley och Lyndsey (Larissa White och Cameisha Cotton) är dock där, lekandes i bikini.

När filmen börjar står det med versaler att denna film ska tittas på med ljud – högt ljud. Och ja, jag är med på uppmaningen. Filmen blir verkligen betydligt mer suggestiv och sevärd med högt ljud än utan. Jag provade nämligen båda varianterna. Filmen som helhet höll mig faktiskt i ett intresserat grepp hela vägen från start till mål och jag måste erkänna att det förvånade mig en smula men samtidigt – ingen är gladare än jag när en film är bättre än jag förväntat mig.

Så, Tonight she comes är sevärd om än inte speciellt annorlunda i subgenren stugskräck. Snygga effekter, blodig på sina ställen och ungdomarna sköter sig – som skådespelare. Som filmkaraktärer not so much.

Här är en lista över alla filmerna jag sett i temat. Tack 2018 för att du snart är slut och tack till mig själv för att jag ser nån form av värde i att slutföra sånt jag drar igång. På nåt sätt känner jag mig nöjd även om väldigt få av dom sedda filmerna stannat kvar i mitt medvetande någon länge stund. Nu kör vi in i ett nytt år med nya utmaningar och kanske ett nytt tema? Vem vet?

 

 

Publicerat

THE HOLLARS

Det är nåt med 2018 som förändrat något i mig. Jag har visserligen alltid kunnat gråta till filmer men just i år har jag slagit rekord. Jag gråter liksom till allt. Filmer, Så mycket bättre, fotbollsmatcher, Idol, gulliga tecknade figurer, ja det mesta faktiskt. Det är som om något måste ”ut” ur systemet, nån slags ledsenhet som byggts på dom senaste åren och som måste rensas ut.

Kanske att det beror på att en värld i konstant förändring är ganska jobbig för en trygghetssucker som jag. Jag letar liksom efter något beständigt, trivs med tanken att det finns saker ”som är som dom alltid varit”, även om jag VET att inget sådant existerar och att jag inte är en traditionalist per se. Men jag har mina fasta punkter, dom som bara är mina, dom som inte beror eller kan ändras av någon annan än mig själv. För hur är det nu igen, den enda man till slut KAN lita på och den enda man kommer ha bredvid sig hela sitt liv är sig själv. Är det inte så?

2018 var året John Krasinski gjorde sig ett namn som regissör i och med A Quiet Place. Många skrev att det var hans långfilmsdebut, vilket är fel eftersom det bara behövs en enkel knapptryckning in på IMDb för att se att det är hans tredje film. Jag beslutade mig i alla fall för att leta upp den andra filmen han gjorde, The Hollars, från 2016.

Här får vi en berättelse om familjen Hollar skriven av Jim Strouse, mannen som även ligger bakom manus till små guldkorn som People Places Things och The Incredible Jessica James. John Krasinski regisserar och spelar även en av huvudrollerna, familjens yngre bror John. John är tillsammans med Rebecca (Anna Kendrick) och dom väntar sitt första barn.

När John får ett telefonsamtal att hans mamma Sally (Margo Martindale) hastigt blivit sjuk och att läkarna hittat en hjärntumör stor som en softball i skallen bestämmer han sig för att åka hem till staden han växt upp i, till mamma, pappa (Richard Jenkins) och storebror Ron (Sharlto Copley) för att finnas där som ett stöd.

Grundhistorien är inte något nytt under solen men jag vill påstå att slutresultatet blir något mycket över det ”normala”. Kolla bara in namnen jag satt inom parentes här ovanför. Kolla casten bara! Finns det någon där som inte andas mysig människa? Duon Martindale/Jenkins är sån jävla filmkärlek så jag smäller av. Lägg därtill Randall Park som läkare och Charlie Day som sjuksköterska (och gift med Johns ungdomskärlek) så har du hela skådisensemblen som i en liten ask.

Det fanns ingenting med den här filmen som jag inte kunde ta till mig, ingenting jag inte tyckte om. Den la sig på mig som en eluppvärmd filt och även om jag grät flera gånger så var det gråt av godo, fingråt som man säger.

Ingenting är ju beständigt, ingen lever för evigt. Hur mycket jag än hatar tanken på det så är jag en intelligent människa, jag FATTAR att det är så och att ingen av oss kan göra ett skit åt det. Men ändå. Orättvisan i att bra personer blir sjuka när elaka jävlar kan leva tills dom blir hundra, jag mår illa av det. Och här är det ledsamma kanske inte sjukdomen i sig, det är konsekvenserna av den. Samtidigt får den familjen att tajtas ännu mer och att uppskatta varandra. Fint så ju, egentligen.

Själv sitter jag i soffan, snörvlar och får dödsångest. Tack för det John Krasinski. Det gjorde du bra. Och nej, jag är inte det minsta ironisk, du gjorde det verkligen toppenbra! Det här är en KANONFILM, inget mer eller mindre än så.

Publicerat

MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN

Kenneth Branagh regisserar och ställer sig själv i the frontline för denna Agatha Christie-klassiker där han själv spelar den hyperintelligente problemlösarmannen med den magnifika (men osnygga) mustachen Hercule Poirot. Antagligen gör han rollen bra, jag är bara så sjukt less på karln att jag har svårt att ta till mig dem informationen.

För övrigt är det en rollista som inte går av för hackor men det hjälper inte, filmen flyger mig rakt över hjässan och det med fart och spänst för ingenting fastnar. Jag tycker den är stentråkig rent utsagt.

Det som räddar filmen från att totalkrascha är åsynen av Judi Dench samt Johnny Depps intensiva blick. Resten gäspade jag mig igenom.

Publicerat

SNACKA OM FILM #172 – ”Det stora tvärtomavsnittet”

Årets sista avsnitt innehåller diskussioner om inte mindre än tre på olika sätt aktuella filmer: Bird Box (På Netflix), Bumblebee (på bio) och Sicario 2: Soldado (på alla möjliga ställen). Dessutom listar vi fem filmer var som vi ser fram emot under 2019.

Det kan låta fjuttigt men neeeejdå, ack nej, det blev ett helt vanligt spretigt avsnitt som dagen till ära dessutom är väldigt mycket….tvärtom.

Med detta avsnitt önskar vi ett Gott nytt år och på återhörande 2019!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

Återtitten: JULIE & JULIA

Det är nästan nio år sedan jag såg Meryl Streep och Amy Adams matporra sig i mys-chick-flicken Julie & Julia och jag kan inte säga att jag minns jättemycket mer än att Meryl får vidgade pupiller av ungsstekt fisk i smör och att Amy Adams hade en rätt missprydandekort frisyr. Not so much med andra ord.

Nu när jag har förstått storheten med Amy Adams, inte tycker Meryl Streep är fullt lika båring och filmen finns lättillgänglig för alla oss med Netflix-prenumeration passade jag på att se om den. Min kropp liksom skriker efter harmlösa mysiga filmer efter ett år då jag tryckt i mig långt fler skräckfilmer än mitt psyke visade sig vara mottaglig för. Så. Häll upp kaffet Fiffilino, nu blir det en minsta-motståndets-lag-film a la regissören Nora Ephron.

På nåt sätt känner jag mig mer mottaglig för den här filmen nu, för Julies (Adams) vardagströtthet, distansen hon känner gentemot sina ytligare vänner, relationen med pojkvännen som inte alltid är enkel, viljan att göra något mer, något större, något mer betydelsefullt än att ”bara” jobba för att få lön. Och Julias (Streep) motgångar i sin strävan att få laga mat ”trots att hon är kvinna”, hur hon övar, tränar, drömmer och lever sitt liv med sin älskade Paul (Stanley Tucci), han som avgudar henne precis som hon är.

Det finns så mycket fint med den här filmen, både vissa specifika scener och andemeningen. Sen finns det Meryl Streeps röst som jag bara inte klarar av när hon ”gör sig till” på det där sättet, som om Julia Child är Florence Foster Jenkins?!? Men summa summarum tycker jag om filmen och det känns som att den är snäppet bättre än den medeltrea jag gav den förra gången. En uppjackning är på sin plats alltså. Sånt är alltid kul.

När jag såg filmen 2009:

När jag såg filmen 2018:

 

Publicerat

BUMBLEBEE

1982 entrade en liten utomjording vid namn E.T alla världsmedborgares medvetanden och jag själv satt och grät ögonen ur mig i biosalongen. 2018 görs en remake på denna film, en remake så välinslagen i Transformers-papper att det känns som filmbolaget vill dölja eventuella likheter. Men hur gömmer man ett bergatroll – eller en Autobot –  i en skokartong, det går ju inte, det säger sig ju själv.

Alla vi som var med på åttiotalet ser karbonpappret fladdra förbi och detta utan först ha sett Steven Spielbergs namn i eftertexterna (fast han ÄR med även här, han är exekutiv producent). Michael Bay, som regisserat alla övriga Transformers-filmerna i serien, är även han inblandad – dock bara som producent den här gången.

När den gule Autoboten B-127, aka Bumblebee, ska få en egen film kliver dom stora namnen ner från piedestalerna och ger regissörsansvaret till Travis Knight, mannen som regisserat Kubo och de två strängarna 2016 och ingenting mer än så. Sett till detta är det ett imponerande jobb han gjort med denna film då det även ingår viss personregi även om skådespelarna mest ska agera mot prickar och hittipågrejer. Att John Cena spelar över som om han gick på speed och hade huvudrollen i en nyårsrevy i Knökhult är EN sak, det kan jag bortse ifrån, men att han lyckas regissera begåvade Hailee Steinfeld så fint i rollen som unga Charlie Watson, det imponerar i alla fall på mig. Hon lyckas pricka alla känslorna på rätt ställe. Hon är trulig, ledsen, tonåring, hon är glad och upprymd, hon är modig, glåmig, irriterad, småkär och hon fixar actionscener OCH att klappa Bumblee på kinden med samma härliga trovärdighet. En annan (sämre) skådespelare i hennes roll hade kunnat sänka filmen rejält.

Men när Bumblebee kommer till jorden gör han det i bästa E-T-style. I formen av en gul Wolkswagen Bubbla ”gömmer” han sig i Charlies familjs garage och när han blir ”påkommen” sitter han och trycker i ett hörn, livrädd och ensam precis som E.T var en gång i tiden. Sakta men säkert växer förtroendet dom emellan och det blir till en fin vänskap.

Personligen hade jag mycket glädje av den här filmen, jag satt till exempel med underkäken i knät flera gånger när jag inte förstod effekterna. Hur göööööör dom? Hur kan man ”klippa in” en CGI-figur i vardagliga miljöer på detta sätt? Actionscenerna uppe på Cybertron-planeten är en sak, där fattar jag ju att det BARA är hittipå, men Bumblebee och Charlie på en strand till exempel. Med sand och vatten. Alltså, hur faaaaan är det möjligt ens?

Att se Bumblebee på en stor salong som Rigoletto 1 var faktiskt rätt underbart. Ljudet var högt, det mullrade så stolen rast och filmen är snygg så man smäller av. Att den utspelar sig 1987 gör inte saken direkt sämre då det kryllar av 80-talsreferenser i form av frisyrer, walkmans och musik såklart. Tears for fears, Simple Minds, Rick Astley, The Smiths och A-ha är en handfull av artister vars låtar man får höra och för mig är detta såklart mums filibabba. Att berättelsen som sådan redan är gjord är kanske ett litet minus för mig, jag blir liksom inte berörd a-la-E.T (om man säger så) men jag kan tänka mig att yngre biobesökare kanske tar till sig det fina och sentimentala lite mer än jag gjorde. Å andra sidan kommer 80-talskänslan och musiken inte säga dom ett jota så det blir lite plus och minus åt båda håll.

Betygsmässigt hamnar Bumblebee på en mycket stark trea och den befäster min grundkänsla att Transformers är en av världshistoriens mest underhållande filmserier. Underbart är det med all denna metall och tjånkiga små ljud. Underbart, helt enkelt underbart!

Publicerat

Fiffis filmtajm önskar Dig en GOD JUL!

Idag tar jag en liten bloggpaus för årets mest traditionsenliga mysdag. Det blir julmusik för hela slanten här, god mat, en liten promenad och firande med både stora och små. Framåt kvällen hoppas jag att det finns ro i kroppen hos mina närmaste så vi kan landa framför TV:n och se Love Actually (eller Die Hard), vi får se vad som väntar.

Men fram tills dess hoppas jag att vi alla får en fröjdefull jul och att dagen innehåller precis det du helst vill – oavsett om det innebär att köra all-in-julfirande eller om du helst vill försvinna från allt och längtar efter vardag igen.

God Jul! Imorgon blir det filmtips som vanligt här på bloggen.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: THE CLOVEHITCH KILLER (2018)

Det får bli en ”snäll” skräckfilm idag, det är trots allt dagen före julafton och nåt måtta på eländet får det fan bli. Eller, jag vete tusan faktiskt, det är kanske elände nog att familjens tonårsson Tyler (Charlie Plummer) misstänker att hans högmoraliske och fyrkantige pappa Don (Dylan McDermott) kan vara seriemördaren som går under epitetet The Clovehitch Killer.

Det här är ett drama där skräcken är sådan att den mest sitter under huden på mig som tittar, det är inte så mycket ren skräck i själva filmen. Utsattheten som jag upplever att Tyler känner när han bor under samma tak som kärnfamiljen med mamma, pappa och lillasyster och han är den enda som vet vad han hittat i pappans förråd/mancave, den är inte nådig, i alla fall inte i filmens första hälft.

Vad ska han göra liksom? Han vågar inte fejsa pappan, han kan inte flytta, han blir mobbad i skolan för en komprometterande bild pappan (uppenbarligen) tappat i familjens bil och som tjejen Tyler är intresserad av hittade sekunden innan det var hångeltajm. Nej, det blev inget hångel, tjejen trodde bilen var Tylers och således även bilden och hon berättade för några kompisar som sedan inte kunde vara tysta. Tyler blev skolans absoluta creep, nästan lika knepig som den rödhåriga flickan som alltid sitter och läser en bok utanför skolans område. Kasse heter hon (Madisen Beaty) och hon visar sig ha en hel del information om The Clovehitch Killer.

Jag tycker första halvan av filmen är riktigt bra, alltså riktigt RIKTIGT bra. Det är en sugande, suggestiv stämning, en missanpassad känsla i familjen som nästan går att ta på och till mångt och mycket är det Dylan McDermotts förtjänst. Han är lysande äcklig som familjens patriark. Andra halvan sackar en smula och slutet är rent undermåligt men jag kan inte låta bli att känna att helheten ändå är helt okej.

Nu är det bara EN söndag kvar i detta tema och det är nästa vecka. Här kan du se filmerna jag skrivit om i temat, det som alltså snart går i mål. 

Publicerat

THE CHRISTMAS CHRONICLES

Undrar om inte den här filmen har potential att bli en modern julklassiker?

Två kids som är syskon har huvudrollerna varav lillasystern Claire (Kimberly Williams-Paisley) är asskön! Deras pappa har dött och mamman jobbar alla skift hon kan för att…hon måste. På hemmaplan rebellar sonen rätt rejält, hamnar i fel gäng och lillasyrran idkar utpressning mot honom då hon filmat lite av skiten han pysslar med.

Hon har dock filmat fler mystiska saker. En arm, en hand, av nåt som kanske skulle kunna vara TOMTEN, som lämnar något under deras gran?!? Så….en julkväll, en föräldrafri sådan, ger sig syskonen den på att hitta den där tomten en gång för alla och tomten hittas såklart!

Kurt Russell är en jättebra tomte. Skitmysig i jätteskägg och luddig tomterock. Effekterna är coola och tempot alldeles lagom. Tomtens fru passar också som handen i handsken. Ja, det mesta är smart genomfört i denna Netflix-film som redan i början på december hade 20 miljoner visningar. Alltså första veckan! Undrar hur många den är uppe i nu?

Publicerat

SNACKA OM FILM #171 – ”Bränn, bränn, bränn!!”


Såhär några dagar före jul släpper vi avsnitt 171. Vi sitter tillsammans på ett hotellrum i Stockholm med felinställd mikrofon och mätta magar och tjabbar oss igenom en lista av tomtar vi minns, vi presenterar vinnarna i The Meg-tävlingen och bjussar på deras bästa tips i väntan på julen, vi pratar om Netflix-julfilmen The Christmas Chronicle samt bioaktuella Aquaman.

Det blev ett samtal så gott som något och avsnittet vi trodde skulle bli en dryg halvtimme blev en smula längre. Så kan det bli, ja, så blir det allt som oftast har vi märkt. Men nu önskar vi God Jul och på återhörande i mellandagarna. På torsdag närmare bestämt.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

AQUAMAN

Mina förväntningar på den här filmen var kanske inte superhöga, det är trots allt en DC-film och DC ligger tusentals mil bakom Marvel när det kommer till underhållningskvalitet i sina superhjältefilmer. Wonder Woman ligger i solklar topp bland deras filmer och jag har svårt att se att någon annan film ska kunna matcha den.

I Aquaman får vi genom regissören James Wans ögon och fantasifulla visioner se hur den lille pojken Arthur Curry blir till och växer upp till att bli Aquaman. I vuxen form gestaltas han av Jason Momoa och det där charmiga muskelberget är givetvis som klippt och skuren för rollen. Hans helt vanliga pappa Tom spelas av Temuera Morrison och hans aningens mer ovanliga mamma Atlanna, kvinnan från havet, spelas av Nicole Kidman, Patrick Wilson är den bittra halvbrodern Orm, Amber Heard är super-röd-totten Mera och Dolph Lundgren är Kud Nereus, ovanligt missklädsam som ginger i skägg.

Jag tycker att skådespelarensemblen är ett stort plus för filmen, att det är en samling ansikten som man inte ofta ser tillsammans på film och heller inte i denna TYP av film. Aquaman är, som du antagligen förstår, en CGI-fest utan dess like, den är så plastig, så lökig och så over-the-top-extra-allt när det kommer till datorgjorda undervattensdjur, monster, extrema hopp, beridna vithajar, båtar och vatten-virvlande-peruker.

Ögonen blir trötta, i korta perioder zonar jag ut, ibland skrattar jag till för jag skäms, humorn försöker ibland för mycket och landar fel men så händer det, så kommer en scen som får mig att ruskas om, jag känner WOW, det här var nåt nytt! Ibland är det nämligen precis just så, James Wan lyckas överraska mig och det gör mig så glad. Jag tänker speciellt på en period i filmen som utspelar sig på Sicilien och där hade jag gärna stannat kvar länge till. Det är mycket underhållande och snyggt och jag märker att det är dessa scener jag tänker på när jag tänker på filmen såhär i efterhand.

Direkt när filmen var slut kände jag att det inte var en superbra film det här men sen växte den – konstigt nog. Jag var underhållen mer eller mindre hela filmen igenom och trots att den är ojämn och trots att den är skrämmande lökig så måste jag ge cred till James Wan som känns oresonlig i sitt sätt att berätta historien om Arthur Curry. Så det blir ett godkänt betyg och jag tycker det här är den näst bästa filmen i det filmiska DC-universumet. Kliniskt ren från andra superhjältar, vilket också känns som ett plus.

Jag såg filmen med Steffo och det här är hans syn på saken. (klickbar länk när texten är publicerad).

Publicerat

X&Y

Anna Odell är kvinnan som sällan gör något utan att det blir rubriker. Jag vet inte om rubrikerna i sig är något hon eftersträvar eller om det är något som kommer per automatik om man beter sig annorlunda i det här landet och gör sånt som inte kan placeras i ett speciellt fack? Kanske kan det vara en kombo? Kanske har hon rubrikerna och spaltmeterna att tacka för allt för vad vore Anna Odell utan dessa? Bara ännu en ”knepig” person i periferin som gör udda konst ingen egentligen efterfrågar?

2013 skakade hon om biosverige med Återträffen, filmen där hon spelar sig själv och går på sin klassåterträff där hon konfronterar sin barndoms plågoandar öga mot öga. Gränsen mellan fiktion och verklighet suddades ut och vi var många som satt och knorvlade oss i biofåtöljerna av obehag. Jag tyckte det var kittlande oskönt samtidigt som jag hade svårt att se filmen som ”riktig”. Den befann sig liksom nån annanstans. Som en amöba på rymmen från ett oljigt akvarium. Men med facit i hand, Återträffen är ingenting jämfört med X&Y. X&Y är faktiskt obekväm på riktigt.

Premisserna för filmen är ganska enkla även om slutresultatet skulle kunna analyseras till sista kackerlackan stryper sig själv och lämnar jordelivet. Anna Odell vill göra en film där hon leker med identiteter och får både oss som tittar och skådespelarna att vara osäkra på vad som är verklighet och vad som är fiktion. Hon spelar sig själv och som motspelare har hon valt Mikael Persbrandt, som också spelar sig själv. Tillsammans ska dom gräva i sina personligheter och tar då hjälp av tre skådespelare var som spelar deras olika sidor. Mikael Persbrandt tre personligheter spelas av Thure Lindhardt, Shanti Roney och Trine Dyrholm (Queen Trine! <3)  och Anna Odell spelas av Vera Vitali, Jens Albinus och Sofie Gråbøl – ja, förutom av dom själva då.

Två personer som spelas av åtta skådespelare. Krångligt? Ja, till en början. Svårt att hänga med? Nej. Fiffigt? Ja, som FAN! Jag gillade verkligen upplägget, jag tyckte det var väldigt spännande och helt ärligt, filmen gav mig mer ur rent personlighetsutvecklingsperspektiv än hundra timmar hos en psykolog. Fasiken alltså, det här var coolt! Att liksom ”hacka upp” en person i olika personlighetstyper och sätta ansikten/kropp på dessa, det är inte helt dumt tänkt alls och det är något vi alla skulle kunna använda oss av när vi försöker förstå oss på oss själva.

Det tog ett tag för mig att komma in i filmen, under första halvtimmen kände jag mest att det här var Anna Odells våta dröm som utspelades på vita duken. Hennes sexuella fantasier kring Mikael Persbrandt och hennes chans att bli ordentligt jävla påsatt av honom en gång för alla. GET A ROOM, liksom! Så kände jag. Hon pratade om honom som ”alfahannen” så många gånger att det inte gick att missförstå hur hon såg på honom.

Persbrandt var den knullbara (och knullvänliga) Mannen i hennes ögon och inte så mycket mer än så. Anna Odell var den knepiga, lite störda men ändå attraktiva kvinnan i Persbrandts ögon. Den sexuella energin dom emellan gick inte att missförstå. Men sen så. Vem är Mikael Persbrandt om man skrapar lite på honom? Vem vill han vara, vad av honom själv vill han visa? Kanske inte det vi alla ser. Detsamma gäller Anna Odell. Hennes blick säger en sak, hennes inre en annan. Hon är osäker, rädd, vill inte bli sedd som äcklig och är förförisk. Persbrandt är en osäker pojke längst därinne men vem tror på det, han är ju förste-älskaren, casanovan, alfahannen.

Det finns så mycket att skriva om filmen, så mycket att prata om, så mycket att fundera på ett par varv till. Som det här att Anna Odell vill ha en konstbebis, hon vill ha ett barn med Mikael Persbrandt som pappa. Visserligen vill hon ha den inom det konstprojekt som filmen är men det är ju ändå verkligt, ett barn är ett barn. Och ja, nu har hon ett barn. Vem som är pappa vill hon inte säga. Smart drag, det får såna som mig att fortsätta undra. Vad är verklighet, vad är film och spelar något av det någon roll?

 

 

.

Det här var december månads filmspanarfilm och jag såg den tillsammans med mina kvinnliga filmbloggarkompisar Sofia och Cecilia. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

TIME OUT OF MIND

George Hammond (Richard Gere) driver runt på Manhattans gator som den hemlöse man han är. Han sover där han kan, sitter i gränder och på trottoarkanter och det enda han vill är att hitta någonstans där han kan sova och drömmen är att göra det med en filt. Han är jättehungrig, han fryser och han har ingen högre önskan än att få sova. Man kan tycka att det är basala mänskliga rättigheter men jag fattar att det finns många många människor överallt som varken har mat, värme eller en säng. Så jävla sorgligt.

Det är nåt med den vetskapen som gör sönder nåt i mig. Jag tål den inte, jag blir tokig. Jag har sån respekt för dessa grundläggande måsten att det inte går en enda dag utan att jag känner mig tacksam över att jag kan pricka för alla tre på min Jag Har-lista. Jag tar ingenting för givet, jag fattar att precis vem som helst av oss skulle kunna hamna där och att det inte alltid är drogmissbruk och annat elände som förpassar människor ner i dyn. Det kan vara andra saker också. Tänk på det innan du får för dig att titta snett på någon med bylsiga smutsiga kläder och för små och tunna vinterskor.

Nån gång då och nu försöker jag se filmer som handlar om den här problematiken. Om att vara hemlös och vad det gör med en människa. Det är väldigt sällan filmer jag längtar efter men dom verkar komma till mig som små järnfilspån mot en magnet när det är dags. Som nu. Det var inte alls den här filmen jag skulle hyra på Itunes men när den dök upp tryckte jag på hyr utan att fundera en millisekund.

Det är en lågmäld film det här. En fin film. Richard Gere spelar sin George med små medel och den äran. Det är underbart att se den där lilla glimten av liv dyka upp i ögonvrån när kvinnan på härberget kallar honom ”handsome”, som att hon kan se något av det riktiga George bakom alla lager av rynkor, trötta påsar under ögonen och missklädsamma persedlar.

En enda filmprisnominering har filmen fått och den resulterade i en vinst. På Torontos filmfestival 2014 vann Time out of mind International Critics Award med motiveringen: ”For Oren Moverman’s sensitive and human depiction of homelessness, and Richard Gere’s remarkable performance.” Jag skriver +1 på den meningen.

Publicerat

SMALLFOOT

Jag tänker att vi alla har hört talas om Bigfoot, eller hur? Bigfoot, Storfot, är enligt Wikipedia även kallad Sasquatch och är en kryptozoologisk varelse som sedan 1800-talet rapporteras ha setts i stora skogar i USA och Kanada. Eventuellt kan den vara en släkting till snömannen, yeti.

Så….tänk OM Bigfoot finns? Tänk om det även finns ett helt gäng Bigfötter? Bigfeet? Massor med Bigfoots som bor i ett samhälle och lever där i lugn och ro och sköter sitt samtidigt som dom berättar sagor för sina Bigfootbarn om Smallfoot, dom små varelserna med ännu mindre fötter? För visst måste vi människor vara lika otäcka för ludna snömän som dom är för oss?

Det här är en tecknad film som verkligen gör sig bra för hela familjen. Nu pratar vi från den yngsta av alla unga till den äldsta av alla gamla. Smallfoot är en film som inte kan reta upp någon men som ändå har sina små stunder av trevlig underhållning för alla smaker. Jag själv hade en väldigt mycket trevligare biostund än jag hoppats och trott. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att filmen är rejält mysig. Och vintrigt härlig såhär innan jul. Och tänkvärd. Lite av varje alltså. Som en smågodispåse i tecknad-film-format.