Jane Campion-vecka: SWEETIE

Den här veckan blir annorlunda på många sätt, både för bloggen och för mig.

Jag har ett tema som sträcker sig över sju dagar med regissören Jane Campions alster i fokus medans jag själv befinner mig på annan ort för att må gott och i samband med att detta tema går i mål fira min 40-årsdag.

Nästa vecka blir lite mer ”som vanligt” på bloggen även om jag även den veckan försöker förhindra att min albinokropp får värsta solsvedan. Under dessa två veckor har jag inte möjlighet att svara på kommentarer och mejl lika frekvent som vanligt men till att börja med, sju dagar i sällskap av en av världens bästa regissörer är inte kattskit, eller hur?

Efter att ha gjort regisserat en handfull kort-och-TV-filmer fick  nyazeeländskan Jane Campion chansen att 1989 göra sin första riktiga långfilm. Manus skrev hon själv och för det vann hon AFI Award (Australien Film Institute) för bästa originalmanus. Att få ihop ett komiskt drama om familjära olägenheter och psykisk ohälsa är inte det lättaste men det är ett riktigt bra försök.

Kay (Karen Colston) har via en spåkvinna, en kaffekopp och lite sump fått reda på att hennes drömman kommer att ha ett frågetecken i ansiktet. En nyförlovad man vid namn Louis (Tom Lycos) har ett födelsemärke i pannan och en mörk hårlock som tillsammans bildar ett frågetecken i Kays fantasi och hon ger sig fan på att få honom, hans femtiofem minuter som förlovad till trots. Det gick bra, ett tag, ända tills Louis planterar ett träd på tomten som har lite för gula blad och Kay tappar lusten och kärleken helt.

Kays syster Dawn, även kallad Sweetie (Genevieve Lemon) kommer på ofrivilligt besök och vänder upp och ner på Kays och Louis redan ickefungerande värld. Hon är psykiskt sjuk, har legat inlagt på mentalsjukhus tills alldeles nyligen och med sig har hon sin ”manager” Bob, en torftig man lika sjuk som Sweetie som ska göra henne till stjäääärna.

Som om inte detta är nog så dyker kvinnornas pappa upp och jättegrytan av potatismos är liksom komplett. Ner med allt jox i kastrullen bara, problem, psykmedicin, uppväxt, frustration, sex, föräldrar, barn, kärleksrelationer, känslostörningar och rör sen om med en Jane Campionsk jätteslev. Kvar blir en maträtt som inte är lättsmält men den går faktiskt rätt bra att äta ändå. Det är en modig och uppfriskande långfilmsdebut där hon inte valt en enda lätt väg men hon hittade fram till slut. Å andra sidan är lätta vägar och genvägar inte Jane Campion stil alls, men det visste varken hon eller jag – då.

Filmen är inte enkel att få tag på men efter mycket fipplande hittade jag den på Youtube av alla ställen. Visserligen är den uppdelad i avsnitt och det blir lite klickande men hey, det funkade! Här är länken.