När jag tänker på hur utsatta barn är så får jag en ångestklump i magen större och svartare än bläckplumpen. Alla barn är utsatta, precis alla och det handlar inte bara om dom barn som har det värst, dom som utsätts för regelrätta brott, dom som inte får mat, dom som inte har någonstans att bo med tillgång till värme, vatten, sovplats och kramar. Alla barn är utsatta av den anledningen att dom inte har något val. Den uppväxt man har är den man får leva med och när man blir lite större är det bara att försöka bena ut och hantera den för att bli så normal som möjligt resten av livet.
Det är ingen enkel match att se Återkomsten. Det här är en film som sätter sig fast som en empatisk kardborre i hjärteroten, som lökringar i tårkanalerna, som en sandlåda av frustration mitt i Gobiöknen. Andrey (Vladimir Garin) och hans lillebror Ivan (Ivan Dobronravov) bor tillsammans med sin mamma. Dom hänger med sina kompisar, bråkar och busar och mamman är deras stora och enda trygghet. En dag när killarna vaknar ser dom en man i mammans säng och det är inte vilken man som helst, det är pojkarnas pappa.
Det var tolv år sedan pappan försvann och inte ett ord har dom hört sen dess. Sen kommer han tillbaka som gubben i lådan, sitter vid frukostbordet och kräver respekt, kräver att dom inte bara svarar ”ja” när han pratar med dom utan ”ja, pappa”. Mamman förpassas (och förpassar sig själv) till en statist.
Pojkarna åker på en tredagars fisketur med pappan som under denna tid försöker få sönerna att ”bli män”, att stå på sig, att slå tillbaka, att växa upp och bli dom söner han vill ha och han använder metoder som är långt ifrån okej, metoder som sönerna inte accepterar.
Jag mår lite illa när jag ser den här filmen. Jag blir ledsen samtidigt som jag fascineras över hur jävulusiskt vackert filmad den är. Det är en jättefin film på alla sätt, pojkarna är otroligt duktiga skådespelare och speciellt lillebror som är så skitarg i vissa scener att det ryker ur öronen på honom utan att han säger nåt.
Vissa scener skulle i en twistad värld kunna användas som Pripps Blå-reklam, men avslagen och spetsad med fulvodka.
Reklamkänslan du nämner har nog med att göra att regissören var just reklamfilmare. Det här var nog hans första långfilm om jag minns rätt. Hur som helst, har sett Återkomsten två gånger och gillar den riktigt mycket, nästan ännu mer vid omtitten. Mörk, fascinerande och engagerande. Och riktigt bra spelat.
BlueRoseCase:
Jag tror också att den växer vid en omtitt. Det kommer bli en sån här med vad det lider. Riktigt bra film!
Hej
Vad mysig liten blogg du har. Som ett stort fan till Stallone, visst är det han i din headerbild? Den är lite suddig, just därför är jag inte 100%.
Bra blogg!
Sami:
Visst är det Stallone – the one and only 🙂
Kul men inte överraskande att du gillade Återkomsten, det är nämligen en av mina favoritfilmer. Håller med om lillebrorsan. Han är så envis och arg ibland. För mig är filmen en femma.
http://jojjenito.wordpress.com/2011/02/14/aterkomsten/
Jojjenito:
Så du menar att vi brukar tycka lika om filmerna vi ser? Är det så?
Är det här en kuggfråga? 😉
Nä, men om jag verkligen gillar en film så är ju inte min första tanke att andra (t ex Fiffi) nog inte gillar filmen utan snarare att ”den här borde alla gilla, den är ju så bra”. Och när det gäller Återkomsten så hade jag blivit överraskad om du inte hade gillat den… och det även om du hyllar en film som Transformers.
Jojjenito:
Det är precis så jag tänker om Transformers. Den borde ALLA gilla! 😉
Jag är sorgligt efter när det rör sig om film från östeuropa. Många filmer verkar intressanta men någonstans på vägen tar det stopp. Hm får söka bot o bättring. Återkomsten har jag bara hört gott om, kanske ngt att börja med.
filmitch:
Det här är absolut en perfekt film att börja med om du känner dig ”ovan”. Kanske får du upp aptiten, kanske inte, men det är värt ett försök. 🙂