Jag skriver ganska ofta om likriktningen i svenska filmer, om det tröttsamma och tråkiga i att se samma skådisar i film efter film efter film och i samma typ av roller. Det känns som att nya ansikten väldigt sällan får en chans. I Den röda vargen finns ett par nya ansikten som kanske inte borde ha fått en chans och jag hoppas verkligen att dessa – ingen nämnd, ingen glömd – har blivit castade i form av statister med dialog och inte som skådespelare.
I Den röda vargen samsas riktigt underpresterande folk med storheter som Per Ragnar, Stefan Sauk och Stina Ekblad och det är kanske just därför filmen ändå behåller någon form av värdighet. Historien är heller inget större fel på. En mördad man i Luleå leder till ett attentat som skedde för trettio år sedan och en grupp extremister som skickar brev till mördade män och kvinnor med maocitat. Lite hattigt berättat men nånstans känner jag att slutresultatet ändå är helt okej.
Annika Bengtzon som huvudkaraktär är en rätt perplex kvinna. Det är svårt att tycka om henne. Hon är kall, hon är egoistisk, hon sätter karriären framför allting annat och när det går åt helvete är jag som tittar inte särskilt överraskad. Jag tycker på riktigt att hon är en rent usel morsa. Jag förstår mig liksom inte på henne och visst, det är okej, jag behöver inte fatta allt men det underlättar i denna typ av film om jag känner nån form av lojalitet och medkänsla för huvudrollen och det gör jag inte här, inte ett uns.
Det är ingen stark trea jag ger den här filmen, den fjärde i serien. Det är mer en tvåa som precis halkat på en trottoarkant och kommit över på den tredje sidan, så svag är den men det är samtidigt den hittills bästa av delarna. Man kan säga att kraven är inte så höga.
Lite intressant det du säger om historien iom att jag uppfattar storyn när jag läste boken som en av de mer osannolika. Innan Nobels testamente, vill säga. Då börjar det ju bli rent löjeväckande.
Sofia:
Jag har inte läst boken men jag tycker att storyn fungerade på film, okej i alla fall.