Jag har haft ett enormt sug att 
se om Tarantinos Ingloriuos Basterds ett bra tag nu men det har liksom inte blivit av. Istället hittade jag den här filmen i en realåda hos min lokala stormarknad och lyckades bli intresserad av den trots bild på en blond beväpnad krigiskvinna endast iklädd trosor på baksidan av fodralet.
Svenskfödde Bo Svensson har huvudrollen i den här filmen och det känns som att en viss Dolph Lundgren synat honom i sömmarna och efterapat minsta manér. Han är en skön snubbe den där Bo. Cool liksom. Tarantino verkar tycka detsamma då han gett Bo roller i både Kill Bill 2 och Inglorius basterds.
Lovefilm kallar denna film krigsraffel och kanske är det en korrekt beskrivning. Jag tycker det här är en ganska charmig film, snyggt filmad, schysst grafik i förtexterna, skådisar som levererar även om jag inte alltid greppar exakt vad.
Ett gäng fångar rymmer från en konvoj och ska försöka hjälpas åt för att överleva nazisterna och gänget är en salig mix av tjuvar och banditer, svarta och vita, egon och mustascher. Att kalla Tarantinos version av filmen för en remake känns superknasig för även om filmerna har beröringspunkter så är dom galaxer ifrån varandra både i handling och känsla.
Jag känner inte att jag behöver slå på stora trumman för att få fram vilken av filmerna jag gillar bäst, däremot tycker jag inte den här filmen är oäven alls. I rätt sinnesstämning är den riktigt skön. Något man kan säga om det mesta.
Detta ”original” såg jag innan Tarantino gjorde sin version (som ju skiljer sig en hel del, det är väl bara namnet som är en kopia) och gav den också en trea har jag för mig.
Bo Svenson (som han stavas) var ju en kultskådis under främst 70-talet och en bit in på 80-talet. Har sett en del av hans filmer och även om han är ganska träig så har jag fått mig en hel del goda skratt. Den enda jag skrivit om (förutom KB2) är Breaking Point (1976), en ganska trevlig vigilante-film.
Movies-Noir:
Som sagt, inte många likheter mellan dessa filmer – mer än en rätt cool titel 🙂