”It doesn’t matter who we are… what matters is our plan. No one cared who I was until I put on the mask.”
Citatet skulle kunna komma från Batmans strama mun men det gör det inte, det är hans antagonist Bane som tänkt till och talat sanning. För precis så är det. Bane hade kunnat vara vilken kreativ galenpanna som helst men med den där enkla men fruktansvärda masken över ansiktet blir han nånting annat, nånting mer, nånting hiskeligt otäckt. Batman utan mask och dräkt blir Bruce Wayne, en excentrisk miljonär som trasig till kropp och själ gått under jorden och bor som en eremit i sitt slott med ingen utom butlern Alfred (Michael Caine) som sällskap.
Det är några dagar sedan jag såg filmen men fortfarande hör jag Banes röst i öronen, hans förvrängda djupa röst som skär in i märg och ben. Jag har sett många filmskurkar i mina dar och jag trodde inte det gick att göra en tecknad figur läbbigare än Heath Ledger gjorde med Jokern i The Dark Knight men jag undrar om inte Bane i Tom Hardys skepnad faktiskt tangerar Ledgers rekord.
Bakom mig i biosalongen satt två högljudda generalpuckon som mitt under inledningsscenen börjar diskutera hur det kommer sig att popcornkärnor alltid fastnar mellan tänderna. Att jag kallar dom just högljudda generalpuckon är alltså inte en släng av vuxenmobbing utan dagens sanning och jag ska förklara varför.
Inledningsscenen i The Dark Knight Rises är en av dom mest påkostade, pulsskenande rivstarterna filmvärlden skådat och med Hans Zimmers stenhårda trumslagarpojkar som bakgrundsmusik så skallrar det i hela salongen. Stolarna rister, handsvetten tränger fram, ögonen vrålstirrar, fullt fokus ligger på duken några meter framför ända tills jag hör ”…..å så sätter sig popcornet mellan framtänderna så det ser ut som såndär julkrydda, starkpeppar heter det det? Svartpeppar? Chilipeppar? Varför gör det alltid det? Popcorn. Kärnan alltså. Heter det Starkpeppar? ”.
Om man 1. tänker på popcornkärnor fast man uppenbarligen äter Tuc-kex med öppen mun (kex som för övrigt delades ut gratis och påsvis precis utanför salongen vilket är så urbtota jävla korkat för det finns inget som låter så mycket som torra kex i hyperprasslig påse) 2. hellre pratar om detta än att beskåda den makalösa filmmagin som sker mitt framför ögonen 3. lyckas överrösta denna ljudbild som har en decibellstyrka som marginellt understiger Motörhead på Hovet, ja då har man tveklöst kvalificerat sig för att kallas högljutt generalpucko. Dom förstod dock andemeningen i orden ”men håll bara käften!” och var förutom kex-knispret tysta resten av filmen.
Det är lätt att glömma att The Dark Knight Rises faktiskt är serietidningsfiction. Det är svårt att förstå att Christopher Nolans tre filmer om Batman faktiskt grundar sig i samma Batman som den Tim Burton gjorde film av och dom som gjorde Val Kilmer och George Clooney till Bruce Wayne varsin gång. Det övergår mitt förstånd att Anne Hathaways Selina Kyle faktiskt är samma karaktär som Halle Berrys Catwoman och jag har fortfarande inte smält att filmens sista minutrar bjussade på en twist som jag inte såg komma.
Den här filmen, slutet på Nolans trilogi, bjuder på så mycket tankar, känslor och ståpälsupplevelser att det bara snurrar i huvudet. Två timmar och fyrtiofem minuter har aldrig gått fortare, jag har inte blivit så mentalt påsatt av filmmusik sen jag såg Rött hav 1995 och trots att jag fortfarande inte tycker att Christian Bale är ultimat som Batman så har jag svårt att tro att det här går att göra bättre någonstans, någongång.
Betygsmässigt så är filmen så nära en femma det går att komma utan att få en och detta beror på en sak allena: slarv. Slarv är ett ord jag aldrig trodde jag skulle använda i närheten av en nolansk slutprodukt men tyvärr har filmen ett par moment som inte kan beskrivas som nånting annat än just detta. Det är slarv i klippningen, det blir ”syftningsfel” ibland när det klipps från en scen i dagsljus till en nattscen och mellan scener där olika karaktärer är i fokus och jag tror att scenerna hänger ihop fast dom inte gör det. Filmens beskrivning av tid är också slarvigt genomförd vilket känns som en onödig barnsjukdom då Nolan annars är världsmästare på detta. När veckor i filmen har förflutit och jag som tittar inte tror att det gått mer än nån dag eller två, det blir liksom lite…fel. Lite för enkelt.
Men den största anledningen till en utebliven fullpoängare är slarvet med Bane. En filmskurk av denna dignitet kan inte – får inte – sluta sina dagar på detta sätt! Denna miss gjordes redan 2006 när Philip Seymour Hoffmans vidriga filmskurk Owen Davian kolavippen alldeles för simpelt i Mission Impossible III och det förstörde mycket av min känsla för den filmen. Här känner jag mig – utan att spoila för mycket – helt enkelt snuvad på efterrätten. Jag hade helt enkelt väntat mig ett over-the-hills-and-far-away-slut (som Gary Moore skulle ha uttryckt det) och det kom inte, inte med Bane i fokus i alla fall. Slutet, för övrigt, lämnade mig med ett stort smajl i hela ansiktet och när jag under eftertexterna vände mig mot mitt sällskap och sa ”Ska vi se den igen? Nu med detsamma?” svarade han ja utan att tveka.
Nolan har återanvänt många av skådespelarna från Inception i den här filmen: Tom Hardy, Marion Cotillard, Joseph Gordon-Levitt, Cillian Murphy och Michael Caine är ju också med där. Det är både smart och vanskligt. Här funkar det alldeles utmärkt men det finns många exempel på när filmregissörer envisas med att ha med sitt favvo-posse överallt som det inte gör det och jag blir lite orolig att Nolan ska fastna och ta med dessa skådespelare även in i nästa projekt, vad det nu blir. Jag tror nämligen att Nolan skulle kunna göra underverk med dom flesta skådespelares karriärer och hoppas på ännu mer utanför-lådan-länk inför nästa film.
Nästa film ja… Jag längtar och väntar som en övergiven fru vars man gått ut i krig. Tittar trånande i fjärran och önskar att Tingeling ska komma flygande, sätta sig på min axel och säga ”Ta det lugnt, det blir bra ska du se. Du kommer att få vara med om den här känslan igen”.
Sen tar hon mina röda hörlurar i sina små händer, sätter dom över mina öron, bänder isär mina framtänder med en minimal och skinande ren kofot och trycker in ett stort jävla popcorn i gluggen. ”Lyssna på trumslagarpojkarna och slicka på den här” säger hon innan hon sätter sina små händer i sidan, fäster blicken på samma punkt som jag i fjärran och skriker:
”DET HETER KRYDDPEPPAR DITT JÄVLA PUCKO!”
Filmens FANTASTISKA soundtrack finns på Spotify. Klicka här så kommer du dit utan att passera gå.
Just i maskhänseende är ju Bane en tacksam skurk även om i princip alla superskurkar påminner om sina ärkefiendesuperhjältar i det att alla bär mask. Nästan i alla fall.
Funderade också på det där med återanvändandet av skådisar, men än så länge tyckte jag också att det funkade. Och musiken _är_ grym!
Haha, jag kan hålla med om kontrasten mellan Berry och Hathaway, men av någon anledning blev jag inte riktigt övertygad av Anne heller. Fan, vad trist jag känner mig…
Sofia:
Vad gäller Bane så finns det masker och så finns det masker och så finns det Bane. Så simpel mask – egentligen – men usch så bra den fungerar. Påminner på nåt sätt om Hannibal Lecters även om detta är mer en tarantellastyle.
Tråkigt att filmen inte trillade över dig på samma sätt som den gjorde på mig men ja, sånt händer, vissa oftare än andra 😉
Om inte annat kan jag hålla med om att Bane helt klart blir läskigare med mask än utan. Men Hannibals är ännu läskigare.
Av någon anledning verkar det göra det 😉
Efter den här recensionen ser jag verkligen fram emot att se filmen. Kul att du uppmärksammar filmmusiken också. Hans Zimmer, som gjort väldigt bra filmmusik under åren, började sin karriär med att spela synth i olika band. The Buggles var ett av dom.
Se början på det här klippet (kolla t-shirten) så upptäcker du att han har/haft några av sina egna landsmän som influenser 😉
http://www.youtube.com/watch?v=mg824E6K7nI
Torso;
Ååååå den fina Kraftwerkroboten!! 🙂
Kul att du blir pepp på att se filmen. Jag är lika pepp. Vill se om den. Typ NU. Nuuuuuuu!!
Det här blir en jävligt lång kommentar.
Gillade att du valde att skriva så pass mycket om de som störde i filmen. Lyckligtvis när jag såg den dagen efter premiären satt jag i en knäpptyst salong fram till då Joseph Gordon-Levitts karaktär blev namngiven som ”Robin” på slutet. Något som framkallade lyckliga ”ååh-fan-ljud” från några i publiken. Trots att jag är lika viktig som du med att ha det tyst omkring mig kunde jag ha överseende med det just då eftersom det skedde på slutet i den eggande epilogen.
Apropå Joseph Gordon-Levitt… Är det bara jag som inte tar honom på allvar? Vet inte vad det är. Kan ha att göra med hans röst som känns väldigt tillgjord med en slags pålagt ”manligt mörker”. Ironiskt nog har han fått ett gäng kanonroller på sista tiden. Kanske blir han som Christian Bale framöver, en som man måste vänja sig med att höra prata på sitt stela sätt.
Jag är med på att Bane var stenhård, fram till scenen då han hamnade i ett underläge och plötsligt blev mänsklig, (Twist-scenen, för att inte avslöja för mycket).
dan:
Störde var liksom ett understatement. Om man lyckas överrösta två flygplan OCH dom där ettriga trummorna på maxvolym då har man röstresurser 😉
Vad gäller JG-L så ser han alltid glad ut även om han ska spela ledsen/arg/fundersam/grinig/nervös. Det känns som att han ska spricka upp i ett leende när som helst. Kanske är det det som gör att du inte kan ta honom på allvar? Jag tycker han är duktig och jag tror han kommer bli en av dom allra största när han växer till sig men jag tror också att man antingen gillar honom mycket eller väldigt lite. Ungefär på samma sätt som Christian Bale 🙂
JG-L blir nog en bra Robin i den kommande filmen regisserad av Joel Schumacher 😉
Anders:
Nu hoppas jag att du med mig skämta aprillo. Blir fan rädd på riktigt nu!
Haha! Jag tror filmbolaget har en restraining order på Schumacher. Han får inte komma i närheten av ett kommande Batmanprojekt.
Anders:
Och det med RÄTTA!
Herreguuuud om han får sätta tänderna i en fortsättning av detta projekt, alltså, nej, jag blir alldeles Mr Freeze i skallen nu.
Kolla vad Nolan producerar för film inför nästa sommar…
http://www.imdb.com/title/tt0770828/
Fast det kanske var old stuff, finns ju redan en trailer:
http://www.youtube.com/watch?v=6jKWJZsjm5U
Torso:
Trailern visades på bio före Dark knight rises. Kan bli bra! 🙂
Hå hå ja ja detta ätande – själv har jag alltid med en kaffelatte på bion thats it. Jag sörplar inte.
Undrar ibland varför folk betalar dyrt för att gå på bio – om man vill sitta och snacka är en fika billigare.
Filmen däremot kommer att ses när det är lite mindre folk i biografen.
filmitch:
Jag är också en biolattemänniska, tycker det är en alldeles utomordentlig dryck i sammanhanget. Ljudlöst 🙂
Bra tanke att vänta tills det lugnar ner sig på biografen. Tänk att få se den alldeles ensam på en stor salong 🙂
Vilka jävla nötter! De åt inte nötter också?! Jag fattar inte. Förstår dock Filmitch metod att vänta lite med biobesöket. Själv brukar jag ta det på söndagar vid lunch, då brukar det vara ganska lugnt även nära inpå premiärer. Hur gamla var personerna, verkade de vettiga i övrigt?
Håller om det där med tidsaspekten. Trots att de hela tiden sa att det gått 5 månader så fick man ju inte den känslan alls. De var liksom tvungna att ha karaktärer som sa det för att man skulle fatta.
Är på din sida när det gäller Bane. Rösten kändes kanske lite fel (brittisk cirkusdirektör) men han funkar och är ganska läskig. Hans slut i filmen minns jag dock knappt vilket inte är bra betyg.
Jojjenito:
Jag skulle gissa att killarna var 17-20, nånstans där i ålder och med tanke på hur dom pratade och vad dom pratade om under hela reklamen så är svaret nej, dom kändes inte så värst vettiga.
Vad gäller Banes röst så gillar jag den. Den känns utomjordiskt konstigt elakpsykopatisk. Burr och mums liksom.
Haha, vilken otur med störmomenten. Gick ni på filmen igen direkt efteråt? Jag förstod inte riktigt.
Jag hade också en del störmoment på visningen. Först glömde SF att höja ljudet när filmen startade. Av någon anledning visade de trailers och reklam med jättelågt ljud. Sen när filmen började dröjde det en evighet kändes det som innan någon kom på att höja ljudet. Djävligt irriterande kan jag meddela.
Jag hade en kille till höger om mig vars tänder klickade/knackade när han tuggade. Lät helt absurt och jag hade vansinnigt svårt att inte vända mig mot honom och stirra. Jag vet inte än idag om hans käkben var upphängt fel eller vad som gjorde de konstiga ljuden. Dessutom var han byggd som en simmare med ett vansinnigt spann mellan axlarna. Jag såg när han och hans sällskap kom in att han hade kortärmat precis som jag (orutinerat av mig) och jag såg risken med hud mot hud! Fasa, men lyckligtvis höll han sig ganska väl på sin kant.
En bit ute åt vänster var det en äldre herre som vällustigt åt en stor portion av sådana där designade bacon-chips. Det är speciellt framtagna högljudda tjocka chips som låter högt och länge. När hans ask äntligen var slut lutade han sig över sin granne och fyllde på från hennes halvfulla ask. Mer smaskande. Olidligt.
Henke:
Åmenfan åherregud, att missa ljudet i början av filmen på DEN filmen, det borde vara skottpengar på det (om man nu kan skämta på det sättet om just denna film?).
Den där hud-mot-hud-prylen har jag aldrig reflekterat över men jag kommer att göra det vid vartenda biobesök framöver. Själv är jag så frussen att jag aldrig skulle komma på tanken att gå på bio i T-shirt enbart och kanske är det därför jag aldrig tänkt på hudgrejen.
Ska hoppa in och läsa hela din recension nu. Hopp!
Min revy finner du här:
http://fripp21.blogspot.com/2012/08/the-dark-knight-rises-2012.html