BAISE-MOI

Kvinnor som hämnas på män på mäns vis finns det ganska många exempel på i filmvärlden. Det går att göra det på det tänkvärda hollywoodsättet som i Thelma & Louise, det går att göra det a la skräckfilm som i I spit on your grave och det går att göra på det grafiskt våldsamma porrfilmssättet a la Baise-moi för att visa på tre väldigt olika varianter på samma tema.

Själva kärnan i denna typ av film är kvinnor som blir utsatta för dåliga mäns allra sämsta sidor, för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp och att all skit till slut står dom upp i halsen, dom får nog och utkräver hämnd.

I Baise-moi är det Manu (RaffaëLa Anderson) och Nadine (Karen Bach) som fått så jävla nog på män som grupp, på deras aggressiva humör och att dom vägrar sluta använda sina erigerade penisar som vapen. Jag skriver dom för här handlar det verkligen inte om en eller två specifika män som gjort dom illa, här handlar det om män i flock. Alla män i filmen är grisar och då menar jag verkligen a l l a. När dom väl drar igång sin sexuellt våldsamma hämndbärsärkargång så går ingen säker.

”Arthouse porn movie shocks even the French”, det är ett citat om filmen från en engelsk journalist och det är dagens sanning. Den här filmen chockade Frankrike rätt hårt när den kom och även övriga delar av världen ska tilläggas. Med riktiga porrskådisar i många av rollerna, autentiska sexscener, närbilder som hade platsat i vilken dyngrulle som helst är Baise-moi ingen enkel film att se med objektiva ögon. Det är lätt att vifta bort den som hyperprovocerande trams eller smutsig konstporr men jag ser den inte så. Jag tror jag förstår vad Virginie Despentes vill påvisa med sitt manus och tillsammans med Coralie Trinh Thi har dom regisserat något som skulle kunna vara en feministisk maktfantasi. Kan dom kan vi, liksom.

Baise-moi är ingen vacker film. Det är en film som luktar runkbulle, blodplättar och återanvända kondomer. Jag fattar från sekund ett att det här är ingen film som bjussar på lullilull och lyckliga slut, det här är rullskridskor rätt ner i rännstenen och sen fortsätter det käpprätt åt helvete. Jag vet inte om det här är en film gjord som tändvätska för redan manshatande kvinnor eller om det är en film som ska locka män att titta och sen kanske få sig en tankeställare. Kanske är det både och? Som sagt, jag vet inte.

Jag personligen brukar gå igång på alla cylindrar åt orättvisor och kvinnor i underläge men här gör jag inte det och jag tror det beror på att tjejerna inte beter sig som uppenbara offer. Jag kan lugna ner mig, jag vet att dom klarar sig, att dom har en grundstyrka och en jävlar-anamma som man inte alltid ser kvinnor ha. Detta anti-offer-tänk gör att kvinnorna känns ganska trovärdiga om än inte speciellt vanliga. Filmens sista minutrar är riktigt bra, alltså RIKTIGT BRA och det är dom scenerna som sitter kvar i min skalle såhär några dagar efteråt. Däremot är det ingen film jag kommer se igen, av många anledningar.