22 JULY

Jag var frustrerad, ja jag var nästan förbannad när jag fick reda på att Paul Greengrass skulle göra en ”hollywoodvariant” av vidrigheterna på Utøya. Extra galen var jag när jag hade sett Utøya 22 juli, Erik Poppes realtidsversion (med dokumentär känsla) av det som hände. Den tog på mitt psyke på ett sätt film nästan aldrig gör. Jag mådde både psykiskt och fysiskt dåligt efteråt. Jag var tom. Ledsen. Förtvivlad. Denna jävla onda helvetesman alltså, han som man inte fick se i filmen, hans namn uttalades inte ens – och det var en befrielse. I Paul Greengrass version är det såklart inte på det viset. Aset är en av huvudkaraktärerna och man får se hans nuna (i skådespelaren Anders Danielsen Lies gestaltning) i alldeles för många av filmens 143 minuter för att det ska kännas värdigt. Bara tanken på att han sitter i sin jävla cell och kollar på filmen med det där sneda översittarleendet gör att jag vill spy. För det är ju det han vill. Han vill bli stor. Han vill bli känd. Han har ju enligt egen utsagt gjort det mest häpnadsväckande fantastiska som hänt sedan andra världskriget och han skulle göra om allt igen om han kunde. Idiotjävel. Förtjänar han ens att leva? Gör han det? Jag är mycket tveksam till det.

Filmens andra huvudperson är Viljar Hanssen (Jonas Strand Gravli), en ung kille som sköts med fem skott och låg där på strandkanten med sönderskjutna armar, ben, vänster öga en bit ifrån sig och hjärnan på väg ut bland stenarna. Han befann sig på Utøya tillsammans med sina två bästa vänner Simon och Anders och lillebror Torje och det känns fint att få följa honom även om det är mest elände där också. Han får på nåt sätt symbolisera hela Norge, hur nationen reser sig igen efter detta trauma och för mig som sitter och tittar blir det en viktig spark i ansiktet att ondskan aldrig kan och ska få vinna. Det är nämligen lätt att känna sig håglös när man tittar på detta. Som att ”vad spelar det för roll vad man gör egentligen när det finns folk som bevisligen är såhär pass sjuka i huvudet?”

Filmens manus är baserad på Åsne Seierstads bok ”En av oss: en berättelse om Norge” och får en känsla av att Paul Greengrass har gjort vad han kan för att trava fram i detta öppna sår så schysst han någonsin kan. Det trodde jag inte. Jag hade betydligt värre farhågor gällande det här att ”gotta sig i skiten” än det faktiskt blev. Att filmen har otroliga minus, som till exempel att alla norska skådespelare tvingas prata engelska (men sjunga på norska!) känns både superstelt och helt onödigt. Ja, jag fattar att amerikanarna tycker det är asjobbigt att läsa textade filmen men kom igen, det får väl finnas nån måtta på latheten ändå?

Med tanke att biokvällen med Utøya 22 juli resulterade i maxbetyget 15/15 från oss tre som såg den så hade vi såklart en filmkväll i soffan samma dag som 22 July släpptes på Netflix. Domen från oss tre blev denna:

Mitt betyg:

Min pojkväns betyg:

Min 19-årige sons betyg: