Den lilla trasdockan 9 vaknar upp i en värld efter undergången.
Han beger sig ut för att leta upp fler överlevande och hittar ett litet gäng tappra dockor som blir hans vänner och dom slår sig samman. Som om jordens undergång inte var nog så det lurar onda maskiner överallt som vill dom illa.
Spännande? Inte på en fläck.
9 är en animerad film för bebisar eller jätterädda barn. Det finns ingenting skrämmande, egentligen ingenting fint heller mer än ögonen på 9 som är söta och lite Wall:E-aktiga. Egentligen är det en Bolibompavariant på denna film, om man ska vara riktigt hårddragen. Men, detta är larvigt, konstigt och den filmiska tystnaden som var så skön i Wall:E är närmast irriterande här. Jag vill liksom sätta in en jättestor nyckel i ryggen på 9, hela hans posse och filmen i sig så det händer nåt.
Visst, den är snyggt gjort, men finns det någon animerad film nuförtiden som INTE är det? 9 är färgkoordinerad i skala som närmast kan beskrivas som tusentals nyanser av brunt och det ger mig ingen wow-känsla direkt.
Att jag lyckades hålla mig vaken beror på att jag var 100% utsövd när jag såg filmen. Hade jag varit minsta sömnig hade jag klarat tio minuter i vaket tillstånd.
Max.
