Ett par av mina filmbloggarkollegor kämpar på med sina årstopplistor och det är alltid väldigt intressant läsning. På varenda lista finns det filmer jag sett som jag gillat, som jag inte gillat eller glömt bort och ibland dyker det upp filmer som jag inte hört talas om alls och då hugger jag som en kobra. Både dagens och morgondagens film har jag hittat på Movies-Noirs topplista från 2007 och dagens film, den spanska Timecrimes, hade jag inte hört någon ens viska om.
När jag tittar på postern förväntar jag mig en skräckfilm. När jag börjar titta på filmen förväntar jag mig en thriller och den känslan håller i sig en kort stund innan den andas skräckis igen. Sen blir det komiskt, sen spännande, sen slapstick och sen bara….konstigt. Timecrimes är helt enkelt en mycket underlig film.
En beige man vid namn Héctor (Karra Elejalde) lever med sin fru i ett hus. Han sitter i sin solstol och tittar i en kikare och känns som urtypen av en träig äkta man. Varför han tittar i en kikare förtäljer inte historien men han ser något skumt, en ung kvinna i röd tröja som tar av sig den och blottar brösten. Så när frun åker iväg en stund tar han sin kikare och beger sig upp i skogen på jakt efter lite spänning i livet kan jag tro.
Héctor hittar kvinnan och han ser en man med blodindränkt gasmask lindad kring ansiktet som hugger honom i axeln med en sax. Héctor flyr, han springer för livet och istället för att springa dom hundra (?) metrarna till hemmet och tryggheten så springer han åt andra hållet, ännu längre in i skogen. Svindumt tycker jag men vad ska han göra, det måste ju bli en film av det här trasslet.
Det blir en film, en konstig en men vilken genre det är har jag inte den blekaste aning om. En tidsmaskin är nån form av central figur, så mycket kan jag säga.
Det här är ingen film som hade letat sig upp på min favvolista från 2007, inte på någon lista alls för den delen. Jag tycker däremot att regissören och manusförfattaren Nacho Vigalondo ska ha en hel drös med cred för mod och kreativitet. Att han missat den lilla delen av en film som kallas slut kan jag bortse lite ifrån. Betyget kan det dock inte. Med ett genomarbetat och vettigare slut hade filmen landat på den trea den hade resten av speltiden men sista kvarten sänks betyget till en svag etta. Jag tror helt enkelt att luften gick ur den gode Nacho.
Jag såg den i slutet av förra året och föll pladask för den. Tyckte inte alls den tappade mot slutet. En solklar 4/5:a i tidsparadoxgenren som jag är så svag för.
Och i gammal god ordning verkar de fundera på en remake i Hollowood…. Suck.
http://thevelvetcafe.wordpress.com/2012/01/23/thats-a-funny-way-to-sell-a-movie/
Jessica:
Kul att den föll dig i smaken 🙂 Det är ju en ganska speciell film men jag tror att många skulle tycka den var riktigt bra – om dom bara visste att den fanns 😉
Känns självklart att Hollywood ”snor” filmen, ska bli intressant att se om jag tycker bättre om den – och du kanske sämre?
Ja, det är en lite speciell film. Synd att den inte gick hem hos dig då de flesta andra som sett den gillat den. Kul att du gav den en chans åtminstone. Själv tyckte jag den var klart trevlig och annorlunda.
Movies-Noir:
Hahaha, speciell var den helt klart. Jag retade mig en hel del på mannen i huvudrollen, hela hans utstrålning störde mig. Nu såhär i efterhand tror jag att det hade större betydelse än jag trodde när jag precis sett filmen. Handlingen i sig är ju rätt klurig.
Mmm, tänkte inte på det (huvudpersonen/skådespelaren), men sånt kan helt klart störa. Jag hittade själv filmen när någon listade de bästa icke-amerikanska sci-fi filmerna och såg ett klipp från filmen. Så jag förväntade mig inget speciellt, men blev klart nöjd.
Movies-Noir:
Det är kul när man hittar filmer och blir sådär nöjd.
Själv har jag precis sett en annan film som jag hittade hos dig som jag blev mer än nöjd med. Recensionen kommer nästa lördag 🙂