Nämennämenååååååååå vad jag skulle vilja skriva om det jag egentligen tänker på men det går inte, jag kan inte för är det nåt jag avskyr själv så är det filmrecensioner som kryllar av spoilers. Min text skulle i och för sig vara bortom det, det skulle vara en hittipåanalys av varenda liten detalj i filmen som fick mig att komma fram till vem som är seriemördaren Zodiac. För jag vet. Jag är helt säker på vem det är. Ååååå vad jag är säker, i alla fall om jag ska se till planteringarna i David Finchers film om denne mördare.
The Zodiac Killer är en man som i slutet på 60-talet dödade fem personer i norra Kalifornien. Han skickade själv brev till olika tidningar och gav dom mer eller mindre matnyttiga tips om sig själv och sina dåd, allt för att få uppmärksamhet och plats på tidningarnas förstasidor. Han skrev dessutom att han mördat långt många fler än som kunnat bevisas.
Filmen kretsar kring tecknaren Robert Graysmith (Jake Gyllenhaal) och journalisten Paul Avery (Robert Downey Jr) som båda jobbar på San Francisco Chronicle och polisen David Toschi (Mark Ruffalo). Alla tre blir som besatta av att knäcka nöten om mördarens identitet, kosta vad det kosta vill.
Det blir lite allt eller inget här. Antingen skriver jag ALLT om filmen eller så biter jag mig i kinderna, leker hemlige Arne och avslöjar absolut ingenting. Så det får bli…ingenting. Filmen är alldeles för bra för att jag ska förstöra nåt för nån. David Fincher har nämligen fått till en riktigt välgjord thriller baserad på Robert Graysmiths roman, kanske inte en nagelbitare i egentlig mening men spänningen känns underordnad historien.
Filmens scenografi är perfekt in i minsta detalj och det är inte särskilt förvånande med tanke på att det är Fincher som satt sin bostämpel på det hela. Han lämnar aldrig nåt åt slumpen, inte nåt mer än att en hyperfrustrerad filmbloggare sitter här och sliter sitt hår och vill ha svar på frågan: är mördaren den jag tror? Å andra sidan är det ingen slump, han kan inte göra annat hur mycket jag än vill motsatsen. Frustrerande. Som fan.
Jake Gyllenhaals Graysmith är någon som går från att vara en ganska blek bifigur till en huvudroll och han sköter sitt jobb med den äran precis som alltid. Gyllenhaal alltså. Robert Downey Jr gör ett trovärdigt porträtt av Avery och jag får känslan av att han spelar sig själv när han var som mest på dekis och Mark Ruffalo är Mark Ruffalo, säkerheten själv, båda fötterna på jorden. Det finns egentligen ingenting att klaga på med den här filmen. Den är lång (160 minuter) och trots att tempot aldrig är högt så njuter jag för fulla muggar av detta hantverk hela vägen in i mål. Jag hade kunnat se en timme till utan minsta träsmak.
Tack Movies-Noir för tipset. Den här var tvåa på din topplista från 2007 och den hade definitivt hamnat även på min tio-i-topp över detta år (om jag haft någon).
Här finns filmen.
Ah, trevligt, trevligt. Gillade också denna film (uppenbarligen) och tyckte Fincher fångade känslan riktigt bra. Han är en rackare på seriemördarefilmer helt enkelt 😉
Movies-Noir:
Ja det var en trevlig kväll med Zodiac i spelaren, helt klart. Låååång och mysig och välgjord – riktigt bra!
Det är sådana filmer man uppskattar lite extra när de är bra. Då klagar man absolut inte på längden…
Ah Zodiac! Jag såg den för några veckor sedan och kan inte annat än att hålla med om Finchers förmåga att hålla spänningen vid liv. Den här filmen har egentligen alla förutsättningar att bli en gäsphistoria, men med Fincher i rodret händer det liksom inte!
Oliver:
Och med den längden på film och den ganska långsamma spänningen i kombination med ”slutet” borde kunna göra att man blir förbannad när den är slut istället för att man sitter i soffan och gör vågen. Det är verkligen en annorlunda film på det sättet. Fincher är duktig!
Kan bara hålla med, toppenfilm! Som Oliver skriver, det hade kunnat bli en gäsphistoria, men icke.
Pladd:
Vad får den i betyg av dig?
Fyra kokosnötter!
Åh, fasen, du hade alltså inte sett Zodiac förut? Nu blev jag allt lite förvånad. För min del blir Zodiac tyvärr på gränsen till en gäsphistoria, möjligen är det det faktum att man inte får några svar som gör det och då är det ju bara min egen hjärna jag ska skylla på. Men jag tyckte att filmens anspänning i slutänden flöt ut i ett stort intet, det blev liksom inget ordentligt avslut. Och avslutet måste ju inte nödvändigtvis innebära att man får veta vem mördaren är.
Sofia:
Näpp, hade inte sett den här förut, den hade helt flugit under min radar och lika glad för det är jag för det är så himla kul när man hittar dom till slut 😉
Såg filmen på bio och trots det ganskska långsamma tempot somnade jag inte. Filmen satt som smäck – den är helt enkelt bara så där jättebra en del filmer kan vara utan att man riktigt kan sätta fingret på det, allt klaffar helt enkelt.
Och visst är scenen där det knarrar på övervåningen är höjdare i bland bra rysa – till scener?
filmitch:
Det är konstigt det där, jag minns inte ens att den gått på bio. Jag har verkligen missat filmen på alla sätt som missas kan.
Knarrscenen är verkligen läbbig. Ska det vara spännande ska det vara det på riktigt 😉
Ja den här är mogen, snygg, välspelad och grymt spännande i sin långsamma upptakt.
Vrångmannen:
High five på den sammanfattningen.
Kul att jag hittade till din filmblogg, gillar den mycket. Jag ska genast länka till den på min mode/film-blogg!
Rebecca:
Hej, välkommen hit! Hoppas du hittar en hel massa filmtips 🙂
Tack! Om du gillar min blogg får du gärna länka i din filmlista 🙂
Rebecca:
Var precis inne och läste hos dig och absolut, jag länkar 🙂
@Sofia: ”…på gränsen till en gäsphistoria” What?!
Jag gillade verkligen den här filmen. Lång, långsam, bra, spännande. Sögs fullkomligt in i storyn. Lite av en under radarn-film kanske.
Jojjenito:
Mycket under radarn om man ser till att jag själv missat den totalt fram tills nu 😉