Tre om en: Tre filmer från Stockholms filmfestival 2012

Förra året hade jag en biomaratondag på Stockholms filmfestival. Tre filmer på en dag är det ultimata sättet att se film på (med middagspaus mellan film två och tre om möjligt) och gärna tre filmer som visas på en och samma biograf för att slippa språngmarscher. Jag bestämde mig för att göra detsamma i år och fick  trevligt sällskap hela dagen av Henke från Fripps filmrevyer.

Dom tre filmerna jag såg efter varandra förra året är en ganska svårslagen trio: The skin I live in, Tinker tailor soldier spy och Simon och ekarna. Hur skulle det gå i år?

 

Like someone in love (Abbas Kiarostami, Japan/Frankrike)

Ung kvinna som jag antar jobbar som nån form av prostituerad blir ”köpt” av en gammal man med grå ståmustasch (en sån som gör att man inte ser läpparna röra sig när han pratar). Allt han verkar vilja är att äta hemlagad middag med henne men hon somnar. Och bråkar med sin svartsjuke fästman.

Godegudihimmelen så saktfärdigt. Trots min lusnojja sjunker jag ner i sätet och somnar och jag märker att han bredvid mig gör detsamma. Nåt så jävla utdraget har jag sällan skådat. Den hade gjort sig som en åttaminuters kortfilm på sin höjd och jag hade sannorlikt somnat då med.

Henkes revy av filmen hittar du här.

 

 

Everyday (Michael Winterbottom, Storbrittanien)

Om jag någonsin hamnar i situationen att jag är mamma till fyra små barn, min man hamnar på kåken för droghantering och jag bor nånstans i tjottahejti på den engelska landsbygden där det alltid regnar typ underifrån DÅ är det här en film jag ska se igen. I alla andra fall räcker det alldeles utmärkt med att ha sett filmen en gång. Det skulle ha räckt att inte se den alls men sånt vet man ju aldrig förrän efteråt.

Fyra syskon-på-riktigt spelar syskonen i filmen och dessa fyra är filmens stora behållning plus kramarna mellan mamman och pappan när det vankas besök i finkan, dom kramarna känns på riktigt.  Filmen är inspelad under flera år och således åldras barnen naturligt under filmens gång. Snyggt jobbat av Michael Winterbottom, på gränsen till överarbetat då filmen saknar en ganska viktig beståndsdel: nån form av kärna. Vad vill filmen säga? Vad vill den berätta? Okej, det är jobbigt för alla inblandade men jag får aldrig känslan av att det är svinjobbigt. Det är helt enkelt inte svart nog.

Henkes revy av filmen hittar du här.

 

 

Another woman´s life (La vie d’une autre, Sylvie Testud, Frankrike)

Alla som sett den här filmen kan nog enas om att maken till missvisande poster har sällan skådats. Eller så är den mitt i prick men jag är bortkollrad. Det kan vara så för damerna till vänster om mig i salongen skrattade filmen igenom. Själv satt jag där och undrade vad jag missat. Jag tyckte nämligen inte filmen var skratt-kul. Visst var den mysig ibland men historien är inte lättsam direkt, snarare ångestframkallande.

Marie (Juliette Binoche) är 26 år i filmens början, träffar en snygg kille på stranden som hon tillbringar en natt med och när hon vaknar är hon 41 och minns inte ett skit av dom femton år som gått. Hon är gift med strandkillen, dom har en son och hon själv är extremt framgångsrik och bor i en gigantisk lägenhet så nära Eiffeltornet att det nästan är groteskt. Men vad hjälper det när hon inte kommer ihåg nåt? Att relationen med maken är frostig kan en isbit intyga och att hon inte varit världens mest närvarande mamma kan sonen skriva under på. Så rolig, nä, jag tycker inte det.

Det är en ynnest att se Juliette Binoche skådespela och det är hon som gör filmen sevärd överhuvudtaget.

Henkes revy kan läsas här.