Från och med idag och fram till jul kommer måndagarna återigen att vikas för filmklassiker.
Höstens första film är Triumfens ögonblick, en film som det slog mig att jag faktiskt inte har sett. Vangelis kända score från filmen spelades under alla prisutdelningar i sommarens OS i London och till slut kunde jag inte stå emot längre, jag hyrde den och såg verkligen fram emot en kväll med en ”storfilm”.
Historien om dom två brittiska löparna Eric Liddell (Ian Charleson) och Harold Abrahams (Ben Cross) som tävlar mot varandra i OS i Paris 1924 är sann även om vissa fakta är förändrade av diverse olika skäl.
Trots att killarna har samma begåvning och förutsättningar så springer dom av helt olika anledningar. Liddell är kristen och springer för Gud, Abrahams är jude och springer av mindervärdeskomplex.
1982 vann filmen en Oscar för bästa film och ja, visst är den bra – gjord. Det är just det, den är bra gjord men den är tråkig så klockorna stannar. Ser man på historien i en tidstypisk backspegel så var kanske killarnas öde annorlunda och nåt att göra film på men jag tycker inte filmen åldrats bra. När eftertexterna rullar ställer jag ”den där” lite pinsamma frågan: ”Alltså, är jag dum eller? Jag fattar verkligen inte vad filmen handlar om. Vad är ploten, vad är twisten, vad är grejen med alltihop?” Vet du får du mer än gärna förklara.
Filmens styrka är scenografin, den ger nästan en dokumentär känsla och under långa perioder känns det inte som att jag ser på spelfilm alls. Men det hjälper inte, det krävs mer för att göra en film sevärd, inte ens om jag plussar på med Vangelis (som också fick en Oscar för filmmusiken) så kan jag ge filmen godkänt. Två timmar går i snigeltempo och jag blir seg som polkagrisdeg i skallen.
Jag ser hellre på prisutdelningsrepriser från OS än gör om det här.
Här finns filmen att hyra.
Jag minns filmen som inte bara bra gjord, men det var evigheter sedan jag såg den. Och var inte det lite grejen med filmen, att det inte var något tydligt utpräglad plot utan att man snarare skulle _känna_ triumfen och nederlagen?
Sofia;
Du kan ha rätt i det. Det kan vara den okänsligt filmtittaren som inte kände av något av det 😉
Jamen exakt. Det är precis så jag uppfattat skillnaden mellan oss som filmtittare — du ser bara film med hjärnan och jag är känslomänniskan nummer ett 😉
Sofia:
Åååå du är en sån människokännare 😉
Har inte sett denna, men har alltid tänkt mig se den någon gång. Tror dock att den var populär när den kom mycket på grund av de tre brittiska medeldistanslöparnas framgångar under 80-talets första hälft; Sebastian Coe, Steve Ovett och Steve Cram.
Henke:
Du kanske skulle ge filmen en chans, om inte så för att återuppleva prisutdelningarna i London igen (det där med att klicka fram låten på Spotify känns liksom FÖR simpelt ;))
Trevligt tema 🙂 Jag är på!
Håller med dig, en ganska trist film men med fin scenografi o atmosfär, elaka tungor menar att den inte haft en chans utan Vangelis soundtrack.
filmitch:
Vilket jag tror är sant! 🙂