När Fripps filmrevyer summerade sitt liv i film blev jag otroligt nyfiken på filmen som blev den utvalda för 2002. En film med Philip Seymour Hoffman i huvudrollen som jag inte har sett och en roll som var specialskriven för honom av hans egen storebror Gordy Hoffman.
Självklart började jag dreggla, det blev nästan en såndär bubblig lite vit saliv som man kan se hos små barn som får syn på en polkagrisklubba för första gången, en sån med lika stor volym som deras egen. Hade jag haft löständer hade dom börjat klappra.
Wilson (Hoffman) är ledsen. Han lever som i en bubbla efter att hans älskade fru Liza tagit sitt liv. Han leker med sina modellflygplan och tar sin tillflykt till den nyfunna hobbyn andas in bensin så hela han går omkring med en stinkande aura av flytande kolväten.
Han är bara så ledsen och så ensam. Vardagens matta har verkligen ryckts undan under hans fötter och vem är man nog att gestalta det bättre på film än Philip Seymour Hoffman? Han är perfekt, perfekt är han! Jag har inte sett en bättre gestalning av en Wilson på film sen den vita volleybollen gav Wilson ett värdigt ansikte i Cast away.
Liza lämnade ett brev som enda förklaring till sitt självmord, ett kuvert med Wilsons namn skrivet med blyerts. Det är ett brev som Wilsons svärmor (Kathy Bates) självklart vill läsa för självklart sörjer hon sin dotter precis lika mycket som Wilson sörjer sin fru men dom går som i varsin ellips som saknar beröringspunkter. Wilson verkar vettskrämd vid tanken på brevet, vem vet vad som står och hur jobbigt det är att läsa?
Love Liza är en alldeles utomordentligt fin liten indiefilm. Inga stora ord, inga stora gester, bara en ledsen man som sniffar bensin och försöker komma på sin egen mening med livet.
Om platsen som Månadens filmsnällis inte redan var tagen av en viss Zeb Macahan så hade Fripp fått den då Love Liza dök ner i brevlådan som ett överraskande brev på posten. Tack så jättemycket!
Sådana här oväntade överraskningar är som födelsedag, julafton och årets första jordgubbar på en och samma gång.
Sofia:
Absolut! 🙂
Kul att du gillade den!
Henke:
Ja, den var jättemysig 🙂
Egentligen skulle man ta och beta av PSH hela filmografi ngn gång för gud va han är bra. Å andra sida skulle man då få plåga sig igenom En kvinnas doft och Patch Adams. Kanske skulle ändra till nästan PSH hela filmografi 😉
filmitch:
Fast det balla med PSH är att det är värt det. Det är värt att se ren skit för att få uppleva honom en stund. Nu gillar ju jag En kvinnas doft lite mer än du gör men Patch Adams är verkligen ingen höjdare. Men PSH är. Alltid.
Kul att se att du också såg denna lilla film efter att ha hittat den borta hos Fripp/Henke. Jag blev lika imponerad av Philip Seymour Hoffman, men tyckte lite annorlunda om Love Liza.
Movies-Noir:
Men han är ju så härlig, PSH!!! 🙂
Precis som Tom Hanks är en film-mys-farbror så är PSH en höja-standarden-i-vilken-skitfilm-som-helst-snubbe, tycker jag då – och du såg jag 🙂
PSH höjer på egen hand det mesta, det håller jag med om. TH vet jag inte om han är på samma nivå i mina ögon. TH är ju mer huvudroll medan PSH kan dyka upp i mindre roller så det kan också göra att han kan briljera mer med sina udda karaktärer.
Movies-Noir:
Men visst vore det spännande att få se TH i en udda skrivad biroll någon gång? Frågan är om han ens skulle ta ett sådant jobb? TH som blemmig sadist i en Tarantino-film, det vore nåt det 🙂
Absolut, men jag tror de allra flesta skådespelare skulle älska att få en bra skurkroll att jobba med om de bara är kända som hjältar och i de gamla vanliga rollerna. En som lyckades var ju Tom Cruise i Collateral som jag aldrig trodde skulle vara övertygande.
Movies-Noir:
Han lyckades mer än bra, han var ju stenhård i den filmen 🙂